Sidor

2005/11/18

Terror

Är det terror ni håller på med, vrålade Svullo i en sketch i slutet av 80-talet. Hysteriskt roligt, tyckte vi som var strax under 20 år och snabbspolade tillbaka videokassetten om och om igen på förfesten.

Idag är det ingen som skrattar åt terror. Tvärtom. Idag är varenda jävel, från börsmäklaren Mike i näst högsta skyskrapan i New York till förskolepedagogen Gudrun i Tomelilla, livrädda för terror. I och med det så har terroristerna lyckats med sitt syfte.

Terror är ett sätt för ett fåtal människor med begränsade resurser att påverka en större grupp människor. Genom att skapa rädsla vill de få oss att ändra beteende och påverka våra politiska beslut. Det verkar som om det nästan glöms bort i mediebevakningen där det mesta vi får läsa och se på nyheterna är hur många som dött i diverse bombattentat. För terroristen är det egentligen irrelevant. Det är inte klassiskt krig de håller på med där de försöker döda av så många av fienden som möjligt. Det är terrorkrig med syftet är att undergräva vår livsstil och vårt politiska system.

Därför är det helt åt helvete att bli rädd och låsa in sig. Det är helt åt helvete att instifta lagar som ökar kontrollen och inskränker demokratin. För på så vis spelar vi terroristerna i händerna och gör precis det de vill.

De gillar inte det demokratiska statsskicket och sitter säkert och firar varje beslut som inskränker mänskliga fri- och rättigheter. De skrattar på sig när vi skapar lagar som ytterligare diskriminerar de med mörk hudfärg och konstiga efternamn. Det ökar bara intresset för deras egna politiska lösningar och undergräver bara det demokratiska samhällets trovärdighet och legitimitet ytterligare.

Så kära svenska politiker. Sluta upp med era populistiska terrorlagförslag. De motverkar sitt eget syfte. Bästa sättet att bekämpa terror är inte mindre demokrati, utan mer. Människor som har ett jobb, frihet och en dräglig tillvaro har inget intresse av extrema religiösa åsikter och ser inte självmordsbombning som en bra aktivitet. Däremot så har människor som kränkts, förnedrats, misshandlats och som lever i misär många anledningar att ge igen på de rika översittarna som behandlar dem som skit.

2005/11/16

Sergels torg

Nedsänkt i marken ligger äckelsmutsiga betongplattor bredvid varandra i ett förvirrat, spräckligt funkismönster. På ena sidan en glasfasad som bara en arkitektstudent kan anse som vacker. På andra sidan hötorgsskrapornas fem slitna fallossymboler. På den tredje sidan Drottninggatan där finska fylleturister trängs med gatuförsäljare och femtusen till med ångeststressade blickar. Kvadratens sista sida - en malplacerad fulfontän där det ibland badar människor i idrottsupphetsat rus.

Hela platsen känns som om den luktar kiss, även om den bara gör det i de mest mörka hörnen. De vanliga människorna går fort över den öppna ytan, rädda för att smutsen ska krypa upp genom skosulorna, infektera kroppen, osa ut ur porerna och få dem att bli kvar där. Kvar tillsammans med de udda existenserna som mutat in denna Stockholms fulaste plats till sin. Den plats som ingen annan ville ha.

I hörnen står några av dem och svajar som rön för vinden, fast det är av heroin. När de inte svajar så söker de sig till små grupper om två, tre eller fyra. Plockar med stöldgods, skrynkliga pengar, små mystiska paket eller bara jiddrar, jiddrar, jiddrar om saker som ingen ändå minns om fem minuter. De har sovit i kläderna det senaste halvåret. Skorna är oknutna så att de lätt ska kunna gömma pengar, knark eller ta av dem för att skjuta upp. Alla männen är orakade, alla kvinnorna har sålt sig. Alla känner alla och ingen samtidigt.

Men de är inte ensamma. Hjälpen finns alldeles bredvid. I vindtät jacka, med termos i näven och salighet i blick flockas de välvilliga. De serverar guds ord tillsammans med en kopp kaffe, för ingenting är gratis här i världen. Halleleluja. Gud hör bön, men för oss andra så krävs en liten högtalaranläggning som låter förvånansvärt högt med tanke på dess storlek. Jesus, jesus, jesus i en aldrig sinande ordström som ingen ändå minns om fem minuter. Men eftersom det är religion på dagordningen så är det är inte orden som ska fram. Det är känslan. Känslan av frälsning, Den Kristna Gemenskapen, en fast hand på axeln och saligheten i blicken som finns inom räckhåll för alla som vill.

”Ursäktamigmenhurmycketringerduföridag?” För den som inte vill köpa Jesus så finns möjligheten att köpa billigare mobilabonnemang. Ännu en vindtät jacka men blicken är inte salig. Den är rak och säljande på ett mer opersonligt sätt. Här finns inget ryggtryck om Jesus räddande kraft. Logotypen är mer diskret eftersom vi inte ska märka att den unge mannen med backslick egentligen är agent för telekomföretaget. Du kan Spara Pengar! Spara 50 kronor i månaden! Spara 1000 kronor på ett år! Lägg de på något roligare. Mörk choklad kanske? Eller en bok om inredning som du aldrig kommer att läsa klart? Eller varför inte den där flaskan vin som du läste om i senaste numret av Gourmet? Nej, inte titta på alkisarna i hörnet nu när jag kommer här med klirrande vinflaskor inköpta på NK. Inte titta, inte titta, inte titta säger jag.

Misär lyder också gravitationens lagar. Hit har den runnit över asfalten, sakta droppat ner i sänkan och stannat kvar. Krämarna, väktarna och politikerna gör sitt bästa för att dämpa flödet men det är en fåfäng kamp. Ingen kan hejda gravitationen. Den är en kosmisk kraft. Inom kort kommer Sergels Torg att ha blivit ett svart hål. Det är det redan i människornas hjärtan och då är det bara en tidsfråga innan det blir det på riktigt.

Fotbollsgalan

Är det något som vi inte kan i det här landet så är det galor. Ändå försöker vi krampaktigt. Det är guldbaggegalor hit och rockbjörnengalor dit. Branschen flockas likt gamar runt en halvrutten zebra för att få sig några slamsor av den gratis spriten. Dagens artist mimar playback och så delas det ut ett pliktskyldigt pris som en hafsigt tillsatt jury "experter" fått tycka till om. I allra värsta fall så ska skiten TV-sändas så att vi alla ska kunna ta del av detta underbara spektakel.

Det senaste pekoralet gick av stapeln i veckan. Platsen var Johanneshovs isstadion, temat var fotboll och medelklassfascismkanalen TV4 sände ut eländet till svenska folket. Guldbollar, diamantbollar, Lagrell och så lite musik som det alltid ska vara. Tjo och tjim. Roliga timmen fast för vuxna.

Men trots denna festliga inramning och de enormt prestigefyllda utnämningarna (gäsp) så blev det hela ett pinsamt fiasko. För Stjärnorna kom inte. Stjärnorna stannade hemma. Stjärnorna orkade inte komma till en nedsliten gammal islada vid Gullmarsplan i november för att få ett pajaspris på en pajasgala. Vilken skandal!

Eller inte.

Anta att du har ett schysst, välbetalt jobb i ett soligt och varmt land. Du har chefens förtroende och du jobbar hårt. Du vill ställa upp för din chef och dina kollegor och försöker göra så bra ifrån dig som möjligt. Då ringer en strut på TV4 upp dig och vill att du ska vara med i deras TV-program. Oavlönat visserligen, men du får ett fint pris att sätta på väggen. Enda nackdelen vore att du skulle missa viktiga möten. Du skulle behöva stressresa över halva Europa bara för att få vara med i TV4 i 10 minuter. Du skulle få sitta bredvid tråkiga människor på en långrandig galasändning och se på när branschen drack sprit som kameler dricker vatten. Förmodligen skulle båda kvällstidningarna skriva skit om dig oavsett om du fick pris eller inte.

Vad skulle du göra?

Jag skulle göra som Zlatan, Henke och Ljungberg. Stanna hemma. Kanske släta av tjejen. Dricka en latte på piazzan/Las ramblas/Covent Garden. Förmodligen skulle jag garva lite också.

2005/11/15

Träffsäkert

Jan Berglin har en förmåga att sammanfatta samtiden i fyra rutor. Så även bloggfenomenet.

http://www.svd.se/statiskt/serier/serie.asp?serie=berglin

2005/11/11

TV4 hårdsatsar

- Välkommen till den här presskonferensen. Jag heter Jan Scherman och har kallat er hit till Tegeluddsvägen idag för att berätta att vi på TV4 har rekryterat två nya spelare.

- Den förste är Adam Alsing. Det är mycket glädjande att åter få hit Adam eftersom han är en av Sveriges mest meriterade spelare. Han har spelat länge både för TV3 och Kanal5 och vi tror att han med sin rutin blir ett bra tillskott till laget. Adam är en naturlig ledare både på och av planen och kan säkert visa de yngre spelarna ett och annat.

- Den andre är Daniel Nyhlén. Daniel är en mycket lovande spelare. Han kommer ursprungligen från talanglaget Svensk Damtidning och har på den senaste tiden gjort mycket bra ifrån sig på Aftonbladet. Daniels styrka är att han är totalt hänsynslös och kämpar hårt i 90 minuter för att få in bollen i mål.

- Med de här två rekryteringarna är det ganska så tydligt vad vi på TV4 vill åstadkomma i framtiden. Vi vill ta vårt spel ett steg längre. Vi vill bli lite tuffare, lite fräckare och framför allt, spela ett spel som publiken vill ha.

Analys: Efter en svag period där TV4 länge letat efter en egen spelmodell så satsar nu Jan Scherman åter hårt. Nu är det trash-TV som gäller. Den gamla ambitionen, att ta efter kvalitets-TV, är begravd. Seriemästarna från gärdet dominerade den rollen alltför mycket och hade alldeles för mycket rutin i väggarna för att låta någon uppstickare komma in och ta över deras spel.

Adam Alsing och Daniel Nyhlén är inga intellektuella giganter men har inte heller något slags journalistisk barlast som tynger dem. De är fria att skapa som de vill, förutsatt att de spelar på ett sätt som publiken gillar. Biljettintäkter är det som gäller nu. Inte schysst spel.

2005/11/10


Herman och Kungen

Årets julklappsbok finns inom kort i de flesta boklådor. Kungen fyller 60 i år och med anledning av detta har han haft ”förtroliga samtal” med den gamle monarkifetischisten Herman Lindqvist. Resultatet av dessa samtal kommer troligtvis inte att resultera i en revolterande eller uppseendeväckande bok. För om man slår upp ordet ”inställsam” i en ordbok så hittar man med all säkerhet en bild på den gode Herman. Förmodligen finns där ett helt porträttgalleri med bland andra Malou von Sivers och övriga TV4-personligheter som någon gång pratat med Kungen framför en TV-kamera. (Notera att jag inte använder mig av ord som journalist eller intervju eftersom detta förutsätter någon form av kritiskt förhållningssätt. Något sådant finns inte i sammanhang där den kungliga familjen ingår.)

Så för en stunds myspysig läsning utan ett uns av ifrågasättande över huvud taget så är det bara att ladda upp med starkspritsglöggen, slänga in skivan med Drottningsholmsmusiken i stereon och läsa loss.

Eller varför inte en läsning liknande den som var för Harry Potter-boken på Kulturhuset? Till exempel så kunde Herman själv ha högläsning på Riddarhuset med tillhörande sherry och kanapéer?

Hurra, hurra, hurra, hurra!

2005/11/08

Bilarna brinner

Det är upplopp i Paris. Invandrarungdomarna är arga. Om detta måste media rapportera. Men hur ska man egentligen beskriva detta komplicerade skeende? Hur får man läsarna att förstå vilket kaos det är?

Siffror.

Siffror är alltid bra.

Siffror visar mängd.

Därför matas vi dagligen med beskrivningar av hur många bilar som bränts upp den föregående natten.

Grattis journalister. Ni har visat er kapabla att räkna. Det är tur när eftersom ni helt verkar ha förlorat förmågan att skriva.

2005/10/26


Stenåldern på Stureplan

Det finns en plats i Stockholm som inte är som alla andra. Den är platt, ligger fashionabelt och har en betonginstallation som i folkmun kallas för Svampen. (Ej att förväxlas med Lasse Åbergs gamla zvamp eller gud förbjude, ett hiskligt gammalt vattentorn i Örebro, Närke.) Om man ställer sig på denna svamp och slänger en sten så kan man inom kastradien hitta alla de krogar och inneställen i Stockholm som ”är” något. Möjligtvis med undantaget Café Opera som lever hårt på sina meriter som vid det här laget har antagit antika proportioner.


Nu i IT-erans bakvatten så har några företagsamma brats kommit på en nygammal födkrok. De har skapat en sajt med lite mingelfotografier från kända uteställen varvat med stavfelsbemängda krönikor. Ungefär samma koncept som de kostnadsfria lantistidningar som gjordes under 90-talet, men då fick man se fulla örebroare i Nollnitton med bildtexter som ”var är brudarna” och ”snygg hylla”. Nu är det istället ”Det Fina Folket” som ska säljas i samma format.
Mingelbilderna från Stureplan skiljer sig dock markant från de gamla gratistidningarna. Och det är inte bara det att de visar halvkändisar istället för fulla ICA-kassörskor. Det är något med attityden.

Oftast står kamerans objekt tillsammans två och två. Oftast uppdelade efter kön. Oftast är det unga tjejer. Oftast är de blonda. Ibland dyker även killarna upp. De är så gott som alltid bredaxlade, solbrända och lite manligt orakade. (Undantaget en del utelivsinstitutioner som får vara med trots sin övervikt.)
I nio fall av tio så antar tjejerna en så porrig pose som de kan. Ofta kramar de om varandra lite inbjudande och jag är nog inte helt pervers som associerar ganska lätt till diverse trekantsscenarier med de yppiga damerna som förföriskt putar med läpparna.

Killarna däremot, de ser mest ut att vilja slå mig på käften. Eller skvimpa öl på mina kläder. Eller slå mig med en sedelbunt i ansiktet. Eller förnedra mig på något annat skojfriskt vis.

Lyckligt ovetande om det så är Stureplan.se en av 2000-talets främsta förespråkare för biologismen. Män är aggressiva och kvinnor ska fortplanta sig. Helst med en så aggressiv hane som möjligt.

Stureplan.se må vara the cutting edge och ”trés exclusif”, men det är samtidigt hopplös stenålder.



2005/10/13

Årets kulturhändelse

I år och alla andra svenska kulturår; en för allmänheten totalt okänd skribent och författare får pris av ett gäng gamla gubbar och tanter. Resultatet är att ett annat gäng gamla gubbar och tanter vacklar ner till närmaste boklåda och förköper sig på den okända författarens samlade produktion. Knäande under tyngden vacklar de hem igen, drar på en kanna bryggkaffe och sätter sig i läsfåtöljen till ljudet av den tickande väggklockan eller alternativt valfri utgåva av klassiskt från Naxos.

Nu ska här njutas av hög och fin kultur, bannemej.

Tio sidor in i boken har de gamla gubbarna och tanterna somnat. Bryggkaffet står odrucket och kallnande bredvid, stillsamt ackompanjerat av Sibelius från Naxos vol.XXIII. Med tiden hälls det kalla kaffet ut, skivan stannar i skivspelaren och böckerna hamnar på hyllan bredvid de andra pristagarnas böcker.

Så går ett år till nästa gång Horace sätter ljuset på en ny främling på kulturens estrad. Det är åter dags att vackla ned till boklådan och gotta sig i gediget kulturellt författarskap.

Äntligen!

2005/10/05

Var finns en apa när man behöver den?

Dagens Nyheter har fått en börsexpert. I ett samarbete med tidningen Affärsvärlden så har ekonomijournalisten Simon Blecher fått hoppa in i DN:s startelva och bidra med förut okända börsanalyser, endast för Den Stora Drakens läsare. Chefredaktören Jan Wifstrand har i smått lyriska ordalag hyllat detta samarbete och tycker att det ger tidningen en större journalistisk bredd.


Idag kan man se herr Blechers avporträtterad med ett fotografi som lånat friskt av bildspråket i tidningar som Slitz och Moore. Med stadig blick i kameran, östermalmslockig bratfrisyr och ledig uppknäppt journalistskjorta under den dyra kavajen ser han mer ut som en modell än som en initierad börsanalytiker. Fast utan tuttar.

Onekligen så är Simon, även utan tuttar, mer attraktiv än chimpansen Ola som för några år sedan slog den ledande svenska ekonomieliten i en aktietävling. (En pinsam fadäs som för Olas del slutade med utvisning till Thailand där han fick tillbringa sin sista tid på ett nedgånget zoo. Inte ens en apa klarar sig ifrån ett dylikt spratt utan straff.)

Själv skulle jag hellre basera mina ekonomiska beslut på en apa som gissar rätt än på en sexig börsanalytiker som gissar fel. För är det något man kan säga om börsanalytiker som yrkeskår så är det att de är notoriskt duktiga på att gissa fel. Ingen annan yrkeskår kan göra så mycket misstag och visa så stor brist på resultat (eller till och med resultat åt helt fel håll) utan att de skulle tvingas slå igen. Men börsanalytiker reser sig som fågel Fenix ur askan från varje börskrasch. Slickar sina sår i två år sen är de igång igen så fort som alla glömt hur illa det gick förra gången.

Så, herr chefredaktör på Dagens Nyheter - vi behöver inte fler glossiga, glorifierade börsexperter som ska ge oss tips om heta aktieklipp.

Vi behöver fler apor som visar oss galenskapen i att ha idioter som gissar trender på en irrationell börsmarknad.

2005/09/23

Ljus i mörkret

Tydligen finns det ännu hopp om visst förnuft i vårt land. Utbildningsnämnden avslog igår folkpartiets vansinniga förslag.

Tack för det!

2005/09/22

Folkpartiet luktar DDR

Idag ska utbildningsnämnden ta ställning till ett förslag från Folkpartiet. I korthet går det ut på att Jan Björklund* och hans partikollega Lotta Edholm tycker att utbildningsförvaltningen ska ”samarbeta” med säkerhetspolisen för att kartlägga grogrunden för extremism.

Janne och Lotta har fått stora skälvan och tror att Al-Quaidas terrorister invaderar Sveriges gymnasieskolor. Mörkhyade araber smider planer i klassrum och skolkorridorer. Snart smäller det. De där islamisterna finns överallt. Det har Janne och Lotta sett på nyheterna.

Därför ska våra hårt arbetande lärare helt plötsligt, förutom att lära ut litteraturhistoria och hur man räknar med cosinus, anteckna misstänka extremistiska åsikter. Lärarna skriver ju redan noteringar om betyg och annat. Det kan ju inte vara så svårt att klottra ner en liten rad om att Ahmed i klass E3B förmodligen vet hur man bygger en bomb. Han surfade ju på Internet igår och det vet man ju att där finns både bombrecept och terrorpropaganda. Så fort Ahmed, för jag tror i ärlighetens namn inte att Jonas eller Pernilla är misstänka för extremism, är misstänkliggjord så ska läraren ringa till SÄPO och tjalla. Sen är det oklart vad som ska hända. Så långt har inte Janne och Lotta tänkt utan det borde väl SÄPO veta vad som händer sen.**

Men ursäkta mig så in i helvete mycket. Exakt när var det som jag gick in i twilight zone och Folkpartiet förvandlades till en stasi-avdelning från DDR? Vad är det frågan om? Hur kan ett förslag som så till den milda grad kränker personlig frihet och integritet komma från ett parti som på pappret ska vara liberalt?

Det har gått inflation i den förbannade terrorskräcken. George Bush och hans PR-konsulter har pumpat ut ett budskap om att den västerländska civilisationen är i fara - ”Islamisterna hatar oss och kommer att bomba oss till stenåldern.” Det budskapet har nu även nått Folkpartiets ledning som svalt det utan att vare sig tugga eller tänka.

Att USA och Al-Quaida till viss del har en del otalt med varandra är ställt utom allt tvivel. (Även om man verkligen kan ifrågasätta vem som är det största hotet för människoliv här i världen.) Men det är löjeväckande att Janne och Lotta sitter med en naiv tro att vi måste kartlägga skolbarn i en hysterisk terrorjakt. Utan att reflektera slänger de mänskliga rättigheter och demokratiska grundläggande värderingar i papperskorgen.

Det farliga med terror är egentligen inte bomben som exploderar utan det är den skräck, panik och hysteri som kommer efteråt. Hela syftet med terror är att vi ska bli rädda, låsa in oss och själva fortsätta att producera ännu mer rädsla. Janne och Lotta verkar i alla fall ha blivit jävligt rädda. Så pass rädda så att de är villiga att ytterligare alienera ungdomar med utländsk bakgrund från det ”svenska samhället” och slänga sina egna liberala ideal i soptunnan.

Vad sägs om att slänga det här förslaget i soptunnan istället, för i ett fritt demokratiskt Sverige 2005 vill jag inte ha förslag som luktar ofritt diktatoriskt DDR anno 1978.






* Karln som tycker att man ska förhindra ungdomsbråk med galler, vakter och metalldetektorer vid skoldörren. Också det metoder som hedrar ett fritt samhälle, präglat av tolerans och medmänsklighet.

** Säkerhetsrisker brukar traditionellt hamna i ett slags limbo där de inte har några medborgerliga rättigheter längre. Även om du är oskyldig är du kvar i registret för all framtid och får ett mindre helvete med alla formalia runt myndighets-Sverige.


2005/09/09

Pratprogramspekoral

Jag såg på TV häromkvällen. Det var landskamp. Sverige mötte Ungern i en redigt krampaktig tillställning som kunde ha blivit ett platt fiasko men som räddades av frälsaren från Rosengård. Men det är inte det jag vill berätta om. För i pausen mellan första och andra halvlek zappade jag över till statstelevisionens mysiga pratprogram från Göteborg, Carin 21:30. Vanligtvis brukar gästerna inte kännas så intressanta för mig men just den här kvällen ser jag att Fredrik Reinfeld sitter och genomför en sån där oerhört viktig mysig pratstund. (Oerhört mycket mer viktig än t.ex. en formell TV-debatt då de flesta ändå röstar mer efter hur trevlig partiledaren är, än vad han/hon säger.)

Intervjun med herr Reinfeld är förvånande nog ganska bra. Carin lyckas undvika sina vanligaste djupdykningar vad gäller menlösa frågor och det känns som om TV-publiken får sig en relativt god bild av människan Fredrik. På det stora hela är det intressant TV, för omväxlings skull. Men efter 15 minuter händer något. Carin vänder sig emot kameran och presenterar kvällens andra gäst. Ebba von Sydow, redaktör för Expressens nöjesbilaga.* Och där faller alltihop. Redaktören på Carin 21:30 måste ha fått hjärnsläpp. Eller alternativt ha blivit akut sjuk och ersatts av chimpansen Ola som på måfå valt ut en känd person. Programmet förvandlas inför mina ögon från ”bra TV” till pinsamt pekoral.

Men vilken elitist jag är. Skulle Ebba von Sydow vara sämre än Fredrik Reinfeld? Är det mer intressant med en äldre manlig politiker än en ung kvinnlig skribent? Är det gubbslem som sipprar fram mellan dessa rader?

Nej, Ebba är inte sämre än Fredrik. Jag är inte täckt av gubbslem. Däremot råkar jag ha åsikten att Fredrik är 75 gånger mer intressant än Ebba. Låt mig förklara i punktform.

Fredrik

  • kan bli nästa statsminister
  • har i och med det avgörande betydelse för politiken som kan komma att föras
  • den politiken kan komma att påverka min vardag och min ekonomi


Ebba

  • har en bildbyline som är större än den text hon bemödat sig att smycka bilden med
  • skriver om mode, kläder och smink
  • tycker att det viktigaste med hennes deltagande i TV var hur hon var klädd, inte vad hon sade

Hur kan man på fullaste allvar sätta dessa två personer bredvid varandra och tro att det ska komma något av värde ur denna samvaro? Vad är det man vill åstadkomma? Är man rädd för att ”vanligt folk” inte ska ha den intellektuella kapaciteten att lyssna på en ”tråkig manlig politiker” i hela TRETTIO minuter utan att det måste blandas in lite mer lättsmält nöjesglamour för att lätta upp? Jag blir så enormt trött på den här infantilismen och nedvärderingen av tittarnas intelligens.

Det är absolut inget fel på populärkultur, skvallerpress och annat lättsmält. Det hör till vårt samhälle precis lika mycket som finkultur, gamla ryska författare och annat svårsmält. Men låt var sak få stå för sig själv. Man måste inte förenkla och skoja till allt för att vi som tittar ska ha behållning av det. Till skillnad från pratprogrammets redaktör så är vi inte dumma i huvudet.


P.S
Här är några andra sköna kombinationer som redaktionen på Carin 21:30 kan få ta ställning till. Se det inte som ironi, se det som tips på hur man absolut inte ska göra.

  • Anders Leijonborg och Linda Rosing
  • Maud Olofsson och Björn Rosenström
  • Zlatan Ibrahimovic och Daniel Nyhlén






* Expressen är en så kallad kvällstidning. Vad gäller journalistiskt innehåll ligger den strax över tidskriften ”En ding ding värld”.

2005/09/02

Hyllning till vardagsrebeller

Jag ringer kundtjänsten hos en leverantör av tekniska produkter eftersom min beställning ännu inte infunnit sig, tre dagar över tiden. Som så ofta numera fastnar jag i en härja av knapptryckningar. "Tryck 1 om du vill kontrollera din status, tryck 2 om du börjar bli gråhårig, tryck 3 om du har skitit ner dig."

Efter att ha tryckt in ett gäng siffror som börjar närma sig antalet decimaler på pi kommer jag änt-li-gen till väntekön för att få prata med en riktig människa. Där får jag såklart den obligatoriska väntemusiken intryckt i örat. Men den här gången är det någon som haft lite kul. En vardagsrebell har varit framme och har programmerat in Lisa Ekdahl. "Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag. Vi vet ingenting nu. Vi vet ingenting idag."

Som tur var visste de någonting om min order när jag änt-li-gen fick prata med en man med skånsk dialekt, annars hade jag tryckt in en trea.

2005/07/14

Kungen – för Sverige i forntiden





Idag är det den 14 juli. För sisådär några hundra år sedan* stormade en uppretad folkmassa ett fängelse i Paris och skapade i och med det en symbol för hur en revolution ska gå till.** En konsekvens av denna revolution var att den avsatte politiske ledaren, monarken Ludvig den XVI, avrättades medelst den nya tekniska mackapären giljotin.***

För sisådär 28 år sedan föddes en flicka som heter Victoria på Karolinska sjukhuset i Solna. Hennes mamma Silvia och pappa Carl-Gustaf råkade vara drottning och kung av Sverige. I och med en uppfräschning av lagen 1980 till en mer nutida och jämställd lydelse så blev hon dessutom kronprinsessa av Sverige.****

Denna dag passar ett antal riksdagsmän på att slå ett slag för monarkin och dess förträfflighet i en artikel i Aftonbladet. Man framför flera argument för sin åsikt. Jag avser nu att visa på bristerna i deras argumentation.

Argument 1:

Vad frågan till syvende og sidst handlar om, är vem som ska representera staten och folket och med vilken legitimitet – på historisk grund (monarken) eller på dagspolitisk grund (presidenten).

Historisk grund måste vara sämsta tänkbara legitimitet som finns. Att bevara något för bevarandets skull är inte ens ett argument. Det är bara ett bevis på likstel konservatism. Ett annat uttryck för det nedvärderande ”dagspolitisk grund” är demokrati. Att vi ständigt omprövar våra värderingar och gemensamt bestämmer vad som är bra måste vara att föredra framför att passivt acceptera tingens ordning.

Argument 2:

Den konstitutionella monarkin har flera fördelar gentemot republiken. Att rikets högsta ämbete till exempel går i arv och inte medför politisk makt innebär att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller notorisk maktmänniska.

En politisk karriärist eller notorisk maktmänniska skulle säkert inte vilja ha positionen som statschef då den makt ämbetet innebär är strikt reglerad. Att ämbetet går i arv är inte heller någon bra lösning då vi kan ställas inför en situation där den infödde kandidaten är spritt språngande galen.

Argument 3:

I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa och ceremoniella uppgifter som rikets statschef och kunna företräda alla medborgare i en folklig och nationell gemenskap.

Man skulle också kunna säga det såhär: Den blivande statschefen skolas in i en priviligierad och gynnad elit. En elit som utgörs av landets näringslivstoppar och societetslejon med gammaldags och odemokratiska värderingar som står väldigt långt ifrån den verklighet som majoriteten av svenska medborgare lever i. Hur denna person på ett trovärdigt sätt ska representera oss andra ser jag som svårt.

Argument 4:

Just detta att kungen representerar hela svenska folket genom historien gör det särskilt lämpligt att han är den som till exempel öppnar riksdagen och tar emot utländska ambassadörers kreditivbrev. Monarken i vår konstitutionella monarki kommer dessutom alltid att behöva anpassa sig till den direkta folkviljan, något som närmast gör honom/henne till ett utmärkt ”instrument” för demokratin.

Just dessa båda argument är bara snömos då uppgifterna precis lika gärna skulle kunna genomföras av någon annan form av statschef, exempelvis en president.

Argument 5:

I en alltmer globaliserad värld finns ett behov av nationell identitet och särskiljande kännetecken. Sverige, som ett litet land i periferin, vore mindre synligt på världsarenan utan vårt kungahus som helt enkelt besitter lyskraft i ”sig självt” och ett högt uppmärksamhetsvärde.

Med en monark som främsta portalfigur för Sverige så skapar vi en viss image av vårt land. Eller som debattörerna säger, ”lyskraft”. Vi låter kungahusets strålglans falla ned över oss alla och lysa upp oss som ett litet oförargligt lilleputtland där tiden står still som i sagorna med en mysig kung och en milt leende drottning. Den bilden är grovt felaktig och inte den som jag vill sprida till omvärlden. Jag skulle hellre vilja sprida bilden av Sverige som ett jämställt och framåtskridande land. Fullt av kompetenta medborgare som värnar om demokratiska värderingar och som vill arbeta för att sprida dessa i omvärlden. Inte omhulda gamla nationalistiska romantiseringar från 1800-talet.

Argument 6:

Noteras bör, slutligen, att vår författning bygger på folksuveränitetens
princip. Eftersom monarkin ytterst vilar på folkets samtycke får den anses i allra högsta grad legitim. Folket gillar sitt kungahus.


Här har debattörerna för första gången rätt. En majoritet av svenska folket gillar kungahuset och ger det sitt stöd. Men notera en viktig detalj. Sveriges kungahus sitter där de sitter på grund av känslomässiga anledningar. Inte på grund av logiska argument eller demokratiska anledningar.

Vi vill ha ett kungahus att skvallra om hos frisören. Vi vill vifta med flaggor och se på vaktparaden. Vi vill mysa med kungens nonsens på nyårsafton. Vi vill helt enkelt koppla bort hjärnan ibland och låta lite gammaldags förljugen nostalgi greppa tag i våra känslonerver. För att det känns tryggt. För att det är mänskligt. Men kom inte och säg att det är ett statsskick i tiden. För det är det inte.






* 216 år sedan om man ska vara noggrann.

** Revolution – våldsam förändring av statsskicket.

*** En mackapär som uppfanns 1792 som en följd av revolutionen då man strävade efter ett jämlikt och humant avrättningssätt för alla medborgare. Ludvig högg man huvudet av 1793.

**** Att dessa datum sammanfaller kan kallas för ödets ironi.

(Bilden kommer från http://www.knugahuset.se/.)



Använd lillfingret!

I mitt dagliga läsande på olika bloggar så hamnar jag ibland hos skribenter som verkar ha amputerat en del fingrar eller som sitter på trasiga tangentbord. För när de skriver så ser det ut såhär:

alltså idag så gick jag ner till stranden. det var jättevarmt i vattnet. jag badade säkert sju gånger. j och o var också där. vi lyssnade på darins nya platta. den var helt kass ju.
Vad är det här? Ny mening påbörjas med stor bokstav. Versal! Det åstadskoms genom att trycka ner den HÄR knappen på tangentbordet:






Eller skit i det. Gör som du vill. Men den här läsaren lär inte komma tillbaka för att plåga sig igenom din text. För även om din text inte var lika puckad som mitt exempel ovan så ser den sådan ut.

2005/07/13

Fler som inte gillar bloggar

Maddox heter en amerikan som har väldigt arga åsikter om samhället vi lever i. Ofta är han inte bara väldigt arg utan också väldigt rolig. Dessutom har han väldigt ofta rätt. Nu har han recenserat fenomenet bloggar.

http://www.thebestpageintheuniverse.net/c.cgi?u=banish

2005/07/12

Jag ska bara dö först

- Kom och ät nu, maten är klar.
- Snart mamma, jag ska bara dö först.

Det är mycket våld i datorspel. Terrorister skjuter poliser, barbarer hugger av armar och ben, blodet sprutar och föräldrar över hela världen är lite lätt oroliga. Idag är det lätt att se hur barn leker våldsamma lekar. Det är bara att kika över axeln när de sitter vid datorskärmen. Förr i tiden var det ingen som märkte när barnen sprang runt i skogen med pinnar och tjoade ”pang, du är död”. Därför kommer nu rättrådiga medborgare som värnar om god moral springande och vädjar om inskränkningar och förbud. För när det gäller våra barn så får det inte finnas några undanflykter när det gäller att skydda dem.

En gång i tiden skrev författaren Emile Zola en roman som heter Therese Raquin. Och som han fick skit för det. Den var hemsk, brutal, vulgär och fullständig omoralisk. Idag är boken obligatorisk läsning i skolan och ett praktexempel på en litterär genre som kallas naturalism.

På det helylle 50-talet där barnen pallade äpplen i folkhemsidyllen förfasade sig allmänheten över kiosklitteratur och kriminalromaner. Giftmord, mordbrännare och sexuella skildringar var verkligen inte lämpligt för unga läsare. Idag är deckarförfattare hyllade och omtyckta av mängder med läsare.

På 70-talet kom filmer som The Warriors och Motorsågsmassakern. Gängvåld, blod som sprutar och hemskt övervåld skulle tämjas och censureras. Idag gläder sig kulturskribenterna då de oklippta versionerna av dessa filmer äntligen släpps på DVD.

Med facit i hand kan vi se att ingen av dessa kulturyttringar har inspirerat barn till att bli våldsamma psykopater. Det kommer datorspelen inte heller att göra. Oavsett hur hemska de verkar. I motsats till moralisternas övertygelse så är inte människor robotar som kan programmeras till våldsamma handlingar med hjälp av olika kulturyttringar. Och nej, det gäller inte ens våra barn. Människor, även barn, är klokare än vad många tror och kan skilja på fiktion och verklighet.
Det verkliga våldet har helt andra orsaker. Här är ett litet urval av faktorer som gör att barn utvecklar våldsamma tendenser:

Övergrepp.
Kränkande behandling.
Missbrukande föräldrar.
Eget missbruk.
Bristande skola.
Psykisk sjukdom.

Som synes så är dessa faktorer komplicerade att komma till rätta med. Inskränkningar i datorspelens innehåll kommer inte att åstadkomma mycket när det gäller att motverka dessa orsaker. Det är dags att inse att innehållet i våra kulturyttringar bara är speglingar av vårt samhälle i stort. Problemen försvinner inte för att vi censurerar bort det som en del tycker är obehagligt. Tvärtom så gör vi oss själva en otjänst.

2005/07/07

Var finns den riktiga politiska bloggen?

Det är mycket prat om bloggarnas politiska kraft och att de kommer att förändra det politiska landskapet. Jag vete fan. För mig framstår den stora majoriteten av svenska ”politiska” bloggar som samma dravel man kan höra över valfritt fikabord på valfri arbetsplats.*

Ett av problemen tycker jag är att så få verkar tänka själva. Det som skrivs är mest reaktioner på den senaste artikeln i någon av kvällstidningarna. I bästa fall är det en reaktion på ledarsidan i någon av morgondrakarna. (I extremfallet är det en reaktion på något som lästs eller setts i utländsk press, men då är vi uppe på en nivå där väldigt få orkar hänga med i vad som skrivs.**)

Faran med att bara reagera på de etablerade medierna på det här viset är att det blir rundgång. Det tillkommer inget nytt utan vi idisslar bara den redan lättsmälta mediaagenda som redan finns. Ofta är bloggskribenterna också väldigt snabba. Många tenderar att inte ifrågasätta innehållet utan accepterar medias innehåll som fakta. Jag skulle hellre se en mer kritisk attityd, för vem har inte hittat faktafel i tidningsartiklar som handlar om saker där vi vet vad det handlar om? Journalistiken av idag är full av brister när det gäller såväl arbetsmetoder som prioritering. Bloggskribenterna behöver inte ta rygg på stressade journalister utan får gärna ta tid på sig att skriva något med substans.

Det är först då det skrivs något nytt och något eget som jag tror att den politiska kraften kommer. Personliga vittnesmål från egna upplevelser men som har betydelse för flera. Exempel på detta är till exempel den amerikanska soldat som skrev om sina egna upplevelser i Irak i bloggen My War.
Genom sina egna vittnesmål blev han ett alternativ till den bild som kablades ut i etablerade media.
En något mer blygsam, men svensk, variant som jag hittat är Hamberg håller låda vars inlägg den 30 maj i år är ett lysande exempel på hur man lyckas vara personlig och politisk på en gång.

Men hallå, säger nu den vakne läsaren. Har du inte glömt bort en stor mängd bloggskribenter nu? Det finns ju mängder med bloggar med olika politisk inriktning. Ja, det finns det, men tyvärr ingen som jag tror har någon större politisk kraft. De ”politiska bloggarna” rapar bara upp samma förutsägbara polemik som vi har hört jämt. De överraskar inte. Kommer inte med något nytt. Och så länge som bloggen som media inte kommer med något nytt innehåll så kommer inte heller den politiska kraften.




* Notera att jag i det här inlägget helt bortser från de bloggar som skrivs av yrkespolitiker eftersom de redan tillhör etablissemanget och per definition inte påverkar politiken utifrån.

** Det här är ett stilgrepp som oftast används av de liberala vita männen som inte drar sig för att kokettera med sin medieelitism.





2005/07/05

Smink och sånt där

Markus: Men tjejer förstår sig inte på såna här grejer.

Elin: Vad då för grejer?

Markus: Mobiltelefoner och sån där typ teknik, sport, bil, porr...hehehe.

Elin: Du är dum i huvet. Vad är det vi är bra på då?

Markus: Jag vet inte... Smink och sånt där...

Jessica: Så du tror vi driver och sminker oss hela dan.

Markus: Nä, jag vet väl för fan inte.

Elin: Annat då?

Markus: Annat vad då?

Elin: Andra ting vi är goda på.

Markus: Jag vet inte, typ utseende, kläder... ja... smink och sånt där.



Ur Fucking Åmål, av Lukas Moodysson.


Ha ha ha, skrattade biopubliken. Så dum den där Markus är. Vilken skojig drift med dumma fördomar. Så bra han är den där Moodysson. Genialt.

Jag skrattade i ärlighetens namn jag också. Någonstans i maggropen kände jag att det var skönt att stereotypen om tjejer som bara gillar smink (och killar som bara gillar teknik och sport) kom fram i ljuset och fick sig en käftsmäll.

Idag har jag slutat att gå på bio. Numera sitter jag mest hemma och har precis blivit en bloggpundare. Ett tiotal om dagen läser jag noggrant och cirka tjugo ögnar jag snabbt igenom för att se om det finns några nya guldkorn. Helst kollar jag in de bloggar som tillhör tjejer, eftersom de är i minoritet och eftersom jag är lite trött på alla dessa IT-pojkar och deras iPods.

Men istället för grabbig teknik får jag tjejiga sminktips. Inte jämt, men överraskande ofta på tjejernas bloggar möts jag av texter om mascara och Gucci-skor. Paris Hiltons senaste klänning får ett omdöme och det spekuleras vidare i om Angelina hånglat med Brad eller inte.

Jag har slutat att skratta åt Markus i Fucking Åmål.

2005/07/04

Det var bättre förr

I kategorin ”okunniga klyschor som folk vräker ur sig” har vi idag kommit till ”det var bättre förr”. Varför är då denna klyscha så hemsk att den förtjänar en plats i denna blogg? Jo, därför att den är så totalt osann. Sett i perspektivet hela mänsklighetens historia så har det aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli, bättre förr. (Undantaget skulle möjligtvis vara en katastrof i stil med globalt kärnvapenkrig eller kometnedfall a la dinosauriedöden.) Den som säger ”det var bättre förr” visar på ett flagrant sätt upp sin egen genanta brist på kunskap.

Vi kan börja vår exposé över ignoransen genom att granska de som gärna använder sig av stenåldern som måttstock när något ”naturligt” och ”genuint” ska lyftas fram. Hur många gånger har man inte kunnat se någon referera till stenåldern när de ska debattera sundare kost, samhällsstruktur eller min egen personliga favorit; könsroller. Okej, en liten referens är väl i sin ordning, men när hela teorier om manligt-kvinnligt och fetma vs. sundhet formuleras på så lösa boliner som tre gamla stenar och en hög med ben så ringer det i alla fall en varningsklocka i mitt bakhuvud.

Sedan har vi det äldre gardet. De som uppbär ålderspension. Så anfrätta av demens att de enda minnen de har kvar av sin barndom är något slags vaselinkladdig Astrid Lindgren-idyll. Sedan länge har de glömt bort skolagan, klassklyftorna, statarsystemet, epidemierna, trångboddheten och allt annat som var så bra förr i tiden. Men det var förmodligen sådant man får acceptera för då var det ju i alla fall ordning och reda.


Men värst är kultursnobbarna som målar upp en egen nostalgisk fantasivärld. Där befolkas gårdagen av människor som läste och författade svåra böcker, hade långa diskussioner om politik och poesi samt skrev långa brev för hand om filosofi. Allihop var de litterära giganter. Människan av idag (läs. alla utom kultursnobbarna) har förfallit till en dreglande idiot som glor på dokusåpor, med möda stavar sig igenom kvällstidningen och monotont runkar eller dödar monster vid datorskärmen. Men faktum är att de flesta som levde på 1800-talet och bakåt knappt kunde läsa, hostade lungorna ur sig på grund av tuberkulos och skickade iväg sina barn till tegelbruket vid sex års ålder. I toppen av samhället satt en priviligierad klick av litterära giganter och filosoferade samtidigt som de smuttade cognac och tappade tänderna av sin syfilis.

Efter denna genomgång hoppas jag att du stryker ”det var bättre förr” ur din vokabulär. Om inte så kommer du alltid att riskera att få en dumstrut på huvudet om jag råkar befinna mig i närheten.
Visste du att?

Dey finns fler tv-apparater än toaletter i amerikanska hushåll...

http://archpedi.ama-assn.org/cgi/content/full/159/6/595

2005/07/01

East coast vs West coast

En sak som jag undrat över ett tag nu är den hysteriska attityd som finns i västra Sverige, med centrum i Göteborg. Av någon anledning måste de med jämna mellanrum slänga ur sig fraser som ”här i Göteborg går spårvagnarna över jord”, ”finns det någon bättre plats än Aveenyyyn” och ”det är vi som bor på bästkusten”. Jag har länge undrat vad det här självhävdelsebehovet kommer ifrån. Varför måste de nödvändigt slå sig för bröstet hela tiden och leva ut ett pinsamt lillebrorskomplex?

Idag kom jag på varför. Det är inte det att stockholmarna retar och trycker ner sina västsvenska landsmän. För i ärlighetens namn har jag aldrig hört någon i Stockholm säga ett ont ord om Göteborg, tvärtom. Stockholmarna är helt enkelt så pass självupptagna att de inte bryr sig om göteborgarna. Och det vet vi ju alla att det värsta inte är att vara hatad, det är att vara ignorerad.

Därför gör göteborgaren allt han kan för att folk från rikets huvudstad ska reagera. Ett av de mer missriktade försöken är utvecklingen av den så kallade göteborgshumorn. En pinsamt torftig satsning som sällan kommer längre än banala ordvitsar* eller pikar mot ”måsarna”**. Skratten ekar tomt på Masthuggstorget medan man i 08-området inte ens registrerat att någon öppnat munnen.

Så kära göteborgare, släpp det där med bästkusten, Kålle å Ada och er dammiga arbetarromantik. Lägg ner jämförelsen med oss självupptagna nollåttor och njut av er stad utan att jämföra varenda gatsten med Stockholms betong. Då lovar jag att jag ska bry mig om och framför allt tycka om er lite mer.



* Ordvitseri är för övrigt den lägsta formen av humor då det egentligen inte är särskilt roligt i sig utan det främsta syftet är att framhäva ordvitsarens egen kvickhet.

** Göteborgshumor. Mås = stockholmare. Gapar och skitar ner.

2005/06/29

Jag gillar inte bloggar.

Bloggar är ett otyg. Den moderna IT-människans oblyga uppvisning av det egna egot på den digitala arenan. Vita medelklassmän mellan 25 och 35 som jobbar med IT och/eller media låter tangentborden bajsa ur sig meningslösheter om låtlistor i iPoden, vilka trendiga böcker de råkar läsa, vilket café de drack latte på senast och framför allt vilka andra bloggare som de läste idag. Ja, sen finns ju en och annan kvinna också, men inte så många och tyvärr inte så mycket roligare de heller.

Visst ja, sen finns ju de politiska bloggarna också. Ensidiga propagandapamfletter som tröttsamt tjatar om bristerna hos de politiska motståndarna samtidigt som de okritiskt hyllar den egna ideologins förträfflighet. I vår lilla ankdamm så är det som vanligt sossarna som får stå vid skampålen när unga, arga vita män vill påtala att de inte är bortskämda nog utan att de minsann är förtryckta och vill betala mindre i skatt. På andra sidan sitter aktivisterna och håller krampaktigt tag i en förmultnande socialism som mer och mer faller sönder i ett lapptäcke av solidaritet med tredje världen, miljötänkande, veganism och förvirrad stenkastning och graffiti.

Slutligen så har vi kändisjournalisterna som ännu mer tydligt visar att de verkligen inte har något att säga. I ett slags offentlig digital runkbulle skriver de bara om sig själva och om varandra. I och för sig så är det ingen egentlig skillnad på dem och på den okände unga mannen som skriver om sin iPod, med undantag för hur många läsare de får tillgång till. Det jag skulle önska, i och med att kändisbloggaren ofta får lön för sin möda, är att de lyfter blicken från sin egen verklighet och åtminstone gör ett försök att skriva något läsvärt.

Så varför skriver då du själv en blogg, frågar sig den kritiske läsaren? En ypperligt motiverad fråga. Jag väljer att vända på den och fråga varför inte? Om nu alla andra vita medelklassmän ska skriva av sig så är det inte någon anledning för mig att avstå. Utan att försöka formulera något slags publicistiskt manifest så vill jag ändå ha en ambition att skriva om samhällsfenomen på ett kritiskt och underhållande sätt. Den dag jag börjar köra ut låtlistor från min mp3-spelare eller förfaller till något slags privata dagboksanteckningar så lägger jag av. Jag lovar.