Sidor

2005/07/14

Kungen – för Sverige i forntiden





Idag är det den 14 juli. För sisådär några hundra år sedan* stormade en uppretad folkmassa ett fängelse i Paris och skapade i och med det en symbol för hur en revolution ska gå till.** En konsekvens av denna revolution var att den avsatte politiske ledaren, monarken Ludvig den XVI, avrättades medelst den nya tekniska mackapären giljotin.***

För sisådär 28 år sedan föddes en flicka som heter Victoria på Karolinska sjukhuset i Solna. Hennes mamma Silvia och pappa Carl-Gustaf råkade vara drottning och kung av Sverige. I och med en uppfräschning av lagen 1980 till en mer nutida och jämställd lydelse så blev hon dessutom kronprinsessa av Sverige.****

Denna dag passar ett antal riksdagsmän på att slå ett slag för monarkin och dess förträfflighet i en artikel i Aftonbladet. Man framför flera argument för sin åsikt. Jag avser nu att visa på bristerna i deras argumentation.

Argument 1:

Vad frågan till syvende og sidst handlar om, är vem som ska representera staten och folket och med vilken legitimitet – på historisk grund (monarken) eller på dagspolitisk grund (presidenten).

Historisk grund måste vara sämsta tänkbara legitimitet som finns. Att bevara något för bevarandets skull är inte ens ett argument. Det är bara ett bevis på likstel konservatism. Ett annat uttryck för det nedvärderande ”dagspolitisk grund” är demokrati. Att vi ständigt omprövar våra värderingar och gemensamt bestämmer vad som är bra måste vara att föredra framför att passivt acceptera tingens ordning.

Argument 2:

Den konstitutionella monarkin har flera fördelar gentemot republiken. Att rikets högsta ämbete till exempel går i arv och inte medför politisk makt innebär att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller notorisk maktmänniska.

En politisk karriärist eller notorisk maktmänniska skulle säkert inte vilja ha positionen som statschef då den makt ämbetet innebär är strikt reglerad. Att ämbetet går i arv är inte heller någon bra lösning då vi kan ställas inför en situation där den infödde kandidaten är spritt språngande galen.

Argument 3:

I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa och ceremoniella uppgifter som rikets statschef och kunna företräda alla medborgare i en folklig och nationell gemenskap.

Man skulle också kunna säga det såhär: Den blivande statschefen skolas in i en priviligierad och gynnad elit. En elit som utgörs av landets näringslivstoppar och societetslejon med gammaldags och odemokratiska värderingar som står väldigt långt ifrån den verklighet som majoriteten av svenska medborgare lever i. Hur denna person på ett trovärdigt sätt ska representera oss andra ser jag som svårt.

Argument 4:

Just detta att kungen representerar hela svenska folket genom historien gör det särskilt lämpligt att han är den som till exempel öppnar riksdagen och tar emot utländska ambassadörers kreditivbrev. Monarken i vår konstitutionella monarki kommer dessutom alltid att behöva anpassa sig till den direkta folkviljan, något som närmast gör honom/henne till ett utmärkt ”instrument” för demokratin.

Just dessa båda argument är bara snömos då uppgifterna precis lika gärna skulle kunna genomföras av någon annan form av statschef, exempelvis en president.

Argument 5:

I en alltmer globaliserad värld finns ett behov av nationell identitet och särskiljande kännetecken. Sverige, som ett litet land i periferin, vore mindre synligt på världsarenan utan vårt kungahus som helt enkelt besitter lyskraft i ”sig självt” och ett högt uppmärksamhetsvärde.

Med en monark som främsta portalfigur för Sverige så skapar vi en viss image av vårt land. Eller som debattörerna säger, ”lyskraft”. Vi låter kungahusets strålglans falla ned över oss alla och lysa upp oss som ett litet oförargligt lilleputtland där tiden står still som i sagorna med en mysig kung och en milt leende drottning. Den bilden är grovt felaktig och inte den som jag vill sprida till omvärlden. Jag skulle hellre vilja sprida bilden av Sverige som ett jämställt och framåtskridande land. Fullt av kompetenta medborgare som värnar om demokratiska värderingar och som vill arbeta för att sprida dessa i omvärlden. Inte omhulda gamla nationalistiska romantiseringar från 1800-talet.

Argument 6:

Noteras bör, slutligen, att vår författning bygger på folksuveränitetens
princip. Eftersom monarkin ytterst vilar på folkets samtycke får den anses i allra högsta grad legitim. Folket gillar sitt kungahus.


Här har debattörerna för första gången rätt. En majoritet av svenska folket gillar kungahuset och ger det sitt stöd. Men notera en viktig detalj. Sveriges kungahus sitter där de sitter på grund av känslomässiga anledningar. Inte på grund av logiska argument eller demokratiska anledningar.

Vi vill ha ett kungahus att skvallra om hos frisören. Vi vill vifta med flaggor och se på vaktparaden. Vi vill mysa med kungens nonsens på nyårsafton. Vi vill helt enkelt koppla bort hjärnan ibland och låta lite gammaldags förljugen nostalgi greppa tag i våra känslonerver. För att det känns tryggt. För att det är mänskligt. Men kom inte och säg att det är ett statsskick i tiden. För det är det inte.






* 216 år sedan om man ska vara noggrann.

** Revolution – våldsam förändring av statsskicket.

*** En mackapär som uppfanns 1792 som en följd av revolutionen då man strävade efter ett jämlikt och humant avrättningssätt för alla medborgare. Ludvig högg man huvudet av 1793.

**** Att dessa datum sammanfaller kan kallas för ödets ironi.

(Bilden kommer från http://www.knugahuset.se/.)



Använd lillfingret!

I mitt dagliga läsande på olika bloggar så hamnar jag ibland hos skribenter som verkar ha amputerat en del fingrar eller som sitter på trasiga tangentbord. För när de skriver så ser det ut såhär:

alltså idag så gick jag ner till stranden. det var jättevarmt i vattnet. jag badade säkert sju gånger. j och o var också där. vi lyssnade på darins nya platta. den var helt kass ju.
Vad är det här? Ny mening påbörjas med stor bokstav. Versal! Det åstadskoms genom att trycka ner den HÄR knappen på tangentbordet:






Eller skit i det. Gör som du vill. Men den här läsaren lär inte komma tillbaka för att plåga sig igenom din text. För även om din text inte var lika puckad som mitt exempel ovan så ser den sådan ut.

2005/07/13

Fler som inte gillar bloggar

Maddox heter en amerikan som har väldigt arga åsikter om samhället vi lever i. Ofta är han inte bara väldigt arg utan också väldigt rolig. Dessutom har han väldigt ofta rätt. Nu har han recenserat fenomenet bloggar.

http://www.thebestpageintheuniverse.net/c.cgi?u=banish

2005/07/12

Jag ska bara dö först

- Kom och ät nu, maten är klar.
- Snart mamma, jag ska bara dö först.

Det är mycket våld i datorspel. Terrorister skjuter poliser, barbarer hugger av armar och ben, blodet sprutar och föräldrar över hela världen är lite lätt oroliga. Idag är det lätt att se hur barn leker våldsamma lekar. Det är bara att kika över axeln när de sitter vid datorskärmen. Förr i tiden var det ingen som märkte när barnen sprang runt i skogen med pinnar och tjoade ”pang, du är död”. Därför kommer nu rättrådiga medborgare som värnar om god moral springande och vädjar om inskränkningar och förbud. För när det gäller våra barn så får det inte finnas några undanflykter när det gäller att skydda dem.

En gång i tiden skrev författaren Emile Zola en roman som heter Therese Raquin. Och som han fick skit för det. Den var hemsk, brutal, vulgär och fullständig omoralisk. Idag är boken obligatorisk läsning i skolan och ett praktexempel på en litterär genre som kallas naturalism.

På det helylle 50-talet där barnen pallade äpplen i folkhemsidyllen förfasade sig allmänheten över kiosklitteratur och kriminalromaner. Giftmord, mordbrännare och sexuella skildringar var verkligen inte lämpligt för unga läsare. Idag är deckarförfattare hyllade och omtyckta av mängder med läsare.

På 70-talet kom filmer som The Warriors och Motorsågsmassakern. Gängvåld, blod som sprutar och hemskt övervåld skulle tämjas och censureras. Idag gläder sig kulturskribenterna då de oklippta versionerna av dessa filmer äntligen släpps på DVD.

Med facit i hand kan vi se att ingen av dessa kulturyttringar har inspirerat barn till att bli våldsamma psykopater. Det kommer datorspelen inte heller att göra. Oavsett hur hemska de verkar. I motsats till moralisternas övertygelse så är inte människor robotar som kan programmeras till våldsamma handlingar med hjälp av olika kulturyttringar. Och nej, det gäller inte ens våra barn. Människor, även barn, är klokare än vad många tror och kan skilja på fiktion och verklighet.
Det verkliga våldet har helt andra orsaker. Här är ett litet urval av faktorer som gör att barn utvecklar våldsamma tendenser:

Övergrepp.
Kränkande behandling.
Missbrukande föräldrar.
Eget missbruk.
Bristande skola.
Psykisk sjukdom.

Som synes så är dessa faktorer komplicerade att komma till rätta med. Inskränkningar i datorspelens innehåll kommer inte att åstadkomma mycket när det gäller att motverka dessa orsaker. Det är dags att inse att innehållet i våra kulturyttringar bara är speglingar av vårt samhälle i stort. Problemen försvinner inte för att vi censurerar bort det som en del tycker är obehagligt. Tvärtom så gör vi oss själva en otjänst.

2005/07/07

Var finns den riktiga politiska bloggen?

Det är mycket prat om bloggarnas politiska kraft och att de kommer att förändra det politiska landskapet. Jag vete fan. För mig framstår den stora majoriteten av svenska ”politiska” bloggar som samma dravel man kan höra över valfritt fikabord på valfri arbetsplats.*

Ett av problemen tycker jag är att så få verkar tänka själva. Det som skrivs är mest reaktioner på den senaste artikeln i någon av kvällstidningarna. I bästa fall är det en reaktion på ledarsidan i någon av morgondrakarna. (I extremfallet är det en reaktion på något som lästs eller setts i utländsk press, men då är vi uppe på en nivå där väldigt få orkar hänga med i vad som skrivs.**)

Faran med att bara reagera på de etablerade medierna på det här viset är att det blir rundgång. Det tillkommer inget nytt utan vi idisslar bara den redan lättsmälta mediaagenda som redan finns. Ofta är bloggskribenterna också väldigt snabba. Många tenderar att inte ifrågasätta innehållet utan accepterar medias innehåll som fakta. Jag skulle hellre se en mer kritisk attityd, för vem har inte hittat faktafel i tidningsartiklar som handlar om saker där vi vet vad det handlar om? Journalistiken av idag är full av brister när det gäller såväl arbetsmetoder som prioritering. Bloggskribenterna behöver inte ta rygg på stressade journalister utan får gärna ta tid på sig att skriva något med substans.

Det är först då det skrivs något nytt och något eget som jag tror att den politiska kraften kommer. Personliga vittnesmål från egna upplevelser men som har betydelse för flera. Exempel på detta är till exempel den amerikanska soldat som skrev om sina egna upplevelser i Irak i bloggen My War.
Genom sina egna vittnesmål blev han ett alternativ till den bild som kablades ut i etablerade media.
En något mer blygsam, men svensk, variant som jag hittat är Hamberg håller låda vars inlägg den 30 maj i år är ett lysande exempel på hur man lyckas vara personlig och politisk på en gång.

Men hallå, säger nu den vakne läsaren. Har du inte glömt bort en stor mängd bloggskribenter nu? Det finns ju mängder med bloggar med olika politisk inriktning. Ja, det finns det, men tyvärr ingen som jag tror har någon större politisk kraft. De ”politiska bloggarna” rapar bara upp samma förutsägbara polemik som vi har hört jämt. De överraskar inte. Kommer inte med något nytt. Och så länge som bloggen som media inte kommer med något nytt innehåll så kommer inte heller den politiska kraften.




* Notera att jag i det här inlägget helt bortser från de bloggar som skrivs av yrkespolitiker eftersom de redan tillhör etablissemanget och per definition inte påverkar politiken utifrån.

** Det här är ett stilgrepp som oftast används av de liberala vita männen som inte drar sig för att kokettera med sin medieelitism.





2005/07/05

Smink och sånt där

Markus: Men tjejer förstår sig inte på såna här grejer.

Elin: Vad då för grejer?

Markus: Mobiltelefoner och sån där typ teknik, sport, bil, porr...hehehe.

Elin: Du är dum i huvet. Vad är det vi är bra på då?

Markus: Jag vet inte... Smink och sånt där...

Jessica: Så du tror vi driver och sminker oss hela dan.

Markus: Nä, jag vet väl för fan inte.

Elin: Annat då?

Markus: Annat vad då?

Elin: Andra ting vi är goda på.

Markus: Jag vet inte, typ utseende, kläder... ja... smink och sånt där.



Ur Fucking Åmål, av Lukas Moodysson.


Ha ha ha, skrattade biopubliken. Så dum den där Markus är. Vilken skojig drift med dumma fördomar. Så bra han är den där Moodysson. Genialt.

Jag skrattade i ärlighetens namn jag också. Någonstans i maggropen kände jag att det var skönt att stereotypen om tjejer som bara gillar smink (och killar som bara gillar teknik och sport) kom fram i ljuset och fick sig en käftsmäll.

Idag har jag slutat att gå på bio. Numera sitter jag mest hemma och har precis blivit en bloggpundare. Ett tiotal om dagen läser jag noggrant och cirka tjugo ögnar jag snabbt igenom för att se om det finns några nya guldkorn. Helst kollar jag in de bloggar som tillhör tjejer, eftersom de är i minoritet och eftersom jag är lite trött på alla dessa IT-pojkar och deras iPods.

Men istället för grabbig teknik får jag tjejiga sminktips. Inte jämt, men överraskande ofta på tjejernas bloggar möts jag av texter om mascara och Gucci-skor. Paris Hiltons senaste klänning får ett omdöme och det spekuleras vidare i om Angelina hånglat med Brad eller inte.

Jag har slutat att skratta åt Markus i Fucking Åmål.

2005/07/04

Det var bättre förr

I kategorin ”okunniga klyschor som folk vräker ur sig” har vi idag kommit till ”det var bättre förr”. Varför är då denna klyscha så hemsk att den förtjänar en plats i denna blogg? Jo, därför att den är så totalt osann. Sett i perspektivet hela mänsklighetens historia så har det aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli, bättre förr. (Undantaget skulle möjligtvis vara en katastrof i stil med globalt kärnvapenkrig eller kometnedfall a la dinosauriedöden.) Den som säger ”det var bättre förr” visar på ett flagrant sätt upp sin egen genanta brist på kunskap.

Vi kan börja vår exposé över ignoransen genom att granska de som gärna använder sig av stenåldern som måttstock när något ”naturligt” och ”genuint” ska lyftas fram. Hur många gånger har man inte kunnat se någon referera till stenåldern när de ska debattera sundare kost, samhällsstruktur eller min egen personliga favorit; könsroller. Okej, en liten referens är väl i sin ordning, men när hela teorier om manligt-kvinnligt och fetma vs. sundhet formuleras på så lösa boliner som tre gamla stenar och en hög med ben så ringer det i alla fall en varningsklocka i mitt bakhuvud.

Sedan har vi det äldre gardet. De som uppbär ålderspension. Så anfrätta av demens att de enda minnen de har kvar av sin barndom är något slags vaselinkladdig Astrid Lindgren-idyll. Sedan länge har de glömt bort skolagan, klassklyftorna, statarsystemet, epidemierna, trångboddheten och allt annat som var så bra förr i tiden. Men det var förmodligen sådant man får acceptera för då var det ju i alla fall ordning och reda.


Men värst är kultursnobbarna som målar upp en egen nostalgisk fantasivärld. Där befolkas gårdagen av människor som läste och författade svåra böcker, hade långa diskussioner om politik och poesi samt skrev långa brev för hand om filosofi. Allihop var de litterära giganter. Människan av idag (läs. alla utom kultursnobbarna) har förfallit till en dreglande idiot som glor på dokusåpor, med möda stavar sig igenom kvällstidningen och monotont runkar eller dödar monster vid datorskärmen. Men faktum är att de flesta som levde på 1800-talet och bakåt knappt kunde läsa, hostade lungorna ur sig på grund av tuberkulos och skickade iväg sina barn till tegelbruket vid sex års ålder. I toppen av samhället satt en priviligierad klick av litterära giganter och filosoferade samtidigt som de smuttade cognac och tappade tänderna av sin syfilis.

Efter denna genomgång hoppas jag att du stryker ”det var bättre förr” ur din vokabulär. Om inte så kommer du alltid att riskera att få en dumstrut på huvudet om jag råkar befinna mig i närheten.
Visste du att?

Dey finns fler tv-apparater än toaletter i amerikanska hushåll...

http://archpedi.ama-assn.org/cgi/content/full/159/6/595

2005/07/01

East coast vs West coast

En sak som jag undrat över ett tag nu är den hysteriska attityd som finns i västra Sverige, med centrum i Göteborg. Av någon anledning måste de med jämna mellanrum slänga ur sig fraser som ”här i Göteborg går spårvagnarna över jord”, ”finns det någon bättre plats än Aveenyyyn” och ”det är vi som bor på bästkusten”. Jag har länge undrat vad det här självhävdelsebehovet kommer ifrån. Varför måste de nödvändigt slå sig för bröstet hela tiden och leva ut ett pinsamt lillebrorskomplex?

Idag kom jag på varför. Det är inte det att stockholmarna retar och trycker ner sina västsvenska landsmän. För i ärlighetens namn har jag aldrig hört någon i Stockholm säga ett ont ord om Göteborg, tvärtom. Stockholmarna är helt enkelt så pass självupptagna att de inte bryr sig om göteborgarna. Och det vet vi ju alla att det värsta inte är att vara hatad, det är att vara ignorerad.

Därför gör göteborgaren allt han kan för att folk från rikets huvudstad ska reagera. Ett av de mer missriktade försöken är utvecklingen av den så kallade göteborgshumorn. En pinsamt torftig satsning som sällan kommer längre än banala ordvitsar* eller pikar mot ”måsarna”**. Skratten ekar tomt på Masthuggstorget medan man i 08-området inte ens registrerat att någon öppnat munnen.

Så kära göteborgare, släpp det där med bästkusten, Kålle å Ada och er dammiga arbetarromantik. Lägg ner jämförelsen med oss självupptagna nollåttor och njut av er stad utan att jämföra varenda gatsten med Stockholms betong. Då lovar jag att jag ska bry mig om och framför allt tycka om er lite mer.



* Ordvitseri är för övrigt den lägsta formen av humor då det egentligen inte är särskilt roligt i sig utan det främsta syftet är att framhäva ordvitsarens egen kvickhet.

** Göteborgshumor. Mås = stockholmare. Gapar och skitar ner.