Sidor

2005/10/26


Stenåldern på Stureplan

Det finns en plats i Stockholm som inte är som alla andra. Den är platt, ligger fashionabelt och har en betonginstallation som i folkmun kallas för Svampen. (Ej att förväxlas med Lasse Åbergs gamla zvamp eller gud förbjude, ett hiskligt gammalt vattentorn i Örebro, Närke.) Om man ställer sig på denna svamp och slänger en sten så kan man inom kastradien hitta alla de krogar och inneställen i Stockholm som ”är” något. Möjligtvis med undantaget Café Opera som lever hårt på sina meriter som vid det här laget har antagit antika proportioner.


Nu i IT-erans bakvatten så har några företagsamma brats kommit på en nygammal födkrok. De har skapat en sajt med lite mingelfotografier från kända uteställen varvat med stavfelsbemängda krönikor. Ungefär samma koncept som de kostnadsfria lantistidningar som gjordes under 90-talet, men då fick man se fulla örebroare i Nollnitton med bildtexter som ”var är brudarna” och ”snygg hylla”. Nu är det istället ”Det Fina Folket” som ska säljas i samma format.
Mingelbilderna från Stureplan skiljer sig dock markant från de gamla gratistidningarna. Och det är inte bara det att de visar halvkändisar istället för fulla ICA-kassörskor. Det är något med attityden.

Oftast står kamerans objekt tillsammans två och två. Oftast uppdelade efter kön. Oftast är det unga tjejer. Oftast är de blonda. Ibland dyker även killarna upp. De är så gott som alltid bredaxlade, solbrända och lite manligt orakade. (Undantaget en del utelivsinstitutioner som får vara med trots sin övervikt.)
I nio fall av tio så antar tjejerna en så porrig pose som de kan. Ofta kramar de om varandra lite inbjudande och jag är nog inte helt pervers som associerar ganska lätt till diverse trekantsscenarier med de yppiga damerna som förföriskt putar med läpparna.

Killarna däremot, de ser mest ut att vilja slå mig på käften. Eller skvimpa öl på mina kläder. Eller slå mig med en sedelbunt i ansiktet. Eller förnedra mig på något annat skojfriskt vis.

Lyckligt ovetande om det så är Stureplan.se en av 2000-talets främsta förespråkare för biologismen. Män är aggressiva och kvinnor ska fortplanta sig. Helst med en så aggressiv hane som möjligt.

Stureplan.se må vara the cutting edge och ”trés exclusif”, men det är samtidigt hopplös stenålder.



2005/10/13

Årets kulturhändelse

I år och alla andra svenska kulturår; en för allmänheten totalt okänd skribent och författare får pris av ett gäng gamla gubbar och tanter. Resultatet är att ett annat gäng gamla gubbar och tanter vacklar ner till närmaste boklåda och förköper sig på den okända författarens samlade produktion. Knäande under tyngden vacklar de hem igen, drar på en kanna bryggkaffe och sätter sig i läsfåtöljen till ljudet av den tickande väggklockan eller alternativt valfri utgåva av klassiskt från Naxos.

Nu ska här njutas av hög och fin kultur, bannemej.

Tio sidor in i boken har de gamla gubbarna och tanterna somnat. Bryggkaffet står odrucket och kallnande bredvid, stillsamt ackompanjerat av Sibelius från Naxos vol.XXIII. Med tiden hälls det kalla kaffet ut, skivan stannar i skivspelaren och böckerna hamnar på hyllan bredvid de andra pristagarnas böcker.

Så går ett år till nästa gång Horace sätter ljuset på en ny främling på kulturens estrad. Det är åter dags att vackla ned till boklådan och gotta sig i gediget kulturellt författarskap.

Äntligen!

2005/10/05

Var finns en apa när man behöver den?

Dagens Nyheter har fått en börsexpert. I ett samarbete med tidningen Affärsvärlden så har ekonomijournalisten Simon Blecher fått hoppa in i DN:s startelva och bidra med förut okända börsanalyser, endast för Den Stora Drakens läsare. Chefredaktören Jan Wifstrand har i smått lyriska ordalag hyllat detta samarbete och tycker att det ger tidningen en större journalistisk bredd.


Idag kan man se herr Blechers avporträtterad med ett fotografi som lånat friskt av bildspråket i tidningar som Slitz och Moore. Med stadig blick i kameran, östermalmslockig bratfrisyr och ledig uppknäppt journalistskjorta under den dyra kavajen ser han mer ut som en modell än som en initierad börsanalytiker. Fast utan tuttar.

Onekligen så är Simon, även utan tuttar, mer attraktiv än chimpansen Ola som för några år sedan slog den ledande svenska ekonomieliten i en aktietävling. (En pinsam fadäs som för Olas del slutade med utvisning till Thailand där han fick tillbringa sin sista tid på ett nedgånget zoo. Inte ens en apa klarar sig ifrån ett dylikt spratt utan straff.)

Själv skulle jag hellre basera mina ekonomiska beslut på en apa som gissar rätt än på en sexig börsanalytiker som gissar fel. För är det något man kan säga om börsanalytiker som yrkeskår så är det att de är notoriskt duktiga på att gissa fel. Ingen annan yrkeskår kan göra så mycket misstag och visa så stor brist på resultat (eller till och med resultat åt helt fel håll) utan att de skulle tvingas slå igen. Men börsanalytiker reser sig som fågel Fenix ur askan från varje börskrasch. Slickar sina sår i två år sen är de igång igen så fort som alla glömt hur illa det gick förra gången.

Så, herr chefredaktör på Dagens Nyheter - vi behöver inte fler glossiga, glorifierade börsexperter som ska ge oss tips om heta aktieklipp.

Vi behöver fler apor som visar oss galenskapen i att ha idioter som gissar trender på en irrationell börsmarknad.