Sidor

2007/06/29

Trakasserierna i det offentliga rummet

Det är mycket prat om det offentliga rummet. Just i dagarna har en av de ”gratistidningar” * som delas ut en artikelserie om graffiti och dess motståndare. Men egentligen är det en kvasidebatt som jag inte orkar bry mig nämnvärt om. Okej, det är inte helt ok att spraya ner en husfasad eller tunnelbanevagn med fult klotter, men att behandla klottrarna som knarklangande terrorister är lite att ta i tycker jag. Speciellt som SL gärna fläker upp skinkorna och målar om samma vagnar till hiskeligt fula reklamvagnar för allt mellan läsk och lubrikanter. Men då får dom ju pengar gubevars. Och som vi alla vet så är det pengar som räknas här i världen.

Men jag är inne på ett stickspår. Det jag egentligen vill kverulera om är trakasserierna i det offentliga rummet. Nu kan man inte promenera på Stockholms gator längre utan att någon stackars människa i vindjacka dyker upp med ett debilt leende och hälsningsfrasen ”Tjena grabben/grabbar.” Sen kommer, om man inte ger vederbörande en psykotisk yxmördarblick och börjar jogga därifrån, ”vill du ringa billigare, vill du ha en gratis telefon, vill du hjälpa barnen i Afrika, vill du ha gratis kalsonger, vill du möta gud, vill du hjälpa en medmänniska, vill du….”

NEJ, det vill jag inte!

Jag vill kunna gå ifred utan att få en mobiltelefon uppkörd i ansiktet eller dåligt samvete nedtryckt långt ner i halsen på mig.

Det är förresten ett jävla liv om alla dessa östeuropéer som kommer hit på lite kombinerad tigga/pumpa dragspel/ficktjuveri-semester. Dem vill man ha bort. Gott det i och för sig. Men varför gör ingen något åt storkapitalets stackars slavar som måste vackla runt utomhus i jakt på fler abonnenter? Dessa stackars hjon som ställts inför ett ultimatum om utebliven A-kassa eller att förnedra sig offentligt.

Ge mig ett NIX-register för gatuförsäljare. Kanske i form av en liten knapp så de ser att man inte vill bli störd. Eller kanske i form av ett knogjärn som man kan begagna sig av nästa gång det kommer fram någon och vill vara lite tjenis.

Eller såhär, om tillräckligt många anmäler sig till registret så får företaget som skickat ut gatuförsäljarna näringsförbud. Hur låter det? Eller deras marknadschef och VD får löpa gatlopp mellan 100 gatuförsäljare som får slå dem hårt i huvudet med sina förbannade små papperspärmar med avtalspapper i.

* Inget är gratis. Skriv upp det på en lapp som du har i fickan. Titta på den dagligen.

Politiskt korrekt

Det finns ett lustigt uttryck. Det är att vara ”politiskt korrekt”. I Sverige idag är det något av det mesigaste man kan vara. Att vara politiskt korrekt är att inte tänka själv, att håglöst anamma majoritetens åsikter. När en debatt hettar till kan det hända att någon inblandad blir beskylld för att vara politiskt korrekt vilket omedelbart leder till att vederbörande förlöjligas och får kämpa hårt för att försöka tvätta bort denna stämpel.

Oftast används det här skällsordet av folk som själva inte har helt schyssta åsikter. Rasister, homofober, tokliberaler och gladsupande muf-are. Så fort någon ifrågasätter deras tolkning av verkligheten är det fritt fram att tjoa om politisk korrekthet och åsiktsförtryck för att sedan raskt ramla in i något förvirrat resonemang om invandring, naturlighet, socialdemokratins ondska eller öppettider på krogen.

Om politisk korrekthet innebär att man inte delar era värderingar utan tvärtom värdesätter saker som tolerans, empati, rationellt tänkande och respekt för andra så känns det helt ok att anklagas för att vara det. Men använd inte uttrycket som ett slagträ för att få era egna idiotier att framstå i bättre dager. För det är inte rebelliskt eller tufft att vara politiskt inkorrekt. Det är bara inskränkt.

2007/06/26

Det Nya Sköna Språket


Språk, ord, uttryck och begrepp är makt. Den som börjar formulera vad vi pratar om sätter också ramarna för diskussionen. Det har vi sett fina exempel på under detta fina år 1984, eller förlåt, 2007 är det ju. Men det skulle lika gärna kunna vara 1984, för sällan förut har vi kunnat se så fina exempel på Newspeak* som idag.

Först ut på plan var minister Odenberg med sitt avlyssningsförslag. Det nya påfundet att regelbundet avlyssna alla medborgares digitala kommunikation var helt plötsligt ett integritetsstärkande förslag, vilket var tvärtom mot vad alla kritiker tycker. FRA:s avlyssningsverksamhet är visserligen inte regelstyrd i dagsläget. Men då ska man komma ihåg att de bara lyssnar på eterbunden radiotrafik. Ett medium som befolkas av P3, lite kommersiell trafik och sjutton glada radioamatörer som snackar skit. Att plötsligt utvidga detta till att kartlägga alla medborgares digitala kommunikation och systematiskt eftersöka luddiga och odefinierade ”hot mot rikets säkerhet”, vad nu det är, känns på något vis inte så stärkande för min integritet.

I Bryssel sitter det också gubbar (och förvisso en del gummor också) som vill bestämma. De vill bestämma så till den milda grad att de tycker att det är jobbigt när medborgarna de ska bestämma över tycker tvärtom mot vad de tycker. Deras fina idé med en gemensam konstitution föll helt platt härom året när befolkningen i två av de grundande EU-länderna, Frankrike och Holland, röstade nej till ett nytt konstitutionellt fördrag. Men skam den som ger sig.

Nu är samma gamla politiska förslag på gång igen. Men nu är det ingen konstitution som läggs fram, utan två separata fördrag, "Fördraget om Europeiska Unionen" och "Fördraget om EU:s funktionssätt". Hör så torrt och ointressant det låter. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle sätta sig och läsa dem i onödan. Den politiskt brännheta positionen som EU:s utrikesminister ska inte längre kallas för ”utrikesminister”. Istället ska titeln vara ”hög representant för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik”.

Välkomna till samtiden. Här ändrar vi inte på obekväma, impopulära eller odemokratiska idéer och förslag. Stöter vi på patrull så skriver vi bara om med Nya Fina Ord. 2000-talet - eufemismens tidevarv.

* Newspeak är det påhittade språket I George Orwells roman 1984. I boken beskrivs det som “det enda språket I världen vars ordförråd krymper varje år”.


2007/06/17

Vad blir det för skit?


Det finns mycket som är dåligt med TV4. Men just idag är det lebemannen, vivören, "skådespelaren", matmästaren och karlakarlen Per Moberg som fått mitt blod att svalla. Och då menar jag inte på det där positiva sättet, som när äldre kvinnor tittar på Martin Stenmark, utan på ett mer koleriskt sätt. Jag blir förbannad helt enkelt.

Per lyckas i gammal god TV4-tradition förmedla en känsla av pretentiös, uppblåst Lidingö-lifestyle där barnen är välartade, männen välklädda och kvinnorna är Kvinnor. Alla är hela och rena, hemmet är perfekt och det hela är sådär skönt skitnödigt förljuget, som en tandkrämsreklam från Tyskland.

Herr Moberg hackar lök och fräser smör med en näst intill erotisk framtoning. Det är svett och uppknäppta skjortor. Testosteronet sprutar ur porerna på honom där han står och pratar med sig själv. Nästan lite som maniker gör i ett hyperaktivt skov.

Är detta bra matlagnings-TV? Nej, det är det inte, som ni kanske redan har förstått. Det är introvert skit-TV som bara syftar till att visa upp ett tråkigt ideal-Sverige i motljus med smör på linsen. Per framstår som lika sympatisk som en dörrvakt med tre roppar i blodet. Så kan det gå när man försöker göra TV för att sälja reklam och saknar varje uns av redaktionell ambition.

2007/06/13

Handskakningsamnesi


Det är helt kört att komma ihåg vad nya bekantskaper heter. Ni vet, de som man presenteras för och som man sedan ska skaka hand med. Det beror på att hjärnan är felkonstruerad. Den har inte kapacitet att lagra ny information samtidigt som den har fullt sjå att få kroppen att:

  • stå rakt
  • sträcka fram handen utan att tafsa
  • krama lagom hårt - inte mesigt, inte mosigt
  • titta intresserat i ansiktet på den andre, utan att stirra
  • inte titta på tuttarna, om det är en tjej
  • försöka minnas om man rakat sig / klippt håret i näsan på sistone
  • säga sitt eget namn utan att sluddra
När man klarat av ovanstående med bravur infinner sig en intern bekräftelse i stil med "starkt jobbat, nu jävlar gjorde vi ett bra intryck". Sen får man försöka luska ut vad personen hette genom att lyssna på konversationer vid kaffeautomaten, titta på nån webbsida eller helt enkelt fråga någon annan dum jävel som kanske lyckats luska ut namnet innan dig.

2007/06/12

Design för dårar


Ledordet för 2000-talet såhär långt måste vara design. Kul tyckte jag till en början, eftersom jag är lite intresserad. Men det var innan design blev den nya religionen. Idag finns det inte mycket som är viktigare än vilka kläder som hänger på våra kroppar och vilket kök vi står och skär tomater i med våra italienska designknivar. - ”Jaså, har du Marbodal? Nej vet du vi köpte Goggenpohl förra veckan. Med Carrara-marmor.”


Fast ska man vara ärlig är det inte så mycket tävlan nu för tiden. Det viktiga är inte hur mycket pengar man lägger ner på sitt mode eller sitt hem. Huvudsaken är att man bryr sig. Den nya underklassen är de omedvetna. De som inte bryr sig. Lantisarna med Dressmankläder och möbler som rätt och slätt är en stol eller ett bord och inte en Carl Malmsten.


För att verkligen visa att man bryr sig kan man starta en modeblogg. Vid senaste mätningen startade tre nya modebloggar i timmen. Några utmärkande drag för en modeblogg är:


  • total brist på reflektion över vad man publicerar. (Undantaget kommentarer att bloggaren tycker att det är snyggt.)

  • det är samma foton som man får se i modeföretagens annonser.

  • de tillför inte ett skit och är gruvligt ointressanta.


Samtidigt anses modebloggar vara mer effektiva än annonser när det kommer till marknadsföring. Och visst är det så. De är ju i princip samma sak som en annons, men förklätt till en förment insatt persons åsikt. Jag kan förstå att modeföretagen klappar händerna, men varför sitter de mest hängivna konsumenterna med sina bloggar och apatiskt slickar röv? Vad vinner de på det? De får ju inte ens vettigt betalt. Svaret är att mode & design är deras religion. De tänker inte. De känner.


Och till viss del är vi alla så. Styrda av känslorna. Men när de viktigaste känslorna börjar handla om vilka jeans som döljer arslet eller vilket skohorn som ska hänga i hallen istället för mer mänskliga och meningsfulla teman så tycker i alla fall jag att vi säljer ut våra hjärnor lite väl billigt.

2007/06/11

Hur bra som helst


Hörni. Är det inte underbart med en paus då och då? En paus från elaka tävlingar där amerikaner ska äta jätteskalbaggar från Paraguay och infantila "dokumentärer" om transsexuella dvärgar med fetisher för ost? Det tycker i alla fall jag. Sedan att par år tillbaka får jag varje försommar ett sug efter en småskäggig sexsymbol för tanter i övre medelåldern. En man som slår i spik och skördar gräslök med samma sprittande entusiasm alltmedan han kläcker ur sig odödliga citat som:

"Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen."

"Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst."

Och den personliga favoriten:


"Här sitter jag och känner in rummet."


Ernst Kirchsteiger är antitesen till dagens hårda samhällsklimat där alla slåss för att skapa sin egen image och är så misstänksamt street smart. Han verkar genuint dumbondsk trevlig på något sådär gammaldags godtroget sätt. Och jag gillar det som fan. Tiden liksom står still där han går och filosoferar om kökskakel och gardinkulörer. Nu skulle man lätt kunna kritisera hela Sommartorps-serien med att den är bakåtsträvande och lika ytlig som alla andra inredningsprogram. Men icke. Ernst lyfter hela skiten med sin naiva värme. Det finns inte ett ont ord i karln och om han så skulle såga av sig foten med en motorsåg skulle han bita ihop, plira med ögonen lite pillemariskt och klämma fram "så kan det gå, när inte haspen är på". Respekt!

2007/06/08

Bloggdöden



Det pratas mycket om bloggdöden i takt med att mer eller mindre kända bloggprofiler bestämmer sig för att sluta. Nu tillhör inte jag den inskränkta grupp människor som tror att något ”dör” för att ett gäng kändisar tröttnar på det. (Telefon? Nej vet du vad, det har jag tröttnat på. TV? Inte en chans, det är helt ute.) Men det är ändå ett intressant fenomen som kan vara värt att försöka analysera lite närmare. För det verkar som om de flesta bloggar följer en speciell livscykel. Det finns ett mönster. Och om man kan identifiera vad som orsakar detta mönster så kanske det är möjligt att undvika ett fritt fall ner i bloggdödsträsket.

Fas 1 – nybörjarlusta
Skrivklådan vet inga gränser när den nyfödde bloggaren ger sig ut på Internet. Kolla, jag kan skriva vad jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Inläggen på bloggen fullkomligen sprutar ut.

Fas 2 – uppbyggnad
Bloggaren är varm i kläderna. Inläggen börjar bli mer ambitiösa och genomtänkta. Publiken börjar i bästa fall strömma till vilket stärker bloggarens ego. Publikens jubel och bloggarens inlägg förstärker varandra i en positiv spiral.

Fas 3 – solidering
Både publikens mängd och antalet inlägg börjar plana ut. Vardagslunken infinner sig. Den här fasen kan vara i tre månader. Den kan vara i tre år. Allt beror på bloggarens kreativitet och förmåga att förnya sig.

Fas 4 – nedgång
Inläggen börjar bli mer och mer sporadiska. Kreativiteten går på sparlåga och bloggaren börjar ta till desperata knep som att fylla i diverse listor och liknande. (Min person från A till Ö, 100 saker du inte visste om mig, 10 skivor jag älskar.) I värsta fall kan det förfalla till rena dagboksinlägg om frukostintag, kompisbesök eller att mamma haft födelsedag.

Fas 5 – bloggdöden
Med den smärtsamma insikten att bloggaren bara presterat skit de senaste tre månaderna bestämmer han/hon sig för att lägga ner.

Analys
Det är svårt att blogga längre perioder. Förmågan att regelbundet skriva kortfattat och intressant utifrån sina egna funderingar är krävande. Lägg på det en publikrespons som pendlar mellan hyllningar, kompiskommentarer och idiotförklarande dödshot så blir det inte direkt enklare. När man, som de flesta bloggare, bara utgår ifrån sitt eget tyckande så tar av naturliga anledningar åsikterna slut efter ett tag. Kvar sitter rättshaveristerna, de infantila och de utan självkritik och skriver år efter år.
För att undvika det här är mina egna tips följande:
  • Skriv tematiskt. Skriv inte om allt du upplever utan skriv om ett ämne du är engagerad i.
  • Fall inte för publiktrycket. Skriv för dig själv, inte för publiken. Publiken är ett monster som man ska hålla på avstånd.
  • Lägg ner i tid. Om du märker att det börjar barka åt helvete - ta en paus eller lägg ner. It's better to burn out than to fade away.