Sidor

2007/10/18

Rättvisa på Internet


Hej på er kära lynchbloggare. Känns det bra? Lite som att ni gjort en bra sak? Dunkar hjärtat i bröstet på ett rättfärdigt sätt? Nu har ni satt en skurk på plats. Fy vad fint. Fy fan vad fint rentav. Eller bara fy fan.

Här i era bloggar får man inte slå ihjäl eller våldta någon. För då rycker ni ut, fulla av glödande rättspatos och hårda ord. Häng ut dom! Publicera deras namn! Visa bilder på svinen! Hota med våld! Hota med stryk! Dödshota! Släng med deras familj och kompisar också, för vem vill vara släkt eller kompis med en mördare eller en våldtäktsman?

Det är skönt att ni finns tycker jag. Så att vanligt folk kan sova gott om nätterna, i vetskapen om att ni håller De Onda Skurkarna på avstånd med hjälp av era bloggar. För ni är allvetande. Ni har total koll på sanningen och vet precis vad som hänt och vem som är ond och vem som är god. Vi goda, vi sitter här och bloggar. De onda, de springer ute på gatan på jakt efter offer.

Det finns ingen risk alls att era välformulerade blogginlägg råkar drabba någon oskyldig. Någon som av misstag råkat beskyllas för mord, misshandel eller våldtäkt. Nej, rykten och kvällstidningar har ju inte fel. Vem behöver polisutredningar och domstolar? Det är gammaldags. Det är långsamt. Det är inte modernt och framför allt är det inte Rättvisa! Öga för öga och tand för tand!

Välkomna ska till lynchmobben ska ni vara. Lämna ert förnuft och er medkänsla hemma. Greppa valfri sten på marken och leta upp närmaste lyktstolpe där vi kan hänga svinen eller sätt er med tangentborden och ta rättvisan i egna händer. Det känns modernt 2000-tal.

Eller nej förresten, det känns som ren jävla mörk medeltid.

2007/10/09

Till intet förpliktigande

Vi är duktiga i Sverige. Vi är ena hejare på empati och att ställa saker till rätta. Nu på sista tiden har vi verkligen haft gott om händelser att engagera oss i och känna för, såväl stora världsskeenden som hemska händelser här hemma.

Först hade vi munkarna med demokratikampen i Burma. Här drog vi vårt strå till stacken och gjorde verkligen allt för att stötta de utsatta munkarna. Vi satte på oss röda tröjor. Där fick de. Juntan. Jag tror inte att det någon gång förut i världshistorien manifesterats så kraftigt. Röda tröjor. Vilken kraftfull symbol. Som vi bidrog!

Och nu i helgen har flera unga människor fått sätta livet till i gängrelaterat våld. Då rycker tidningen Citys chefredaktör ut och slår näven i bordet. ”Nu måste vi säga ifrån.” Jajamensan. Ett ord i rättan tid. Flera av oss rättrådiga medborgare håller med. Kvällstidningarna går i bräschen. Nu måste vi verkligen säga ifrån för så här får det inte gå till.

Men vad är det frågan om? Maken till menlösa och till intet förpliktigande handlingar får man väl leta efter? Ursäkta en cynisk jävel, men är det inte lite äckligt? För vad, rent konkret, bidrar det här till? Röda tröjor och yviga ord. Jo, det ska jag tala om.

Inte ett skit.

Däremot så bidrar det till att vi i den lilla trygga svenska medelklassen kan klappa oss själva på axeln för att vi är så medkännande och fina människor. Vi säger ifrån. Vi tycker till. Det är väldigt mycket tyckande och väldigt lite handling. Därför känns det mer som ett känslorunkande och självförhärligande från ett gäng lata svennar som inte orkar med mer. Om man verkligen, VERKLIGEN blir upprörd och vill göra en skillnad, ja då räcker det inte med röda tröjor och näven i bordet.

Då får man engagera sig på riktigt. Gå med i Amnesty, åka ner till Burma och demonstrera själv, bli en förälder på stan, säga ifrån när man märker att ens 15-åring hänger på stan klockan två på natten och letar efter häftiga ”box”. Men det kanske är för mycket begärt, för snart är det ju Idol på TV och imorgon är det visst en ny designer som släpper sina kläder på HM. Det får vi inte missa.