Sidor

2008/12/29

Do you swallow?

Inte så jävla gärna just nu faktiskt. Min vana trogen har jag blivit sjuk när jag är ledig. Aint life a bitch? Vad är det för kropp man har som tajmar in sjukdomarna med ledigheterna? En strikt protestantisk kropp med hög arbetsmoral verkar det som. Det låter inte som den kropp jag trodde att jag kände.

Den här gången är det halsen som jävlas. Det ömmar så jag inte kan svälja utan att få jävligt ont och som grädde på moset har mina slemhinnor i munnen lagt in övertid och producerar saliv som om det inte fanns någon morgondag. Tack ska ni ha killar. Var fanns ni när jag var skitnervös tonåring och försökte hångla med snustorr mun? Wankers.

Fixade i alla fall penicillin idag så nu ska bakterierna få se på fan. Munhålan straffar jag genom att inte dricka någon alkohol på tio dagar. 2009 är ändå ett mellanår. Knappt värt att fira in.

God fortsättning.

2008/12/26

Julen i siffror

4: snapsar hos svärfar

11: personer på julafton

1: paket jag fick

20: mil till fruns syster

1: tomte

2: barn som listade ut att morfar var tomte (av 4)

2: skinkmackor

1: julöl

53: glas med julmust

0: datorer med internetuppkoppling tillgängliga

0: Kalle Ankas Julafton

1: Karl-Bertil Jonssons Julafton

0: kyrkobesök

12: konflikter barnen emellan

3: sovmornar

1: gnälliga inlägg om hur ofta jag uppdaterar min blogg

2: antal dagar tills vi åker hem

2008/12/21

Nära döden upplevelse


Som den idiot jag stundtals är fick jag för mig att tre dagar före julafton åka till ett köpcentrum. Närmare bestämt Moron City i Kungens Kurva i södra Stockholm. Där skulle jag inhandla elektronik på den tüska kedjan MediaMarkt. Det höll på att kosta mig mitt förstånd.

Jag glider in i den smockfulla lokalen och börjar medvetet att jaga efter mina produkter. När jag som bäst går där i godan ro och white trash-shoppar ropas ett meddelande ut i högtalarna. En del skulle kalla det för trivsam information. Jag kallar det för en nödsignal. 

- "Lystring lystring. Klockan två kommer Robert Wells att uppträda på nedre plan. Alltså Robert Wells på nedre plan. Hjärtligt välkomna."

Jag får panik! Först nu ser jag hur någon byggt upp en scen mitt i butiken där det står ett trumset och Roberts signum - den fläskiga jävla flygeln.

I blindo greppar jag en vara på hyllan och rusar mot kassorna. Det är kö såklart. Lång kö. Till alla kassor. Folk står som idisslande kossor och stirrar tomt framför sig och jag känner hur det börjar bryta ut svett på ryggen. Slänger ett öga på klockan. 13.56. Stampar nervöst på stället och ser till min fasa hur personen i kassan verkar diskutera med kassörskan på ett omständligt vis. BETALA DÅ FÖR FAN, vill jag skrika men min sociala träning sitter hårt. 

Tittar på klockan. 13.57. Då händer det. En kassa till öppnas. Som det praktarsle i panik jag just nu är skulle jag utan tvekan slänga kvinnor och barn åt sidan i min jakt på en plats i livbåten. Jag tränger mig bryskt fram till kön som börjar fyllas av andra snabbtänka konsumenter. Men jag får en bra plats. Trea i kön. Och de här människorna har lika bråttom som jag.

13.58.  Jag kommer fram till kassörskan och försöker stilla mitt flyktbeteende. Andas lugnt för att sänka pulsen, men det går sådär. 

- "Det blir 895 kronor", säger kassörskan vänligt. Jag stillar en impuls att slänga pengarna på henne och bara springa. Efter några sekunder som tickar fram i slow-motion får jag pengar tillbaka med ett kvitto. Med en glädje som gränsar till extas småspringer jag bort från butiken. 

Jag klarade det! Jag klarade det!  

Fjärde söndagen i advent


I katolska länder är det inte ovanligt att troende ser jungfru Maria på de mest oväntade ställen. På himlen, i kyrkfönster eller i bakverk. Häromsistens läste jag i tidningen om en muslimsk kvinna som sett en koranvers på en grönsak. Hittills har jag alltid avfärdat dylika händelser som nonsens. Men idag hände det något övernaturligt när jag stod och stekte pannkakor till barnen.

Plötsligt ser jag ett tecken. Jag misstänker att det är Åhléns-guden som tycker att jag ska handla mer julklappar.

2008/12/18

Fildelning – min åsikt

Jag läste på Tyskungens blogg idag. (Se även senare inlägg.) Han hade stuckit ut hakan och gett sig in i fildelningsdebatten med argumentet att det inte är så konstigt att vi får IPRED och andra skitdåliga lagar när vi medborgare inte kan sköta oss utan konsekvent bryter mot lagen och stjäl. I och med det kom det genast in pirater och andra kritiker i kommentarerna med mer eller mindre underbyggda motargument och så var grälet igång. Men jag måste säga att jag tycker att Klaus (Tyskungens upphovsman) argument är lite kass. Visst, artister och andra kreatörer bör få betalt, men IPRED och andra lagar som leder till datalagring och övervakning är ungefär som att bemöta snatteri med Spanska Inkvisitionen. Vi ska inte avskaffa viktiga rättsprinciper och medborgarnas rätt att slippa kartläggning och övervakning bara för att mediebolag med en förlegad affärsmodell ska slippa modernisera sig. 

Jag har funderat ganska länge på fildelning då jag varit relativt kluven till det hela. I grunden tycker jag också att kreativitet och konstnärliga yrken är oerhört viktiga och att man som kreativ person ska kunna leva på det man gör. Samtidigt tycker jag att medborgerliga rättigheter är ännu viktigare för att vi ska kunna ha ett drägligt, demokratiskt samhälle utan avarter som övervakning av olika slag. Således en olöslig konflikt. Ända tills jag läste en artikel av Kevin Kelly som heter Better than free.

Han argumenterar övertygande om att den affärsmodell vi haft de senaste femtio åren, där förlag/skivbolag/filmbolag sålt kopior till sugna köpare är borta. Död, om man vill uttrycka sig drastiskt. Hela grundidén med Internet är att kopiera information. Datorer sitter ihop i nätverk och gör inget annat än att kopiera data, konstant. I och med att kultur och medieinnehåll digitaliserats faller hela modellen med att sälja kopior. Idag är digitala kopior gratis att göra. Och jag tror inte man måste vara Nobelpristagare i ekonomi för att inse att det inte går att tjäna pengar på att sälja något som är gratis att kopiera. 

Det här har förstås upphovsrättsinnehavarna, de gamla mediebolagen, redan insett. ”Det går inte att konkurrera med gratis”, har de själva sagt. Och det är sant. Idag spelar det ingen roll om en laglig digital nedladdning kostar 5, 15 eller 150 kronor. Det finns alltid ett gratisalternativ, om man letar. Så vad kan man då tjäna pengar på? Kevin Kelly listar åtta förslag på vad man skulle kunna tjäna pengar på istället. De är, fritt översatt:

Omedelbarhet – Immediacy
Kunden betalar för att få något så fort det finns, eller före alla andra.

Personlig anpassning – Personalization. 
Kunden betalar för att få något skräddarsytt.

Information – Interpretation. 
Mjukvara eller något annat kanske är gratis, men information eller handledning hur du ska göra för att få ut någon nytta av det hela kostar pengar.

Äkthet – Authenticity.
Du köper en garanti att varan du får är äkta, genuin och kvalitetsstämplad. Det är inte någon halvtaskig filmkopia i tveksam kvalitet.

Tillgänglighet – Accessibility.
Tillgänglighet till kultur vi gillar, var vi än befinner oss. 

Fysisk kopia – Embodiment.
Digitala kopior i all ära, men många vill även ha ett fysiskt lagringsmedium. Kanske i ett lyxigt omslag som ger extra mervärde?

Sponsring – Patronage.
Du som kund gillar artisten, kreatören så mycket att du frivilligt vill betala pengar för att sponsra dennes verksamhet.

Sökbarhet - Findability. 
Du betalar för hjälpen att hitta det du söker och slipper själv leta.

Jag anser att vi är mitt inne i ett stort paradigmskifte. Modellen som vi haft de senaste 50 åren, med skivförsäljning, Hollywoodproduktioner, topplistor och allt sånt som vi är vana vid är på väg ut. Mediebolagen och kreatörerna måste börja tjäna pengar på andra sätt. Och de måste vänja sig vid att det kanske inte längre är möjligt att skapa gigantiska inkomstkällor på hitlåtar och storfilmer. För ärligt talat, det är ingen naturlag att en artist, skådespelare eller ett mediebolag MÅSTE tjäna miljoners miljoner bara för att de komponerat en låt, varit med i en film eller hjälpt en artist med skivinspelning. Som musiker kanske man bara kommer tjäna 20 000 i månaden? Ungefär som en genomsnittlig sjuksköterska, som också gör ett viktigt jobb. I framtiden kommer kanske inte pengaregnen från publiksuccéerna  finnas kvar. Sannolikt blir de i alla fall mycket mer sällsynta i ett medieutbud med fler, mindre producenter och en mer heterogen publik som väljer sin egen kulturkonsumtion. För kulturen kommer inte att försvinna. Människor kommer alltid att vara kreativa. Men eran med dinosaurieliknande mega-artister är på väg ut.

Så min grundtes är – det går inte att lagstifta bort fildelning och folk som fildelar är inte snåla jävlar som älskar att stjäla från stackars artister. Det bara är så att gratis alltid smakar godast. Det är en djupt liggande mänsklig överlevnadsstrategi. Nu har vi en teknologi som medger skapandet av ett oändligt antal digitala kopior. Den kan vi omöjligtvis avveckla. Så lägg då ner alla dessa fruktlösa lagstiftningsförsök vars enda effekt kommer att bli att de urholkar rättssäkerheten. Se istället till att mediebolag och artister kommer in i samtiden och börjar jobba på att tjäna pengar på saker som det går att tjäna pengar på. Visst, det kommer kanske vara smärtsamt för några i och med att de potentiellt får betydligt mindre inkomster. Men tuff skit. Ni är inte ensamma. Så har det varit vid varje teknologisk revolution. Se verkligheten i vitögat istället för att kriminalisera er publik.


Rapport från en julfest

Myndigheten hade julfest igår. Redan innan den skulle gå av stapeln var det ganska lätt att föreställa sig hur det skulle gå till. Trodde jag. I min fördomsfulla förutsägelse tänkte jag att kvällen skulle genomlidas med halvsjysst jultallriks-catering, något ljummet tal från chefen och sånt där menlöst artighetspladder som fyrtiotalister ägnar sig åt efter att ha jobbat i mer än tio år tillsammans. På mitt jobb är det lite som att sitta och festa med sina föräldrars kompisar, för de är ungefär lika gamla. Ja, ni hör ju själva hur pass kul det låter.

Men så tråkigt blev det inte.

Det blev värre.

Det hela började med att högste chefen agerade tomte och delade ut Julklappen till var och en efter ett litet halvspontant tal. Så långt gick det ganska smärtfritt. Talet höll faktiskt ganska hög klass och julklappen var förvånansvärt meningsfull. (En låda med en massa ost, kex och sånt.) Med lite alkoholglögg i magen tänkte jag att "det här går ju bra".

Men sen började Prövningen.

In genom dörren glider två lillgamla ungdomar strax över 20 som beslutat sig för att slå mynt av sina teaterambitioner från Södra Latin. På klämkäck innerstadsdialekt avslöjar de att vi under kvällen ska lösa en mordgåta. Alla ska få olika roller och så ska man lista ut vem mördaren är.

Åh så skojigt.

Redan nu börjar det klia något enormt i min pinsamhetsreflex. Trots att jag i min ungdom varit en tvättäkta rollspelsnörd inser jag att det här, det vill jag inte vara med om i det här sällskapet. Dylika aktiviteter ska man ägna sig åt i en liten krets med invigda nördar, i ett mörkt rum och under tonåren/ungdomstiden. Det är inte en aktivitet för en julfest med medelåldern på 52 bast.

Men det hejdar inte de inhyrda ungdomarna. De har ju trots allt lyckats få betalt för det hela, så nu ska det genomföras. Vi får sätta oss till bords och tilldelas var sin roll. Några får smita undan för specialinstruktioner och sedan rullar vi igång. Den unga tjejen kör igång det hela med en iver och ett överspel som får mig att längta efter en skamkudde på 3x3 meter som täcker hela min kropp. Jag stirrar ner i bordet för att inte få ett hysteriskt skrattanfall.

Sen brakar Helvetet löst.

Mina kollegor går bärsärk. Det är som om de alla haft en inneboende amatörskådespelare i sig som väntat i 20 år på att bli förlöst. Det är ingen hejd på entusiasmen och ivern att försöka lösa "mordgåtan". Själv sitter jag, mer och mer beklämd och längtar efter maten. Eller efter spriten, som tyvärr inte finns. Jag trösthalsar en burk julöl och försöker så gott jag kan ducka undan ekonomitantens deckarfrågor från "Fem-klubben löser en gåta" och receptionistens spelade förförelsekonster i hennes jakt på information. Till slut får vi äntligen börja äta. Jag låter maten tysta mun och fokuserar på besticken medan mina kollegor yrar runt som höns på speed samtidigt som de ströäter en köttbulle eller en sillbit i farten. Sorlet är öronbedövande.

Efter en och en halv timme är spektaklet över. Maten är uppäten och mordgåtan löst. Vi korar segrare i olika kategorier till jubel och applåder. Fyrtiotalisterna har inte haft såhär kul sedan Sven Melander drog fräckisar i Nöjesmassakern 1987.

Själv går jag hem, lägger in julklappsosten i kylskåpet och tröstar mig med failbloggen.

God Jul!

2008/12/17

And now...

...for something completely different. Det blir inte mycket roligare än såhär. 



Från min nya favoritblogg. failblog.org.

Musikal - nej tack


Förresten, hur skulle Astrids manus tas emot i dagens opinionsläge? Minderårig pojke hänger ihop med en hemlös man en hel sommar. Pedofilskräcken skulle stoppa boken direkt i redaktörens papperskorg. For sure. Egentligen tycker jag att det är DET som är det sjuka. Just default-attityden att alla ensamstående män (och även vi andra) har gått från att vara sjyssta samhällsmedborgare till potentiella våldtäktsmän till potentiella pedofiler. Att som man överhuvudtaget umgås med barn (som inte är ens egna och knappt då) är numera förenat med en underliggande misstanke om övergrepp. Jag menar, hur många pedofiler FINNS det egentligen? Är vår ångest befogad? Va? Är det inte egentligen värre att vi demoniserat och diskvalificerat halva befolkningen från att umgås med kids?

2008/12/16

Onödigt?

Saker jag tycker är onödiga men som andra äääälskar:

Lägga upp en julhälsning på myndighetens webbplats.

2008/12/15

Helgen som gick


På bilden ovan kan ni se hur jag roade mig när jag byggde lego tillsammans med 4-åringen i söndags.  Medans jag småfnissade lite omoget deklarerade sonen att polisen med ljusblå skjorta minsann var polisflicka och bröt isär kärleksparet för att istället ge sig ut och jaga tjuvar. Nu vet jag inte om han gjorde ett föredömligt genusbyte i den för övrigt tokmacho legovärlden eller om han är lite homofob? Eller vill han ha en fascistliknande polisstat som styresskick?

Svar till signaturen "Orolig och omogen".

2008/12/12

Branding - nu även hos Ericsson

Lågkonjunkturen är ett faktum och ett av de företag som varslat överlägset mest personal det senaste decenniet, Ericsson, lägger stålarna på att byta namn på Globen. Ett lysande initiativ, tycker vi på tankesmedjan Trettioplus. Mycket bättre än den där moderatens vanvettiga idé att byta namn på Arlanda.

Men som vanligt dyker det upp diverse kretiner och amatörer och ska tycka till. Mitt husorgan DN har till och med bjudit in packet i någon slags namntävling. Nåväl, har vi demokrati får man väl stå ut med det. I bästa medborgaranda ska vi lansera några egna förslag som kommer att blåsa skjortan av konkurrensen. Here goes:

- The Cube
- Eat this, Godzilla!
- Ericsson Events & Entertainment Enterprise Europeran Excellence
- I worked at Ericsson and all I got was a sucky name on Globen (även som t-shirt)
- Globricsson
- Rulla in en boll och låt den rulla Arena
- Carl-Henric Svanberg fuck up Arena
- Runka med vänsterhanden Arena

2008/12/11

Ajdå...

Det slog mig just att andelen besökare som kommer googla sig hit med hjälp av sökord som snopp, högerhanden och drottningen kommer att öka dramatiskt.


It was so worth it. Welcome wankers!

Jag är störd

Idag tolkar jag DN på ett mycket sjukt och snuskigt vis. Läge för terapi eller är det DN:s redigerare som gjort ett misstag i arbetet?

Rubrik: Svettigt dygn för unga pristagare

Ingress: Det är minst lika jobbigt att hyllas för Nutidsorienteringen som Nobelpriset. Möjligen kanske de vuxna snillena fick sova en stund längre, för de här 22 högstadieeleverna blev purrade halv sju på morgonen. Kvällen avslutades på DN för egen Nobelmiddag, diplommottagning, besök på redaktionen och först därefer, efter nästan 18 timmar, fick de krypa ner i sina hotellsängar, utan att tvätta högerhanden - de hade ju träffat drottningen!

Är det en lämplig formulering när man skriver om pubertetskillar stenhöga på hormoner som gör att de leker med snoppen i varje vaken ensam stund? Och vad är grejen med att använda ordet "purra"? 50-talet skickade precis en bodknodd som vill ha sitt ordförråd tillbaka.

2008/12/10

En gigant lämnar oss

Expressens chefredaktör meddelade under onsdagseftermiddagen att han sagt upp sig efter en lång och gedigen publicistisk insats. Omedelbart började det ryktas om efterträdare till herr Sjöberg. Vi på tankesmedjan Trettioplus kan avslöja att det står och väger mellan en slumpmässigt utvald kommentator från sajten DagensMedia.se och en påse jordnötter (chilirostade).

Nej betyder hej

I en liten notis i gratispublikationen Metro läser jag idag om säljpolicyn hos telemarketing-företaget Provoice. Tydligen ska det i deras säljmanual finnas en instruktion som lyder "Nej betyder hej", vilket innebär att säljaren ska fortsätta tjata trots att den uppringde tydligt avböjer vidare konversation.

I mitt fall är det här inget problem eftersom jag kan stå på mig, fortsätta säga nej eller helt enkelt lägga på luren. Men det finns många andra ute i samhället som på grund av hög ålder, funktionshinder eller annat är utsatt villebråd för telefonsäljare. De har ibland hamnat i horribla avtal på grund av samvetslösa säljbolag.

Så här är min nya policy till säljansvarige på Provoice. Jag kallar den för "Nej betyder nej. Fortsätter du att tjata åker jag hem till ditt hus, sätter en huva på ditt huvud och kör ut till en liten avlägsen stuga i skogen som jag kallar för Guantanamo 2. Där får du sitta och lyssna på oväsen i 175 dB tills ditt förstånd stämplar ut och går i pension."

Capisce?

2008/12/09

Bamse - en uppgörelse


I serien "grejer som folk av slentrian tycker är bra men som egentligen är ganska kass" har vi idag kommit fram till ännu en barnkultur-ikon. Nämligen Bamse. Sedan länge ansedd som det enda vettiga alternativet i ett kommersiellt och förmodat våldsamt serieutbud. Hur kommer det sig, undrar nu jag? Bamse är ju komplett kass.

Det hela började för några månader sedan då min äldste son fyllde fyra. Då kom min syster släpande på en alldeles för stor hög med gamla bamsetidningar som hennes barn läst förr om åren. Till en början blev vi glada. Vilken praktisk och bra present. Bamse liksom. Det var ju bra. Om jag minns rätt knäckte jag själv läskoden i nån gammal pratbubbla där Skalman kom med någon förmodad klokskap.

Men sedan började vi läsa skiten. Vår son fastnade direkt för de kolorerade små rutorna men är ju fortfarande lite för ung för att haja grejen att bokstäver bildar ord. Så vi föräldrar får läsa. Och som vi får läsa. Hela tiden ska det läsas, om sonen får bestämma. Och det är ju inte så kul.

Men, det som är värre än tjatig högläsning är de skitdåliga budskap som finns i Bamse. I stort sett är det samma grundstory som går om och om igen och det går ut på att "Bamse är snäll" (oklart varför, förklaring finns inte) och har ett våldsmonopol som han ivrigt använder mot "de som är dumma" (ofta också oklart varför de är dumma, oftast tar de saker eller bråkar). Världen är oerhört bipolär med de snälla på ena sidan och de dumma på andra sidan. De konflikter som uppstår löses nästan uteslutande på ett sätt. Bamse dopar sig med dunderhonung och spöar på skurkarna varpå de får be om ursäkt och kanske får vara med och leka eller käka tårta med Bamse och hans polare. Sen i nästa tidning blir de dumma igen.

Är det bra budskap till små barn?

Såklart är det inte det. Det är helt värdelöst. En annan märklig grej är det gamla 70-talsbudskapet att det är dåligt att tjäna pengar. Krösus Sork, den giriga lilla råttan är den största skurken av alla. Samtidigt krämar de som har rättigheterna till Bamse ut mängder med kringprodukter. Det känns inte helt okej.

Så här kommer lite förbättringsförslag till folket som gör Bamse:

1. Lägg ner skiten.
2. Sök nya jobb.

På Spåret revisited



Det här är roligt. Men inte Robbans vits. Den är för jävla kass. Det som är kul är däremot Björn Hellbergs totala överreaktion. Han får ett fnissanfall som en 13-åring, gamla karln. Oldsberg däremot, den gamla räven, han har varit med förr. Stenansikte.

En annan kul grej är att Robban Aschberg blivit blåst på mångmiljonbelopp av någon märklig kuf. Överlag är Robban ganska kul hela han. Ett samtidsfenomen.

2008/12/05

Timo trashar Radiohead

Som den På Spåret-fantast jag är kollade jag idag in vad som händer i kvällens avsnitt på SVT.se. Och vad råkar jag då se. Timo Räisänen ska vara med i ett kommande program och framföra låten Creep av Radiohead. Men vad gör han för tolkning? Något slags stressversion som helt tappar låtens dynamik? Bedrövligt. Lyssna själva.



Timos pastej.



Originalet.

2008/12/04

Jag är inte ensam / alliansbashing

Jag mailar med en gammal kompis och helt oväntat dyker det upp några formuleringar som kunde varit mina. Det är skönt att se att jag inte är ensam i mina galenskaper. Kanske är det åldern som gör det?

Det här tyckte jag var oerhört roligt:

Den riktiga kulturskymmningen var ju från vår nuvarande statsminister. Herregud, disneyfilmer, musikaler, Ace of Base han prickade in dem alla. Det i sig är ett skäl till att rikta en misstroendeförklaring mot statsministern.

Jag blir mer och mer kulturkonservativ för varje år som går, men tvärtom mot förr i tiden tycker jag att det är den stora kritiken ska vara mot högern. Bara smånasare hela högen som spelar golf och gillar folklig kultur. Fram för tyska, franska och brittiska högermän som har klassisk bildning, elitskolor – dom vet man åtminstone var man har och man kan respektera dem för det.

Lucia är död...

...som tradition. Ja, på riktigt också, för riktigt länge sedan. Men nu menar jag inte martyren utan vår härligt svenska kulturarvstradition att spöka ut oss i vita särkar och sjunga sävliga gamla psalmer och folkvisor. 

Och det är ungdomens fel. Som vanligt.

Först kom den där osnutne acnebemängda grabbhalvan från Motala och påstod att han skulle vara Lucia av demokratiska orsaker. Majoriteten av eleverna tyckte att han passade som Lucia. Well, have I got news for you kiddo! Lucia har ingen snopp. Så det så. Det vet jag och det visste rektorn som, med rätta, körde över elevernas patetiska försök till demokrati och visade gammal hederlig Björklund-inspirerad katederdisciplin. Äntligen! Ungdomen ska veta hut.

Men det tog inte slut där. Nu har upproret gått ner sig i åldrarna. Till och med mina egna, till synes oskuldsfulla, barn har höjt upprorets fana och vill inte alls vara stjärngosse, tomte eller negerinspirerad pepparkaksgubbe. Nej minsann. De vill vara "påskgumma" och "katt". 

Vad är det frågan om??!½!½! Vad är det för fel på pepparkaksgubbe nu helt plötsligt? Färgen går ju att torka bort. Och stjärngosse, detta finaste av allt?! 

Vi har en vecka på oss att fördriva djävulen ur våra barn. Man måste mota Olle i grind, annars växer de säkert upp till fildelare som tror att de kan bestämma själva.

2008/12/02

Hur jag började hata julen...

SvD goes Expressen


Men vafan?

Helt fel målgrupp



Det är inte ofta jag får adresserad direktreklam men idag hade jag förmånen att få ett utskick från de Nya Moderaterna. Genast när jag såg avsändaren på det diskreta kuvertet började jag darra av förväntan. Det här skulle bli en gottisfest. Nu skulle jag riktigt frossa i hur illa jag tycker om insmickrande reklanbudskap. Jag hyser redan från början en rejäl aversion mot såväl direktreklam som Moderaterna så mina förväntningar var skyhöga. 

Och som de infriades. 

Sofia Arkelsten, riksdagsledamot, får stå som avsändare till denna pamflett vars syfte det är att bocka av Moderaternas vallöften som de infriat. Och som kommunikationsarbetare får jag väl ge betyget godkänt för det initiativet. Men, det brister för partiet på en viktig punkt. Det är inte modernt och det är inte integrerad kommunikation. Det vill säga, man har inte ett helhetsgrepp om budskapen som cirkulerar i andra kanaler. Och därför faller den här relativt dyra reklamsatsningen som en sten i vakuum. Jag ger ärligt talat blanka fan i det fåtal kronor som skattesänkningen ger i min plånbok när regering och riksdag gör sitt bästa för att nedrusta rättssäkerheten och slicka utländska mångmiljardföretag mellan skinkorna. ”Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration” sade Fredrik Reinfeldt sommaren 2006. Idag är det inte riktigt samma budskap som förs ut. Nu ska vi kartlägga alla medborgares kommunikation meddelst FRA och ge privata aktörer möjlighet att bedriva polisiär verksamhet genom IPRED.  Men det står det inte en rad om i Nya Moderaternas direktreklam. 

Nehej hörni., nu ska jag ta och gnugga det här brevet, samt det svarskort som inböjd till medlemskap i partiet, så att det får en mjuk och mysig textur. Sen blir det ett besök på toaletten. Jag hoppas du inte misstycker Sofia Arkelsten. Se det som en symbolhandling.

God afton.

...and then I felt like Satan!

Som många andra av Sveriges löntagare satt jag igår i det lilla gemensamma utrymmet i arbetsgivarens lokaler som kallas för lunchrummet. Där kom jag i samspråk med en manlig kollega som jag förut inte växlat så många ord med. Det visade sig efter ett tag när vi avverkat de vanliga artiga flosklerna om väder och boende (i Stockholm pratar ALLA boende) att han var religiös. Pingstvän. Plötsligt kände jag mig som en inkarnation av djävulen. Satan. 666 all over my body. För jag är ju ateist och går omkring med en slags fördomsfull föreställning att religiösa människor på något sätt valt själva att bli lite lätt korkade och ta till sig en förenklad världsbild där man överlåter mycket av livets svårigheter till en abstrakt gud. Som jag ser det är religion en av mänsklighetens dummare påfund som historiskt sett skapat mer elände än det lindrat.

Men det kan jag ju inte säga öppet, för hur skulle det låta?

Så jag fortsatte att stoppa in köttbullar i käften som om det inte fanns någon morgondag och lät maten tysta mun. Kollegan fick göra en liten utläggning om den kristna missionen i Kina och jag nickade lite intresserat. (För det var verkligen intressant att höra att miljontals kineser väljer att bli kristna, trots att det är förbjudet.) Men när han kom in på ämnet hur mirakler verkligen händer IRL borta i kinaland, då fick jag hålla i huvudet för att det inte skulle snurra 360 grader och kräkas slem som i Exorcisten.

Nästa gång det kommer några med helig uppsyn och knackar på min dörr kanske jag ska ta och släppa in dem och kolla vad det är de får ut av det där med religion, för jag kan verkligen inte förstå den där grejen med blint troende.

2008/12/01

Om Strage och journalistpriset

Det här är ungefär så jag reagerade själv på nyheten att Strage vunnit pris som årets journalist, men jag orkade aldrig formulera mig. Hanna Fahl gör det så bra i SvD.


Alltså, jag fattar ingenting. En lista av Youtube­klipp? Är något förnyande? År 2008? Missförstå mig inte här, jag tycker verkligen att Fredrik Strage är helt briljant. Men hade jag ­varit han, hade jag snarast tagit det som en personlig förolämpning att få priset för en lista med ­favvo-videosnuttar från internet, och inte för ­boken Mikrofonkåt, som faktiskt var för­nyande i svensk journalistik på riktigt: ett helt underbart underhållande reportage­arbete som tog en marginaliserad subkultur på ­allvar. Eller för ­boken Fans, för den delen, som kom 2005.

Det är någonting ­­så sorgligt med ett svenskt kultureta­blissemang som ska försöka ta populärkultur på allvar, och träffar några centimeter fel. Det är så välvilligt, så snällt tänkt, men blir i slutändan mest som när ens förälder dyker upp på barnkalaset med en ungdomlig keps.

Fortsätt läsa här.

Ohyggligt bra



Man kan ju undra varför Guillou satt i flera månader för att författa detta pekoral när det kan sammanfattas så enkelt.

Originalet, och andra roliga seriestrippar, hittar man hos yougottaregard.blogspot.com

2008/11/28

Fredagsmys

Här sitter jag med lite fryst köttfärs mot magen. Varför då? Jo, om man lyckas hälla vatten från potatiskoket över sig själv istället för ner i vasken uppstår så kallad brännskada på huden. 

Varför gör man så, kan ni undra? Det är ju jättedumt. 

I mitt fall beror det på min bristande simultankapacitet. Jag försökte jonglera en hungrig fyraåring, en bajsande tvååring med spring i benen och matlagning samtidigt. Det blev ett stressmoment för mycket. 

Ikväll: självömkan.
Imorgon: köttfärssås till lunch.

Medelklassindikatorn # 27 - På Spåret


Äntligen börjar mitt favoritprogram. Eller såhär, äntligen börjar det program som jag gärna koketterar med som mitt favoritprogram, då det implicit bygger mitt varumärke som medelålders medelklass i snabb föråldring. På Spåret, denna institution från Sveriges Television kör igång igen. Och egentligen borde jag hata programmet. Det är inspelat i Göteborg, fullt med gubbvitsar och som husband har man använt de olidliga Triple & Touch. Som upplagt för en kolerisk vomeringsfest med skamkudde hemma i min tv-soffa således. Men nej, tävlingsmomentet är ju det man vill åt. Jag vill sitta där och veta bäst. Kunna mest. Först. Om det gick skulle jag vilja vara med i programmet, men jag är ju inte kändis.

Nu har man tydligen satsat på föryngring. Eller föryngring, om man menar att man gått från en åldersgrupp runt 60 till en åldersgrupp runt 35-40. Rakt upp i min gränd, om man säger så. Emrik lirar i afton och jag vet redan nu att min favoritlag kommer att bli Fredrik Lindström och Peter Apelgren.

Ja jädrar, nu är det jag som laddar upp med starköl, snacks och låter frun ta hand om barnens nattning. Kom igen nu Lindström! Dra i bromsen!

Det där med genus

Killar är bäst
Killar är bäst
Tjejer är som rutten fläsk

...skanderade min 4-åring i morse samtidigt som han hoppade upp och ner i sina föräldrars säng med liv och lust. Vad ska man säga? Jag tror jag kör på den där taktiken att ignorera och hoppas att han inte gör likadant när han blir stor. Det är överlag en ganska vanlig metod vi kör med i vår uppfostran. "Jaja, han lär ju inte stå upp på stolen iförd endast kalsonger när han äter mat i vuxen ålder."

Hoppas vi...

(Hoppas inte socialtjänsten läser bloggar.)

2008/11/27

Dan före dan före dan före dan...

Just som man så gott som överlevt årets mest överjävliga månad november är det dags att börja med julstressen. Vem var det som kom på det egentligen? Säkerligen en sadist. Men i vår släkt har vi lurat systemet. Det där med julklappar får vara en barngrej. Vi vuxna skiter i det. Ja, förutom till de allra närmaste som fruar och äkta män etc. Annars känns det ändå bara som att man skyfflar en massa pengar hit och dit i något slags tombola och till slut sitter man med en massa nitlotter man ändå inte vill ha. Så Julhandeln – fuck off.

Men alla är ju inte riktigt lika lyckligt lottade som jag. Därför tänkte jag presentera ett par grejer som faktiskt inte är mög och som skulle kunna vara redigt bra julklappar. I alla fall om man har liknande intressen som en medelålders nörd.

Till boknörden

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg
En fantastisk bok om första världskriget. I vanliga fall när man tänker på första världskriget får man upp bilder av gyttja, skyttegravar och granater. Så icke här. Författaren har lusläst brev, dagböcker och andra anteckningar från ett antal människor som genomlevde första världskriget på olika platser i världen och skrivit om dem till drygt 200 korta kapitel. På så vis får man följa vardagen hos de vanliga människorna och se deras upplevelser av denna vansinniga katastrof. Det är överraskande lättläst och intressant. Samtidigt sätter boken perspektiv på dina egna triviala samtidsproblem. Du har i alla fall inte tyfus och 10 dagar i en skyttegrav framför dig.

Till datornörden

Fallout 3
Kulturkoftan Jonas Thente i DN gav det här spelet högsta betyg. Jag håller med. Om du är ute efter ett offlinerollspel som är en cynisk, satirisk framtidsskildring av livet efter atombombskriget med vansinnigt mycket humor och ultravåld – då har du hittat rätt. Världen är öppen för dig att utforska efter eget sinne och du får vara precis så snäll eller elak som du själv vill. Samtidigt sätter spelet perspektiv på dina egna triviala samtidsproblem. Du har i alla fall inte ett kontrakt på ditt huvud, strålningssjuka, fem kulor kvar till din pistol och en muterad zombie framför dig.

Till nörden du inte tycker om

Fonder.

2008/11/24

Trötta grejer: Apple-referenser


Jag har precis suttit på ett dragningsmöte där en konsultfirma försökt förklara för oss varför de ska få ett uppdrag. Och se på fan, nog dök den lilla Apple-referensen upp, som den gjort i varenda möte jag haft någonsin med en konsult av medelmåttig talang.

"Titta vad bra Apple är. De är så snygga. De gör så bra saker. De har så bra marknadsföring. De står för enkelhet. De vågar sticka ut. De vågar fokusera."

Jaaaaaaaa! Jag vet! Men hur kommer det sig att inte en jämra konsult jag jobbat med lyckats presentera ett förslag till lösning som ens ligger i närheten av detta hyllade och bra Apple? Kan det bero på:

- att andra företag och organisationer faktiskt inte är Apple?
- att konsulterna som jag träffat inte har lika bra talang som Apples designers och marknadsförare?
- att Apples grej är att sälja svinsnygga elektronikprodukter, vilket egentligen inte är så oerhört komplicerat när konkurrensen är så pass usel?

Hur vore det att lyfta blicken något från laptopen på era reklamarskrivbord och börja kolla in ANDRA bra referenser? Apple är ju ändå, om sanningen ska fram, inte det enda framgångsrika företaget här i världen. Alla kan inte vara Apple, för då skulle de inte vara så unikt bra på det de gör. Inse det och börja tänk nytt.

Tack för ordet. Nu ska jag ta en kopp kaffe och ringa referenser.

2008/11/19

Köpglädje

Vi ska måla om hemma, inför framtida lägenhetsvisning. Därför var jag idag på templet för händiga personer och allsköns lågprisjägare, dvs. Clas Ohlson. Med mig hade jag en inköpslista och ett tillkämpat gott humör. Detta sjönk dock för varje meter jag var tvungen att kämpa mig igenom inne på butiken denna mörka och snöslaskiga novemberafton. 

En av grejerna, sprayfärg, fanns i en exklusiv avdelning med allsköns stöldbegärligt gods som man inte hade framme på de vanliga lågsprishyllorna. Och till den lilla betjänade avdelningen var det förstås kö. Med nummerlapp. Jag såg redan på håll att kön med händiga herrar och evighetsfrågande tanter 60+ var lika omfattande som befolkningen i en mindre mellansvensk kommun. Med tunga steg gick jag fram mot nummerlappsapparaten, likt mot min egen avrättning. 

Men då hände det!

Mitt på apparaten ligger en nummerlapp. Det står liksom ett övernaturligt ljussken kring den lilla pappersbiten och på den kan jag läsa siffrorna 109. På betjänas nu-skylten står det 108. 

Jag hamnar i extas. 

Det dröjer 10 sekunder tills en flink yngre man trycker på knappen och skylten byter till 109. Med triumfatoriska steg kliver jag fram i den pensionsmässiga folkmassan som luktar tidigt 1900-tal, vilt viftande med min pappersbit och tvingar dem att dela sig, likt Moses delade på Röda Havet. Undan gamla pack.  Det är min tur nu!

Sällan har jag upplevt samma intensiva känsloyttring som jag fick förmånen att avnjuta idag. Det var ett ögonblick att minnas resten av livet. Det var äkta köpglädje. 

Ringsignalen från förr

Precis nyss hörde jag en kollegas mobil gå igång. Det var den gamla slagdängan "Two Princes" med gruppen Spin Doctors. 90-talet är inte dött. Det bara luktar illa.

Här hade jag tänkt att lägga upp en Youtubevideo med Spin Doctors. Men som tur var möttes jag av "Embedding disabled by request". Någon har tydligen lite omdöme här i världen. Det tackar vi för.

2008/11/18

Uttryck vi nött sönder

Är det bara jag som känner hur det skaver på själen när någon säger "det här var före Internet" med ett snusförnuftigt tonläge om varje mediegrej som inträffade före 1998?

Vi vet!

Sluta!

Business-klyscha # 87

Jag messar lite med en kompis på msn. Tydligen ska de ha någon slags teambuilding-aktivitet i eftermiddag och i vårt samtal om detta får jag höra följande:

"vi letar inte fel hos varandras handlingar utan hjälps åt att hitta lösningar i ett förlåtande landskap". (Min kursivering.)

Jag kan knappt komma på hur jag ska kommentera denna till visdom förklädda klyscha. Det går nog inte. Men det värmer mitt hjärta att åtminstone en managementkonsult kvitterat ut ett arvode som hen förhoppningsvis använt för att stimulera vår konsumtionsdrivna ekonomi. Kanske blev det en ny BMW?

2008/11/16

Beklämmande platser #37 – väntrum


Sedan en tid har jag drabbats av någon märklig åkomma som yttrar sig i feber, huvudvärk och enorm tröttma. Jag har i princip sovit, druckit vatten och käkat Panodil sedan i onsdags. Helfestligt. Nåväl, jag slipper i alla fall umgås med mina kollegor. 

Men skit i det. Det jag tänkte berätta om var dagens besök hos den lokala jourakuten eftersom jag började frukta att jag kanske fått en tumör eller cancer i hjärnan. Så jag tog tunnelbanan till förortens jouröppna vårdcentral och satte mig i väntrummet. Och hörni, väntrum, är inte det bland det tråkigaste man kan vara med om? Man kommer dit när man själv mår så jävla pyton så man knappt kan stå och får tränga ihop sig med snoriga barn som hostar rakt ut, någon gubbe som sågat sig i armen och den där gamla pinnsmala tanten som slemhostande och rastlöst hasar fram och tillbaka i blåa överdragssockor. Kände man sig inte sjuk innan gör man det garanterat i ett väntrum. 

Väl där får jag beskedet att jag får vänta en halvtimme. Tio minuter passerar där jag fantiserar om gulliga saker i mitt eget ”happy place” men  till slut blir till och med det enformigt så jag nödgas bläddra bland publikationerna på bordet. Vanligtvis är det någon tummad utgåva av Hus & Hem eller kvarglömd kvällstidning. Men inte här. Här får jag försöka få lite stimulans med hjälp av gratistidningen ”Doktorn”, som frestar med en mystiskt spejande Malin Berghagen på omslaget. 

Där kunde man få upplyftande läsning i artiklar som: ”Ryggont – nästan alla får besvär någon gång”, ”Ny metod för behandling av ärr och brännskador” och så ja, Malin Berghagen som i en klassisk ”vi sitter ner och tar en lunch med den fan-tast-tiska männischan”-intervju berättar om diverse mysigt flum. Artikeln toppas av Malins motto som är ”Lev din sanning fullkomligt ödmjukt men konstant”. Eeeeh, jaha. 

Efter den litterära exposén är det inte mycket mer att göra än att sätta huvet mellan benen, kyssa arslet adjö och invänta doktorn och hoppas på opiumbaserad medicin.

2008/11/14

Trygghet till varje pris

Det är skönt att läsa dagstidningar. I alla fall om man som jag gillar att höja blodtrycket lagom till frukost och bli lite sådär lagom kolerisk före klockan sju. Idag läser jag att fler och fler svenska villaägare ansöker om tillstånd för att bygga höga staket eller till och med murar runt sina trädgårdar. Detta samtidigt som en majoritet av svenska folket verkar vara för det här med FRA-övervakning, för ”de har inget att dölja”. Det här kan tyckas paradoxalt men vad de alla är ute efter är - en känsla av trygghet.

För mig är den där känslan oerhört diffus. Vet ni över huvud taget vad det är ni är ute efter, svenska folk? Ni verkar bara vilja släppa allt ansvar och allt deltagande så att ni kan sätta er i tv-soffan och vegetera framför Idol. Någon annan får fixa det där med tryggheten. Polisen till exempel, med sin effektivitet på 6 procent.

Nej vet ni vad vi gör hörni. Vi skiter i det här med demokrati och medbestämmande. Låt kungen bli diktator, han tycker ni ju om. Sen övervakar vi oss allihopa dygnet runt där vi sitter i varsitt litet gated community med höga staket så vi slipper se alkisarna och de där multikulturella personerna.

Blir det bra så?

2008/11/10

Metro når nya höjder

Okej, jag skällde visserligen ut publikationen en gång i fredags men imorse läste jag november månads mest korkade reportage så det får bli en sågning till.

Det handlade om den otäcka och farliga miljön i parken Humlegården i Stockholm. För de utsocknes som inte bryr sig ett skit om dumhuvudstaden kan jag berätta att Humlegården ligger smack right in the middle of trend- och lyxkvarteren vid Stureplan i Stockholm. En ganska stor grönyta som inte har belysning överallt. Vilket öppnar upp för diverse kriminella personer att använda parken som plats för knarklangning, uppgörelser och överfall av överförfriskade kroggäster på väg hem. Och det är ju inte trevligt. Tycker inte jag heller.

Det här tänkte politikerna lösa genom att lysa upp hela parken med lampor. [ironi] För det vet ju alla att då blir det tryggt. [/ironi] Reportagets vinkel var att politikernas löfte kom för länge sedan och dessvärre har det inte hänt ett skit. Som så ofta med Stockholms lokalpolitik.

MEN! Reportagets i övrigt godkända rapportering går ner sig rejält mot slutet där man tar på sig rollen som murvel på fältet och ger sig ut för att SJÄLVA undersöka hur hemskt och farligt det är i denna Humlegårdspark. Och vad blir resultatet. Jo, detta:

----------------

Metro provgick Humlegården
Parkbänk. På dagen är bänken ett trevligt viloställe men på kvällen skulle den knappast få mig att stanna längre än nödvändigt i ödsligheten.
Beckmörkt. Den välingångna stigen som löper diagonalt tvärs över hela Humlegården är beckmörk. Silhuetten av förbipasserande upptäcker jag först på nära håll.
Allén. När jag går igenom allén som leder ut mot Erik Dahlbergsgatan lyckas inte de svaga lyktorna lysa upp vägen.
Omgiven. Jag skyndar mellan lyktornas svaga sken. Även på de upplysta stigarna infinner sig obehaget. Jag är omgiven av mörker.

------------------

Huuu, så hemskt. En parkbänk! Det är mörkt! Det finns en allé! Och reportern är "omgiven av mörker" (igen)!

Vad är det frågan om? It's a fucking mörk park. Inte ett spår av skurkar, langare, våld eller ens en östermalmstant som inte plockar upp hundbajset efter sin pudel. Hur gick tankarna hos journalisten? Vad finns det för syfte med att försöka utmåla parkeländet som en bakgata i downtown Detroit när man inte ens upptäcker något mer hemskt än att det är mörkt?

Ett ord om detta. Patetiskt.

Om man nu ska ägna sig åt skrämseljournalistik, då får man väl för fan göra det på riktigt. En parkbänk och lite mörker är inte så otäckt enligt mina referensramar. Nån skum figur kunde ni väl ändå ha ansträngt er för att leta fram? Va? Metro? Kom igen!

2008/11/06

Gratis är fan inte gott

Gratistidningar brukar sällan vara bra. En viktig orsak till det är att de är gratis. There is no such thing as a free lunch, och det stämmer utav bara helvete när vi pratar om Metro och City och salig insomnade Punkt.se. Metro till exempel är full med knasigheter. Att räkna upp allt skulle vara såväl tjatigt som enformigt men jag väljer några axplock ur högen:

  • Krönikekolumnen – i stort sett en liten bloggosfär på papper. Ett knippe dumstrutar tycker till. Sällan påläst, sällan genomtänkt.
  • Nyhetsvärderingen – nu när Obama vann valet i USA tvingades Metro att skriva om det, men egentligen hade de hellre haft lite skvaller om Paris Hiltons könshår.
  • Insändarna – en skön mix av snillen spekulerar och puerila rättshaverister. Ett garanterat bra sätt att tappa tron på mänskligheten varje morgon.

Och så har vi serierna. Eller serien (singularis).

En gång i tiden började Martin Kellerman sin karriär genom att Rocky publicerades i Metro. Det var tider det. 90-tal, millennieskifte, framtidstro. Serien var nyskapande. Det var kvalitet! Sen kom 9/11, Rocky försvann och istället fick vi ett annat djur. En sköldpadda. Som av någon anledning döpts till Elvis. På något fantastiskt vis lyckas serien vara så tråkig och dålig att resten av Metro plötsligt framstår som kvalificerad journalistik.

Varför är det så dåligt då, undrar alla klämkäcka medborgare som glatt och oförstående ögnar igenom den lilla serien varje morgon. "Jag tycker Elvis är kul", säger någon och jag lägger till vederbörande på min minneslista av fåntrattar. Elvis är inte kul. Och hör sen. Elvis sportar något som ska likna humor men genom att skriva läsaren på näsan blir det bara övertydligt och förutsägbart. När perspektivet och referenserna samtidigt blandar inskränkthet med gamla klyschiga vitsar om "manligt" och "kvinnligt" får i alla fall jag en sur smak av svenne banan och män är från Mars och kvinnor från Venus. 

Bra serier är nyskapande. De är intelligenta. De säger något. Elvis är återvinning av gammalt mög. Den är ganska dum. Den förmedlar stereotyper. Lite som Metro i stort. Så det kanske inte är så konstigt när jag tänker efter. 

2008/11/05

Jag hade fel


Så oerhört skönt. Du är varmt välkommen att styra upp det där landet nu. Det är på tiden.

2008/11/04

Veckans avdelningsmöte

Viktigaste punkten på dagens avdelningsmöte, eller snarare den punkt som föranledde mest debatt och tyckanden, var: Hur ska vi göra med julkort i år?

Det här är något djupt mänskligt. En annan manifestation av samma fenomen är då tvättstugediskussionen bryter ut på bostadsrättsföreningens årsmöte. Budgeten på 119 miljoner klubbas igenom utan debatt men under punkten Övrigt reser sig Vän av Ordning och orerar om vikten av att hålla tider och tömma luddfiltret. Resten av klagokören faller in i refrängen och helvetet bryter löst.

Vi pratade alltså om julkort. I 30 minuter. Ska vi skicka digitalt med e-post? Ska vi skicka på papper? Hur gör man för att skicka med e-post då? Är det inte trevligare med papper? Men tänk på miljön! Ska vi trycka upp egna eller köpa på stan? Vem köper frimärken? Ska vi inte skicka mail i alla fall? Kan inte alla få göra som de vill? Men hur skulle det se ut?

30 minuter av diskussion utan att komma till beslut eller lösa problemet. 30 minuter av mitt liv som jag inte får tillbaks.  

Obama FTW


Ännu en orsak att rösta på Barack Obama.

Dagens länktips

En del av grejen med att ha en blogg ska tydligen inte alls vara att skriva raljerande saker om samtiden, utan att länka till diverse obskyra fenomen på internetz. Så nu ska jag göra det. (The crowd goes wild.) Vad kan han ha hittat för cool grej nu, tänker ni? Joråserni, jag har hittat att Norstedts svensk-engelska lexikon har digitaliserats (samt även det engelsk-svenska). Fuck Lexin, det gamla möget.

Se nu till att översätta så många ord ni kan här:
http://www.norstedtsord.se/

Imorgon: Så funkar det här med pensionssparande.

2008/11/03

Det går bra nu

Bloggosfärens mest ivriga tysk fick upp ögonen för min lilla adress i cyberrymden. Tack för det, Klaus-Peter. Men jag förstår fortfarande inte vitsen med ditt påhopp på Katrin Zytomierska. Nog för att jag föraktar allt vad hon står för, skriver om och syns i samband med...men din recension var inte ett steg i rätt riktning.

Inte nog med det, jag kollade precis upp mitt bloggvärde. Enligt den otroligt vetenskapliga och objektiva webbplatsen bloggvärde.se är denna webbdagbok värd i runda slängar 116100 SEK.

Kom å köp!

2008/10/31

Kartläggning

Så mycket medelklass/småbarnspappa är jag:

Single Malt Whisky – ja
Innebandyträning – nej
Bollibompasex – nej
Volvo – ja
Storhandlar – ja
DN – ja
TV4 – nej
Espressokaffe – ja
Melodifestival – nej
Villa – nej
Märkesbarnvagn – nej
Pensionsförsäkring – ja
Pocketdeckare – nej
Fredagsmys – nej
Bo Kaspers Orkester – nej
Bilnycklar i skål på grannfesten - nej

Analys: Inte så värst, egentligen.

2008/10/30

Vad är det frågan om?

Okej, jag har läst om den där finanskrisen i tidningarna ett tag nu, men pinsamt nog har jag inte kollat upp mitt eget mediokra pensionssparande förrän ikväll. Och min första tanke var WHAT THE FUCK! Minus 32 jävla procent? Ser jag ut som om jag heter Carnegie i efternamn eller?

Sen ser jag siffran på utvecklingen sedan jag började 2000. 0%. Noll procent! Det är inte heller så skickligt gjort måste jag medge. Tack kära politiker för att ni införde detta fina med eget val och pensionssparande i fonder. Var det det bästa ni kunde komma på? 

Kontorsarbetare enligt officepaketet

På kontor jobbar många olika typer av människor. Vid en snabb översikt kan det tyckas som om de alla är unika individer med egna särdrag. Det är dock en chimär. I själva verket kan man dela in alla arbetstagare i kontorslandskapet efter programutbudet i officepaketet.

Excel - de lite tråkigare typerna. Strukturfascisterna. Saknar visioner och idéer. Älskar ordning och reda. De kan Excel utan och innan för hur skulle det se ut om man inte kan något ordentligt? Avskyr slarv. Kontorets mest fascistoida medarbetare.

Powerpoint - galna mellanchefer / projektledare. Visionärerna. Pratarna. Lallarna. Det "sociala kitt" som ska hålla ihop kontoret men som i själva verket bara är irriterande. Gör egentligen inget konkret men planerar utav bara helvete och redogör gärna länge för hur det är tänkt genom att visa upp den ena färgglada, felstavade och animerade powerpoint-bilden efter den andra.

Word - kontorets medelklass. De som inte jobbar med kärnverksamheten men som febrilt måste se ut som om de gör något nyttigt. Det skrivs protokoll, planer, policies, guidelines, personalåtgärder och annat som ingen någonsin läser men som tar upp mest plats av allt på den gemensamma filservern.

Outlook - receptionisten och cheferna. Tjejen i repan (alltid tjejer av någon anledning) mailar sina kompisar eftersom IT spärrat msn och facebook. Cheferna mailar varandra och får en skrälldus med skräpmail från säljare, golfklubben, BMW membership club, dagens industri, svenskt näringsliv, svensk handel, svensk avel, gods & gårdar, jaktlaget, hemmafrun och dottern som är utbytesstudent i USA.


Men givetvis görs inget egentligt "jobb" över huvud taget i officepaketet. Det görs på annat håll.

2008/10/29

Kändisskap och exklusivitet


Jag läste i tidningen igår om den mexikanska maffian. Tydligen hade myndigheterna arresterat en knarkboss efter en cineastisk eldstrid. Men det var inte det som var intressant. Det jag fastnade för var att många av de här bossarna har en hjältestatus, eller i alla fall något slags coolhetsfaktor, hos många vanliga mexikaner. Detta trots att de aldrig syns på bild, aldrig uttalar sig och lever anonymt under alias som "El Chapo" eller "El Lazca".
Det här tror jag kommer slå igenom stort framöver.
Idag är det hos oss i den rika världen lite tvärtom. Vi känner alla till supermegahyperkändisar som Paris Hilton och liknande. Vi vet hur de ser ut, vilka de festar med, när de kräktes senast och hur de knullar (i extremfallen). Vi matas dagligen med nyheter och information om de här människorna i alla medier som finns. Och vi förmedlar det själva vidare genom bloggar och fikaprat. Och dessa kändisar framställs som det coolaste av coolhet. Men det här spår jag kommer att förändras.
I framtiden kommer coolhet inom kändisskap att komma med exklusivitet. Man ska inte synas i tv. Man ska inte ha någon sajt på Myspace. Ingen profil på Facebook. Inte vara med i de offentliga medierna alls. Om publiken vill ha ens musik eller vad det nu är man kommer att vara känd för så måste den känna de rätta koderna. Känna rätt människor. Fans kommer att bli invalda i den inre kretsen efter noggrant urval.
Exklusivitet och integritet blir det nya svarta. Att vräka upp skrevet i tabloider blir ute. Hoppas jag.

2008/10/28

Analogt

Idag vässade jag blyertspennor. Ni vet av trä, med kol i. Med en liten pennvässare i plast. Vrid, vrid, vrid. Det kändes oerhört långt från allt vad http heter. Lite fräscht nästan.

2008/10/26

Ett råd i all välmening

Två saker på b som man aldrig bör kombinera.

Baksmälla och barnkalas.

Helt värdelöst.

2008/10/25

Fejset och jag

Jag missade visst att jag fått en fråga från en anonym kommentator som undrade varför jag lagt ner med Facebook. Så förargligt. Om du mot förmodan fortfarande läser den här bloggen kommer svaret här:


Om jag saknar det? Inte ett dugg. Jag håller ju på med onlinerollspel istället. Där får jag byta kläder på min låtsasdocka och leva ut lite frustrationer. Mycket bättre.

2008/10/24

Dagens språklektion

Imorgon ska jag åka till Huddinge kommuns konsumtionsmetropol Kungens Kurva för lite småbarnsfamiljscentrerad storhandling. Ni vet. Köttfärs i storpack, tomatkross 3 kg, makaroner 4 kg, dasspapper och kaffe etc etc.

Då får jag idag veta att ordet Kurva enligt Urban Dictionary har följande betydelse:
Curva means bitch or slut or such in romanian and in a number of languages, with small variations as in "Kurva": polish, russian, croatian, hungarian.

Kungens slampa. Det tyckte republikanen i mig var oerhört roligt.

Morgonen 24 oktober 2008

Vaknar av att tvååringen lägger sig på mig och maniskt upprepar "min pappa, min pappa, min pappa" med glad röst.

En bra morgon.

2008/10/23

Stuff white people like

Sitta på möte och vräka ur sig svåra och krångliga ord som egentligen inte betyder ett skit. Funktionalitet, processer, konvergens, produktbas, transparens and the list goes on...

Bullshit bingo, anyone?

2008/10/21

Att bygga en hemsida


Såhär års, när mörkret sänker sig såväl ute som i själen, händer det att jag grubblar över mitt yrkesval. Vad är det jag håller på med egentligen? Jobbar med webb. Vilket skämt. Eller snarare, vilken clownroll det är man får, oavsett vilken arbetsplats man hamnar på. 

"Där är han killen som jobbar med webb." Och genast får man klä skott för alla fördomar som finns kring "dataexperter". Jag dricker bara jolt cola, åker skateboard och kan ALLT om data. För de äldre kollegorna är jag i princip likadan som deras 14-åring där hemma, men utan målbrott. Egentligen skulle de helst ha anställt 14-åringen för att sköta allt som har med data att göra, dvs. "bygga en hemsida", byta bakgrundsbild på skrivbordet, ändra startsida i browsern, byta typsnitt i Word, och scanna in diverse papper de inte längre kan skicka med fax. Men då det är olagligt att låta 14-åringar jobba så kan de till nöds ta en snubbe på 30+ som inte riktigt vuxit upp. 

"Du vet, en hemsida, det gjorde min grabb för sitt fotbollslag. Den blev jättefin. Kostade ingenting heller. Han gjorde den med gåggel, tror jag."

Men va fint hörrödu Sven-Erik/Britt-Marie. Hur vore det om du tog en stor kopp med håll käften, lärde dig att använda fler fingrar än två när du skriver på tangentbordet och lät mig sköta mitt jobb utan att få mig att vilja återskapa Columbine-dramat inne på ditt kontorsrum? Ska vi säga så?

2008/10/20

Poopoo hands


I floden av diverse obskyra rapporter som väller över samtiden noterade jag för ett tag sedan en brittisk studie som på något sätt kommit på att var fjärde britt som åkte kommunalt hade bajspartiklar på händerna. För mig är detta inte något chockerande. Tvärtom är jag förvånad att det inte var fler i denna nation där grundläggande hygien är lika ovanligt som fullgod tandhälsa. 

Samtidigt slår det mig vilken fantastisk idé det är. Senast idag möttes jag av en pöbel med miffon när jag skulle kliva av tåget vid centralen. Som ett gäng zombies utan kognitiv förmåga står de dumstirrande mitt för dörrarna när man ska stiga av. "Måste. Åka. Tunnelbana." Sånt irriterar mig garanterat sju dagar i veckan. Vad håller de på med? Varför beter de sig så jävla korkat? I det läget skulle jag vilja ha händerna drypande av fekalier och smeta av mig frikostigt i deras bleksiktiga anleten. 

Samtidigt kunde jag vara sådär brittiskt artig: Oh, I do beg your pardon.

Hur du tacklar säljsamtal

Det är verkligen inte lätt att sälja ibland. Idag promenerade jag med min före detta kollega, en något mer hårdhudad man än jag själv, utanför centralstationen i dumhuvudstaden. Vi approcheras av ännu en av alla dessa jämra gatunasare. Han öppnar med sin patenterade fråga som bara kan besvaras av "ja". Ett trick lika gammalt som när Jesus slängde ut månglarna ur templet.

- Hej, känner ni till Amnesty?

Min fd kollega spänner en ond blick i vederbörande och väser fram:

- Jadå, för FAN.

Det ska jag också börja med. I alla sammanhang. Det går inte att mäta värdet av en ond blick och en svordom i pengar.

2008/10/19

Medelåldern

På väg i bilen till bekanta för social samvaro:

- Nu har du hår i näsan igen...

- Men vaf...

- Du SA ju att du ville veta...

2008/10/17

Arbetsglädje

Nyligen presenterades en rapport som undersökt i vilket land befolkningen trivdes bäst på jobbet. Märkligt nog kom arbetsnarkomanerna i Japan in på först 20 plats. Något tragiskt, med tanke på att de i princip gör allt (jobbar, äter, sover, skiter, spelar playstation och konsumerar tecknad våldsporr) på jobbet.

Sverige kom in lite fislagom som vanligt på plats nummer 8. Okej, några av oss gillar det här med jobb men de allra flesta skulle helst vinna en gigantisk tipsvinst, ge chefen långfingret och tillbringa resten av livet på någon strand i Thailand.

Första platsen och allra mest nöjda på jobbet var danskarna. Jag tror att det här beror på främst tre orsaker. För det första: de får dricka starköl på lunchen. Inte en, utan flera. Tacka fan för att man är nöjd hela eftermiddagen då, med tre carlsberg i magen. För det andra: de är ju lite lätt bakom, danskarna. För det tredje, när de allra flesta jobbar med att brygga öl, arrangera Roskildefestivalen eller vara grisbönder så kan man inte vantrivas i så stor utsträckning som mer utvecklade nationer.

2008/10/16

SEO - welcome to the dark side

SEO, det är den trendiga förkortningen av termen sökmotoroptimering. Som i sin tur är ett trendigt buzzword i webbsvängen idag. Nu senast skrev Linda Skugge en hel krönika om eländet som om det var det bästa som hänt sedan internet kom till. Ja, SÅ oerhört märkvärdigt är det ju faktiskt inte. Relax.

För när man analyserar vad folk verkligen söker på, som många bloggare har gjort, märker man vilken portal man öppnat upp till mänsklighetens mörkare sidor. Inte sitter folk i gemen och söker på snälla fina saker som vilken bok de ska köpa eller vad de ska laga till middag. Nej minsann. På topplistan ligger garanterat könsord, samlag i olika former med olika deltagare och/eller diverse våld samt kändisar. Gärna en kombination av ovanstående. Just kombinationerna av olika sökord kan få en att undra över hur det egentligen står till mellan öronen hos en del. Och det här har ju många av er andra bloggare gjort er lustiga över förr.

Nu är det min tur. För ett tag sedan föll jag till föga och installerade Google Analytics, för det går inte an att jobba med webb och inte ha koll. Nu har jag koll. Och till skillnad från de kvinnor som valt att blogga om sitt sexliv har jag kanske inte riktigt samma avskrap till publik. Men även jag får min fair share of idiots. Här är några axplock ur skörden.

Tjejer på TV4
Låter som en något smal fetisch. Eller tänkte han/hon att Per Gessle gjort en ny låt med annan text?

Bajskorv
Jaa, men hur tänkte du egentligen nu? Vad vill du få fram?

bastu + Österlen
Ring Björn Ranelid. Han har en inkommande gäst.

dårar med skägg
Är det dags att skriva c-uppsats?

gillar inte socialt umgänge
Nej, vem fan gör det?

surgubbe
Hey, you found me!

blogg sexy pling plong
Pling plong kan du vara själv.


Men överlägset mest använda sökordet för att hitta hit är faktiskt ordet "låtar". Det går till mitt vansinniga inlägg där jag listar 100 låtar. Det känns ändå rätt gött och barntillåtet på något vis. Det hade varit läge för nedläggning om bajskorv legat på samma plats.

Money makes the world go around

Nu ska gudarna veta att jag inte är ekonom men... (Klassiskt knep att förminska sig själv.)

Det här med att diverse stater pumpar in stålar i sina respektive banker... Det jag hört är att mängder med länder sitter med utlandsskulder på mångmiljardbelopp. Ändå har de helt plötsligt fett med flis att köpa bankaktier för. Var kommer pengarna ifrån?

Är det sedelpressen som tuggar igång? När jag läste Klas Eklunds ekonomibok ansågs det vara en dålig sak. Eller är det kineserna eller araberna som lättar på lädret och glatt lånar ut pengar?

Vad är det som händer egentligen? Kan man få en ekonomijournalistik värd namnet eller ska man behöva vänta 10 år och gå en kurs i ekonomisk historia?

2008/10/15

Offer som underhållning

På det dignande buffébord av knas, infantilism och vedervärdighet som utgör en stor del av vårt medieutbud har vi fått ännu en rätt att smaska på. Denna nya munsbit är porträtteringen av "vanliga människor" som offer. Men tro nu inte att tidningar och produktionsbolag menar att de gottar sig i mänsklig olycka. Nej nej nej. Syftet är i själva verket mycket ädelt. Offret är någon att ”identifiera sig med”. Det kunde ha varit du. Det kunde ha varit jag.

Det är bara ett litet problem. Det är sällan du eller jag som dyker upp som offer i media. Så gott som alltid är det människor med låg inkomst, kort utbildning och okvalificerade arbeten som får sina tragedier, problem och trasiga liv utkablade till alla och envar. Det är inte ofta vi får se marknadschefen och hans fru copywritern med sina tre barn i Täby eller direktören och hemmafrun med jättevillan i Örgryte. Och det är ju inte riktigt så att olyckor och elände bara drabbar de som röker Gula Blend och jobbar i serviceyrken. Mammor från Arboga övertalas till helsidor i kvällstidningar men tonårskillar från Östermalm som sparkar ihjäl varandra skyr media. Problemfamiljer får en egen tv-serie på TV3 men lyckade Lidingö-familjer får uteplatsen snickrad av Martin Timell.

Media bidrar till att öka klyftorna. Nu är det inte bara ekonomi det handlar om. Det är hur vi ska se på oss själva. Vi som är lyckligt lottade kan gotta oss åt människor som utmålas som samhällets olycksbarn. Och de mindre lyckligt lottade, de får åtminstone 15 minutes of fame.

2008/10/14

Windöuzz

Jahaja, nu avslöjar det oberoende och kunniga mediehuset IDG det som säkert cirkulerat på bloggosfären i över 36 timmar...att nya operativsystemet från Microsoft ska heta Windows 7.

Men vafan? Hur ska man säga det nu då? Windöuzz sjuuu, eller windöuzzz sävenn? Hur ska man göra för att vara lite hipp, inne, med? Jag kan ju inte göra bort mig på den här grejen. Jag jobbar ju med webb.

2008/10/13

Hård helg

En del människor brukar hävda att det är en bra taktik att låta barnen introduceras för alkoholen i en trygg och övervakad hemmiljö istället för att fylledebutera med okända människor bland parker och buskage.

Jag testade det i helgen. Fy satan vad dåligt det gick. Fyraåringen blev helt kolerisk och aggressiv. Muckade gräl, trashade sina leksaker och vart allmänt otrevlig. Han hade det sämsta ölsinne jag har sett. Det har varken jag eller hans mamma så var kan DET ha kommit från?

Tvååringen däremot, han blev mest gråtmild. Satt i ett hörn och skulle lyssna på gamla favoritlåtar. Imse vimse spindel, om och om och om igen. I ett hus vid skogens slut. Björnen sover. Sen kräktes han lite diskret i soffan innan han tvärsomnade så vi fick tillbringa halva söndagen med att tvätta den.

Nej hörni, det där med att låta ungdomen smaka på alkohol hemma - det är ingen bra idé.

2008/10/10

Mindfulness, kreativitet

Reklam, det är svårt som fan. Eller egentligen inte. Men det är ett välkänt faktum att branschen gör sitt bästa för att med hjälp av buzzwords få det att framstå som en oerhört komplicerad process. Det har en liten byrå i Stockholm tagit fasta på och tar det relativt fräscha greppet att driva med sig själv på sin egen webbplats. Well, jag tyckte att det var roligt i alla fall. Det är skoj som sketcher betraktat. Sen om det är bra reklam för dem själva är inte jag mannen att analysera.


Profilen i filmen är känd från tv och har dessutom en egen ganska kul blogg.

kristofferappelquist.blogspot.com

För övrigt har jag på senaste tiden hittat en väldigt stor mängd bloggar av folk som jobbar med reklam/webbkreativitet-mumbojumbo. Har ni inget att göra på jobbet eller? Hur kommer det sig att ni fakturerar så hutlösa priser? Va? Kan ni inte ge mig ett jobb? Det verkar sweet.

(Tack för tipset lindalindstedt.blogspot.com.)

2008/10/09

Ekonomer - en reflektion

På förekommen anledning av den rådande finanskrisen - hur kommer det sig att vi låter basala samhällsfunktioner som det ekonomiska systemet hanteras av ett gäng lallare vars ambitioner begränsar sig till lyxkonsumtion och statusjakt?

När jag gick i gymnasiet, ungefär samtidigt som Filip & Fredrik fick hår på snoppen, var det i alla fall ett välkänt fenomen att de som läste ekonomisk inriktning, det var de som ville ha en enkel biljett till ett okomplicerat och välavlönat jobb. Okej, de hade lite kognitiv förmåga mellan öronen men drömde om yuppietillvaron (yuppie är ett 80-talsfenomen, googla om det).

Och dessa personer, med ett begränsat själsliv, låter vi idag styra över den reella makten. Pengarna, degen, cashen, stålarna. Är inte det som att låta en bunt chimpanser ta över en akutmottagning?

It could be me


2008/10/08

Språkhörnan

Ju äldre jag blir, desto mer känns det som om Dagens Nyheter är en väldigt pretentiös tidning. Kanske har de ändrat sig genom åren, eller så är det jag som börjat sänka min toleranströskel. 

Häromdagen satt jag och bläddrade i publikationen under min dagliga morgonfika då jag helt plötsligt stirrade på en rubrik som började med ordet hajp. Hajp, tänkte jag och försvann i cirka 10 sekunder i minnesbilder och fantasier om Bengt Alsterlinds gamla tv-program Hajk i de statliga kanalerna. När jag fantiserat färdigt insåg jag att artikeln inte hade någonting att göra med stekt ägg och karamellfärg utan det DN försökte berätta för mig var att det handlade om en hype

Men skriv det då. 

Det här är bara ett exempel när språkpoliserna vill skärpa till det och skriva engelska uttryck med svensk stavning. Jag minns 90-talets tragikomiska rejv (som bara användes av polisens rejvkommission), det otrevliga fenomenet grooming som blev gromning (som gjorde att jag bara tänkte på Wallace & Gromit) och idag läste jag i en annan blogg att stalking blivit stalkning. Är det inte läge att sluta upp med dessa språkliga pekpinnar från något slags självutnämnda experter och istället lyssna på hur gemene man pratar och anpassa sig efter det? Swenglish or not. Vad är det vi är så rädda för? Något slags språklig förflackning? Låt Sverigedemokraterna bekymra sig om det. Låt dem få vara experter på knasigheter av dylikt slag.

Den lille entreprenören

Tydligen finns det en grupp på Facebook (jag har lagt av med Facebook så det här hörde jag ryktesvägen) som heter "Jag torkar mig i röven med Johan Stael von Holsteins krönikor". Det tycker jag är otroligt roligt. För ärligt talat, vad är det som har hänt? Förr om åren tyckte jag nog att Johan tillförde något till samhällsdebatten. Han hade något att säga. Han var en frisk fläkt. Nu verkar han mer vara lite sjuk i huvudet. Någon har satt mp3-spelaren på repeat.

Dagens krönika i Metro är mer en diagnos över vansinne än ett argumenterande inlägg för entreprenörskapet. Enligt Johan har vi en kollektiv skuld till den nuvarande finanskrisen när vi inte röstade igenom euron, när vi lagt pengar i fonder istället för i nya företag (från IQube?) och när vi envisats med en socialdemokratisk regering i så många år. Nu blir vi fattiga allihopa och det är socialismens fel!

Det var en...eh...kreativ och egen analys av läget där Johan.

Ett gott råd. Om du vill främja entreprenörskap i det här landet borde du börja hålla käften. Ditt alltmer onyanserade raljerande stödjer inte saken. Tvärtom. Ju mer du pratar desto mer börjar folk fundera på det lämpliga i planekonomi och kolchosfabriker.

Själv är jag för övrigt oerhört nöjd med min egen ekonomiska plan som bestått av att omedelbart konsumera upp all min inkomst. Således har mitt obefintliga sparande inte orsakat mig några sömnlösa nätter alls. Det känns jävligt märkligt att mitt oansvariga tonårsbeteende plötsligt var helt rätt.


2008/10/06

Smakernas 2000-tal


När jag stod där den smällkalla nyårsnatten mellan 1999 och 2000 hade jag ingen aning om att det nya millenniet skulle föra med sig ett fenomen som är lika torftigt som självspäkning, fast tvärtom. Jag menar den här intellektualiseringen och navelskådningen som uppstått kring vad man stoppar i käften. Visst, redan då hade väl Steffo Törnquist och Bengt Frithiofsson påbörjat sitt PR-tåg på TV4 och när jag tänker på saken hade visst Carl-Jan Granqvist orerat om smak och njutning ett bra tag, men på väl avskild plats i Bergslagens skitskogar. Men det var inte i närheten av det vi har idag.

Nu ska man smaka på allt. Och det är inte bara alkohol vi pratar om. Visst, att smaka på grejer man blir full av är ju kul, men vari ligger det roliga i att smaka på tokmörk choklad, olivolja eller knäckebröd?

Ja, nu är det ju inte själva smakandet som det är fel på. Grejer smakar. En del gott. En del illa. Men när det börjar smaka löddrig häst, ängblomster eller höstplommon med en aning kummin då är det dags att dra smaklökarna åt sig. Då vet man att vederbörande som slängt ur sig dessa fraser ligger på samma nivå av bullshit som frikyrkomicklare och horoskopskrivare.

Som den medelklassmänniska jag är har jag inte varit helt immun mot fenomenet. Jag erkänner. Jag har syndat. Jag har stått där själv och blandat nån chokladbit med en klunk öl, nickat efterblivet och låtsats som om jag upplevt något utöver det vardagliga när jag i själva verket bara tuggat på choklad och druckit öl.

Om det är det här vi i Sverige ska leva på i framtiden - upplevelseindustri - då väljer jag hellre en investmentbank sju dagar i veckan.

2008/10/03

Helgens soundtrack



Den här helgen går i synthmusikens tecken. Synthmusik, storhandling och barnkalas. Living on the edge, 2008.

Köpstopp och överraskning

Dagens sms från min fru innehöll följande budskap: "Köpstopp. Nu får du inte köpa något på cirka 10 dagar." Därefter följde en liten gul leende smilie som kändes lite som ett hån i sammanhanget. Det kändes som "jag har en hemlis, du får inte veta, na nana nana na".

Men det är okej på ett sätt. Jag har köpt skit för lite för mycket pengar den här månaden. Bland annat det pekdon man kan avnjuta på bilden ovan. Och en bok. Och en till bok. Och så har jag fikat lite för mycket.

Men ändå, vad är det för relation vi har där vi bär runt på hemligheter för varandra? Är det så det ska vara? Känns det modernt och fräscht?

Jag. Är. Så. Nyfiken. Så. Jag. Kan. Lägga. Mig. Ner. Och. Dö! Taaaala då om vad det är du har för överraskning!!! (Nej, gör inte det, jag får bita i underläppen och agera lite vuxet i 10 dagar.)

Förresten, när mitt köpstopp är över och efter nästa lön, ska jag köpa ett apcoolt tangentbord. Det är en del av mitt projekt att pimpa upp min apfula dator från HP. Oj, herregud så outsägligt torftigt märkte jag precis. Tur att det är fredag.



Näthatet revisited - Marcus Birro säger ifrån

Nej till näthatet. Detta hemska.

Nu har Marcus Birro lackat ur. I den eminenta nätpublikationen Dagens Media går han till angrepp mot "de anonyma lössen" som skriver elaka kommentarer på Internet. Visst, det är jävligt tråkigt att folk som inte har bättre för sig inte kan låta bli att vädra sina bittra fördomar och antipatier under anonymitetens skydd på diverse internetforum, men alternativet, att det inte vore möjligt, är sämre.

"Att anonymt spy sitt gallfärgade hat över människor som står med sina namn och sina ansikten i en allt mer vulgär mediaindustri är inte en demokratisk rättighet, utan en pinsam förlust för oss alla." Här har du rejält med fel herr Birro. Man kan tycka att det är pinsamt att människors fostran och medmänsklighet brister men om vi ska börja värdera yttranden och tyckanden efter något slags skala av god smak är vi inne på ett moraliserande som i alla fall inte jag vill ha. I demokratier bemöter man dylika påhopp med vettiga argument, eller om det bara rör sig om vansinnigheter så kan man ju göra som med allt annat medieinnehåll man inte gillar - strunta i skiten.

För att utveckla det hela till något slags kvasipsykologisk tes tror jag att människor till stor del beter sig som det förväntas av dem i vissa situationer. Är man på barnens Luciafirande på dagis agerar man inte på riktigt samma sätt som man gör när man är på firmafest. Detsamma gäller på internet. Är man på Dagens Medias sajt skriver man kanske inte riktigt lika fint och belevat som om man kommenterar på Peter Englunds privata blogg. Vi människor är riktigt duktiga på att anta olika roller och det kommer vi inte ifrån. Har vi ett infantiliserat medielandskap fullt av nonsens och skvaller så blir kommentarerna från publiken därefter.

Det finns således inga vidriga "anonyma löss" som sitter 24/7 i sin ensamhet i någon liten sunkig ettarummare i miljonprogrammet och ventilerar ut sitt missyckade liv genom att sprida slumpmässiga hatkommentarer till höger och vänster. Lössen är du och jag. Vi lackar alla ur ibland och tänker inskränkta elakheter om diverse fenomen. I och med internet har vi fått möjligheten att pränta ner dessa ogenomtänkta utbrott och posta eländet på diverse forum. Rätt väg för att minska på det här är inte att förbjuda anonymitet, utan att skärpa till debatten. Eller som det gamla visa ordstävet lyder: skit in, skit ut.

Som en sista kommentar är det lite lustigt att två personer som byggt sin karriär på tyckanden av stundtals elak och rabiat karaktär, Marcus Birro och Linda Skugge, slutar och har slutat som skribenter på grund av elak feedback från allmänheten. Det är inte riktigt lika roligt att stå på fel sida om skitfläkten. Välkomna till Internet. Nu har alla rätt att prata.

2008/10/02

Å fy fan

Hur man vet att det är dags att skärpa till sig med sin cyniska attityd:

Via nyligen.se klickar man in sig på nån blogg som visar sig vara en tonårsflickas där hon firar sexmånadersjubileum med sin pojkvän och hyllar detta med texten "älskar dig för alltid". Den första tanken i mitt huvud är "yeeeah riiiight".

Dagens projekt: sluta vara en sån sur medelklasslattedrickandekostymsnubbe och börja tänka positivt.

2008/10/01

The shit trickle

På en del arbetsplatser där det går undan och händer saker hela tiden brukar man prata om shit storms. Så icke på mitt jobb. Här går det inte direkt undan, men nog fan händer det tråkiga saker regelbundet. Lite som kinesisk vattentortyr. Fast med bajs. Som droppar. Liksom ner på mitt huvud här där jag sitter och försöker anamma något slags entusiasm och energi. Men så kommer det då igen, bakslaget, motgången, det negativa. Dropp, dropp.

När det ÄNT-LI-GEN skulle vara dags att sätta igång och jobba med något konkret och roligt, då får man en bitchslap från helvetet och ramlar tillbaks på ruta ett med sökande efter konsult, förtstudie och hela skiten. Lägg då på detta en organisation som står och muttrar om varför det aldrig händer något. Jag ska berätta varför det aldrig händer något. Det är aldrig någon här som vill att det ska hända något för så fort man försöker göra något hamnar man under en liten, liten droppande stråle med fekalier.

Nu måste jag hämta kaffe, hitta mitt "happy place" inne i huvudet och börja le för att lura hjärnan att jag är glad.

Politisk handlingskraft

För lite drygt en vecka sedan rapporterades det att en av våra underbetalde och hårt arbetande riksdagsledamöter satt ner foten och än en gång lagt ner tid och tankemöda på en fullständig nonsensfråga. Rolf Gunnarsson (m) från Dalarna motionerar om ett namnbyte av flygplatsen Arlanda. Orsaken till detta är Rolfs uppfattning att kända flyplatser heter något fint, som John F Kennedy Airport eller Charles de Gaulle. Om vi bytte namn på Arlanda skulle flygplatsen bli mer känd och mer välbesökt. Att den allmäna kännedomen om kända flygplatser mer skulle bero på att de är belägna vid globala metropoler emedan Arlanda är beläget mellan en sten och en sumpmark på ett gärde i norra Uppland är inget som bekymrar riksdagsledamoten.

Bland de nya förslagen märks svenska celebriteter som Astrid Lindgren, Alfred Nobel och Kungen. Sedan detta initiativ blev känt har folk på gatan intervjuats av medierna och även de visar prov på samma fantasilösa infantilism som Rolf, vilket bevisar att vi lever i en representativ demokrati.

I morse hade tankesmedjan ThirtySomething ett möte med sig själv på tunnelbanan och beslöt sig för att styra upp debatten med några egna väl genomtänka namnförslag som baserar sig på andra välkända svenska fenomen. Utan att slösa mer tid går vi direkt på förslagen:

- In the middle of Scandinavia Lufthaven
- Suicide Airport
- Polarbears and bikini blondes airstrip
- El aeropuerto de hot and sexy principessa Madelene Bernadotte
- The Airport of DOOM (metal)
- Camilla Läckberg Crime Story Fjällbacka Fliegplatz
- Runka med vänsterhanden Airport