Sidor

2008/01/28

Fuck kostcirkeln

Livet som pappaledig är ömsom semester, ömsom semester i Helvetet! Just idag är jag relativt nöjd med att feberfossan jag kände igår kväll kom av sig. Det firar jag med att ge yngste sonen en burk med mat från affären samtidigt som jag själv frossar i näringsriktig stekt mat för en riktig karl.

Dumheterna i omgivningen fortsätter att stapla sig på hög, men familjelivets mödor gör att de koleriska utsvävningarna hålls till ett minimum.

2008/01/24

Intellektuell härdsmälta

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.
- Samuel Johnson

Ibland häpnar jag över aningslösheten och naiviteten i vårt moderna samhälle. Har vi varit bortskämda för länge i det här landet eller vad är det frågan om? Senast ut i raden av välmenande men intellektuellt vilsna individer är Stefan Jonsson, som jag förmodar är kulturjournalist på Dagens Nyheter.

Igår skrev författaren Torbjörn Elensky ett inlägg i samma tidning där han motsatte sig den allmänna förbudsiver som han tycker blivit mer framträdande i samhällsdebatten på sistone. Det senaste exemplet är förbudet mot sexistisk reklam. Torbjörn menar, och jag håller med, att ivern efter alla dessa förbud utgör allvarliga hot mot yttrandefriheten.

Stefan Jonsson däremot, han håller inte med. Han tycker att det är tröttsamt när människor som Torbjörn kommer fram och försvarar yttrandefriheten på ett fundamentalistiskt vis. Det finns tillfällen, menar Stefan, när yttrandefriheten ska kunna inskränkas utan att den som föreslår det ska behöva löpa gatlopp och jämföras med Stalin. Som exempel tar Stefan upp inskränkningar som:

  • förbudet mot TV-reklam riktad mot barn
  • förbudet mot bilder av nakna småpojkar på Internet
  • förbudet mot rasistiska annonser
  • förbudet mot att smäda olika folkgrupper, som homosexuella eller muslimer

Vidare säger Stefan att fenomen som porr, hetsande, hat och exploatering inte är bevis på att vi lever i en demokrati. Det påståendet verkar oerhört vettigt och klokt, men om man vänder på det och säger att frånvaron av porr, hetsande, hat och exploatering är ett bevis på en demokrati, då har man precis lika fel. Tvärtom så är ett gemensamt kännetecken för några av historiens diktaturer just deras ambition att försöka censurera dessa fenomen.

Jag undrar hur man på fullaste allvar kan sitta på sin rika bortskämda kulturröv i en av världens mest stabila demokratier och klaga på att yttrandefriheten känns tröttsam? När en majoritet av världens befolkning inte har en snöbolls chans i helvetet att få sitta på en redaktion och recensera finlitteratur, än mindre läsa den, enär deras regeringar censurerat boken, lagt munkavle på journalisterna och infört stränga straff mot den som vågar öppna käften och säga obekväma saker.

Och vad är det för exempel du drar upp Stefan? Förbudet mot reklam riktad till barn finns inte i många länder. Tvärtom anses det som helt barockt i många demokratier just eftersom det inskränker på yttrandefriheten. Förbudet mot nakna pojkar på nätet är också det lite märkligt. Det känns inte riktigt som barnporr ifall jag lägger upp en bild med mina söner badandes nakna en sommardag. Men om man tolkar lagen strikt så blir det så. Däremot är det ett riktigt grovt brott att förgripa sig på barn, samt att dokumentera det hela. Förbudet mot att publicera sådan dokumentation kan jag gå med på, just för att brottet i sig är så avskyvärt och för att det är barn inblandade. Men det är nog också ett av de fåtal undantag jag vill göra. Förbuden mot rasism och smädelse av olika grupper, den i Sverige välbekanta ”het mot folkgrupp”, känns också de aningen uddlösa. Visst, vi undviker att dessa åsikter dyker upp i det offentliga rummet och en del människor kanske inte blir kränkta (2000-talets folksjukdom). Men försvinner åsikterna för det? Nej, det verkar inte så.

Förbud är bra till mycket. Hejda olämpligt beteende till exempel. Man ska inte köra för fort, slå någon på käften eller ligga med någon som inte vill. Men när det gäller åsikter och yttranden, då är inte förbud mycket att ha.

Åsikter som är rasistiska, inskränkta, sexistiska eller bara lite dumma och knasiga i allmänhet, de kommer man till rätta med genom diskussion och debatt. Opinionsbildning. Argumentation. Inte med förbud. För att kunna diskutera och debattera på ett vettigt sätt, då behövs yttrandefrihet. Men om vi i all välmening har förbjudit oss själva att prata om det som känns lite otäckt eller olämpligt, då blir det inte mycket till debatt.

Tänk på det Stefan Jonsson. Med ditt yrkesval borde det vara din förbannade plikt att varje dag försvara yttrandefriheten.

Akkurat dejligt!

18 februari kommer den fjärde plattan från ett av mina norska favoritband Kaizers Orchestra. Maskineri ska den tydligen heta. Här är en video som jag föll pladask för. Både musikaliskt och visuellt.

2008/01/23

Lite mer framsteg, tack!


I det årtionde då jag föddes fanns det fortfarande framtidsvisioner där det till exempel skulle finnas flygande bilar, mat som piller och charterresor till månen. Av alla dessa fina drömmar fick vi...Internet. Och katalysatorer. Och långa jävla flygresor till Thailand. Kort sagt, framtiden levde inte upp till förväntningarna.

En sak som verkligen skulle behöva en rejäl uppgradering är det här med nycklar. Kom igen, inte ett skit har hänt med nycklar på de senaste 200 åren. Snubben (eller tjejen?) som kom på låsmanicker någon gång på medeltiden - det var en redigt smart person. Men jag är lite besviken på att ingen sett förbättringspotentialen och att vi fortfarande går och dras med en bunt metallskrot i fickan. Det är ju helt värdelöst! Som kille med nycklar i framfickan sliter man ofelbart sönder ett par jeans på nolltid. Och hur många timmar av mitt liv har jag inte slösat bort med att se kvinnor stå och leta efter sina nycklar i handväskor? (Handväskor är för övrigt något annat som borde rationaliseras.)

Ett exempel från min pappalediga vardag:
I källaren på vårt bostadshus där vi förvarar barnvagnen finns två dörrar. En från trapphuset och en från utsidan. Varje dörr öppnas med en egen nyckel. Det finns alltså två nycklar och någon illasinnad sadist har fått för sig att dessa nycklar ska se likadana ut. Risken är därför oerhört stor att varje gång jag är lite extra stressad och lättretlig och står där med ett eller två barn som visar starka anarkistiska och högljudda tendenser tar fel nyckel. I själva verket är det en sannolikhet som närmar sig 100 procent. Och har man då redan en toleransnivå som ligger i paritet med en bärsärk så kan ett felaktigt nyckelval vara något som får det mänskliga förnuftet att temporärt skita i alltihopa och lämna över kroppen till det limbiska systemet.

Och det är ju tråkigt.

På en del av mina jobb har jag haft något slags elektroniskt kort. Jag har till och med sett att det finns på hotell och diverse andra etablissemang. Det är bara att hålla upp kortet framför en liten panel och så tjoff - dörren öppnar sig. Hur svårt kan det vara att skaffa mig något liknande till mitt eget hem, eller ännu bättre, till den där jävla källaren där barnvagnen står.

Om jag kunde bestämma skulle våra liv vara lite mer flygande bilar och Star Trek. Och lite mindre nycklar och mörk medeltid.

BRA:


DÅLIGT:

2008/01/19

Vad ont har jag gjort...


för att förtjäna detta? Lagom till min födelsedag ska svensk film besudla denna min högtidsdag med ännu en produktion av Colin Nutley. I huvudrollerna, som alltid, Helena Bergström och Rikard Wolff. Som på beställning råkar även Rolf Lassgård vara med och göra en insats som – Rolf Lassgård. Det är uppenbart att Colin och hans polare gillar att göra film tillsammans, men om det inte blir bra, borde inte någon slags ekonomisk lag träda in och styra upp? Typ en filmkonstens osynliga hand? Tydligen inte.

Varför Colin Nutley går på mina nerver:

”Svenskheten”
Påståendet att han fångar det ”svenska” så bra. Det gör han inte. Några softade miljösekvenser med muzak där man visar förment ”svenska” miljöer är inte samma sak som att fånga den svenska folksjälen. Colins filmer kunde lika gärna, eller till och med mer troligt, ha utspelat sig i England. Byt ut 10 minuter med björkdungar om våren, ankungar som simmar på en insjö och vyer över ett sommarstockholm i gryningen mot lite engelsk tegelförort, rävjakt och vänstertrafik så blir det plötsligt en film som fångar det engelska så bra.

Engelskan
Du har bott i Sverige skitlänge nu Colin. Prata svenska för fan.

Helena Bergström
Ja, hon är din fru. Ja, ni ligger med varann. Nej, det innebär inte att hon ska vara med i varje film du gör.

Kvaliteten

Överspel. Bristande manus. Noll trovärdighet. Plastiga stereotyper och dessa miljösekvenser som dyker upp med obligatorisk Benny Anderssons Orkester-liknande muzak. Det är dåligt helt enkelt.

Undantaget
Black Jack. Och den är bara bra då Reine Brynolfsson och Johannes Brost är med. Resten av filmen är mög.

2008/01/16

Västkusten – bäst på att vara sämst


Västkusten, eller bästkusten som lokalbefolkningen på sedvanligt oklädsamt självgott maner brukar kalla området, är paradoxalt nog inte alls särskilt bra. Tvärtom är det riktigt, riktigt, riktigt dåligt. Om någon som läser det här kan överbevisa mig med att något bra någonsin kommit från den bermudatriangel av silldoft och goa gubbar som finns mellan Göteborg, Strömstad och Vänersborg så får vederbörande bjuda mig på en resa med X2000 till götet så ska jag gå avenyn upp och ner iklädd en dumstrut med texten ”Bästkusten rules”. Risken torde vara minimal enär området är en verital bingobricka med storvinster i form av dåligheter.

Seglarfolket
Varje sommar packar de vackra och rika västkustborna in sig i aslånga och svindyra båtar, tuffar iväg några sjömil och lägger sig i lämplig småbåtshamn för att sitta där och jämföra märkeskläder, dricka vin och kuckelura med samma välklädda brackor som de tjötat med de senaste 10 åren. Det enda som skiljer dessa människor från campingtrash är inkomsten, färdmedlet och priset på vinet.

Evert Taube-myten
Varje litet samhälle med självaktning odlar en egen liten Evert Taube-myt i muntlig tradition där generation efter generation gottar sig i berättelser om när Evert besökte deras by och:
  • lurade handelsman
  • blev inspirerad till [fyll i valfri sång]
  • genade genom tjurhagen
  • badade naken
  • kopulerade med pigan
  • rodde över fjärden
  • en kombination av ovanstående

Vädret
”Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”, brukar man höra från människor som tillhör kategorin idioter. På bästkusten får man jackpot på båda då det här noteras både flest regntimmar per år samtidigt som de vanligaste resmålen för att storhandla kläder är Knalleland i Borås och Ge-Kås i Ullared.

Kulturen
Håkan Hellström, Soundtrack of our Lives, Jens Lekman, Broder Daniel, Lädernunnan, PST-Q, Freddie Wadling. Listan kan göras längre. Detta är alla exempel på utmärkt kultur och samtidigt är de lysande undantag från regeln. Ovanstående tillhör nämligen den utstötta subkultur som frodas i kulturreservatet i Göteborg. Äkta västkustbor gillar inte dylikt bögigt fjanteri utan uppskattar mer klämkäcka tongångar. Det ska vara något man känner igen. Lättsmält. Och lite roligt samtidigt. Tänk Triple & Touch så hajar ni vad jag menar. Något annat som alltid går hem är varenda jävel som tolkar något av Evert Taube, se ovan.

Humorn
Ordvitsar är den lägsta formen av humor, påstod en gång en av mina bekanta. Huvudpoängen med en ordvits är inte att vara rolig, utan att utmåla den som kläcker vitsen som en riktigt snillrik spellevink. Men det är man inte när man ordvitsar. Man är bara tråkig och lite lätt dum i huvudet. På bästkusten hålls dock ordvitsar som en del av hela identiteten.
Andra saker som lokalt betraktas som humor är t.ex. Galenskaparna & After Shave. Det är inte humor. Det är en förvuxen lokalrevy. Och när jag ändå kommer in på revyer så finns det två varianter. Intellektuell och politiskt engagerade revyer i en satirisk tradition. Där hittar vi stockholmsbaserade Karl-Gerhard och Hasse & Tage. Sen finns dratta på arslet, prutt- och alkoholskämtsrevyer, med ursprung i Göteborg.

Xenofobin
Havet förenar, brukar det sägas, men här kan man verkligen ifrågasätta det yttrandet. Några mer främlingsfientliga människor än bästkustens öbor är svåra att finna. På dessa karga klippor längst ut mot det bistra havet frodas märkliga kristna sekter med fokus på mosaisk hårdförhet, rasism, traditionalism och en allmänt förvirrad nazianstruken patriotism. Flyttar du hit kanske du kan hoppas på att folk börjar hälsa på dina barnbarn. Det är så länge man måste ha bott här för att inte betraktas som en utsocknes. Helst ska du då också hunnit med att gifta in dina gener i öns andra tre klaner för att undvika tätt sittande ögon och sex fingrar på varje hand. Men om det skulle hända vore det inte så farligt, huvudsaken att du inte är utsocknes.

Det känns som om den där aveny-promenaden med dumstrut är väldigt avlägsen. Men hey, gör ett försök.

2008/01/15

Falsk argumentation

Bild: Finest.se

Vad du ej klart kan säga, vet du ej; med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

- Esaias Tegnér

Ovanstående citat skulle kunna vara devisen för den här bloggen, men det är inte därför jag skriver det utan med anledning av Lars Weiss inlägg i fildelningsdebatten i DN idag. Herr Weiss verkar helt enkelt inte veta vad han pratar om trots ivriga försök att bevisa motsatsen. Falsk folklighet, kallar han fildelningsfenomenet och de som debatterar för en förändrad upphovsrätt. Men det är ingen som kallat detta fenomen för folkligt, förutom herr Weiss själv. Med detta retoriska knep faller Lasse på eget grepp genom att han visar att han själv, och fildelningens motståndare, är allt annat än folkliga. De är, vill jag mena, än mer odemokratiska och farliga än fildelarna själva. Mer om det mot slutet.

Inledningen på Weiss kolumn är mest retoriskt snömos men på slutet försöker han att etablera sina argument:

”Frågan är inte enkel, men den är heller inte så komplicerad som man försöker göra den till. Det är inte nedladdningen som är problemet, inte heller person-till-person-utbytet av material - folk har bytt skivor, spelat in från radion och teven i alla tider - utan uppladdningen som är det stora hotet. Om Pirate Bay kan lägga ut kokböcker av Jamie Oliver, Photoshops mjukvara och i stort sett alla storfilmer på nätet långt innan de har premiär i Sverige, så har jag svårt att se detta som ett frihetligt uttryck för en ny tid där upphovsrätten inte längre blir möjlig att försvara.

Konsekvensen av detta kan inte bli någon annan än att filsnyltare snyltar därför att det är bekvämt och billigt, fildelare laddar upp av samma missriktade anarkistiska iver som en hacker som skickar ut virus "bara för att det går" (och i vissa fall - tro inget annat - därför att det finns en hacka att tjäna) och de politiker som helst ser att man inte ska göra något alls åt detta hamnar ofelbart i populism, en sorts falsk folklighet som bottnar i tron att man blir populär om man låter folk snylta i frihet.”

”Problemet är uppladdningen”
Okej, så det är inte nedladdningen som är problemet? Inte utbytet privatpersoner emellan? Utan den skurkaktiga uppladdningen? Vad du verkar ha missat är att det inte sitter några ljusskygga kriminella och är roten till det onda. Med dagens fildelningsprogram är alla lika skyldiga hela tiden och det som filsnyltare håller på med är just nedladdning, uppladdning och ett utbyte privatpersoner emellan – samtidigt. Pirate Bay är inte en källa där alla filmer, program och musik ”ligger”, ditlagt av en ondsint pirat. Det är mer en anslagstavla över vilka filer som privatpersoner har i sina datorer och som de delar med varandra. Om du ska debattera, ha koll på dina fakta.

Problemet är INTE uppladdningen. Problemet är att tekniken omöjliggjort den nuvarande affärsmodellen.

”Filsnyltare snyltar därför att det är bekvämt och billigt”
Ja, egentligen är det ju bekvämt och gratis, undantaget inköpet av en dator och bredbandsabonnemang. Människan är av naturen bekväm och gratis är gott. Det är så vi funkar. Att ladda ner musik, film och spel är relativt enkelt. Men, jag tror att ytterligare anledningar till att fildelning slagit igenom är dessa:

Konsumenterna har känt sig rejält rövknullade av mediabolagens priser i ett stort antal år. När det kommer fram siffror på att det är billigare att producera en cd-skiva än en vinylskiva men att priset ändå går upp och när man ser vilken omfattande lyx skivbolag och kända artister ägnar sig åt så känns det inte helt ok för unga människor att lägga sin magra inkomst/studiebidrag på en svindyr cd-skiva eller dvd-film. Branschen har fenomenalt dåligt rykte och en obefintlig trovärdighet. När man sedan är totalt ovillig att utveckla nya affärsmodeller och går fram som psykopatiska torpeder i sin jakt på fildelare vinner man inte heller några goodwillpoäng. ”Om kreatörernas ombud är kompletta arslen, vad gör det då om lilla jag laddar ner några låtar och två filmer”, resonerar säkert många.

Ja, ”filsnyltare” gör det för att det är möjligt. Men de gör det också för att a) de lagliga alternativens legitimitet är starkt ifrågasatt, b) de lagliga alternativens utbud är begränsat, c) de lagliga alternativen är för högt prissatta.

Filsnyltare i allmänhet har inga problem med att förstå att en kreatör måste ha betalt för nedlagt arbete, verk eller idé. Men som modellen ser ut idag sitter det en illa omtyckt mellanhand som mest upplevs som en parasit. Många har på senare tid förutspått denna parasits undergång och det återstår ännu att se. Jag tror att en möjlig utveckling framåt är att kreatörer och artister själva tar ansvaret för distributionen av sina alster. Möjligtvis via stora legala webbplatser där man betalar ett pris som konsumenten kan acceptera. Visst, förmodligen kommer en majoritet även framgent att ”snylta” på mycket i och med att tekniken medger det, men om kreatören eller artisten har en nära och intim relation med sin publik så kommer en tillräckligt stor mängd av dessa att betala för sig för att det ska kunna vara lönsamt att skapa kultur.

Weiss lösning
För att komma till rätta med filsnyltandet har lars Weiss en enkel medicin. Det är bara att vi gör som man gjort utomlands. Genomför EU:s sanktionsdirektiv, ge internetleverantörerna informationsansvar och inför möjligheten att blockera webbsidor/användare som gör intrång på upphovsrätten.

Då ska vi se hur effektivt detta verkar vara. EU:s sanktionsdirektiv kommer med stor sannolikhet att drivas igenom, men lagar blir inte nödvändigtvis effektiva bara för att de finns.
Att ge internetleverantörerna informationsansvar vore jämförbart med att ge teleoperatören rätt att regelmässigt avlyssna alla samtal i jakt på kriminell verksamhet. Eller ge posten rätt att gå igenom alla brev och paket i jakt på olagligheter. Men så får rättsväsendet inte göra då det är starkt integritetskränkande. Jag har ännu inte hört övertygande argument varför Internet ska vara ett undantag?
Man skulle kunna införa möjligheten att stänga ner webbsidor som gör intrång, men det resulterar bara i att de flyttas till länder dit svensk, eller för all del europeisk, rätt inte når vilket gör det hela verkningslöst.
Att blockera användare från att använda Internet kan verka enkelt, men idag går mer och mer av medborgarnas kommunikation och mediakonsumtion via bredband. Vi har Internetaccess, telefoni och TV digitalt. Är det då rätt att stänga ner familjen Olssons tillgång till detta om tonårssonen har fildelat? Påföljden känns inte riktigt rimlig.

Weiss lösning är således inte en lösning. Den är en falsk lösning som hjälper till försöken att legitimera utökad och regelbunden övervakning av alla medborgare, fildelare och icke-fildelare.
Självklart ska vi jaga kriminella även på Internet. Men det måste finnas proportioner på det hela. Bara för att det finns snattare på Konsum så vill inte jag gå till en affär med taggtrådsstängsel, bli kroppsvisiterad på vägen in, få en beväpnad eskort med mig runt i affären och sedan bli uppskörtad i kassan för att slutligen få en gummihandske i arslet innan jag packar mina varor.

Kriminella ska jagas, men av rättsväsendet. Polis och åklagare ska göra det jobbet, inte upphovsrättsorganisationer eller internetleverantörer. Insatsen och möjligheterna för övervakning ska sättas i relation till brottets grovhet och påföljd. Om dessa viktiga principer inte efterföljs urholkas förtroendet för rättsväsende och lagstiftare som helhet. Det vore oerhört tråkigt, allt för att några mediebolag inte hängt med i utvecklingen.

2008/01/14

Österlen - det är inte bra


En gång i tiden hade jag fått för mig att Österlen – det var bra. Där skulle jag trivas. Där kunde jag byta ut min lilla stockholmslägenhet mot en mindre gård och sitta på en altan och blicka ut över horisonten. Där skulle jag se havet, äppelträd i profil och böljande sädesfält. I min inbilskhet trodde jag att det skulle ge mig någon slags sinnesfrid, eller som man så klyschigt säger nu för tiden, livskvalitet. Där kunde man leva Det Goda Livet i lugn och ro på ett lite mer kontinentalt vis. Och tröttnade man på grisdoften och stillheten skulle det bara vara att sätta sig i bilen och köra in till Malmö eller än bättre, Köpenhamn.

Som tur är har jag nu återfått min mentala hälsa.

Österlen, det utmålas ofta som Sveriges svar på Provence när det i själva verket är mer som Sveriges Alabama. Ja, om man lägger till äppelträd, en kustlinje, 465 amatörmässiga målarkluddar/lerknådare och tar bort alla svarta. Annars är det mesta likt. Fallfärdiga hus, xenofobi, en inbiten lantlighet och en befolkning som till stora delar är väldigt nära släkt med varandra. Det så kallade banjofenomenet, efter filmen Den sista färden (Deliverance).

Detta upplevde jag på nära håll då jag under min sinnesförvirring övertalade min kära fru om att ”Österlen – det är ett jättebra resmål för en bilsemester”. (Idag är vi fortfarande gifta, men det var på håret.) Det började bra. Vi började uppe vid Åhus och körde fel så att vi hamnade vid det gigantiska destilleriet för Absolut Vodka. Sen bar det åt helvete.

Tomelilla – Hans Alfredssons hemstad, kuliss åt otaliga guldkornsfilmer som producerades av AB Svenska Ord. Den enfaldige mördaren, Picassos Äventyr med flera. Där stod vartannat hur igenbommat med plywoodskivor för fönstren. Traktens befolkning strök längs väggarna och bligade misstänksamt mot den främmande bilen.

Simrishamn – efter att ha blivit uppskörtad i hamnen där det var ett överpris på en bit sönderfriterad fisk fick vi se den tjockaste man jag sett i verkligheten. Han drack läsk ur en 1,5-litersflaska rakt in i sin mun där tänderna satt som om man plockat ur allihop, hällt lim i gommen och kastat in dom igen på måfå. I sitt släptåg hade han en person som jag till denna dag inte vet om det var en man eller en kvinna. På brölig dialekt vrålade mannen över hela hamnområdet till någon bekant att han skulle upp till Kiviks marknad. Han var antagligen sen till dagens freakshow.

Ystad – visade upp sig med sitt vackraste Skåneväder. Hällande regn.

Kåseberga / Ale stenar – efter att ha parkerat i Kåseberga och fått känna på den pittoreska stanken av rutten tång (som jag hört luktar som ruttet lik och grisbajs tillsammans) vandrade vi upp till platsen där Kristian Luuk friade till sin före detta fru. Jag förstår att det äktenskapet inte höll. Ale stenar ska man undvika enär det är en centralpunkt för new age, vidskepelse och allmänt intellektuellt förfall.

För att avsluta vill jag rekommendera följande dokumentär som visar den sanna bilden av Österlen.


2008/01/12

Å-å-å tjejer...

Hur kommer det sig att när mediaprojekt riktar sig till män så samlar man de redaktionella idéerna kring ett tema, men när man riktar sig till kvinnor så samlar man de redaktionella idéerna kring könet? Alla kvinnor buntas ihop till en likriktad massa som alla förutsätts längta efter recept, sminktips, modereportage och gå-ner-vikt-metoder. Och så detta härliga tjejiga tilltal, som om kvinnor delade en underbar, fantastisk gemenskap. En underbar, fantastisk hjärndöd gemenskap där endast ytlighet och infantilism råder.

Äckligt som fan:
http://marianova.com/

2008/01/10

Californication


Idag nedkämpade jag min naturliga aversion mot TV4 och pressade med darrande pekfinger siffran 4 på fjärrkontrollen. Klockan var 22.35. Programmet som skulle visas var Californication. En i vissa skumma bloggar redan hyllad tv-show. Hur skulle jag kunna låta bli att titta då?

Det var en hisnande upplevelse som pendlade vilt mellan fnissig eufori och magsugande skamångest. En alldeles för vildsint företeelse för mig, som annars brukar vila ögonen på program som Antikrundan, Kobra och På spåret.

Men jag kommer att kolla nästa vecka också. För det var bra. Svinbra.

Kanske laddar jag ner det också. Kanske.

2008/01/09

Länkförklaring

Från att inte ha haft en enda länk så har jag plötsligt gått bärsärk och hällt in en hel bunt med olika länkar här till höger. I samband med det vill jag göra en kort programförklaring.

Jag är inte nyliberal. Men, av någon dunkel anledning är det endast de nyliberala som aktivt och ihärdigt argumenterar emot det kontrollsamhälle som våra politiker och andra intressegrupper försöker pracka på oss. Det är en otäck utveckling som jag vill bidra till att vända.

Fyra länkar på en liten blogg tillsammans med några egna rabiata inlägg kanske är på gränsen till löjeväckande. Men ändå...

"Kanske nån snaps för möe"



Förmodligen ett av de bättre youtube-klippen 2007.

2008/01/07

Om du inte gillar det behöver du inte läsa


Ofta när man riktar kritik mot kvällspress, TV4 och annan medial fördumning får man ett förnumstigt mantra i ansiktet.

”Om du inte gillar det behöver du inte läsa/titta.”

Det låter vettigt och pinsamt nog har även jag yttrat denna till klokskap förklädda idiotfloskel. Men som man kan ana av min föregående mening vill jag påstå att det här är ett falskt och meningslöst argument.

Visst, jag behöver inte läsa Aftonbladet. Och på kort sikt besparar jag mitt medvetande från värdelöst vetande om kändisar, TV-program och sexterapeuter. Men på lång sikt är min protest verkningslös eftersom tillräckligt många andra människor fortsätter att köpa tidningen och surfa in på aftonbladet.se. Det upplevs inte ens som en protest eftersom ägarna och redaktörerna på Aftonbladet har sin åsikt om vad som säljer cementerad och klar. Det är inte bra journalistik. Den ”produkten” har de förkastat för länge sedan. Nej, lättsmält ska det vara. Gärna något lättskrivet som kommer från ett annat bolag i koncernen eller mediepartner. Som t.ex. en tv-kanal. Det är kortsiktiga vinster och låga kostnader som styr.

Insikten om att konsumenten väljer bort kvällstidningen av kvalitetsskäl är, skulle jag vilja påstå, oerhört låg. Visst, för en del kloka redaktörer finns den säkert där som ett kvasiproblem men det avfärdas då man buntar ihop alla som väljer bort i en grupp som man etiketterar elitistiska kultursnobbar – en extrem grupp i marginalen. ”Vanligt folk” antas fortfarande vilja läsa om Britneys psykoser och köpa en DVD med en fem år gammal film tillsammans med sin kvällsblaska. Och om de inte vill det så har man helt enkelt inte tillräckligt stor marknadsföringsbudget. Lägg lite mer pengar på reklam så löser sig det hela.

Sammantaget är det alltså journalistikens arbetsvillkor parat med ägarnas idioti som gör att kvällstidningarna aldrig kommer att ändra sig förrän de går i graven. Men den dödskampen kommer att vara både utdragen och otrevlig.

Och under tiden som dödskampen pågår fortsätter kvällspressen i synnerhet men även annan media att till stor del sätta agendan för vad som är det offentliga samtalet. Vi kommer att fortsätta matas med trams. Viktiga saker - som diskussioner om världens tillstånd; orättvisor; klimatförändringar; konflikter – kommer att hamna i bakvattnet efter lättsmält nonsens och i de fall då de kommer med i rapporteringen blir de urvattnade, menlösa och sakna all form av analys.

Men om du inte gillar det behöver du inte läsa.

2008/01/06

Aftonbladet och hackers


En grupp som kallar sig Vuxna Förbannade Hackare [VFH] har lekt rövare med Aftonbladet. Inloggningsuppgifter för anställda och annonsörer har läckts ut till allmänheten via forumet Flashback. Kanske inte det mest nyanserade forumet att lägga ut information på eftersom det bara tog en liten stund innan en Flashback-besökare loggade in som Anders Gerdin och skickade ut ett massmail om ”grupprunk på toaletten om 10 minuter”.

Reaktionerna på intrånget går bara att läsa på bloggar och i Flashbacks forum. Övriga media har hittills valt att inte rapportera om händelsen. Förmodligen för att det enligt deras tolkning är ett angrepp på journalistiken i stort och att man inte ska ge utrymme åt handlingar som är att anse som digital terrorism.

I den alternativa världen, bloggarna och Flashback, pendlar åsikterna mellan de som tycker att det här var ett helt legitimt angrepp och att Aftonbladet har sig själva att skylla. Dels för att de har en usel IT-säkerhet och dels för att de är en usel tidning. Andra mer konservativa röster tycker att tilltaget är en kriminell handling och undrar om VFH-gruppen har insett vidden av sina handlingar och ifrågasätter även deras mognad och ålder.

Jag tvivlar inte på att VFH-gruppen är både vuxen och väldigt kompetenta vad gäller IT-säkerhet. Däremot är jag inte av den åsikten att det är ok att hacka ett nätverk, ”bara för att man kan” eller ”för att de förtjänar det”. För vem ska avgöra det? I ett civiliserat samhälle finns lagar som reglerar medborgarnas aktiviteter och de är utformade för att garantera en rättssäkerhet för alla medborgare. Om vi börjar ta på oss att själva agera domare, oavsett om det gäller att ge igen för en misshandel eller hacka ett nätverk hos ett företag man föraktar, är vi ute på tunn is.

Men det är ändå intressant att läsa hur VFH-gruppen rättfärdigar sitt hack:

//Den ointressanta smörja Aftonbladet väljer att skriva om är verkligen inte journalistik och skall
inte accepteras.

Folket måste göras påminda om att det media skiter ur sig och trycker på oss inte alltid är sanningen. Istället väljer man att köra på det som säljer och en massa jävla snyfthistorier och smutskastning av människor. Usch. Verkligen skönt att se det är fler som håller med oss och tycker att dräggen på aftonhoran skall få stå sitt kast och hängas ut.

Det är inte OK att helt utan grunder publikt håna folk bara för att man har möjlighet att göra det (eller vad tycker ni på Aftonbladets redaktion?).

Även om så pass många håller med om att Aftonbladet är skit tycks de bli större och prackar på oss fler och fler bilagor, gratistidnignar och tv-kanaler. Det är nog många som är villiga att skriva under på att det är allt annat än en god utveckling. Denna incident har förhoppningsvis bidragit till ett förlorat förtroende för Aftonbladet när det gäller tipsare, kunder och andra som haft att göra med tidningen. Något som glädjer oss innerligen.

Aftonbladet, inse att ni är tokägda och att folket är förfärligt trötta på era lögner. //


Om man tar detta budskap på allvar är det tydligt att Aftonbladets förtroendekapital är mindre än noll. Jag tror inte att VFH är särskilt ensamma om de här åsikterna. Bifallen på Flashbacks forum är överväldigande och jag kan verkligen hålla med om kritiken själv. Det här är mediekritik i sin råaste form i den moderna digitala tidsåldern.

Jag spår att vi kommer att se mer av det här framöver. Det finns en större och större grupp med människor som inte vill ställa upp på den samhällsbild som media skapar och distribuerar. Många kräks på kändisbevakning, infantilism och ytligt trams. Det samhälle som visas på Aftonbladets löpsedel, i TV4:s livsstilsprogram och i media i allmänhet upplevs av många som en plastig, otrevlig och oetisk låtsasvärld som man inte vill ta del av. Den här utvecklingen kan gå åt två håll.

I bästa fall anpassar media sig till den här kritiken och ändrar inriktning. Annars kommer flykten från traditionella media till andra alternativ att urholka både trovärdighet och den ekonomiska basen för de gamla drakarna.

I värsta fall får vi en farlig konflikt där traditionella media ansluter sig till de krafter som vill ha ännu mer övervakning och kontroll. De med avvikande åsikter blir ”digitala terrorister”. Konflikten accelererar med fler angrepp, polisanmälningar, häktningar och domar mot ”hackare”, fildelare och andra. Eller är jag bara en överdriven pessimistisk dystop? Jag hoppas det.

Läs mer:

VFH #1
VFH #2
Opassande
Gudmundson

Ett år efteråt

I och med att jag är i trettioårsåldern är jag inte helt nere med vad som gäller. Men tack vare Internet blev jag igår varse om en grupp som kommer att snurra i min iPod ett tag framöver.



The good, the bad and the queen - från januari 2007.

2008/01/05

Lasse Åberg – kung av trams


Det är dags att dra ner brallorna på ännu en av svenska folkets älsklingar. En man som bara behöver visa sitt bleka anlete för att de mer debila medlemmarna av befolkningen ska börja dra på smilbanden och släppa fraser från diverse filmer vars uselhet inte går att beskriva i ord.

Lars "Lasse" Gunnar Åberg, född 5 maj 1940 i Hofors i Gävleborgs län (Gästrikland), är en svensk grafisk designer, konstnär, skådespelare, filmregissör och manusförfattare - enligt Internets allvetande skräphög wikipedia. Låt oss granska detta påstående närmare.

Namnet är säkert okej. Så även åldern får man anta.

Grafisk designer däremot? Bör inte denna titel vidimeras med något slags kvalitetsstämpel? Vad jag vet har karln endast gjort alldeles för många varianter på Musse Pigg och formgett textilen som man sätter arslet på i Stockholms tunnelbana. Är det dessutom inte ett säkert tecken att form är skit så fort det säljs i massupplaga på Gallerix eller hamnar på glas alternativt porslin?

Konstnär? Ja, den intetsägande titeln kan ju vem som helst ta sig, bara man är lite kufisk och egen.

Skådespelare? Är inte det ett hån mot varenda käft som gått en scenskola, deltagit i en uppsättning, varit med i en såpa på TV3 eller ens lokalrevyn i Örnsköldsvik? Alla dessa människor som presterat mycket mer själsligt upplyftande prestationer än det träiga och värdelösa uttryck som herr Åberg presterat i sina filmproduktioner.

Filmregissör? Javisst. Lägg även till utpressare eller bedragare då det är ett komplett mysterium hur han har fått finansiering till de filmepos han regisserat. Herr Åberg har gjort två habila filmer som får med knapp nöd godkänt. Repmånad och Sällskapsresan. Men sen gick något snett. Sen fick alldeles för många människor i det här landet för sig att herr Åberg var vårt lands motsvarighet på Peter Sellers. Det ena manuset uslare än det andra fick finansiering och ett stort antal kretiner och allsköns löst pack fick gå fram med stora bajsgrepar i svensk filmindustri vilket, skulle jag vilja påstå, för all framtid ödelade all chanser till att skapa film med humor i det här landet. En cineastisk katastrof.

Manusförfattare, se ovan.

Det finns även mycket ont att säga om t.ex. Åbergs museum (vars enda förmildrande omständighet är att det är beläget i Bålsta, dit ingen någonsin åker), Electric Banana Band (STOPPA IN TUNGAN, Janne Schaffer), pretentiöst trams med Ardy Strüwer etc. etc. Men nu orkar jag inte mer. Poängen gick säkert fram.