Sidor

2008/01/19

Vad ont har jag gjort...


för att förtjäna detta? Lagom till min födelsedag ska svensk film besudla denna min högtidsdag med ännu en produktion av Colin Nutley. I huvudrollerna, som alltid, Helena Bergström och Rikard Wolff. Som på beställning råkar även Rolf Lassgård vara med och göra en insats som – Rolf Lassgård. Det är uppenbart att Colin och hans polare gillar att göra film tillsammans, men om det inte blir bra, borde inte någon slags ekonomisk lag träda in och styra upp? Typ en filmkonstens osynliga hand? Tydligen inte.

Varför Colin Nutley går på mina nerver:

”Svenskheten”
Påståendet att han fångar det ”svenska” så bra. Det gör han inte. Några softade miljösekvenser med muzak där man visar förment ”svenska” miljöer är inte samma sak som att fånga den svenska folksjälen. Colins filmer kunde lika gärna, eller till och med mer troligt, ha utspelat sig i England. Byt ut 10 minuter med björkdungar om våren, ankungar som simmar på en insjö och vyer över ett sommarstockholm i gryningen mot lite engelsk tegelförort, rävjakt och vänstertrafik så blir det plötsligt en film som fångar det engelska så bra.

Engelskan
Du har bott i Sverige skitlänge nu Colin. Prata svenska för fan.

Helena Bergström
Ja, hon är din fru. Ja, ni ligger med varann. Nej, det innebär inte att hon ska vara med i varje film du gör.

Kvaliteten

Överspel. Bristande manus. Noll trovärdighet. Plastiga stereotyper och dessa miljösekvenser som dyker upp med obligatorisk Benny Anderssons Orkester-liknande muzak. Det är dåligt helt enkelt.

Undantaget
Black Jack. Och den är bara bra då Reine Brynolfsson och Johannes Brost är med. Resten av filmen är mög.