F U FB

Facebook, vad hände egentligen? Det som skulle vara så bra. Men efter att ha sökt på gamla klasskompisar, internetbekanta, kollegor och gamla ligg (de vars namn jag kommer ihåg) så tog det slut. Istället för en vibrerande och härlig gemenskap så fick jag pokes, hemmagjorda frågesporter på 12-åringsnivå och en sjujävla massa irriterande meddelanden av arten "Linda H har bedömt att Jocke B är hetast av hennes vänner".

I.Don't. Give. A. Shit.

Min initiala sågning av ansiktsboken står sig. Med besked. Tack för kaffet, nu får det räcka. Jag gör slut. Jag vill inte längre. Det är inte mig det är fel på - det är dig.

Om ni vill mig något så bor jag i Hägersten. Kom förbi så bjuder jag på kaffe.

Men va i...?

Det här är kundservice. Ständiga uppdateringar. Gärna så fort jag startar datorn, det vill säga varje dag. iTunes, nu i ÄNNU en ny version. 7.6.1.2.3.17b. Skillnaden mot den som kom i förrgår är att vi i den här har förbättrat servicen för dig som kund ännu mer.

Tack som fan Apple! Kan ni planera era uppdateringar lite bättre så att det blir mer nytta och mindre spam?

----------

Om ni undrar varför jag är så seg på att skriva så beror det på att jag har varit på en tarmsköljningskurs. Ni vet, en sån där man rensar kroppen på onödiga gifter och slagg som ligger och ruttnar i tarmarna. Fast vi körde snålvarianten i min familj. Varför åka på dyrt spa och lägga ut flera hundra till en pervers tant som samlar upp fekalierna i en liten skål för att sen analysera eländet tillsammans? Vi körde hemmavarianten. Gratis. Magsjuka även kallat.

Vulkan.shit

Jag får skylla mig själv när jag försöker köpa böcker från en sajt som drivs av Linde Skugge och Sigge Eklund, men vad ska man göra när det är enda sättet att kunna lägga beslag på alster av Johannes Nilsson? Nu sitter jag här, 10 dagar efter beställningen, utan böcker. Det hade känts helt ok, om vi hade bott i MONGOLIET och en snubbe skulle dragit paketet på sin oxkärra 500 mil. Men nu är så inte fallet. Därför nödgades jag igår att författa ett mail till kundtjänsten på vulkan.se.

--------

God afton.

Idag slog det mig att den beställning jag gjorde för ett tag sedan, närmare bestämt den 12 februari i detta år, inte levererats. Detta trots att debitering skett från mitt konto med 434 kronor och 56 öre. För denna summa trodde jag att jag inom en rimlig tidsrymd, säg den tid det tar att skicka ett paket med kompetent logistikföretag, skulle få tre exemplar av boken Smak och ett exemplar av boken Expedition. Båda av Johannes Nilsson. Så har dock inte skett. Därför har jag dragit upp följande scenarion:

• Böckerna är slut och måste tryckas om. Med handpress hos en liten man som har en printing shop i Uruguay.
• Böckerna är slut och kommer aldrig i helvete att tryckas om. Men då webbredaktören på vulkan.se sitter på Facebook hela sin arbetstid så har det inte ändrats på webbplatsen.
• Böckerna finns i lager, men personalen som ska packa och skicka iväg är fullt upptagna med att blogga.
• Det är Linda och Sigge som själva driver hela sajten, men tyvärr är de upptagna med att vara superföräldrar i dessa snoriga dagistider så det blir tyvärr lite långa ledtider ibland.

Oavsett hur sanningen ser ut skulle jag verkligen uppskatta om ni fick tummen ur och levererade min beställning. Gärna omgående.

Vänlig hälsning
[Skribenten]

Europas sista u-land

När man som übermensch-svensk sitter och gottar sig åt tingens beskaffenhet här hemma i det Bästa Landet i Världen är det lätt att associera armod, förfall och allmän elände med våra östra grannländer. Inget kunde vara mer fel. Okej, slaverna med lydfolk har länge lidit under kommunismens ok vilket gett dem dålig tandstatus och en jävla massa stridsvagnar, men idag är de ivriga kapitalister hela bunten och gör sitt bästa för att så snabbt som möjligt kunna köpa sig en Mercedes SL och ha vattenburen golvvärme istället för det jordgolv som farfar Ivan stampade i ordning tillsammans med farmor under festliga omständigheter.

Nej, riktigt armod och intellektuellt förfall hittar vi istället på de vindpinade öarna norr om Frankrikes kust. Öar vars befolkning sedan generationer fastnat i utvecklingen, om de inte till och med gör sitt bästa för att vrida klockan tillbaka. Det är förstås britterna jag pratar om. Eller förlåt, engelsmännen menar jag. Men i stort sett är de likadana allihop. Skottar, walesare, engelsmän. Historiskt sett har engelsmännen smiskat skiten ur de andra, och även en hel del andra underutvecklade folk världen över om man ska vara ärlig, men idag sitter de ironiskt nog i samma tunna med fekalier och drömmer om fornstora dagar samtidigt som omvärlden med raska kliv gör sitt bästa för att gå vidare.

Orsaken till den kollektiva letargi som genomsyrar det brittiska samhället är traumat efter imperiets sammanbrott. Det är som om tiden stannade 1945. Varenda jävel sitter och gottar sig åt, och tar en heder i, att fortfarande leva som om det vore det depressiva 30-talet.

Matvanor
En sak kan man räkna ut med kroppsdelen man sitter på och det är att när ett folk är fullt upptagna med att kolonisera världen, då har de inte tid att laga mat. Istället har engelsmännen snott exotisk mat från de kuvade hedningarna. I Englands större städer finns det gott om restauranger som säljer mat från världens alla hörn. I de mindre städerna får man fortfarande klara sig med den inhemska cuisinen och en fritös. Och en sak ska man säga om britterna. Det som inte kan lagas i en fritös är inte värt att laga. Då kan man hålla till godo med lite vitt formbröd och ”a cup of tea”. Och det är ett bra val, om det andra varit i fritösen.

Boendestandard
Något som ofta glöms bort är att England fortfarande präglas av att vara ett klassamhälle. Om det gått skulle de gärna behållt feodalsystemet, men det gick tyvärr inte. De övre klasserna har dock alltid gjort sitt bästa för att sätta de lägre på plats. Ett genialt trick var att se till att undersåtarna bodde i råtthål. Om man bor i slumliknande förhållanden har man fullt upp med att ta sig genom dagen vilket inte ger så mycket utrymme för att tänka på klasskamp. Det är därför de har heltäckningsmatta i badrummet, en dusch som ger ifrån sig tre ynkliga strålar (en varm, två kalla), gasspis, VVS-rören på utsidan av huset och en genomsnittlig rumsyta på 6 kvadratmeter. Förutsatt att man har lyxen att vara en medelklassfamilj med god inkomst.

Teknik
Om engelsmännen varit världsledande inom teknik skulle vi fortfarande avnjuta vår musik på vevgrammofon. Med tratt.

Måttsystemet
Det engelska måttsystemet är en gåta för många. Men egentligen är det ganska enkelt. Det enda som krävs är lite basala fakta om bondesamhället på 1800-talet. En fot är lika lång som foten på grevskapets jägmästare, en yard är tre fot (förutom i Yorkshire och på Isle of Man där det är 3,35 fot), ett pound är 4/17 av Kungsstenen i Westminster Abbey och en pint är så mycket piss en genomsnittlig ko kissar i timmen. Frågor på det?

Nu kanske vi äntligen kan slippa alla dessa slentrianhyllningar av detta bortkomna och inavlade folk.

Filmrecension

En rövdålig orgie i datoranimeringar och meningslöst, fult underhållningsvåld. Om fildelning minskar möjligheterna att producera dylik smörja så stödjer jag fildelning helhjärtat.

Geografilektion

Kvällens middag bjöd, förutom näring och protein och annat nyttigt, på en geografilektion. Se på fan om jag inte fick Florida i form av en bit kött.

Kärlekstips

Valentines Day ska inte gå obemärkt förbi denna blogg trots att jag är en luttrad småbarnsförälder. Romantik är för mig numera ett ytterst abstrakt begrepp även om jag kan dra mig till minnes aktiviteter och ritualer från fornstora dagar, på det famösa 1900-talet.

Förra året sprang jag på en produkt i den dekadenta staden Amsterdam. Åk dit, ni kärlekstörstande singlar. Men inte för att röka på och i intoxikerat tillstånd besöka prostituerade. Nej, tvärtom. Sök i nyktert sinnelag reda på nedanstående produkt som jag är säker på att den gör underverk för såväl libido som möjligheten att komma till det amerikanerna kallar third base. Och det är helt lagligt!

Mitt eget exemplar har jag liggande på ett säkert ställe, enär skilsmässostatistiken ser ut som den gör. Just nu är allt bara strålande, men efter sol kommer regn. Om man har otur.

ÄNTLIGEN!

SOM jag har väntat! I flera veckor. Men nu äntligen efter alla nervskakande rykten och mytbildningar så ligger det äntligen på Hammarbys officiella hemsida! Välkommen Rami.

Uppdatering
Killen har humor. Rami kommenterar pressuppbådet på presskonferensen:
"Var är de tre L:en då? Laul, Luhr och Lund? Jag har sett dom alldeles för mycket i år. Mer än min flickvän..."

10 låtar

För att följa upp mitt mastodontinlägg om 100 låtar tänkte jag delge er ännu ett antal melodier ur min livshistoria. Men den här gången gör jag tvärtom. Det här är låtar jag inte klarar av att lyssna på. De gör mig fysiskt illamående redan efter ett par takter. Det är rentav så illa att jag kan börja tycka sämre om människor som på något sätt uttrycker sin uppskattning för någon av dessa artister. Jag blir lite som Nietzsche. En övermänniska som gärna skulle samla ihop en likasinnad pöbel för att anordna offentlig förstörelse av dessa alster.


1 Gun's n Roses – Paradise City
Take me down to the paradise city, and I shit you not this song stinks! Sången är gnälligare än en korvkioskkö i Kumla. Axl (smaka på det artistnamnet) går som en spastiker och det svänger som autobahn. Hårdrock när det är som sämst, det vill säga när det är allvarligare än ett seminarium om folkmord. Och ungefär lika kul.

2 Whitney Houston – I will always love you
Änd aaaaaiiiiaiiiiaiiii, will always love youuuuuuuuuuuuuu.

Shut the fuck up, crackhead!

3 Raymond & Maria – Ingen vill veta var du köpt din tröja
En sak som kommer att följa mig till graven är mitt misstag att en gång i tiden gilla den här låten. Det var lite gulligt, det var handklapp och som jag tyckte då originell text. Så fel man kan ha. Det finns inte mycket som är vidrigare än otroligt medveten och reklambyråstajlad popmusik. Speciellt inte om den är dyster, cynisk och postironisk kombinerat med indieuniformer från den trendiga förorten. Men jag njuter varje gång jag tänker på hur bandet kraschade och brann.

4 Celine Dion – My heart will go on
Redan i introt vet man att det här kommer att bli en riktigt dålig ballad. Den irländska flöjten är en så kallad ”dead giveaway”. Sen kommer första versen där ljuden lägger sig som en kletig smet på varann och ovanpå denna smet ligger rösten hos en kanadensisk anorektiker som något slags vibrerande jello med kamelpungssmak. Till råga på allt är det soundtrack till en av 90-talets stora filmpekoral som varenda ”romantiker” hyllar till skyarna. Ni är inte romantiker. Ni är tondöva dårar.

5 Peter Gabriel – Sledgehammer
Flöjtintron är faktiskt oerhört bra på ett sätt. Man vet att låten som kommer att följa är helt olyssningsbar så man kan skynda sig att stänga av radion, teven eller vad det nu är som sänder ut musiken. Sledgehammer är ett utmärkt exempel på detta. Efter två irriterande flöjtslingor brakar helvetet löst. En blåssektion stämmer upp. Inget fel på det egentligen, blås kan svänga riktigt fint. Men här går det i marschtakt. Överproduktionen är smärtsamt tydlig. Peter Gabriel har suttit i studion alldeles för länge. Eller kanske alldeles för kort tid? Mitt drömscenario skulle vara att han satt där än, filandes på den här jävla låten. Videon är det fulaste som någonsin spelats in.

6 Dee Lite – Groove is in the heart
Det är mycket med den här låten/videon som är dåligt. Congas, funkbeat, nasal sång, clownkläder, retrodans, fula specialeffekter, scratching och som sur grädde på moset - en raprefräng. Grattis, där prickade vi av hela listan med saker som jag avskyr.

7 Björk – Human behaviour
När jag var student sommarjobbade jag på ett bageri. Jag tvingades upp ur sängen 03.30 varje morgon. Så tidigt har ingen morgontidning kommit och den enda TV-kanal som visade något var MTV. Men på sommarnätter väljer de lata asen på MTV att visa samma slinga med videos vecka ut och vecka in. Slingan från Helvetet. Så varje dag i sex veckor åt jag komafrukost 03.40 till Björks Human Behaviour. Jag avskyr den. Björnkostymen, den fladdriga malen på glödlampan och Björks sång som ligger precis på gränsen till falsk. Om jag hör det här blir jag inte bara illamående, jag blir förbannad. Sex veckors träldom manifesterad i en enda låt.

8 Bloodhound gang – The bad touch
Prutt- och sexhumor för pubertala pojkar. Nu i musikform.

9 Aphex Twin – Windowlicker
Jag har en återkommande mardröm. Den är precis som den här videon.

10 Michael Jackson – Black or White
Plastikoperationer, syretält, eget zoo, jesus-juice, pyjamaspartyn, Macaulay Culkin, etnotema, fuzzgitarr, buskishumor, ooh, wow, wee, woohoo, morphade ansikten, raprefräng. Ja herrejävlar. Får man be om en direkttaxi till psykakuten? För Michael alltså.

100 låtar!

Jag är som bekant inte någon större vän av olika listor. Det har aldrig intresserat mig. Men igår hittade jag en spännande grej hos Bondhustrun. Hundra låtar som hon gillade. Det fick igång mig att försöka göra något liknande. Så håll till godo. Här är hundra låtar som format min musiksmak under livet. Det är mycket 90-tal, mycket vitt, många män. Mycket hårt men också mycket gay. Ordningen är helt slumpmässig.

1 Suede – Stay Together
Ett av mina absoluta favoritband. I alla fall första skivorna. Sen gick det åt helvete. Stay Together kan vara deras bästa låt någonsin.

2 Rammstein – Keine Lust
Rammstein tilltalar något basalt hos mig. Det är hårt men samtidigt lite pajasaktigt. Kontrasten är härlig.

3 Broder Daniel – Shoreline
Tonårsångest, men jag gillar det. Det är enkelt, från hjärtat och stora gester.

4 Tomas Andersson Wij – Hälsingland
Jag har lite svårt för ensamma allvarliga män med gitarr. Det blir lätt för pretentiöst. Men ibland slinker en eller annan låt igenom mitt filter.

5 System of a Down – Chop Suey
Det är något visst när man blandar stenhårt mangel med melodiösa mellanpartier. Äkta musikalitet lyser alltid igenom.

6 Kaizers Orchestra - Evig pint
En redig gangstervideo med mitt norskaste favoritband.

7 Depeche Mode - Policy of Truth
Det allra första bandet jag fastnade för som tidig tonåring. Construction Time Again fick mig att identifiera mig som synthare. Jag fattade aldrig grejen med hårdrock på den tiden. Policy of truth får representera hela grejen.

8 Billy Bragg - To have and to have not
En allvarlig man med gitarr. Men jag gillar de tidiga låtarna ändå. Han är vänster, han är arg. Det kommer man långt med hos mig. Gitarrljudet är världsklass.

9 Muse - Knights of Cydonia
Svulstigt, svettigt, svängigt. Muse klampar in på 2000-talet och tar över stafettpinnen från gamla favoriter från förr.

10 Sisters of Mercy – Black Planet
I lumpen träffade jag Tommy. Han var en så kallad gothare. Men lättpåverkad som jag var i den åldern började jag också gilla Sisters of Mercy. Idag är jag en städad farbror på kontor. Tommy är Malmös okrönte gothkung. Respekt för det.

11 Erasure – Love to hate you
Synthmusiken är aldrig så bra som när den flörtar med gayscenen. Det blir glatt, glammigt och dansant utav helvete.

12 David Bowie – Life on Mars
Åter igen lite lätt gay. Men åh så vackert. Något för begravningen kanske?

13 Steppenwolf – Born to be wild
Ebba Grön gjorde en cover, som så många andra. Men originalet är ändå bäst. Håller fortfarande. Farfisa-orgeln smäller på och trumsolot är ett av historiens bästa.

14 Iggy Pop – The Passenger
Blev för länge sedan framröstad som 70-talets rocklåt på P3. Stämmer jävligt bra. Fyra ackord och ett jädra malande. Men jag tröttnar inte.

15 De Lyckliga Kompisarna – Rysk bompa
Punken slog aldrig igenom helt och hållet hos mig. Men jag kan uppskatta när det är väl framfört. DLK var ett av de bättre banden rent musikaliskt, men var alldeles för mycket trallpunk för hardcorepunksen.

16 KSMB – Dörrterror
Kurt Sune med Berit eller Kuken står mellan bena? Vem vet? Dörrterror är ändå dörrterror.

17 Lars Demian – Stjärnan och karriären
En morgon under gymnasietiden vaknar jag av klockradion och får höra Stjärnan och karriären. Jag blev klarvaken. Vad var det här? Tvåtakt och snusk? Dagen efter köpte jag skivan.

18 Yazoo – Nobody's Diary
Plinkplonk. Gay. Men jag blir fortfarande glad.

19 REM – It's the end of the world as we know it (and I feel fine)
1989 vaknade jag av klockradion och fick höra Pop Song 89 från skivan Green. Jävligt bra. REM blev ”mitt” band i två, tre år. Men sen blev de populära av helvete och då tröttnade jag. Det här är ändå en riktigt bra låt.

20 Beastie Boys – Sabotage
Förmodligen 90-talets bästa musikvideo. Sen har 1635 andra band snott idén.

21 Nine Inch Nails – The hand that feeds
Trent Reznor är väldigt allvarlig och har haft mycket ångest. Men ibland kan det kännas som en rening av själen att lyssna på Nine Inch Nails.

22 Turbonegro – Fuck the world
Vi har redan slagit fast att jag gillar synth med gayvibbar. Jag gillar rock med gayvibbar också. Som fan.

23 Marilyn Manson – The beautiful people
Egentligen en ganska erbarmlig artist. Men jag gillar estetiken och långfingret upp i den kristna högerns röv. Det behövs någon som jävlas lite, även om det inte är så bra alltid. Det här är dock en svängig låt.

24 Arctic Monkeys – Teddypicker
Klassisk brittrock. Fyra unga killar. Arbetardialekt. Inget som inte gjorts förr. Men det är ändå bra.

25 Rolling Stones – Paint it black
Stones har aldrig fått det att bubbla i min kropp. Tvärtom känns det som ett gäng mumier som borde lagt av för cirka 30 år sedan. Men när jag var cirka 20 lyssnade jag ändå på Paint it black alldeles för många gånger.

26 Anna Ternheim – To be gone
Oj, en tjej! Basgången, kantslag på virveln. Mysigt! Musik att hångla till. Eller köra bil. Men inte samtidigt.

27 House of pain – Jump around
Hiphop och jag är inte de bästa vänner. Jag kan inte riktigt identifiera mig med kulturgrejen. Fast ett kritvitt band kanske funkar? Nja. Men jag kan uppskatta låtar som har lite hårdare beats.

28 Bomb the bass – Beat dis
På gymnasiet umgicks jag mycket med Paul. Han lyssnade på allt möjligt. Verkligen allt möjligt. Bredden i hans musiksmak är enorm. Ett tag snöade han in på tidig techno och dansmusik. Den här nöttes in i min hjärnbark också.

29 Bad Religion – 21st century digital boy
Samhällskritisk rock. Kan det bli bättre? Ja, det kan det. Men det är ändå värt att lyssna på.

30 Primus – My name is mud
Sexsträngad bas och ett sound från psykakuten. Inte nåt man slänger på under en första date. Kuriosa: har även gjort signaturmelodin till South Park.

31 Violent Femmes – Blister in the sun
När jag var student gillade min polare Arne den här låten. Vi försökte till och med spela den i ett litet band vi hade på den tiden. Vår version svängde som en linjal, så vi lade ner det försöket.

32 New Model Army – Green and grey
Arne var även en sucker för New Model Army. Hey, det är rock och det är politiskt. Det gillade jag.

33 Bruce Springsteen – The River
The boss är inte min boss. I mina öron är han väldigt ointressant. Men The River är ändå en riktigt bra låt.

34 Front 242 – Headhunter
I lumpen konfronterades jag med mycket udda influenser. Bland annat den hårdare synthen. Visst, det är fortfarande hårt, men fortfarande väldigt gay. Men på ett annat sätt. Lite mer läder- och gummigay.

35 Caesars Palace – Kick you out
En av anledningarna till att jag intresserade mig för min fru alldeles i början var att hon också gillade Caesars Palace. På ett ganska maniskt sätt ska jag avslöja. Sen kom vi på fler saker hos varann som vi gillade. Och vi har inte sparkat ut varann än.

36 Teddybears Sthlm - Rock'n Roll High School
Gillar man Caesars så gillar man även Teddybears. Så är det bara.

37 Jay-Z - 99 problems
Oj, en svart artist. Förmodligen listans enda. En otroligt svängig låt.

38 The Pogues – Transmetropolitan
Nu blir det irländskt ett tag. Jag såg Pogues i Globen 1989. Eller ja, jag såg en fyllespelning i Globen 1989. Men ett avbrutet gig är väl också ett gig?

39 Shane Macgowan and the Popes – That woman's got me drinking
Otroligt nog är Shane Macgowan fortfarande i livet. Och han lyckas på något sätt klämma ur sig fantastiska låtar. Videon regisserades av Shanes polare Johnny Depp.

40 Flogging Molly – 7 deadly sins
Irländsk musik blir lätt lite enformig efter ett tag. Men Flogging Molly får också vara med.

41 Bronski Beat – Smalltown boy
Synth! Gay! I love it!

42 Alphaville – Forever young
Säg den 70-talist som inte dansat tryckare till Alphaville. Låten håller fortfarande.

43 Thomas di Leva – Vad är frihet
Oerhört pretentiöst, naivt och new age, men jag älskar det. Det är lite befriande med någon som går helt sin egen väg. Det behövs.

44 The Smiths – How soon is now
Det är oerhört svårt att välja någon låt med The Smiths. Men det får bli den här. Alla är bra. Alla.

45 Blur – Song 2
Jag fastnade aldrig för vare sig Blur eller Oasis när det begav sig. Blur kan jag dock lyssna på. Oasis ger mig symptom av illamående.

46 Radiohead – Just
Allvarliga killar med gitarrer. Inte längre något band jag hyser några större känslor för. Men videon är snygg.

47 Stefan Sundström & Apache – Nån har slagit upp ett hål
Sundström har jag följt ända sedan hans andra skiva ”Happy hour-visor”. Det har varit ömsom vin, ömsom vatten. De tidiga skivorna är oerhört bra och nu mot slutet har det repat sig en aning när han hittat nya kompisar att spela med efter Apache.

48 Westworld – Sonic Boom Boy
Den här låten var det nog bara jag som gillade i hela världen. Har någon annan hört den? Ett riktigt obskyrt one hit wonder från 80-talet.

49 The Assembly – Never Never
Synth. Inte så gay. Men lite dystert. Det funkar det med. Kuriosa: de släppte bara den här singeln. Sen blev de osams.

50 Morrissey – Everyday is like Sunday
Med Morrissey är det som med The Smiths. Allt är bra. Allt? Allt!

51 The Cure – Boys don't cry
Ännu ett band som kanske borde lagt av för ett tag sedan. Men ibland har de fått till några riktiga hits.

52 Cardigans – You're the storm
Inte ett favoritband på långa vägar. Men jag rankar den här skivan som deras bästa. Och Nina är ünderbar.

53 Fields of the Nephilim – Preacher Man
Goth. 80-tal. Dystert. Tumme upp.

54 Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Utskälld, indie och folklig på en gång. Inte riktigt min kopp te, men man har ett hjärta av sten om man inte kan känna igen sig i den här.

55 The Soundtrack of our lives - Sister Surround
Göteborg igen! De e la rock?

56 Jakob Hellman – Du är allt jag vill ha
Listans kanske mest orepresentativa. Men jag lyssnade också på Hellman på 80-talet. Gick och suktade efter Den Stora Kärleken och var allmänt patetisk.

57 Sophie Zelmani & Freddie Wadling – Once
Herrejävlar vad vackert det kan bli ibland. Slå det här om du kan.

58 Blue for two – Eye of a storm
Freddie Wadling har gjort mycket bra musik. Det här får representera hela hans gärning.

59 Goran Bregovic – Bubamara
Den här låten är det enda som får båda mina barn att spontant ställa sig upp och dansa. De är ena kräsna jävlar, mina barn.

60 Ladytron – Seventeen
Synth. Inte gay. Men bra ändå. Svalt och svängigt.

61 Sator – Get out
Hårdrock från Dalarna. Det lyssnade jag mycket på i slutet av 80-talet. Tyvärr fanns inte Pigvalley Beach på Youtube.

62 Weeping Willows – Blue and alone
Jag gillade Sundström och Apache som fan. Sen när Apache bildade Weeping Willows med Magnus Carlsson så kunde jag inte stå emot. Oerhört bra, i alla fall Broken Promise Land. Tyvärr finns bara lökiga livespelningar, men håll till godo.

63 Elvis – Jailhouse rock
Den allra första låt jag gillade som litet barn. Jag spelade den på en gammal, gammal singel, 45-varv på en usel skivspelare mina föräldrar ärvt av någon. Skivan gick såklart sönder. Kulturskandal!

64 Chemical Brothers – Hey boy, hey girl
Jag är inte killen som dansar natten lång. Men en del dansmusik får det att spritta i mina ben också. Chemical Brothers har ett schysst sound.

65 The Kristet Utseende – Pang på pungen i Portugal
Världens kanske bästa bandnamn, alla tider, alla kategorier.

66 U2 – New Years Day
Äckel-Bono kan dra åt helvete med sitt engagemang. Men en gång i tiden var de bara ett vanligt rockband och då fick de till ett par bitar.

67 Weezer – Undone, the sweater song
Töntrock. Jag är en tönt. Jag gillar rock. Jag gillar Weezer. I alla fall den blå skivan.

68 Kent – När det blåser på månen
Jag är så gammal så jag har hängt med från början. Och ja, jag är en sån där bitter gubbdjävel som påstår att första skivan fortfarande är bäst.

69 The Hellacopters – No song unheard
Nicke Andersson kan vara ett av Sveriges största musikaliska genier.

70 Motörhead – Ace of Spades
The only god I need, is the ace of spades!

71 Mazzy Star – Fade into you
Den här låten påminner mig om en bohemisk tjej som jag ville ligga med en gång i tiden. Nu blev det inte så och lika bra var det inser jag såhär i efterhand.

72 Metallica – Master of Puppets
Metallica är ett klassiskt före- och efterband. Efter Black Album blev det skit. Före det var det idel guldkorn. Master of Puppets är en musikalisk milstolpe.

73 Madrugada – Strange colour blue
Ett av Norges bästa band. Tyvärr finns de inte mer då gitarristen omkom förra året.

74 Kenta – Just idag är jag stark
Jag håller på Hammarby. Då är det svårt att bortse från Kenta.

75 Ted Gärdestad – Satellit
Den enda låt från melodifestivalen som jag någonsin tyckt om. Jag var sex år gammal.

76 Scotch – Delirio Mind
Pinsamt nog den första LP-skiva jag någonsin inhandlade. Som tur var även den sista med Italodisco.

77 Dead Can Dance – The host of Seraphim
Under uppväxten var jag ganska kraftigt insnöad på rollspel av olika slag. Under lumpen träffade jag en kille som visade på vilken härlig stämningsmusik det finns.

78 The Smashing Pumpkins – Today
I mina öron ett av 90-talets bästa band. Eller i alla fall bästa skiva. Siamese Dream ligger stenhårt på topp-10 och lär inte sjunka än på ett tag.

79 Jean Michel Jarre – Oxygene 8
Synth. Inte gay. I och med det inte lika svängigt. Men det får vara med ändå.

80 Bob Hund – istället för musik, förvirring
Ett av Sveriges bästa liveband. Otroligt bra.

81 The Dandy Warhols – Bohemian like you
Pretto collegerock. Lite kultursnobbigt. Men helt ok.

82 The Wannadies – My Hometown
Skellefteå-indie. Bra på sitt eget sätt.

83 Joy Division – Love will tear us apart
För ögonblicket väldigt hypat band i och med Corbijns film. Men jag har alltid gillat den här låten.

84 Kraftwerk – Pocket Calculator
Som den synthare jag låtsats vara är det svårt att väja för Kraftwerk.

85 Ministry – Jesus built my hotrod
Soon I discovered, that this rock thing was true. Jesus was the devil. All of a sudden I found myself in love with the world so there is only one thing that I could do. It was ding a long ding my dang a long ling long. Världsklass!

86 Prodigy – Baby's got a temper
Kanske inte ett av de bästa banden jag vet. Men videon är cool.

87 Pulp – Disco 2000
Mer 90-tal än så här blir det indie. (Ordvits.)

88 Slagsmålsklubben – Malmö beach night party
Töntigt. Synthigt. Ja, ni hajar.

89 Traste Lindéns Kvintett – Tåget går
En gång i tiden låtsades jag spela trummor i ett litet band som spelade covers på Perssons Pack, Traste och Lars Demian. Vi var inte särskilt bra. Men det var Traste Lindéns Kvintett.

90 The Motorhomes – For whom it may concern
Habilt gitarrband från 90-talet. Det var jag och ett gäng pandaflickor.

91 LOK – LOK står när de andra faller
Ännu en kandidat till listans mest pinsamma låt. Men jag gillade det här förut. Nu har jag kastat skivorna.

92 The Streets – Let's push things forward
Oj, vit hiphop? Från England! Det måste vara bra.

93 Soundgarden – Black Hole Sun
När jag gick på högskolan var det en kille som på fullt allvar menade att Soundgarden var satanister. ”Black hole sun, det förstår man ju vad de menar med det! Det är djävulen. Och vilken sjuk video sen. Helt sjuk.” Själv lyssnade han på Toto och gillade After Ski. Jag undrar vem som var sjuk?

94 Hederos & Hellberg – Together in darkness
Piano, munspel, sång. Det kan räcka långt ibland.

95 Die Krupps – To the hilt
Tyskt. Tungt. Pajas. Ich liebe!

96 Nirvana – Smells like teen spirit
1991 smällde det till på MTV och liklukten från 80-talet vädrades ut med en jävla fart. Bandet som gjöt lite nytt liv i musiken hette Nirvana. Några år senare smällde det till igen och så tog det slut.

97 Queens of the stone age – Little Sister
Minimalistsväng. Ganska lättsmält.

98 Eskobar – Tumbling down
Jag gillade verkligen Eskobars första skiva. Sen började jag avsky dem. Märkligt.

99 Familjen – Det snurrar i min skalle
En av årets låtar 2007. Numera heter synth electro, men jag känner allt igen vad det är för något.

100 Detektivbyrån – E18
Ett av mina senaste fynd. Charmigt som tusan. Sen att E18 gick förbi min egen landsortshåla där jag växte upp gör bara sitt till.

Dagens avmätta applåd...

...går till manifestationen mot våld som ägde rum i Stockholms stadshus idag. I Svenska Dagbladet kan jag läsa att man velat samla krafter mot gatuvåldet med hjälp av videokonst, teaterföreställningar, dansworkshops, debatter och en lång rad kända namn. Så fantastiskt fint. Och så fantastiskt ineffektivt, om man nu vill göra något konkret åt problemet med att tonårskids går runt och sparkar varann i småbitar på fyllan.

Den här manifestationen hade inte ett skit med det att göra skulle jag vilja påstå. Det här är bara den övre medelklassens sätt att projicera sin egen ångest. Det är gammal hederlig borgerlig välgörenhet all over again. På tryggt avstånd från själva fenomenet man vill avhjälpa kan man samlas i en fin lokal och leka lekar tillsammans, samtidigt som man känner sig varm och mjuk inombords för att man göööör någonting.

Så härligt killar och tjejer. Vad duktiga ni var med era videoinstallationer och er fria dans. Men var är ni när det är dags att dra ner resurserna till förortsskolor? Var är ni när socialtjänsten tvingas lägga ner någon ungdomssatsning eftersom borgarstyret i kommunen ska sänka skatten? Var är ni när era barn dricker sprit på fredagskvällen och i ett försök att få respekt någonstans tar till våld? Förmodligen sitter ni i er innerstadsvåning eller Brommavilla och dricker grogg samtidigt som ni tittar på A-ekonomi och gottar er åt regeringens löften om hårdare tag.

Dra åt helvete!

Yrken som gud glömt – projektledare

Det moderna samhället är uppbyggt på principen att medborgarna utför arbetsuppgifter som är nödvändiga för att samhällets funktioner ska fungera. Tillsammans hjälps vi åt via våra yrkesliv för att förbättra tillvaron för alla. Några jobbar inom vården, andra inom utbildning, en del är chefer, några bär ut post, andra jobbar på restaurang och så vidare. Ni förstår vad jag menar.

Sen finns projektledare.

Projektledare tillsätts i organisationer för att lösa temporära uppgifter inom en bestämd tidsram. Det vill säga skit som ingen annan vill ta i. Därför brukar rollen som projektledare oftast hamna på den dummaste individen, som inte inser att arbetsuppgiften är ett skitgöra. En person som är dum nog och förbrukningsbar så att ansvarig chef kan skjuta över skulden på vederbörande när projektet tar längre tid och kostar mer pengar än det fick göra.

De stora förlorarna i det här upplägget är dock övriga medarbetare som tvingas dras med en odefinerad mellannivå av låtsaschefer, vars befogenheter är medvetet otydliga. För om man gav projektledare riktiga befogenheter skulle de bli chefer, vilket inte var meningen.
Projektledarna själva drivs dock av pressen att leverera resultat, väl medvetna om att de har ett ansvar. Oftast sitter de för sig själva och utför låtsasuppgifter – skriver projektplaner, gör gantscheman och gör oändliga mängder med powerpointpresentationer. Men då och då springer de runt i organisationen likt taxar i ett rävgryt och hetsar sina medarbetare med koleriska utbrott.

Vad som var tänkt att öka produktiviteten och effektiviteten har i allt väsentligt motsatt effekt. Projektledarnas härjningar ökar bara hetsen hos övriga anställda, utan att prestera något av värde. Extra illa är det om projektledaren är en inhyrd konsult. Då behöver denne inte ta några som helst hänsyn men inkasserar ändå tusentals kronor i timmen åt sitt snömosföretag som påstår att de jobbar med ”affärsutveckling” eller något annat luddigt.

Om man kastar om bokstäverna i ordet projektledare får man fram Spawn of Satan. Projektledare är lika nyttiga för samhället som löss i en skitig alkishunds päls. De är som bajset i rumpan du aldrig riktigt får bort, hur mycket papper du än använder.

100 inlägg!

Helt otroligt nog har jag lyckats skita ur mig 100 inlägg. Det firar vi med mexikansk hiphop - Control Machete. Av någon anledning känns det lite hårdare än Petter.

Cheat mode

Senaste veckan har bloggen fått träda tillbaka till förmån för ett gammalt rollspel på datorn. Jag har löst gåtor, dräpt monster och räddat människor i nöd så det stått härliga till. I början var det lite svårt men ju längre jag spelade desto lättare blev det. Nu de senaste dagarna har det gått helt otroligt lätt och jag har haft enorma framgångar. Sen kom jag på varför. Jag hade ju ställt ner svårighetsgraden så att spelet var barnsligt enkelt. Så pinsamt.

Men det var då jag kände en längtan efter att kunna få det så på riktigt också. Jag vill dra ner svårighetsnivån på livet, i alla fall litegrann, någon gång då och då. Hur gör jag det?