Hemma igen

Efter en kort utflykt på några dagar till min barndoms stad, kommun, håla är jag nyss hemkommen till medelklassghettot strax utanför Hornstull. Det känns för jävla gött. Säga vad man vill om min barndom, men jag ser den inte i ett rosa skimmer. Speciellt inte det jädra bakvatten som går under namnet Arboga kommun. Och i nuläget skulle det behövas en PR-maskin utav guds nåde för att få någon att tänka på något annat än tragiska mord så fort Arboga kommer på tal. Men då hålan inte har ett skit av värde att förmedla till omvärlden så vore det PR-pengar rakt ut i sjön.

Nu är det ungefär 45 minuter kvar tills min älskade fru kliver in genom dörren. På den tiden ska jag ta en dusch, dricka en folköl och ta en macka.

Godnatt medmänniskor.

Förresten...slim fit!

För övrigt kan jag rapportera att mina slim fit jeans jag skrev (skrev, hohoho) om förut sitter jävligt bra. Jäääävligt bra.

Nu är det i och för sig så varmt så jag mest glider runt i lättare klädsel, men det borgar gott för hösten att veta hur snyggt klädd jag kommer att vara. Speciellt på den där intervjun jag ska på om en dryg vecka. Shit så tjusig. De kommer att ge mig jobbet bara på snygghet. Det har jag läst i tidningen, att snygga har lättare att få jobb. Sweet.

Och bilen går bra, för er som undrar.

Övriga aktiviteter senaste tiden: bad, slappa, umgås med barn, bad, läsa sagor, slappa, dricka folköl, leka lite.

Blogga? Nej.

OBS: Det är inte jag på bilden. Det är en såndärn fotomodell. Om nu någon fick för sig något. Man vet aldrig. Såna där fula sneakers skulle jag aldrig sätta på mig.

I väntan på inlägg - rock'n roll

I väntan på ett riktigt inlägg kan ni njuta av sommaren, valfri dryck och den här sköna låten från ett av mina favoritband som dessvärre lagt av. Men det var rätt gjort. Man ska alltid lägga av när man är på topp. Gå från festen när det är som roligast. Sluta ligga när det är som...eller nä... Men ni hajar?

Recension: Leksaksmuseet

En vanlig genre inom livsstilslitteraturen är de böcker som tipsar skitnödiga 30+ föräldrar om hippa storstadsaktiviteter man kan genomföra med sina små barn. "10 coola lattefik med plats för barnvagn". "Mysiga promenadstråk där du kan gå och stajla med ditt barn och din Odd Molly-outfit." "Babyrytmik, salsadans och andra motionssätt (där du kan träna upp din slappa röv, u sexy milf.)" På det stora taget en vidrig genre för hjärndöda nollåttor. Tänk tidningen Mama som bok så är ni hemma.

Det här inlägget kan dock löpa risk att hamna i ovanstående grisgenre eftersom:
a) det handlar om barn
b) det handlar om en aktivitet
c) det ägde rum i Ståkkålm

Låt oss skära till osten. Idag gjorde jag en pappa-son-utflykt med min äldste grabb (3 år). Det var trevligt. Riktigt kul till och med. Men, den planerade huvudaktiviteten lämnade mycket övrigt att önska. Jag hade blivit förledd att tro, märkligt nog, att ett museum med namnet "Leksaksmuseet" skulle vara kul för barn. Den plojiga hemsidan gjorde sitt till för att bidra till denna, som det skulle visa sig, villfarelse. Leksaksmuseet var bajs. Jag vet vad jag pratar om för är det nåt man kan med två små barn så är det att känna igen bajs.

Leksaksmuseet består av cirka 100 kvadratmeter yta som fyllts upp av glasmontrar. I dessa montrar kan man titta på gamla leksaker. De är jättegamla. Det är jättetråkigt att titta på.

Genusfaktorn
90 procent av alla leksaker var av kategorin pojkleksaker. Gamla tennsoldater, modelljärnvägar och småbilar kan mycket väl attrahera även tjejer men det är inte skitvanligt. Nu kanske det historiskt har varit så att pojkar fått dyrare och mer märkvärdiga prylar än tjejer eller så består museets anställda av gamla gubbar som tycker Märklin är coolare än Barbie. Genusmässigt får Leksaksmuseet två gubbkukar.

Fonusfaktorn
Om man kollar på upplägget saknar museet alla som helst ambitioner att tilltala barn. Små pallar som gör att korta barn kan trycka sina näsor mot en monter fylld med dammiga nallar räcker inte. Museet är däremot säkert skitkul för gamla gubbar, i min pappas ålder och äldre, som kan gå och nostalgisera om gammalt mög de lekte med som barn. Prylbögar kan stådregla och minnas hur de ville ha ett sånt därnt ånglok från HeinzShweineFleisch & Son men aldrig fick nåt. Dagens kids skiter fullständigt i detta. Fonusmässigt får Leksaksmuseet fem likkistor.

Bonusfaktorn
Räddningen för en utflykt till Leksaksmuseet är att det ligger i samma lokaler som Spårvägsmuseet. Trots detta föga inspirerande namn är det sjutusen gånger roligare för barn att kolla på och klättra runt i gamla spårvagnar och bussar. Man kan dra i spakar, snurra på rattar och trycka på knappar. Det finns till och med ett litet tåg för kidsen att åka med och Briojärnvägar att laja med. Vem kunde ha anat det liksom? Spårvägsmuseet får fyra glada barn av fem möjliga.

Åk inte till detta Leksaksmuseum. Såvida du inte är man, född före 1960 och har en stark dragning åt nostalgiserande. Då kommer du att få ditt lystmäte.

Dagens fotbollskung

Da new cruisemobile

Bekväm.
Säker.
Tyst.
Rymlig.
Praktisk.

Finns det fler synonymer för gubbig stämmer säkert de också. Men är man snart 40 så är man. Det är defintivt slut på buskörande och harvande i icke ståndsmässiga fordon. Nu är det dags att glida fram i långsamt majestät samtidigt som man fnyser åt sina stressade medtrafikanter. Ger ni mig fingret drar jag bara kepsen längre ner i pannan.

(Undantag: bilister från Litauen. Passa er jävligt noga. Ser jag att det står Lit på reggplåten tränger jag er av vägen. Öga för öga etc...)

Som motgift mot demens och andra ålderstecken lyssnar jag jävligt mycket på hårdrock just nu. Grand Magus till exempel. Tamejfan det bästa jag hört i år.

www.myspace.com/grandmagusrocks

Jonas och djuren

Det här är Jonas. Han har ett akvarium för diverse konstiga djur på Skansen i Stockholm. Dessutom har han en kanondeal med televisionen. Ett hemligt avtal som säger att samtliga program som sänds från Djurgården i Stockholm ska innehålla ett inslag där Jonas dyker upp med valfritt konstigt djur. Helst ett som orsakar ångest hos diverse fobiker, men det får Jonas avgöra efter eget omdöme. I nämnda avtal står det även att programledarna för alla sändningar ska upplåta sina kroppar för dessa djur i minst tio minuter.

Men ärligt hörni, hur kul är det att se spindlar och ormar kräla på olika tv-personligheter för åttiofemte gången? Det känns lite gjort. Dags för något nytt kanske?

Telefonködöden

Jag tänkte betala lite räkningar idag. På ett modernt sätt, via internet, som jag gjort de senaste åren. Då tycker banken att just nu på sommaren, då ska de "uppdatera" någon teknisk mojäng.

Vanligtvis när man uppdaterar något så ska det funka även efteråt. Huruvida det kommer att göra det i detta fallet är fortfarande oklart enär jag lyssnar på meddelandet "det är fortfarande kö, du har plats nummer...nio...i kön". Det har jag haft i fem minuter nu. Plats nummer nio, alltså.

Jag har inte ens kommit igenom uppdateringsproceduren då sidan där man ska ange sina uppgifter har låst sig. Är det modernt? Är det service? Är det bra för mitt blodtryck?

Banken kan dööööö!

Förresten...slim fit?

Varför blir jag löjligt förtjust när jag får möjligheten att köpa byxor som är "slim fit"? Just för några dagar sedan skulle jag köpa nya jeans som kan platsa som jobb-jeans eftersom alla mina andra ser ut att vara i olika stadier av förfall. På en geologisk skala. När expediten glatt förevisade ett par Lee som var slim fit gick min hjärna igång.

"Slim fit, det är grejen för dig grabben. Du som har så jävla slim kroppsfigur. Smal rentav. Snygga ben. Tajt röv! Du kommer bli het! Köp dom. Köp! Köp, sa jag!"

Så jag pressade ner mina ben i brallorna. Dom gick i. Min fru tittade in med en skeptisk blick. "De sitter lite konstigt i grenen." Tacka fan för det när det är slim fit, ville jag skrika tillbaka, men hejdade mig. Jag ger väl blanka tusan i hur det ser ut i grenen när dom sitter som cellofan runt mina lår! Det stramar. Det är slim fit. Jag är slim fit. Hela jag! Slim utav bara fan.

Varför beter jag mig på det här sättet? Jag är ju inte slim. Inte någonstans. Jag är en halvkort kille med lite lätt gubbig ölmage. Var fick min hjärna för sig att jag ser ut som Iggy Pop?

Imorgon ska jag försöka sätta på mig jeansen igen. För givetvis köpte jag dem. Hoppas bara att de passar.

Topp 10 engelsk arbetardialekt

Anglofili är en perversion som inte har många försonande drag. Hur man frivilligt kan hysa en fascination för detta förtappade folk och dess kultur är för mig en gåta. Men precis som blinda hönor hittar korn har man även på de brittiska öarna producerat en del lyssningsbar musik. Här är tio exemplar från genren "arbetardialektrock".

10 New Model Army – 51st state

9 The Smiths - Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me

8 Beatles – You’ve got to hide your love away

7 Madness – Baggy Trousers

6 Pulp – Help the aged

5 Blur – Parklife

4 Arctic Monkeys - When The Sun Goes Down

3 The Streets – Don’t mug yourself

2 Billy Bragg – To have and to have not

1 The Clash – Guns of Brixton

Känn ingen sorg...

Imorgon drar jag till Götlabörg för att kolla på den här bilen. Troligtvis blir det ett inköp. Om inte så blir det en otroligt tråkig tågresa hem. Wish me luck.

Hänt sedan sist...

Sommarletargin har slagit till. Jag slår bara dank hela dagarna, kombinerat med ett lätt alkoholintag varje kväll. I övrigt har detta hänt:

Jag har fått en porslinsflisa under en nagel. Det var inte skönt.
Jag har skvättit hett stekflott på min tumme. Det var inte skönt.
Jag har åkt tåg ensam med mina två barn. Det gick över förväntan.
Jag har toksurfat på Blocket efter ny bil. Det är som porr.

Som ni ser är det inte mycket att skriva hem om. Allt övrigt scheiss i periferin får vara ett tag.

Jo, förresten. Leif GW Persson har en blogg. Det är bra skit.

www.leifgwpersson.se

Hurra hurra hurra hurra

På måndag den 14 juli fyller Hennes Kungliga Haka 31 år och som traditionen påbjuder blir det fjäskerier utav bara helvete på den lilla inavelsdrabbade ön utanför Kalmar. Bland de medverkande finns, passande nog, kvällstidningshäxor med tv4-mässigt "folklig" touch som EMD, Charlotte Perelli och Linda Bengtzing. En helkväll framför teven för den med masochistisk läggning.

Kring den kungliga Hakan florerar ivrigare än någonsin rykten om ett snart förestående äktenskap med mannen ur folket, Plutläppen från Ockelbo. Det finns dock ondsinnade tungor som påstår att läpparna inte är naturligt överklassplutiga utan resultatet av en plastikoperation. Dylikt nonsens befattar vi oss inte med på denna blogg utan nöjer oss med att åter en gång propagera för en snabb övergång till republik så att televisionen ostört kan sända de kvalitetsprogram som den gjort sig känd för.

Pro et Contra

Mediesommaren är här. Det brukar vanligtvis innebära att det inte händer ett dugg. Men inte i år. Det utrymme som vanligtvis fylls ut av badtemperaturer, barn som käkar glass och insändare om sommarkatter är i år upptaget av diverse inlägg och rapportering om regeringens politiska katastrof. Och det är ju glädjande.

Skit ska skit ha.

Jag ids inte gå in på detaljerna i debatten. Antingen har ni redan koll på läget eller så skulle ni ledas ihjäl av en redovisning. Det finns förresten gott om detaljerad redovisning på en bunt andra kalenderbitarbloggar. Dä ä bar å googla. Men jag är redigt fascinerad av det genomslag som bloggmediet har fått. Och vilken kvalitet det har. I jämförelse så är de politiska partiernas kommunikationsinsatser rejält akterseglade. Pinsamma rentav.

Det är nästan lite rörande att se hur partierna gör sitt bästa för att ta initiativet. Fram med FRA-företrädare som får skriva debattartiklar, lägg upp en enkel Q&A på regeringens webbplats, använd ord och begrepp som inte sticker i öronen (signalspaning, teknikneutral, underrättelsetjänst m.fl.), ställ motfrågor av typen ”ska vi inte ha någon underrättelsetjänst, vill ni öppna upp vårt land för terror?” och liknande knep som lärs ut av varenda PR-konsult. Men det känns som om det var gårdagens strategier. De verkar inte funka längre när man har X antal dedikerade, pålästa och förbannade bloggare emot sig. Man torskar helt enkelt på den grundläggande argumentationen. För det är det som krävs nu. Riktiga, sakliga argument som talar för sin sak. Men det har inte regeringen. De har, om man ska vara lite hård, ingenting. De har däremot gott om snömos, oförmåga att analysera problemet och en förmåga att sticka huvudet i sanden. Bloggarna å sin sida, de jobbar tillsammans. De analyserar och gör ned motståndarens argument, lägger fram egna som är välformulerade och övertygande. Det är en befriande och stärkande känsla att gammal hederlig argumentation fortfarande kan klå lätt cynisk PR-strategi a la 2000-tal.

Dessvärre funkar bara detta om bloggarna som i detta fallet fått in de traditionella medierna på samma spår. Annars är det inte så många som läser de kvalitativa inläggen. Men klart är att regeringen måste komma på något snart och inte försöka vänta ut eländet. Att hålla käft är ungefär det sämsta man kan göra i det här läget då det ger motståndaren allt utrymme att prata. Men frågan är om Reinfeldt kan göra så mycket, för som redan sagts, man kan inte polera en bajskorv. Avlyssning är fortfarande avlyssning oavsett om det kallas för signalspaning. Och nej, jag litar inte på att svenska politiker och myndigheter är snälla och gör det som är bäst för landet. Tvärtom. Jag tror att ni måste hållas i jävligt kort koppel med tanke på det ganska bedrövliga CV av skräp ni släpar på. Att då skruva av locket på en potentiell syltburk som avlyssning innebär för förmodat klåfingriga och naivt välmenande politiker att gotta sig med känns lika smart som att dra sprinten ur en handgranat och hoppas på att det inte smäller.

Nästa gång ska jag försöka skriva om något mer somrigt. Barn som spelar bangolf, en glassrecension eller kanske en rapport om badtemperaturer i gnällbältet.

Peggy Lejonhjärta - AB Stockholmshem

En liten poppärla från för några år sedan. Jag hade helt glömt bort den här skivan men Internet, vår nya fina uppfinning fräschade upp mitt minne. Så blev den här kvällen också helt ok.

Sommar för mig

Lösa sudoku
Kolla på Ernst Kirchsteiger
Dricka oförskämt mycket bag in box
Hänga hos barnens far- och morföräldrar
Äta pastasallad
Grilla
Försöka lyssna på Sommar i P1, men misslyckas
Gå runt i slitna jeans