En vanlig genre inom livsstilslitteraturen är de böcker som tipsar skitnödiga 30+ föräldrar om hippa storstadsaktiviteter man kan genomföra med sina små barn. "10 coola lattefik med plats för barnvagn". "Mysiga promenadstråk där du kan gå och stajla med ditt barn och din Odd Molly-outfit." "Babyrytmik, salsadans och andra motionssätt (där du kan träna upp din slappa röv, u sexy milf.)" På det stora taget en vidrig genre för hjärndöda nollåttor. Tänk tidningen Mama som bok så är ni hemma.
Det här inlägget kan dock löpa risk att hamna i ovanstående grisgenre eftersom:
a) det handlar om barn
b) det handlar om en aktivitet
c) det ägde rum i Ståkkålm
Låt oss skära till osten. Idag gjorde jag en pappa-son-utflykt med min äldste grabb (3 år). Det var trevligt. Riktigt kul till och med. Men, den planerade huvudaktiviteten lämnade mycket övrigt att önska. Jag hade blivit förledd att tro, märkligt nog, att ett museum med namnet "Leksaksmuseet" skulle vara kul för barn. Den plojiga
hemsidan gjorde sitt till för att bidra till denna, som det skulle visa sig, villfarelse. Leksaksmuseet var bajs. Jag vet vad jag pratar om för är det nåt man kan med två små barn så är det att känna igen bajs.
Leksaksmuseet består av cirka 100 kvadratmeter yta som fyllts upp av glasmontrar. I dessa montrar kan man titta på gamla leksaker. De är jättegamla. Det är jättetråkigt att titta på.
Genusfaktorn90 procent av alla leksaker var av kategorin pojkleksaker. Gamla tennsoldater, modelljärnvägar och småbilar kan mycket väl attrahera även tjejer men det är inte skitvanligt. Nu kanske det historiskt har varit så att pojkar fått dyrare och mer märkvärdiga prylar än tjejer eller så består museets anställda av gamla gubbar som tycker Märklin är coolare än Barbie. Genusmässigt får Leksaksmuseet två gubbkukar.
FonusfaktornOm man kollar på upplägget saknar museet alla som helst ambitioner att tilltala barn. Små pallar som gör att korta barn kan trycka sina näsor mot en monter fylld med dammiga nallar räcker inte. Museet är däremot säkert skitkul för gamla gubbar, i min pappas ålder och äldre, som kan gå och nostalgisera om gammalt mög de lekte med som barn. Prylbögar kan stådregla och minnas hur de ville ha ett sånt därnt ånglok från HeinzShweineFleisch & Son men aldrig fick nåt. Dagens kids skiter fullständigt i detta. Fonusmässigt får Leksaksmuseet fem likkistor.
BonusfaktornRäddningen för en utflykt till Leksaksmuseet är att det ligger i samma lokaler som Spårvägsmuseet. Trots detta föga inspirerande namn är det sjutusen gånger roligare för barn att kolla på och klättra runt i gamla spårvagnar och bussar. Man kan dra i spakar, snurra på rattar och trycka på knappar. Det finns till och med ett litet tåg för kidsen att åka med och Briojärnvägar att laja med. Vem kunde ha anat det liksom? Spårvägsmuseet får fyra glada barn av fem möjliga.
Åk inte till detta Leksaksmuseum. Såvida du inte är man, född före 1960 och har en stark dragning åt nostalgiserande. Då kommer du att få ditt lystmäte.