Sidor

2008/09/30

WWF WTF? (Eller, jag hatar djur.)

Pling plong, är min sms-signal. Ganska så självklart eftersom jag är jävligt medelålders och försöker hålla låg profil. Inga samplade filmröster eller glada trudelutter här inte. (De ska jag byta till om jag någon gång skulle bli debil. Eller, vem lurar jag nu? Jag vet ju inte hur man gör.)

Och eftersom jag inte är en tonåring brukar jag få sms ungefär en gång om dagen. Från min fru. Typ. I genomsnitt. Ibland är det en kompis som vill häckla mig om något fotbollsresultat eller liknande.

Men idag plingade det till lite oväntat. Inte min fru och inte nån kompis. Utan den jättetrevliga och filantropiska organisationen WWF som vill upplysa mig om att jag nu kan skänka pengar till små gulliga djur genom att svara på det fina sms-et. Well, WWF, eftersom jag inte kan svara i telefonen kommer mitt svar här:

Fuuuuuuuuck you.

Jag vill inte ha er reklam i min mobiltelefon. Det är lika välkommet som de stackars hjon ni skickat ut på stan som antastar mig med sina pärmar och sin frireligiösa uppsyn. Om jag mot förmodan skulle vilja hjälpa djuren kan jag fatta det beslutet själv, utan er irriterande kommunikation.

2008/09/29

Kärlekens kraft

Jag var på bröllop i lördags. Det är för jävla fint, bröllop. Jag blir alltid lite gråtmild och går runt med en varm känsla i magen och ett fånigt flin på läpparna hela dagen. Sen kan man ju tycka vad man vill om formaliseringar av det här slaget men grundgrejen, att två människor älskar varandra är ändå ett glädjeämne för en allt mer cynisk 30+ man som jag själv.

Kvällens höjdpunkt: bröllopsparet dansar i mitten av alla sina vänner till den här låten och man kan tydligt se att det här, det är på riktigt.

2008/09/26

Nej, FRA-lagen blir inte bättre


Två slipade yrkespolitiker utan hänsyn till lag och rätt.

Nu är det fixat! Nu har Reinfeldt lyssnat. Nu är FRA-lagen det bästa som hänt sedan skivat bröd.

Eller nej. Så är det faktiskt inte. Det är fortfarande en skitlag. Visst, de alldeles uppenbart integritetskränkande bristerna må vara kosmetiskt justerade men faktum kvarstår att hela svenska folket löper risken att få sin privata kommunikation granskad utan att det finns misstanke om något brottsligt. Man gör våld på en demokratiskt grundläggande princip och varför då? Ja, det har man inte riktigt kunnat motivera anser jag. Det är någon diffus hotbild som vi ska komma till rätta med på det här viset. Men vilket hot kan egentligen rättfärdiga att man monterar ner sitt eget demokratiska statsskick och rättssäkerhet? Det ska vara ett sjujävla hot det i så fall. Men vad jag kan se så finns inte det. Det jag ser är en paranoia och längtan efter enkla tekniska lösningar på svåra politiska problem.

Skäms alliansregering för ert bristande kunnande och taffliga agerande. Mitt förtroende får ni aldrig åter och jag är inte ensam.

Pinsam rapportering i SvD.
Något bättre analys i DN.

2008/09/25

Lite mer om presidentvalet

Idag råkade jag se att tidningen The Economist har lagt upp möjligheten för hela världen att ställning för Obama eller McCain. Hittills är läget Obama: 7890 röster. McCain: 0 (noll). Det säger en del om hur trötta vi i resten av världen är på republikansk politik med religiösa förtecken. Men hur kommer det då sig att det inte ser likadant ut i USA? Vad är det egentligen som gör att amerikanerna hellre verkar vilja välja en förvirrad äldre man vars huvudsakliga merit är att han bombat Nord-Vietnam och en knaskonservativ, ultrareligiös hockeymorsa med minimal politisk erfarenhet som president och vicepresident? Svaret är, enligt mig, både kort och tragiskt.

Obama är svart. Det är inte McCain/Palin. Easy as that.

Vad gör jag här?

Nyss svepte en av jobbets Gudrun Sjödén-tanter in i mitt lilla kontorsrum tätt följd av en parfymstank från Åhléns entre. Hon deklamerade högt och ljudligt att den lilla webbplats (läs blogg) hon tjatat sig till visst skulle ha tjugo, trettio statiska sidor och "det var inget problem". När jag försöker säga att det hon vill ha kanske inte lämpar sig att lösa med Wordpress är det plötsligt "ingen diskussion" för "det går visst". "Det är bara att lösa".

Jamen lysande. Go ahead.

Är det här jag som yrkesmänniska ska ställa mig upp och kämpa för arbetsgivarens webbstrategi och varumärkesarbete? Eller ska jag bara söka mig någonstans där det inte jobbar psykofarmaka-knaprande dårar?

2008/09/24

Yrsa svamlar om skolskjutningar


Ännu en ung arg man har tagit en pistol och begett sig till sin skola för att mörda så många som möjligt. En oerhört tragisk händelse. Inte fullt lika tragiskt, men närapå, är den infantila och amatörmässiga mediedebatt som följer varje gång något sådant här händer.
Uppseendeväckande och känslomässigt starka skeenden skapar en massivt medial efterfrågan. Trycket på redaktionerna att stilla allmänhetens nyfikenhet ökar och alla pallar inte för trycket utan kör quick and dirty-lösningar. Stora helsidesbilder samsas med ögonvittnesskildringar och högst tveksamma analyser. I allra värsta fall publiceras i princip vilka tyckanden som helst. Som hände i TV4-soffan idag.

Det är sällan några snillen som spekulerar i TV4 men jag tycker ändå att man borde kunna begära mer av en av dagens deltagare, pressombudsmannen Yrsa Stenius. Hon hade kallats in till morgonens diskussion, inte främst för sin roll som PO, utan kanske mer för sin identitet som finländare. Bara det säger väl något om urvalet. Under de minuter Yrsa får till förfogande lanserar hon den ena märkliga förklaringsmodellen efter den andra. Först är det Internet som är orsaken. Sen är det den unge mannens torftiga självbild, som han för övrigt delar med nästan alla andra finska unga män enligt Yrsa. Slutligen är det något i den finländska mentaliteten, främst i Österbotten faktiskt, där detta skedde, som främjar våld.

Ursäkta mig Yrsa, men vem gjorde dig till PO och på vilka meriter? Är det inte dags att ompröva lämpligheten i det beslutet? I min värld är det inte särskilt lämpligt att ha ditt jobb och komma undan med åsikter som inte är annat än generaliseringar, fördomar och trams. Som till exempel de här grodorna du vräkte ur dig idag:

Möjligen är det så att det här Internet som ger så otroligt mycket märkliga
impulser av olika slag och skapar härmningsmodeller över hela världen på grund
av att såna här spektakulära saker ständigt ligger ute på nätet och folk kan
sitta och stirra in på dem och leva sig in i dem och förlora
verklighetskontakten.

Ja möjligen är det så Yrsa, men inte en vettig studie har visat på sambandet mellan att titta på våld och att själv utöva det. Något som även sägs av Sten Levander, professor i allmän- och rättspsykiatri, på SvD Brännpunkt idag: Om det finns en ”smittoeffekt” av film- och tv-våld borde sådana mord vara lika vanliga som cykelstölder.

När man tog del av vad som var det här unga mannens intressen och strävanden i
livet så var det vapen, datorspel, sex och öl. Och det säger något om ett
oerhört dåligt integrerad självuppfattning.

Det säger även något om hur snabbt man kan dra helt felaktiga slutsatser. Hur många män finns det inte som gillar vapen, datorspel, sex och öl? Själv är jag inte så förtjust i vapen, men de övriga tre grejerna är toppen! Men om alla som gillade vapen, datorspel, sex och öl skulle ha en dåligt integrerad självuppfattning skulle vi ha ett samhälle i kris, förfall och total anarki.

Sen ska vi komma ihåg att Finland är impregnerat av våld i större
utsträckning än Sverige. // Och Österbotten är dessutom ett område där det av
tradition har förekommit irrationellt våld.
Bra Yrsa, skyll på folksjälen. Det ligger i Österbottningarnas sinnelag att de är lite mer irrationella och koleriska än andra människor. Det fungerar säkert jättebra som en förklaringsmodell att utgå ifrån när man ska försöka komma till botten med problemet. Eller vänta, luktade det precis lite gammaldags rasism? Är det det du menar Yrsa, eller uttryckte du dig lite klumpigt bara?

Om det nu mot förmodan skulle vara någon journalist som läser här (chansen finns att det är åtminstone en, hej på dig) eller någon annan som vill få en genomtänkt och väl underbyggd analys av fenomenet med skolskjutningar får jag rekommendera dig att läsa FBI:s rapport The School Shooter: A Threat Assessment Perspective (pdf). Det är bara 52 sidor och är oerhört konkret.
Så kanske vi kan sluta upp med att hitta förklaringar som mest är gissningar som gränsar till enfald. För på det viset kommer vi inte kunna stoppa fler skolskjutningar. Och du Yrsa, ta en liten kurs i det där hemska och farliga Internet. Det kan du behöva.

Dagens klyscha

På jobbets intranät presenterades idag en ny kollega. En person som, enligt den korta presentationen, hellre ser utmaningar än problem. Underbart. Den klyschan har jag själv använt mig av flera gånger. Speciellt nyttig är den vid anställningsintervjuer, trots sin lögnaktighet.

Bra start på dagen?

Den något äldre kollegan låter Enya strömma ut ur sin laptops usla högtalare. En hel skiva. Vi är nog uppe i 20 minuter nu. Det låter likadant. Hela tiden. Undrar om hon har någon annan skiva med sig? ERA kanske? Gregorianska munkar sjunger pophits?

Nej, nu måste jag sluta ögonen, gunga med överkroppen och njuta lite av musiken. Hej.

2008/09/23

Skamkudde galore!

Vad är det med svensk film egentligen? Här sitter jag och försöker tillbringa en tisdagskväll på ett trevligt sätt, men vad händer? Ännu ett svenskt socialrealistiskt drama om relationer i vardagen dyker upp, lika välkommet som en käftsmäll. Ju längre filmen lider desto ondare gör det. I magen. Av skam. 

Min toleransnivå för pinsamheter är erbarmligt låg. Det räcker med att jag fantiserar om att göra bort mig så lägger jag mig nästan i fosterställning. Att se på en svensk film är en fullständig kavalkad av pinsamheter så här ligger jag i soffan och gnyr. Mer högljutt för varje scen som passerar. Ge mig en skamkudde. En skamkudde stor som Globen. Jag behöver det nu. 

2008/09/22

Topp-5 tråkigt just nu

1. Sitta på möten på jobbet.
2. Sitta med barnen tills de somnar.
3. Åka tunnelbana till och från jobbet.
4. Slösurfa på jobbet när arbetsuppgifterna tryter.
5. Vika tvätt.

Überklassens smeknamn

Bröli a.k.a Jan Dinkelspiel.

Ett dåligt sätt att börja arbetsveckan på är att ögna igenom Dagens Industris livsstilsbilaga DiEgo. Just när du trodde att du nått ditt mentala bottenläge kommer tidningen och knuffar in dig i ett litet mörkt rum och slår dig med en kasse bajs. Man hinner inte mer än börja bläddra innan Denise Rudberg (chick-lit-shit) spänner blicken i en genom sina trendriktiga glasögon och avslöjar i en liten faktaruta att hennes dotter heter (eller kallas?) för Loppsan. Blicken fastnar vid de sju bokstäverna och man förflyttas in i en fantasi om hur Loppsans liv kommer att gestalta sig. I skolan, på jobbet, på Stureplan. Något säger mig att Loppsan kommer att gå på en privatskola, söka till Handels men inte komma in, åka till Ibiza med några kompisar och till sist hamna som projektledare i PR-byråsvängen. Sen kommer hon att sitta med sin man fondkommissionären i en villa på Lidingö med sina två barn: Tjotte och Bimsan.

Var kommer alla dessa märkliga smeknamn ifrån? Min tes är att det inte är nog för överklassen att förnedra oss andra genom att flasha med sina pengar. Det måste mer till. Om Carl-Henrik står på bordet i Båstad och sprutar champagne är det ändå något mer respektingivande än om Chappe gör samma sak.

Rub it in ya wankers.

2008/09/18

Vi ses online

Snart kanske det här bloggen blir dåligt uppdaterad. Jag ska nämligen bege mig in i en låtsasvärld tillsammans med en bunt fjortisar, nördar och allsköns annat asocialt pack. Där ska jag leka att jag är en liten goblin med spetsiga öron och ägna mig åt diverse våldsamma och infantila upptåg. Vi ses i Nagijala hörni. Eller Warhammer heter det ju... Hej!

Kjell och Johan

Kjell och Johan tittar på tv. Jättemycket. De ser massor av tv-program. Sen skriver de gärna vad de tycker om tv-programmen. De tycker att det är roligt. Men, de tycker inte alls om varann. De vill tycka själva. De vill inte att någon annan också ska titta på tv och tycka till. Kjell och Johan är vuxna människor och tjänar pengar för att skriva om tv. Det är svårt att tro.

Mer kyckling satay!


Tror ni inte jag gick iväg och köpte ännu en låda med kycklingspett med jordnötssås idag? Johoorå. Nu är det fem stycken.

För att balansera upp eländet köpte jag även en kasse bärs. Fem stycken oktoberöl för 100 kronor. Jojomensan. Fint ska de va!

Summering: plus minus noll på självförnedrings/belöningskontona.

2008/09/17

Antal...

Såhär i höstrusket kan det sitta fint att reflektera över tillvaron ur ett numerärt perspektiv. (Kudos till I am so sweet I could die för idén.)

...jobb jag sökt som jag inte fick: 1

...gånger jag tänkt att jag ska fylla på min iPod men inte orkat: 14

...jag ätit kycklingspett med jordnötssås sedan jag började jobba igen: 4

...gånger jag tänkt "det är inte möjligt" om mitt jobb sedan jag började: 12

...utbrott på mina barn på sistone: 0 (Noll! Ünderbart.)

...spontankramar från kidsen: flera varje dag.

...gånger bilen åkt till verkstaden sedan vi köpte den: 2

...gånger jag varit full på sistone: 0

...öl jag varit sugen på: 472

2008/09/15

Internet och presidentvalet

På jobbet hittar jag en skrynklig Computer Sweden från i fredags. På tidningens baksida lägger Christer Sturmark ut texten i en krönika där han reflekterar över Internets betydelse i presidentvalskampanjen. Enligt Christer har Obama ett försprång då han är mer nere med Internet än den gamle gubben McCain. Obama kan allt om youtube, flickr, facebook och sånt medans McCain knappt vet vad e-post är. Internetgenerationen kommer fixa det här. Da Internetz kommer sätta en vettig kille i Vita Huset.

Eh, nej. Tyvärr inte.

Den kristna högern kommer sätta en gammal gubbe och en helknasig liten tant i Vita Huset. De skiter totalt i Internet. För dem är Internet ett satans påfund. Men de röstar. Det gör inte Internetkidsen. Dessvärre. Inte i samma utsträckning. Så det spelar ingen roll hur många klipp man har på youtube eller hur många polare man har på myspace. Röstlokalerna finns IRL.

Men jag hoppas att jag har fel och att Christer har rätt.

Internet och journalisterna

Morgonens surfande leder mig till en läsvärd artikel i Sydsvenska Dagbladet. Anders Mildner sätter ord på ett av journalistikens stora problem just nu, hur man ska hantera detta nya hemska Internet. (Kursiveringen är min.)

Svenska medier är överlag väldigt professionella. Men när det kommer till
frågor om teknik finns av någon anledning en acceptans för den allra, allra
lägsta kunskapsnivån. Det är obegripligt.

Så fort det handlar om internet anses det fortfarande okej att inte
veta n-å-g-o-n-t-i-n-g om det man ska bevaka.


Rutinen är därför att man istället ber intervjupersonen att berätta hur
saker och ting fungerar. Och den taktiken går ju bra – ända till den dag då man
har en kritisk vinkel. För då är plötsligt alla möjligheter för reportern att få
en förklaring till fenomenet borta och folk står och skriker i ett tomrum där
anything goes.

2008/09/13

Return of the surgubbe

När jag läser igenom de senaste dagarnas inlägg ser jag att det är en negtiv och lätt bitter ton i dem. Härligt. Det betyder två saker. Ett, hösten är här. Två, jag börjar bli en gubbjävel. 

Och det håller i sig. Idag åkte jag alldeles nyss och gjorde veckans storhandling. På vägen hem är det en lång 30-sträcka genom förorten för att komma till mitt hus. Där ligger jag och kör lagenliga 30 km/h när jag i backspegeln ser att en äldre dam (läs kärring) ligger och touchar min bakre kofångare med sin lilla skitbil. Hon kör alltså alldeles för nära. Är det något jag inte gillar är det folk som kör för nära. Speciellt inte upprörda äldre kvinnor som sitter och svär. Med ett belåtet leende lättar jag på gaspedalen och ser hur hastigheten sjunker till 25 km/h. Tanten bakom verkar skaka upprört. Hastigheten sjunker till 20 km/h. Tanten verkar krevera. Då känner jag hur det börjar bubbla i magtrakten. Det är ett befriande skratt som porlar fram över mina läppar. Det smakar småsinthet. Det smakar surgubbe. Det smakar gott. Som gudarnas ambrosia. 

2008/09/12

Kristendom


2008/09/11

Problem med På Stan

Det var väl då fan. Aldrig ska jag ha tur. Varför var jag en av de olyckliga som fick denna bedrövliga bilaga i tidningen i morse?

Nyskapande TV

På Kanal6 webbplats kan man läsa följande:

Vad får du om du kombinerar en vägg med ett märkligt format hål, en kändis iklädd tajt silverdräkt och en bassäng med vatten? Ett hysteriskt roligt program! I höst presenterar TV6 skrattsuccén Hål i väggen.

80-talet ringde precis. De vill ha tillbaka sina "kändisar drattar på ändan program framför publik".

Ta ut saker i förskott

I morse åkte jag i vanlig ordning med tunnelbanan till jobbet. För att slippa stirra på mina medpassagerare tog jag gratispublikationen Metro med mig. Det skulle jag inte ha gjort. I denna "eminenta" tidskrift har de just nu en liten muntra-upp-kampanj för att mota höstdepressionen i grind.

I september.

Snacka om att ta ut allt det tråkiga i förskott. Vad ska vi glädjas åt i oktober? För att inte tala om november? Eller nej visst nej. I oktober ska vi börja prata om julafton och den ångest det medför. I november ska vi ha nyårsspecial och december skiter vi helt enkelt i och går direkt på januari istället. What the fuck.

2008/09/10

Hört på Konsum

- "Ja, du vet, så jag gick ju in på det där gåggel och kollade."

Gåggel? Vadfan är gåggel? Brukar du simma i en swimming-pål också? Herregud människa. (Sa jag inte högt, men min inre röst vrålade.) 

Minnesanteckning: Mindre ilska, mer empati.

2008/09/09

Blodbussen – the ultimate Swedish God Gärning



Idag kom blodbussen till jobbet. Det gjorde att något slags psykos inföll sig hos flera av mina kollegor. Redan vid morgonkaffet började man stämma av med varandra att det var idag som blodbussen kom och kollade att man verkligen skulle gå som man hade sagt. Det var ett bekräftande av varandras godhet som man annars måste besöka en frikyrka för att hitta. För det här med att lämna blod, det verkar passa den svenska folksjälen som hand i handske. Jag tror det har att göra med att det är så fruktansvärt altruistiskt. Det passar vårt lutheranska arv perfekt. Man får göra en uppoffring, det gör lite ont, man utgjuter i bokstavlig mening sitt eget blod för en annan människa. Det är the ultimate God Gärning. 

Gott så. Det är ju kanon att människor ställer upp för varandra.

Men måste det vara så grupptrycksronkigt? Det ligger något märkligt sekteristiskt över hela grejen. De som knatar iväg på lunchen har ett saligt flin på läpparna och det är än värre när de kommer tillbaka med sina kaffemuggar och pins som om det vore guldmedaljer från OS. Vi andra, vi som av olika anledningar inte deltagit i detta fina, får stå med skamstruten på huvudet. 

Släpp den attityden. Ni har fått en nål i armen och lämnat lite blod. Ni är inte en inkarnation av moder Theresa. 

Dagens musiktips - The Pierces



Att ett band haft sin musik med i en tv-serie som Gossip Girl är vanligtvis inte något som får mig att lyfta på ögonbrynen. Det brukar däremot ligga bandet kraftigt i fatet. Men när det gäller The Pierces kunde jag inte bry mig mindre. För det svänger utav bara den.

www.thepiercesmusic.com

Lyssna nu då. Lyssna, sa jag!

2008/09/08

Om det där med "kvinnligt", igen...

Idag lanserade Aftonbladet en ny bilaga med förment kvinnlig vinkel. (Jag vägrar länka till eländet.) Egentligen borde jag som många av mina vänner sluta upp med att reflektera över vad kvällspressen håller på med, men jag kände att det här rörde ett lite större område än gammalt hederligt aftonbladsknas.

För jag blir provocerad. Hittills har jag dock inte lyckats sätta fingret på vad det är som gör mig så förbannad med alla de här "kvinnliga" mediegrejerna. Men när jag snackade om saken med en kompis idag (hej perpotator) blev det tydligare.

1. De tar hela könet i besittning och tar alla kvinnor som gisslan. Kvinnor är väl för fan ingen homogen grupp. Sluta upp med att sätta den etiketten på det hela.

2. Det allra mesta av innehållet handlar om att man ska vara lyckad. Lyckad i arbetslivet, lyckad i relationen, lyckad som singel, lyckad i sexlivet, lyckad med barnbarnen, lyckad i hemmet, lyckad med vikten. Varför får man som kvinna aldrig duga som man är? Denna ständiga prestationsångest. Samtidigt är det ju oerhört uteslutande. Småtjocka tjejer som röker och som har ett lågstatusjobb i en landsortskommun har inte mycket upplyftande att hämta där inte.

Jaja, det här var ju inget nytt under solen märker jag. Samma gamla scheiss som ältats av mediekritiska individer sedan 1973. Men att de då aldrig kan lära sig, dessa kvällstidningsas!

2008/09/05

Apropå våldtäkt

Det är mycket snack om våldtäkt nu i dagarna med anledning av att tingsrätten än en gång fällt en för allmänheten märklig dom. I detta snack har jag lyckats hitta en del kommentarer från personer (främst män) som tycker att det inte handlar om våldtäkt om inte kvinnan försvarat sig. Man borde kunna hitta hudrester under naglarna etcetera. 

Ett så urbota dumt argument. 

Ska vi sluta fälla folk för misshandel också om inte offret gör motstånd? Om man inte kämpar emot så är man väl värd en smäll på käften? Eller?

Dagens seriösa bloggtips

Okej, nu är det slut på äckellänkar. Som plåster på såren tipsar jag om samtida tvättäkta satir. 


Extra cred till bloggens upphovspersoner då de skriver flitigt, men å andra sidan lever vi i en tid som inbjuder till satir.

Dagens bloggtips

Stoppa pressarna. Världens bästa blogg har hittats!

tarmrening.blogspot.com

Men vad är det frågan om? Det här är ju helt fantastiskt dokumentärt bevis på hur det kan gå när vansinnet slår sig ihop med new age. Exakt vad är det som driver människor att tro att de ska få ett bättre liv genom att åka till en knasig tant i skogen, äta "levande mat", dricka juice och undersöka sitt bajs i detalj? Eller nej, förlåt, det är ju inte bajs. Det är tarmplack. Tarmplack?! !

Ett tips till er som har svårt att skilja på sunt beteende och vansinnigheter: ett tydligt tecken på att något inte är som det ska är att man börjar använda omskrivningar för saker och ting.

Saker som suger #562

Åt den som har skall varda givet.

I dagens debattinlägg hos Dagens Nyheter lanserar Göran Hägglund idén att vården blir bättre om man premierar de landsting som det redan går bra för, medans de som kämpar med problem ska vara utan extra medel. De ska titta på och bli sporrade att jobba ännu bättre.

Men ursäkta mig. Hur tänkte ni nu då?

Jag tror inte riktigt att landstingens verksamhet och styrning går att påverka på samma sätt som säg, individers prestationer. Jag kan köpa idén att det där funkar på enskilda människor. Om man kämpar lite extra hårt och når ett mål så kan man få en belöning. Men det funkar nog åt helvete för offentlig verksamhet. Den är lite mer komplex. Det är något fler faktorer som avgör om ett landsting klarar av att ta bort sina vårdköer än en så enkel sak som lathet och en monetär morot.

Nej hörni alliansen. Det här var ett redigt ruttet förslag. Hur vore det om ni tog den där miljarden och lade den på att hjälpa de landsting som har problem istället? Något säger mig att de skulle få det lite lättare att klara vårdgarantin då.

2008/09/04

Tekniknördigt - Google Chrome

Fy fan vilken early adopter jag är. Här sitter jag och surfar med Google Chrome. And I like it! Det går undan. Det ser snyggt ut. Det är minimalistiskt. Det känns coolt. Jag tror att pyttemjuk-koncernen får behålla sin Explorer 8 för sig själva. 

Nu hoppas jag att min bank kan fixa sin lösning så att den stöds av något annat än Explorer. Allt annat är skamligt och en anledning att byta bank. 

Try it, you'll like it too!

Med Stanley vid bordet

Idag hade jag fint lunchsällskap. Visserligen inte vid samma bord som mitt eget, men bra nära. Jag satt med käften full av mat på ett halvtaskigt etablissemang på Vasagatan i Stockholm då jag som av en händelse lyfter blicken från mitt kulinariska mästerverk och såg honom. Stanley, belåten som få, mätt i magen, som reser sig för att gå och hämta det obligatoriska eftermaten-kaffet (med liten mandelkaka kan man tänka). Det var bra nära att jag bad om en autograf.

Stanley liksom. En livs levande anakronism. Eller kanske inte. När jag googlade efter bilden ovan hittade jag en sida som på ett svavelosande sätt kritiserade Stanley för hans flirtar med andra kristna läror och till och med judar - dessa Satans konspiratörer i Illuminati. Och jag som trodde att Stanley var illa nog. Tydligen inte.

2008/09/01

Falling down - Aspudden stylee

Igår skulle det inhandlas en våningssäng till barnen. I kraft av mitt ämbete som herrn i huset fick jag i uppdrag att bege mig till IKEA för att nedlägga bytet - en säng av modellen Kura. Glad i hågen åkte jag till Kungens Kurva, världens största IKEA-varuhus för övrigt, och genomförde med militär precision ett inköp. Jag tror att tiden mellan ingång i butiken och utgång mot bilen var cirka 10-12 minuter. Ett personligt rekord. Så långt allt väl.

Väl hemma vidtog den obligatoriska monteringen. Som de två vuxna människor vi är jag och hustrun skred vi till verket med försiktig optimism. Men det dröjde inte länge förrän vi stod med en bit tillsågad furu som inte alls såg ut som den bild som fanns i instruktionshäftet. Här började det som vi skulle kunna kalla för Helvetet.

Efter att ha lugnat sin svärande make ringde min kära hustru till IKEAs kundservice. Jodå, det var bara att åka tillbaka till butiken med felaktig del, instruktionsbok och kvitto så skulle det hela lösa sig. Jag stålsatte mig, åkte tillbaka i den eftermiddagstäta söndagstrafiken och letade mig fram till en parkering vid det nu ganska så tokpackade IKEA. Jag hittade en. I nästa kommun. Kändes det som. Läääängst bort låg den. I en annan klimatzon. Efter den därpå följande golgatavandringen till varuhuset fick jag förmånen att ta en kölapp. Nummer 36. Nu betjänas nummer - 4. Taaack. Men, IKEA ska ha cred. De har betjäning. Så kötiden var bara femton minuter eller liknande. Jag kommer fram till en blek ung man med servil attityd som informerar mig att de ska ge mig en ny bit furu. Jag behöver "bara" vänta i tjugo minuter till. Det kunde ha varit värre så jag slår mig ner i en soffa och lusläser IKEA-katalogen. När jag gjort det två gånger kommer en man med snickarbyxor ut och ger mig rätt träplanka.

Nu längtar jag verkligen efter att få komma hem och slutföra projektet så jag kör ut på E4:an norrut och trycker lätt hetsigt på gaspedalen. Men det har jag inget för enär trafiken liknar den i downtown Istanbul. Det går långsamt. Det står på gränsen till still. Jag får spel. Svänger av vid första avfart för att fulköra den icke tillåtna vägen genom villaområdena hem. Men just när jag kommit så långt att man kan skymta mitt eget hus möts jag av gatukontorets färgglada avspärrningar. Det innebär att jag måste ut på motorvägen igen och köra en omväg på cirka en mil. Här får jag, pinsamt nog, ett mindre sammanbrott. Bilens interiör fylls av pikanta invektiv och könsord. Men det står jag för. Jag var ju trots allt ensam. Ingen skada skedd.

När jag äntligen kommit hem måste min fru skynda sig iväg till ett åtagande. Hon uppvisar dock ett stoiskt lugn och en självbehärskning som jag bara måste älska henne för. Monteringen tar därför en paus i några timmar. Jag lagar mat till mig själv och barnen och försöker lugna ner mig. Det går sådär. Maten blir bra men mitt humör tar bara en paus.

När det ska monteras igen försöker jag vara en rationell och förnuftig människa med kontroll på mitt känsloliv. Men det är inte så lätt när man försöker tolka IKEAs manual, montera och ta det lugnt när ens två barn samtidigt agerar som två chimpanser på amfetamin. De springer glatt runt fötterna på oss och försöker nyfiket sprida ut alla skruvar i paketet över en så stor yta som möjligt.

I det här läget brister jag som människa och förälder. Jag ryter till som en drillsergeant från amerikanska marinkåren. Högröd i ansiktet nästan vrålar jag fem centimeter från barnens ansikten att de ska låta bli skruvarna. Ytterst pinsamt. Men det har effekt. I ungefär två minuter. Det är då jag inser att jag måste hitta mitt eget "happy place" någonstans inne i mitt huvud.

Hur det gick till när sängen äntligen monterades ihop minns jag inte riktigt. Det är lite som en dimma. Men jag har en vag uppfattning om att det var min fru som jobbade och jag själv som katatoniskt vaggade lite av och an vid sidan av och handräckte olika detaljer.

På det stora taget en perfekt uppvärmning inför dagens tillbakagång till arbetslivet. Jag har redan krisat ihop hemma så här på jobbet har jag bara skrattat åt alla beskrivningar av hur taffligt saker har skötts i min frånvaro. Eller är jag bara i chock? Det återstår att se. Tips på lugnande medel kan med fördel ges i kommentarsfunktionen.