Kartläggning

Så mycket medelklass/småbarnspappa är jag:

Single Malt Whisky – ja

Innebandyträning – nej

Bollibompasex – nej

Volvo – ja

Storhandlar – ja

DN – ja

TV4 – nej

Espressokaffe – ja

Melodifestival – nej

Villa – nej

Märkesbarnvagn – nej

Pensionsförsäkring – ja

Pocketdeckare – nej

Fredagsmys – nej

Bo Kaspers Orkester – nej

Bilnycklar i skål på grannfesten - nej

Analys: Inte så värst, egentligen.

Vad är det frågan om?

Okej, jag har läst om den där finanskrisen i tidningarna ett tag nu, men pinsamt nog har jag inte kollat upp mitt eget mediokra pensionssparande förrän ikväll. Och min första tanke var WHAT THE FUCK! Minus 32 jävla procent? Ser jag ut som om jag heter Carnegie i efternamn eller?

Sen ser jag siffran på utvecklingen sedan jag började 2000. 0%. Noll procent! Det är inte heller så skickligt gjort måste jag medge. Tack kära politiker för att ni införde detta fina med eget val och pensionssparande i fonder. Var det det bästa ni kunde komma på? 

Kontorsarbetare enligt officepaketet

På kontor jobbar många olika typer av människor. Vid en snabb översikt kan det tyckas som om de alla är unika individer med egna särdrag. Det är dock en chimär. I själva verket kan man dela in alla arbetstagare i kontorslandskapet efter programutbudet i officepaketet.

Excel - de lite tråkigare typerna. Strukturfascisterna. Saknar visioner och idéer. Älskar ordning och reda. De kan Excel utan och innan för hur skulle det se ut om man inte kan något ordentligt? Avskyr slarv. Kontorets mest fascistoida medarbetare.

Powerpoint - galna mellanchefer / projektledare. Visionärerna. Pratarna. Lallarna. Det "sociala kitt" som ska hålla ihop kontoret men som i själva verket bara är irriterande. Gör egentligen inget konkret men planerar utav bara helvete och redogör gärna länge för hur det är tänkt genom att visa upp den ena färgglada, felstavade och animerade powerpoint-bilden efter den andra.

Word - kontorets medelklass. De som inte jobbar med kärnverksamheten men som febrilt måste se ut som om de gör något nyttigt. Det skrivs protokoll, planer, policies, guidelines, personalåtgärder och annat som ingen någonsin läser men som tar upp mest plats av allt på den gemensamma filservern.

Outlook - receptionisten och cheferna. Tjejen i repan (alltid tjejer av någon anledning) mailar sina kompisar eftersom IT spärrat msn och facebook. Cheferna mailar varandra och får en skrälldus med skräpmail från säljare, golfklubben, BMW membership club, dagens industri, svenskt näringsliv, svensk handel, svensk avel, gods & gårdar, jaktlaget, hemmafrun och dottern som är utbytesstudent i USA.


Men givetvis görs inget egentligt "jobb" över huvud taget i officepaketet. Det görs på annat håll.

Kändisskap och exklusivitet

Jag läste i tidningen igår om den mexikanska maffian. Tydligen hade myndigheterna arresterat en knarkboss efter en cineastisk eldstrid. Men det var inte det som var intressant. Det jag fastnade för var att många av de här bossarna har en hjältestatus, eller i alla fall något slags coolhetsfaktor, hos många vanliga mexikaner. Detta trots att de aldrig syns på bild, aldrig uttalar sig och lever anonymt under alias som "El Chapo" eller "El Lazca".

Det här tror jag kommer slå igenom stort framöver.

Idag är det hos oss i den rika världen lite tvärtom. Vi känner alla till supermegahyperkändisar som Paris Hilton och liknande. Vi vet hur de ser ut, vilka de festar med, när de kräktes senast och hur de knullar (i extremfallen). Vi matas dagligen med nyheter och information om de här människorna i alla medier som finns. Och vi förmedlar det själva vidare genom bloggar och fikaprat. Och dessa kändisar framställs som det coolaste av coolhet. Men det här spår jag kommer att förändras.

I framtiden kommer coolhet inom kändisskap att komma med exklusivitet. Man ska inte synas i tv. Man ska inte ha någon sajt på Myspace. Ingen profil på Facebook. Inte vara med i de offentliga medierna alls. Om publiken vill ha ens musik eller vad det nu är man kommer att vara känd för så måste den känna de rätta koderna. Känna rätt människor. Fans kommer att bli invalda i den inre kretsen efter noggrant urval.

Exklusivitet och integritet blir det nya svarta. Att vräka upp skrevet i tabloider blir ute. Hoppas jag.

Analogt

Idag vässade jag blyertspennor. Ni vet av trä, med kol i. Med en liten pennvässare i plast. Vrid, vrid, vrid. Det kändes oerhört långt från allt vad http heter. Lite fräscht nästan.

Ett råd i all välmening

Två saker på b som man aldrig bör kombinera.

Baksmälla och barnkalas.

Helt värdelöst.

Fejset och jag

Jag missade visst att jag fått en fråga från en anonym kommentator som undrade varför jag lagt ner med Facebook. Så förargligt. Om du mot förmodan fortfarande läser den här bloggen kommer svaret här:

http://trettioplus.blogspot.com/2008/02/f-u-fb.html

Om jag saknar det? Inte ett dugg. Jag håller ju på med onlinerollspel istället. Där får jag byta kläder på min låtsasdocka och leva ut lite frustrationer. Mycket bättre.

Dagens språklektion

Imorgon ska jag åka till Huddinge kommuns konsumtionsmetropol Kungens Kurva för lite småbarnsfamiljscentrerad storhandling. Ni vet. Köttfärs i storpack, tomatkross 3 kg, makaroner 4 kg, dasspapper och kaffe etc etc.

Då får jag idag veta att ordet Kurva enligt Urban Dictionary har följande betydelse:
Curva means bitch or slut or such in romanian and in a number of languages, with small variations as in "Kurva": polish, russian, croatian, hungarian.

Kungens slampa. Det tyckte republikanen i mig var oerhört roligt.

Morgonen 24 oktober 2008

Vaknar av att tvååringen lägger sig på mig och maniskt upprepar "min pappa, min pappa, min pappa" med glad röst.

En bra morgon.

Stuff white people like

Sitta på möte och vräka ur sig svåra och krångliga ord som egentligen inte betyder ett skit. Funktionalitet, processer, konvergens, produktbas, transparens and the list goes on...

Bullshit bingo, anyone?

Att bygga en hemsida

Såhär års, när mörkret sänker sig såväl ute som i själen, händer det att jag grubblar över mitt yrkesval. Vad är det jag håller på med egentligen? Jobbar med webb. Vilket skämt. Eller snarare, vilken clownroll det är man får, oavsett vilken arbetsplats man hamnar på. 

"Där är han killen som jobbar med webb." Och genast får man klä skott för alla fördomar som finns kring "dataexperter". Jag dricker bara jolt cola, åker skateboard och kan ALLT om data. För de äldre kollegorna är jag i princip likadan som deras 14-åring där hemma, men utan målbrott. Egentligen skulle de helst ha anställt 14-åringen för att sköta allt som har med data att göra, dvs. "bygga en hemsida", byta bakgrundsbild på skrivbordet, ändra startsida i browsern, byta typsnitt i Word, och scanna in diverse papper de inte längre kan skicka med fax. Men då det är olagligt att låta 14-åringar jobba så kan de till nöds ta en snubbe på 30+ som inte riktigt vuxit upp. 

"Du vet, en hemsida, det gjorde min grabb för sitt fotbollslag. Den blev jättefin. Kostade ingenting heller. Han gjorde den med gåggel, tror jag."

Men va fint hörrödu Sven-Erik/Britt-Marie. Hur vore det om du tog en stor kopp med håll käften, lärde dig att använda fler fingrar än två när du skriver på tangentbordet och lät mig sköta mitt jobb utan att få mig att vilja återskapa Columbine-dramat inne på ditt kontorsrum? Ska vi säga så?

Poopoo hands

I floden av diverse obskyra rapporter som väller över samtiden noterade jag för ett tag sedan en brittisk studie som på något sätt kommit på att var fjärde britt som åkte kommunalt hade bajspartiklar på händerna. För mig är detta inte något chockerande. Tvärtom är jag förvånad att det inte var fler i denna nation där grundläggande hygien är lika ovanligt som fullgod tandhälsa. 

Samtidigt slår det mig vilken fantastisk idé det är. Senast idag möttes jag av en pöbel med miffon när jag skulle kliva av tåget vid centralen. Som ett gäng zombies utan kognitiv förmåga står de dumstirrande mitt för dörrarna när man ska stiga av. "Måste. Åka. Tunnelbana." Sånt irriterar mig garanterat sju dagar i veckan. Vad håller de på med? Varför beter de sig så jävla korkat? I det läget skulle jag vilja ha händerna drypande av fekalier och smeta av mig frikostigt i deras bleksiktiga anleten. 

Samtidigt kunde jag vara sådär brittiskt artig: Oh, I do beg your pardon.

Hur du tacklar säljsamtal

Det är verkligen inte lätt att sälja ibland. Idag promenerade jag med min före detta kollega, en något mer hårdhudad man än jag själv, utanför centralstationen i dumhuvudstaden. Vi approcheras av ännu en av alla dessa jämra gatunasare. Han öppnar med sin patenterade fråga som bara kan besvaras av "ja". Ett trick lika gammalt som när Jesus slängde ut månglarna ur templet.

- Hej, känner ni till Amnesty?

Min fd kollega spänner en ond blick i vederbörande och väser fram:

- Jadå, för FAN.

Det ska jag också börja med. I alla sammanhang. Det går inte att mäta värdet av en ond blick och en svordom i pengar.

Medelåldern

På väg i bilen till bekanta för social samvaro:

- Nu har du hår i näsan igen...

- Men vaf...

- Du SA ju att du ville veta...

Arbetsglädje

Nyligen presenterades en rapport som undersökt i vilket land befolkningen trivdes bäst på jobbet. Märkligt nog kom arbetsnarkomanerna i Japan in på först 20 plats. Något tragiskt, med tanke på att de i princip gör allt (jobbar, äter, sover, skiter, spelar playstation och konsumerar tecknad våldsporr) på jobbet.

Sverige kom in lite fislagom som vanligt på plats nummer 8. Okej, några av oss gillar det här med jobb men de allra flesta skulle helst vinna en gigantisk tipsvinst, ge chefen långfingret och tillbringa resten av livet på någon strand i Thailand.

Första platsen och allra mest nöjda på jobbet var danskarna. Jag tror att det här beror på främst tre orsaker. För det första: de får dricka starköl på lunchen. Inte en, utan flera. Tacka fan för att man är nöjd hela eftermiddagen då, med tre carlsberg i magen. För det andra: de är ju lite lätt bakom, danskarna. För det tredje, när de allra flesta jobbar med att brygga öl, arrangera Roskildefestivalen eller vara grisbönder så kan man inte vantrivas i så stor utsträckning som mer utvecklade nationer.

SEO - welcome to the dark side

SEO, det är den trendiga förkortningen av termen sökmotoroptimering. Som i sin tur är ett trendigt buzzword i webbsvängen idag. Nu senast skrev Linda Skugge en hel krönika om eländet som om det var det bästa som hänt sedan internet kom till. Ja, SÅ oerhört märkvärdigt är det ju faktiskt inte. Relax.

För när man analyserar vad folk verkligen söker på, som många bloggare har gjort, märker man vilken portal man öppnat upp till mänsklighetens mörkare sidor. Inte sitter folk i gemen och söker på snälla fina saker som vilken bok de ska köpa eller vad de ska laga till middag. Nej minsann. På topplistan ligger garanterat könsord, samlag i olika former med olika deltagare och/eller diverse våld samt kändisar. Gärna en kombination av ovanstående. Just kombinationerna av olika sökord kan få en att undra över hur det egentligen står till mellan öronen hos en del. Och det här har ju många av er andra bloggare gjort er lustiga över förr.

Nu är det min tur. För ett tag sedan föll jag till föga och installerade Google Analytics, för det går inte an att jobba med webb och inte ha koll. Nu har jag koll. Och till skillnad från de kvinnor som valt att blogga om sitt sexliv har jag kanske inte riktigt samma avskrap till publik. Men även jag får min fair share of idiots. Här är några axplock ur skörden.

Tjejer på TV4

Låter som en något smal fetisch. Eller tänkte han/hon att Per Gessle gjort en ny låt med annan text?

Bajskorv

Jaa, men hur tänkte du egentligen nu? Vad vill du få fram?

bastu + Österlen

Ring Björn Ranelid. Han har en inkommande gäst.

dårar med skägg

Är det dags att skriva c-uppsats?

gillar inte socialt umgänge

Nej, vem fan gör det?

surgubbe

Hey, you found me!

blogg sexy pling plong

Pling plong kan du vara själv.

Men överlägset mest använda sökordet för att hitta hit är faktiskt ordet "låtar". Det går till mitt vansinniga inlägg där jag listar 100 låtar. Det känns ändå rätt gött och barntillåtet på något vis. Det hade varit läge för nedläggning om bajskorv legat på samma plats.

Money makes the world go around

Nu ska gudarna veta att jag inte är ekonom men... (Klassiskt knep att förminska sig själv.)

Det här med att diverse stater pumpar in stålar i sina respektive banker... Det jag hört är att mängder med länder sitter med utlandsskulder på mångmiljardbelopp. Ändå har de helt plötsligt fett med flis att köpa bankaktier för. Var kommer pengarna ifrån?

Är det sedelpressen som tuggar igång? När jag läste Klas Eklunds ekonomibok ansågs det vara en dålig sak. Eller är det kineserna eller araberna som lättar på lädret och glatt lånar ut pengar?

Vad är det som händer egentligen? Kan man få en ekonomijournalistik värd namnet eller ska man behöva vänta 10 år och gå en kurs i ekonomisk historia?

Offer som underhållning

På det dignande buffébord av knas, infantilism och vedervärdighet som utgör en stor del av vårt medieutbud har vi fått ännu en rätt att smaska på. Denna nya munsbit är porträtteringen av "vanliga människor" som offer. Men tro nu inte att tidningar och produktionsbolag menar att de gottar sig i mänsklig olycka. Nej nej nej. Syftet är i själva verket mycket ädelt. Offret är någon att ”identifiera sig med”. Det kunde ha varit du. Det kunde ha varit jag.

Det är bara ett litet problem. Det är sällan du eller jag som dyker upp som offer i media. Så gott som alltid är det människor med låg inkomst, kort utbildning och okvalificerade arbeten som får sina tragedier, problem och trasiga liv utkablade till alla och envar. Det är inte ofta vi får se marknadschefen och hans fru copywritern med sina tre barn i Täby eller direktören och hemmafrun med jättevillan i Örgryte. Och det är ju inte riktigt så att olyckor och elände bara drabbar de som röker Gula Blend och jobbar i serviceyrken. Mammor från Arboga övertalas till helsidor i kvällstidningar men tonårskillar från Östermalm som sparkar ihjäl varandra skyr media. Problemfamiljer får en egen tv-serie på TV3 men lyckade Lidingö-familjer får uteplatsen snickrad av Martin Timell.

Media bidrar till att öka klyftorna. Nu är det inte bara ekonomi det handlar om. Det är hur vi ska se på oss själva. Vi som är lyckligt lottade kan gotta oss åt människor som utmålas som samhällets olycksbarn. Och de mindre lyckligt lottade, de får åtminstone 15 minutes of fame.

Windöuzz

Jahaja, nu avslöjar det oberoende och kunniga mediehuset IDG det som säkert cirkulerat på bloggosfären i över 36 timmar...att nya operativsystemet från Microsoft ska heta Windows 7.

Men vafan? Hur ska man säga det nu då? Windöuzz sjuuu, eller windöuzzz sävenn? Hur ska man göra för att vara lite hipp, inne, med? Jag kan ju inte göra bort mig på den här grejen. Jag jobbar ju med webb.

Hård helg

En del människor brukar hävda att det är en bra taktik att låta barnen introduceras för alkoholen i en trygg och övervakad hemmiljö istället för att fylledebutera med okända människor bland parker och buskage.

Jag testade det i helgen. Fy satan vad dåligt det gick. Fyraåringen blev helt kolerisk och aggressiv. Muckade gräl, trashade sina leksaker och vart allmänt otrevlig. Han hade det sämsta ölsinne jag har sett. Det har varken jag eller hans mamma så var kan DET ha kommit från?

Tvååringen däremot, han blev mest gråtmild. Satt i ett hörn och skulle lyssna på gamla favoritlåtar. Imse vimse spindel, om och om och om igen. I ett hus vid skogens slut. Björnen sover. Sen kräktes han lite diskret i soffan innan han tvärsomnade så vi fick tillbringa halva söndagen med att tvätta den.

Nej hörni, det där med att låta ungdomen smaka på alkohol hemma - det är ingen bra idé.

Mindfulness, kreativitet

Reklam, det är svårt som fan. Eller egentligen inte. Men det är ett välkänt faktum att branschen gör sitt bästa för att med hjälp av buzzwords få det att framstå som en oerhört komplicerad process. Det har en liten byrå i Stockholm tagit fasta på och tar det relativt fräscha greppet att driva med sig själv på sin egen webbplats. Well, jag tyckte att det var roligt i alla fall. Det är skoj som sketcher betraktat. Sen om det är bra reklam för dem själva är inte jag mannen att analysera.

www.atna.se

Profilen i filmen är känd från tv och har dessutom en egen ganska kul blogg.

kristofferappelquist.blogspot.com

För övrigt har jag på senaste tiden hittat en väldigt stor mängd bloggar av folk som jobbar med reklam/webbkreativitet-mumbojumbo. Har ni inget att göra på jobbet eller? Hur kommer det sig att ni fakturerar så hutlösa priser? Va? Kan ni inte ge mig ett jobb? Det verkar sweet.

(Tack för tipset lindalindstedt.blogspot.com.)

Ekonomer - en reflektion

På förekommen anledning av den rådande finanskrisen - hur kommer det sig att vi låter basala samhällsfunktioner som det ekonomiska systemet hanteras av ett gäng lallare vars ambitioner begränsar sig till lyxkonsumtion och statusjakt?

När jag gick i gymnasiet, ungefär samtidigt som Filip & Fredrik fick hår på snoppen, var det i alla fall ett välkänt fenomen att de som läste ekonomisk inriktning, det var de som ville ha en enkel biljett till ett okomplicerat och välavlönat jobb. Okej, de hade lite kognitiv förmåga mellan öronen men drömde om yuppietillvaron (yuppie är ett 80-talsfenomen, googla om det).

Och dessa personer, med ett begränsat själsliv, låter vi idag styra över den reella makten. Pengarna, degen, cashen, stålarna. Är inte det som att låta en bunt chimpanser ta över en akutmottagning?

It could be me

Språkhörnan

Ju äldre jag blir, desto mer känns det som om Dagens Nyheter är en väldigt pretentiös tidning. Kanske har de ändrat sig genom åren, eller så är det jag som börjat sänka min toleranströskel. 

Häromdagen satt jag och bläddrade i publikationen under min dagliga morgonfika då jag helt plötsligt stirrade på en rubrik som började med ordet hajp. Hajp, tänkte jag och försvann i cirka 10 sekunder i minnesbilder och fantasier om Bengt Alsterlinds gamla tv-program Hajk i de statliga kanalerna. När jag fantiserat färdigt insåg jag att artikeln inte hade någonting att göra med stekt ägg och karamellfärg utan det DN försökte berätta för mig var att det handlade om en hype. 

Men skriv det då. 

Det här är bara ett exempel när språkpoliserna vill skärpa till det och skriva engelska uttryck med svensk stavning. Jag minns 90-talets tragikomiska rejv (som bara användes av polisens rejvkommission), det otrevliga fenomenet grooming som blev gromning (som gjorde att jag bara tänkte på Wallace & Gromit) och idag läste jag i en annan blogg att stalking blivit stalkning. Är det inte läge att sluta upp med dessa språkliga pekpinnar från något slags självutnämnda experter och istället lyssna på hur gemene man pratar och anpassa sig efter det? Swenglish or not. Vad är det vi är så rädda för? Något slags språklig förflackning? Låt Sverigedemokraterna bekymra sig om det. Låt dem få vara experter på knasigheter av dylikt slag.

Den lille entreprenören

Tydligen finns det en grupp på Facebook (jag har lagt av med Facebook så det här hörde jag ryktesvägen) som heter "Jag torkar mig i röven med Johan Stael von Holsteins krönikor". Det tycker jag är otroligt roligt. För ärligt talat, vad är det som har hänt? Förr om åren tyckte jag nog att Johan tillförde något till samhällsdebatten. Han hade något att säga. Han var en frisk fläkt. Nu verkar han mer vara lite sjuk i huvudet. Någon har satt mp3-spelaren på repeat.

Dagens krönika i Metro är mer en diagnos över vansinne än ett argumenterande inlägg för entreprenörskapet. Enligt Johan har vi en kollektiv skuld till den nuvarande finanskrisen när vi inte röstade igenom euron, när vi lagt pengar i fonder istället för i nya företag (från IQube?) och när vi envisats med en socialdemokratisk regering i så många år. Nu blir vi fattiga allihopa och det är socialismens fel!

Det var en...eh...kreativ och egen analys av läget där Johan.

Ett gott råd. Om du vill främja entreprenörskap i det här landet borde du börja hålla käften. Ditt alltmer onyanserade raljerande stödjer inte saken. Tvärtom. Ju mer du pratar desto mer börjar folk fundera på det lämpliga i planekonomi och kolchosfabriker.

Själv är jag för övrigt oerhört nöjd med min egen ekonomiska plan som bestått av att omedelbart konsumera upp all min inkomst. Således har mitt obefintliga sparande inte orsakat mig några sömnlösa nätter alls. Det känns jävligt märkligt att mitt oansvariga tonårsbeteende plötsligt var helt rätt.

Smakernas 2000-tal

När jag stod där den smällkalla nyårsnatten mellan 1999 och 2000 hade jag ingen aning om att det nya millenniet skulle föra med sig ett fenomen som är lika torftigt som självspäkning, fast tvärtom. Jag menar den här intellektualiseringen och navelskådningen som uppstått kring vad man stoppar i käften. Visst, redan då hade väl Steffo Törnquist och Bengt Frithiofsson påbörjat sitt PR-tåg på TV4 och när jag tänker på saken hade visst Carl-Jan Granqvist orerat om smak och njutning ett bra tag, men på väl avskild plats i Bergslagens skitskogar. Men det var inte i närheten av det vi har idag.

Nu ska man smaka på allt. Och det är inte bara alkohol vi pratar om. Visst, att smaka på grejer man blir full av är ju kul, men vari ligger det roliga i att smaka på tokmörk choklad, olivolja eller knäckebröd?

Ja, nu är det ju inte själva smakandet som det är fel på. Grejer smakar. En del gott. En del illa. Men när det börjar smaka löddrig häst, ängblomster eller höstplommon med en aning kummin då är det dags att dra smaklökarna åt sig. Då vet man att vederbörande som slängt ur sig dessa fraser ligger på samma nivå av bullshit som frikyrkomicklare och horoskopskrivare.

Som den medelklassmänniska jag är har jag inte varit helt immun mot fenomenet. Jag erkänner. Jag har syndat. Jag har stått där själv och blandat nån chokladbit med en klunk öl, nickat efterblivet och låtsats som om jag upplevt något utöver det vardagliga när jag i själva verket bara tuggat på choklad och druckit öl.

Om det är det här vi i Sverige ska leva på i framtiden - upplevelseindustri - då väljer jag hellre en investmentbank sju dagar i veckan.

Helgens soundtrack

Den här helgen går i synthmusikens tecken. Synthmusik, storhandling och barnkalas. Living on the edge, 2008.

Köpstopp och överraskning

Dagens sms från min fru innehöll följande budskap: "Köpstopp. Nu får du inte köpa något på cirka 10 dagar." Därefter följde en liten gul leende smilie som kändes lite som ett hån i sammanhanget. Det kändes som "jag har en hemlis, du får inte veta, na nana nana na".

Men det är okej på ett sätt. Jag har köpt skit för lite för mycket pengar den här månaden. Bland annat det pekdon man kan avnjuta på bilden ovan. Och en bok. Och en till bok. Och så har jag fikat lite för mycket.

Men ändå, vad är det för relation vi har där vi bär runt på hemligheter för varandra? Är det så det ska vara? Känns det modernt och fräscht?

Jag. Är. Så. Nyfiken. Så. Jag. Kan. Lägga. Mig. Ner. Och. Dö! Taaaala då om vad det är du har för överraskning!!! (Nej, gör inte det, jag får bita i underläppen och agera lite vuxet i 10 dagar.)

Förresten, när mitt köpstopp är över och efter nästa lön, ska jag köpa ett apcoolt tangentbord. Det är en del av mitt projekt att pimpa upp min apfula dator från HP. Oj, herregud så outsägligt torftigt märkte jag precis. Tur att det är fredag.

Näthatet revisited - Marcus Birro säger ifrån

Nej till näthatet. Detta hemska.

Nu har Marcus Birro lackat ur. I den eminenta nätpublikationen Dagens Media går han till angrepp mot "de anonyma lössen" som skriver elaka kommentarer på Internet. Visst, det är jävligt tråkigt att folk som inte har bättre för sig inte kan låta bli att vädra sina bittra fördomar och antipatier under anonymitetens skydd på diverse internetforum, men alternativet, att det inte vore möjligt, är sämre.

"Att anonymt spy sitt gallfärgade hat över människor som står med sina namn och sina ansikten i en allt mer vulgär mediaindustri är inte en demokratisk rättighet, utan en pinsam förlust för oss alla." Här har du rejält med fel herr Birro. Man kan tycka att det är pinsamt att människors fostran och medmänsklighet brister men om vi ska börja värdera yttranden och tyckanden efter något slags skala av god smak är vi inne på ett moraliserande som i alla fall inte jag vill ha. I demokratier bemöter man dylika påhopp med vettiga argument, eller om det bara rör sig om vansinnigheter så kan man ju göra som med allt annat medieinnehåll man inte gillar - strunta i skiten.

För att utveckla det hela till något slags kvasipsykologisk tes tror jag att människor till stor del beter sig som det förväntas av dem i vissa situationer. Är man på barnens Luciafirande på dagis agerar man inte på riktigt samma sätt som man gör när man är på firmafest. Detsamma gäller på internet. Är man på Dagens Medias sajt skriver man kanske inte riktigt lika fint och belevat som om man kommenterar på Peter Englunds privata blogg. Vi människor är riktigt duktiga på att anta olika roller och det kommer vi inte ifrån. Har vi ett infantiliserat medielandskap fullt av nonsens och skvaller så blir kommentarerna från publiken därefter.

Det finns således inga vidriga "anonyma löss" som sitter 24/7 i sin ensamhet i någon liten sunkig ettarummare i miljonprogrammet och ventilerar ut sitt missyckade liv genom att sprida slumpmässiga hatkommentarer till höger och vänster. Lössen är du och jag. Vi lackar alla ur ibland och tänker inskränkta elakheter om diverse fenomen. I och med internet har vi fått möjligheten att pränta ner dessa ogenomtänkta utbrott och posta eländet på diverse forum. Rätt väg för att minska på det här är inte att förbjuda anonymitet, utan att skärpa till debatten. Eller som det gamla visa ordstävet lyder: skit in, skit ut.

Som en sista kommentar är det lite lustigt att två personer som byggt sin karriär på tyckanden av stundtals elak och rabiat karaktär, Marcus Birro och Linda Skugge, slutar och har slutat som skribenter på grund av elak feedback från allmänheten. Det är inte riktigt lika roligt att stå på fel sida om skitfläkten. Välkomna till Internet. Nu har alla rätt att prata.

Å fy fan

Hur man vet att det är dags att skärpa till sig med sin cyniska attityd:

Via nyligen.se klickar man in sig på nån blogg som visar sig vara en tonårsflickas där hon firar sexmånadersjubileum med sin pojkvän och hyllar detta med texten "älskar dig för alltid". Den första tanken i mitt huvud är "yeeeah riiiight".

Dagens projekt: sluta vara en sån sur medelklasslattedrickandekostymsnubbe och börja tänka positivt.

The shit trickle

På en del arbetsplatser där det går undan och händer saker hela tiden brukar man prata om shit storms. Så icke på mitt jobb. Här går det inte direkt undan, men nog fan händer det tråkiga saker regelbundet. Lite som kinesisk vattentortyr. Fast med bajs. Som droppar. Liksom ner på mitt huvud här där jag sitter och försöker anamma något slags entusiasm och energi. Men så kommer det då igen, bakslaget, motgången, det negativa. Dropp, dropp.

När det ÄNT-LI-GEN skulle vara dags att sätta igång och jobba med något konkret och roligt, då får man en bitchslap från helvetet och ramlar tillbaks på ruta ett med sökande efter konsult, förtstudie och hela skiten. Lägg då på detta en organisation som står och muttrar om varför det aldrig händer något. Jag ska berätta varför det aldrig händer något. Det är aldrig någon här som vill att det ska hända något för så fort man försöker göra något hamnar man under en liten, liten droppande stråle med fekalier.

Nu måste jag hämta kaffe, hitta mitt "happy place" inne i huvudet och börja le för att lura hjärnan att jag är glad.

Politisk handlingskraft

För lite drygt en vecka sedan rapporterades det att en av våra underbetalde och hårt arbetande riksdagsledamöter satt ner foten och än en gång lagt ner tid och tankemöda på en fullständig nonsensfråga. Rolf Gunnarsson (m) från Dalarna motionerar om ett namnbyte av flygplatsen Arlanda. Orsaken till detta är Rolfs uppfattning att kända flyplatser heter något fint, som John F Kennedy Airport eller Charles de Gaulle. Om vi bytte namn på Arlanda skulle flygplatsen bli mer känd och mer välbesökt. Att den allmäna kännedomen om kända flygplatser mer skulle bero på att de är belägna vid globala metropoler emedan Arlanda är beläget mellan en sten och en sumpmark på ett gärde i norra Uppland är inget som bekymrar riksdagsledamoten.

Bland de nya förslagen märks svenska celebriteter som Astrid Lindgren, Alfred Nobel och Kungen. Sedan detta initiativ blev känt har folk på gatan intervjuats av medierna och även de visar prov på samma fantasilösa infantilism som Rolf, vilket bevisar att vi lever i en representativ demokrati.

I morse hade tankesmedjan ThirtySomething ett möte med sig själv på tunnelbanan och beslöt sig för att styra upp debatten med några egna väl genomtänka namnförslag som baserar sig på andra välkända svenska fenomen. Utan att slösa mer tid går vi direkt på förslagen:

- In the middle of Scandinavia Lufthaven
- Suicide Airport
- Polarbears and bikini blondes airstrip
- El aeropuerto de hot and sexy principessa Madelene Bernadotte
- The Airport of DOOM (metal)
- Camilla Läckberg Crime Story Fjällbacka Fliegplatz
- Runka med vänsterhanden Airport