Fredagsmys

Här sitter jag med lite fryst köttfärs mot magen. Varför då? Jo, om man lyckas hälla vatten från potatiskoket över sig själv istället för ner i vasken uppstår så kallad brännskada på huden. 

Varför gör man så, kan ni undra? Det är ju jättedumt. 

I mitt fall beror det på min bristande simultankapacitet. Jag försökte jonglera en hungrig fyraåring, en bajsande tvååring med spring i benen och matlagning samtidigt. Det blev ett stressmoment för mycket. 

Ikväll: självömkan.

Imorgon: köttfärssås till lunch.

Medelklassindikatorn # 27 - På Spåret

Äntligen börjar mitt favoritprogram. Eller såhär, äntligen börjar det program som jag gärna koketterar med som mitt favoritprogram, då det implicit bygger mitt varumärke som medelålders medelklass i snabb föråldring. På Spåret, denna institution från Sveriges Television kör igång igen. Och egentligen borde jag hata programmet. Det är inspelat i Göteborg, fullt med gubbvitsar och som husband har man använt de olidliga Triple & Touch. Som upplagt för en kolerisk vomeringsfest med skamkudde hemma i min tv-soffa således. Men nej, tävlingsmomentet är ju det man vill åt. Jag vill sitta där och veta bäst. Kunna mest. Först. Om det gick skulle jag vilja vara med i programmet, men jag är ju inte kändis.

Nu har man tydligen satsat på föryngring. Eller föryngring, om man menar att man gått från en åldersgrupp runt 60 till en åldersgrupp runt 35-40. Rakt upp i min gränd, om man säger så. Emrik lirar i afton och jag vet redan nu att min favoritlag kommer att bli Fredrik Lindström och Peter Apelgren.

Ja jädrar, nu är det jag som laddar upp med starköl, snacks och låter frun ta hand om barnens nattning. Kom igen nu Lindström! Dra i bromsen!

Det där med genus

Killar är bäst
Killar är bäst
Tjejer är som rutten fläsk

...skanderade min 4-åring i morse samtidigt som han hoppade upp och ner i sina föräldrars säng med liv och lust. Vad ska man säga? Jag tror jag kör på den där taktiken att ignorera och hoppas att han inte gör likadant när han blir stor. Det är överlag en ganska vanlig metod vi kör med i vår uppfostran. "Jaja, han lär ju inte stå upp på stolen iförd endast kalsonger när han äter mat i vuxen ålder."

Hoppas vi...

(Hoppas inte socialtjänsten läser bloggar.)

Dan före dan före dan före dan...

Just som man så gott som överlevt årets mest överjävliga månad november är det dags att börja med julstressen. Vem var det som kom på det egentligen? Säkerligen en sadist. Men i vår släkt har vi lurat systemet. Det där med julklappar får vara en barngrej. Vi vuxna skiter i det. Ja, förutom till de allra närmaste som fruar och äkta män etc. Annars känns det ändå bara som att man skyfflar en massa pengar hit och dit i något slags tombola och till slut sitter man med en massa nitlotter man ändå inte vill ha. Så Julhandeln – fuck off.

Men alla är ju inte riktigt lika lyckligt lottade som jag. Därför tänkte jag presentera ett par grejer som faktiskt inte är mög och som skulle kunna vara redigt bra julklappar. I alla fall om man har liknande intressen som en medelålders nörd.

Till boknörden

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg
En fantastisk bok om första världskriget. I vanliga fall när man tänker på första världskriget får man upp bilder av gyttja, skyttegravar och granater. Så icke här. Författaren har lusläst brev, dagböcker och andra anteckningar från ett antal människor som genomlevde första världskriget på olika platser i världen och skrivit om dem till drygt 200 korta kapitel. På så vis får man följa vardagen hos de vanliga människorna och se deras upplevelser av denna vansinniga katastrof. Det är överraskande lättläst och intressant. Samtidigt sätter boken perspektiv på dina egna triviala samtidsproblem. Du har i alla fall inte tyfus och 10 dagar i en skyttegrav framför dig.

Till datornörden

Fallout 3
Kulturkoftan Jonas Thente i DN gav det här spelet högsta betyg. Jag håller med. Om du är ute efter ett offlinerollspel som är en cynisk, satirisk framtidsskildring av livet efter atombombskriget med vansinnigt mycket humor och ultravåld – då har du hittat rätt. Världen är öppen för dig att utforska efter eget sinne och du får vara precis så snäll eller elak som du själv vill. Samtidigt sätter spelet perspektiv på dina egna triviala samtidsproblem. Du har i alla fall inte ett kontrakt på ditt huvud, strålningssjuka, fem kulor kvar till din pistol och en muterad zombie framför dig.

Till nörden du inte tycker om

Fonder.

Trötta grejer: Apple-referenser

Jag har precis suttit på ett dragningsmöte där en konsultfirma försökt förklara för oss varför de ska få ett uppdrag. Och se på fan, nog dök den lilla Apple-referensen upp, som den gjort i varenda möte jag haft någonsin med en konsult av medelmåttig talang.

"Titta vad bra Apple är. De är så snygga. De gör så bra saker. De har så bra marknadsföring. De står för enkelhet. De vågar sticka ut. De vågar fokusera."

Jaaaaaaaa! Jag vet! Men hur kommer det sig att inte en jämra konsult jag jobbat med lyckats presentera ett förslag till lösning som ens ligger i närheten av detta hyllade och bra Apple? Kan det bero på:

- att andra företag och organisationer faktiskt inte är Apple?
- att konsulterna som jag träffat inte har lika bra talang som Apples designers och marknadsförare?
- att Apples grej är att sälja svinsnygga elektronikprodukter, vilket egentligen inte är så oerhört komplicerat när konkurrensen är så pass usel?

Hur vore det att lyfta blicken något från laptopen på era reklamarskrivbord och börja kolla in ANDRA bra referenser? Apple är ju ändå, om sanningen ska fram, inte det enda framgångsrika företaget här i världen. Alla kan inte vara Apple, för då skulle de inte vara så unikt bra på det de gör. Inse det och börja tänk nytt.

Tack för ordet. Nu ska jag ta en kopp kaffe och ringa referenser.

Köpglädje

Vi ska måla om hemma, inför framtida lägenhetsvisning. Därför var jag idag på templet för händiga personer och allsköns lågprisjägare, dvs. Clas Ohlson. Med mig hade jag en inköpslista och ett tillkämpat gott humör. Detta sjönk dock för varje meter jag var tvungen att kämpa mig igenom inne på butiken denna mörka och snöslaskiga novemberafton. 

En av grejerna, sprayfärg, fanns i en exklusiv avdelning med allsköns stöldbegärligt gods som man inte hade framme på de vanliga lågsprishyllorna. Och till den lilla betjänade avdelningen var det förstås kö. Med nummerlapp. Jag såg redan på håll att kön med händiga herrar och evighetsfrågande tanter 60+ var lika omfattande som befolkningen i en mindre mellansvensk kommun. Med tunga steg gick jag fram mot nummerlappsapparaten, likt mot min egen avrättning. 

Men då hände det!

Mitt på apparaten ligger en nummerlapp. Det står liksom ett övernaturligt ljussken kring den lilla pappersbiten och på den kan jag läsa siffrorna 109. På betjänas nu-skylten står det 108. 

Jag hamnar i extas. 

Det dröjer 10 sekunder tills en flink yngre man trycker på knappen och skylten byter till 109. Med triumfatoriska steg kliver jag fram i den pensionsmässiga folkmassan som luktar tidigt 1900-tal, vilt viftande med min pappersbit och tvingar dem att dela sig, likt Moses delade på Röda Havet. Undan gamla pack.  Det är min tur nu!

Sällan har jag upplevt samma intensiva känsloyttring som jag fick förmånen att avnjuta idag. Det var ett ögonblick att minnas resten av livet. Det var äkta köpglädje. 

Ringsignalen från förr

Precis nyss hörde jag en kollegas mobil gå igång. Det var den gamla slagdängan "Two Princes" med gruppen Spin Doctors. 90-talet är inte dött. Det bara luktar illa.

Här hade jag tänkt att lägga upp en Youtubevideo med Spin Doctors. Men som tur var möttes jag av "Embedding disabled by request". Någon har tydligen lite omdöme här i världen. Det tackar vi för.

Uttryck vi nött sönder

Är det bara jag som känner hur det skaver på själen när någon säger "det här var före Internet" med ett snusförnuftigt tonläge om varje mediegrej som inträffade före 1998?

Vi vet!

Sluta!

Business-klyscha # 87

Jag messar lite med en kompis på msn. Tydligen ska de ha någon slags teambuilding-aktivitet i eftermiddag och i vårt samtal om detta får jag höra följande:

"vi letar inte fel hos varandras handlingar utan hjälps åt att hitta lösningar i ett förlåtande landskap". (Min kursivering.)

Jag kan knappt komma på hur jag ska kommentera denna till visdom förklädda klyscha. Det går nog inte. Men det värmer mitt hjärta att åtminstone en managementkonsult kvitterat ut ett arvode som hen förhoppningsvis använt för att stimulera vår konsumtionsdrivna ekonomi. Kanske blev det en ny BMW?

Beklämmande platser #37 – väntrum

Sedan en tid har jag drabbats av någon märklig åkomma som yttrar sig i feber, huvudvärk och enorm tröttma. Jag har i princip sovit, druckit vatten och käkat Panodil sedan i onsdags. Helfestligt. Nåväl, jag slipper i alla fall umgås med mina kollegor. 

Men skit i det. Det jag tänkte berätta om var dagens besök hos den lokala jourakuten eftersom jag började frukta att jag kanske fått en tumör eller cancer i hjärnan. Så jag tog tunnelbanan till förortens jouröppna vårdcentral och satte mig i väntrummet. Och hörni, väntrum, är inte det bland det tråkigaste man kan vara med om? Man kommer dit när man själv mår så jävla pyton så man knappt kan stå och får tränga ihop sig med snoriga barn som hostar rakt ut, någon gubbe som sågat sig i armen och den där gamla pinnsmala tanten som slemhostande och rastlöst hasar fram och tillbaka i blåa överdragssockor. Kände man sig inte sjuk innan gör man det garanterat i ett väntrum. 

Väl där får jag beskedet att jag får vänta en halvtimme. Tio minuter passerar där jag fantiserar om gulliga saker i mitt eget ”happy place” men  till slut blir till och med det enformigt så jag nödgas bläddra bland publikationerna på bordet. Vanligtvis är det någon tummad utgåva av Hus & Hem eller kvarglömd kvällstidning. Men inte här. Här får jag försöka få lite stimulans med hjälp av gratistidningen ”Doktorn”, som frestar med en mystiskt spejande Malin Berghagen på omslaget. 

Där kunde man få upplyftande läsning i artiklar som: ”Ryggont – nästan alla får besvär någon gång”, ”Ny metod för behandling av ärr och brännskador” och så ja, Malin Berghagen som i en klassisk ”vi sitter ner och tar en lunch med den fan-tast-tiska männischan”-intervju berättar om diverse mysigt flum. Artikeln toppas av Malins motto som är ”Lev din sanning fullkomligt ödmjukt men konstant”. Eeeeh, jaha. 

Efter den litterära exposén är det inte mycket mer att göra än att sätta huvet mellan benen, kyssa arslet adjö och invänta doktorn och hoppas på opiumbaserad medicin.

Trygghet till varje pris

Det är skönt att läsa dagstidningar. I alla fall om man som jag gillar att höja blodtrycket lagom till frukost och bli lite sådär lagom kolerisk före klockan sju. Idag läser jag att fler och fler svenska villaägare ansöker om tillstånd för att bygga höga staket eller till och med murar runt sina trädgårdar. Detta samtidigt som en majoritet av svenska folket verkar vara för det här med FRA-övervakning, för ”de har inget att dölja”. Det här kan tyckas paradoxalt men vad de alla är ute efter är - en känsla av trygghet.

För mig är den där känslan oerhört diffus. Vet ni över huvud taget vad det är ni är ute efter, svenska folk? Ni verkar bara vilja släppa allt ansvar och allt deltagande så att ni kan sätta er i tv-soffan och vegetera framför Idol. Någon annan får fixa det där med tryggheten. Polisen till exempel, med sin effektivitet på 6 procent.

Nej vet ni vad vi gör hörni. Vi skiter i det här med demokrati och medbestämmande. Låt kungen bli diktator, han tycker ni ju om. Sen övervakar vi oss allihopa dygnet runt där vi sitter i varsitt litet gated community med höga staket så vi slipper se alkisarna och de där multikulturella personerna.

Blir det bra så?

Metro når nya höjder

Okej, jag skällde visserligen ut publikationen en gång i fredags men imorse läste jag november månads mest korkade reportage så det får bli en sågning till.

Det handlade om den otäcka och farliga miljön i parken Humlegården i Stockholm. För de utsocknes som inte bryr sig ett skit om dumhuvudstaden kan jag berätta att Humlegården ligger smack right in the middle of trend- och lyxkvarteren vid Stureplan i Stockholm. En ganska stor grönyta som inte har belysning överallt. Vilket öppnar upp för diverse kriminella personer att använda parken som plats för knarklangning, uppgörelser och överfall av överförfriskade kroggäster på väg hem. Och det är ju inte trevligt. Tycker inte jag heller.

Det här tänkte politikerna lösa genom att lysa upp hela parken med lampor. [ironi] För det vet ju alla att då blir det tryggt. [/ironi] Reportagets vinkel var att politikernas löfte kom för länge sedan och dessvärre har det inte hänt ett skit. Som så ofta med Stockholms lokalpolitik.

MEN! Reportagets i övrigt godkända rapportering går ner sig rejält mot slutet där man tar på sig rollen som murvel på fältet och ger sig ut för att SJÄLVA undersöka hur hemskt och farligt det är i denna Humlegårdspark. Och vad blir resultatet. Jo, detta:

----------------

Metro provgick Humlegården
Parkbänk. På dagen är bänken ett trevligt viloställe men på kvällen skulle den knappast få mig att stanna längre än nödvändigt i ödsligheten.
Beckmörkt. Den välingångna stigen som löper diagonalt tvärs över hela Humlegården är beckmörk. Silhuetten av förbipasserande upptäcker jag först på nära håll.
Allén. När jag går igenom allén som leder ut mot Erik Dahlbergsgatan lyckas inte de svaga lyktorna lysa upp vägen.
Omgiven. Jag skyndar mellan lyktornas svaga sken. Även på de upplysta stigarna infinner sig obehaget. Jag är omgiven av mörker.

------------------

Huuu, så hemskt. En parkbänk! Det är mörkt! Det finns en allé! Och reportern är "omgiven av mörker" (igen)!

Vad är det frågan om? It's a fucking mörk park. Inte ett spår av skurkar, langare, våld eller ens en östermalmstant som inte plockar upp hundbajset efter sin pudel. Hur gick tankarna hos journalisten? Vad finns det för syfte med att försöka utmåla parkeländet som en bakgata i downtown Detroit när man inte ens upptäcker något mer hemskt än att det är mörkt?

Ett ord om detta. Patetiskt.

Om man nu ska ägna sig åt skrämseljournalistik, då får man väl för fan göra det på riktigt. En parkbänk och lite mörker är inte så otäckt enligt mina referensramar. Nån skum figur kunde ni väl ändå ha ansträngt er för att leta fram? Va? Metro? Kom igen!

Gratis är fan inte gott

Gratistidningar brukar sällan vara bra. En viktig orsak till det är att de är gratis. There is no such thing as a free lunch, och det stämmer utav bara helvete när vi pratar om Metro och City och salig insomnade Punkt.se. Metro till exempel är full med knasigheter. Att räkna upp allt skulle vara såväl tjatigt som enformigt men jag väljer några axplock ur högen:

• Krönikekolumnen – i stort sett en liten bloggosfär på papper. Ett knippe dumstrutar tycker till. Sällan påläst, sällan genomtänkt.
  
• Nyhetsvärderingen – nu när Obama vann valet i USA tvingades Metro att skriva om det, men egentligen hade de hellre haft lite skvaller om Paris Hiltons könshår.
  
• Insändarna – en skön mix av snillen spekulerar och puerila rättshaverister. Ett garanterat bra sätt att tappa tron på mänskligheten varje morgon.
  

Och så har vi serierna. Eller serien (singularis).

En gång i tiden började Martin Kellerman sin karriär genom att Rocky publicerades i Metro. Det var tider det. 90-tal, millennieskifte, framtidstro. Serien var nyskapande. Det var kvalitet! Sen kom 9/11, Rocky försvann och istället fick vi ett annat djur. En sköldpadda. Som av någon anledning döpts till Elvis. På något fantastiskt vis lyckas serien vara så tråkig och dålig att resten av Metro plötsligt framstår som kvalificerad journalistik.

Varför är det så dåligt då, undrar alla klämkäcka medborgare som glatt och oförstående ögnar igenom den lilla serien varje morgon. "Jag tycker Elvis är kul", säger någon och jag lägger till vederbörande på min minneslista av fåntrattar. Elvis är inte kul. Och hör sen. Elvis sportar något som ska likna humor men genom att skriva läsaren på näsan blir det bara övertydligt och förutsägbart. När perspektivet och referenserna samtidigt blandar inskränkthet med gamla klyschiga vitsar om "manligt" och "kvinnligt" får i alla fall jag en sur smak av svenne banan och män är från Mars och kvinnor från Venus. 

Bra serier är nyskapande. De är intelligenta. De säger något. Elvis är återvinning av gammalt mög. Den är ganska dum. Den förmedlar stereotyper. Lite som Metro i stort. Så det kanske inte är så konstigt när jag tänker efter. 

Jag hade fel

För ett tag sedan trodde jag att det skulle gå åt helvete. Jag hade fel.

Så oerhört skönt. Du är varmt välkommen att styra upp det där landet nu. Det är på tiden.

Veckans avdelningsmöte

Viktigaste punkten på dagens avdelningsmöte, eller snarare den punkt som föranledde mest debatt och tyckanden, var: Hur ska vi göra med julkort i år?

Det här är något djupt mänskligt. En annan manifestation av samma fenomen är då tvättstugediskussionen bryter ut på bostadsrättsföreningens årsmöte. Budgeten på 119 miljoner klubbas igenom utan debatt men under punkten Övrigt reser sig Vän av Ordning och orerar om vikten av att hålla tider och tömma luddfiltret. Resten av klagokören faller in i refrängen och helvetet bryter löst.

Vi pratade alltså om julkort. I 30 minuter. Ska vi skicka digitalt med e-post? Ska vi skicka på papper? Hur gör man för att skicka med e-post då? Är det inte trevligare med papper? Men tänk på miljön! Ska vi trycka upp egna eller köpa på stan? Vem köper frimärken? Ska vi inte skicka mail i alla fall? Kan inte alla få göra som de vill? Men hur skulle det se ut?

30 minuter av diskussion utan att komma till beslut eller lösa problemet. 30 minuter av mitt liv som jag inte får tillbaks.  

Obama FTW

Ännu en orsak att rösta på Barack Obama.

Dagens länktips

En del av grejen med att ha en blogg ska tydligen inte alls vara att skriva raljerande saker om samtiden, utan att länka till diverse obskyra fenomen på internetz. Så nu ska jag göra det. (The crowd goes wild.) Vad kan han ha hittat för cool grej nu, tänker ni? Joråserni, jag har hittat att Norstedts svensk-engelska lexikon har digitaliserats (samt även det engelsk-svenska). Fuck Lexin, det gamla möget.

Se nu till att översätta så många ord ni kan här:
http://www.norstedtsord.se/

Imorgon: Så funkar det här med pensionssparande.

Det går bra nu

Bloggosfärens mest ivriga tysk fick upp ögonen för min lilla adress i cyberrymden. Tack för det, Klaus-Peter. Men jag förstår fortfarande inte vitsen med ditt påhopp på Katrin Zytomierska. Nog för att jag föraktar allt vad hon står för, skriver om och syns i samband med...men din recension var inte ett steg i rätt riktning.

Inte nog med det, jag kollade precis upp mitt bloggvärde. Enligt den otroligt vetenskapliga och objektiva webbplatsen bloggvärde.se är denna webbdagbok värd i runda slängar 116100 SEK.

Kom å köp!