Rapport från en julfest

Myndigheten hade julfest igår. Redan innan den skulle gå av stapeln var det ganska lätt att föreställa sig hur det skulle gå till. Trodde jag. I min fördomsfulla förutsägelse tänkte jag att kvällen skulle genomlidas med halvsjysst jultallriks-catering, något ljummet tal från chefen och sånt där menlöst artighetspladder som fyrtiotalister ägnar sig åt efter att ha jobbat i mer än tio år tillsammans. På mitt jobb är det lite som att sitta och festa med sina föräldrars kompisar, för de är ungefär lika gamla. Ja, ni hör ju själva hur pass kul det låter.

Men så tråkigt blev det inte.

Det blev värre.

Det hela började med att högste chefen agerade tomte och delade ut Julklappen till var och en efter ett litet halvspontant tal. Så långt gick det ganska smärtfritt. Talet höll faktiskt ganska hög klass och julklappen var förvånansvärt meningsfull. (En låda med en massa ost, kex och sånt.) Med lite alkoholglögg i magen tänkte jag att "det här går ju bra".

Men sen började Prövningen.

In genom dörren glider två lillgamla ungdomar strax över 20 som beslutat sig för att slå mynt av sina teaterambitioner från Södra Latin. På klämkäck innerstadsdialekt avslöjar de att vi under kvällen ska lösa en mordgåta. Alla ska få olika roller och så ska man lista ut vem mördaren är.

Åh så skojigt.

Redan nu börjar det klia något enormt i min pinsamhetsreflex. Trots att jag i min ungdom varit en tvättäkta rollspelsnörd inser jag att det här, det vill jag inte vara med om i det här sällskapet. Dylika aktiviteter ska man ägna sig åt i en liten krets med invigda nördar, i ett mörkt rum och under tonåren/ungdomstiden. Det är inte en aktivitet för en julfest med medelåldern på 52 bast.

Men det hejdar inte de inhyrda ungdomarna. De har ju trots allt lyckats få betalt för det hela, så nu ska det genomföras. Vi får sätta oss till bords och tilldelas var sin roll. Några får smita undan för specialinstruktioner och sedan rullar vi igång. Den unga tjejen kör igång det hela med en iver och ett överspel som får mig att längta efter en skamkudde på 3x3 meter som täcker hela min kropp. Jag stirrar ner i bordet för att inte få ett hysteriskt skrattanfall.

Sen brakar Helvetet löst.

Mina kollegor går bärsärk. Det är som om de alla haft en inneboende amatörskådespelare i sig som väntat i 20 år på att bli förlöst. Det är ingen hejd på entusiasmen och ivern att försöka lösa "mordgåtan". Själv sitter jag, mer och mer beklämd och längtar efter maten. Eller efter spriten, som tyvärr inte finns. Jag trösthalsar en burk julöl och försöker så gott jag kan ducka undan ekonomitantens deckarfrågor från "Fem-klubben löser en gåta" och receptionistens spelade förförelsekonster i hennes jakt på information. Till slut får vi äntligen börja äta. Jag låter maten tysta mun och fokuserar på besticken medan mina kollegor yrar runt som höns på speed samtidigt som de ströäter en köttbulle eller en sillbit i farten. Sorlet är öronbedövande.

Efter en och en halv timme är spektaklet över. Maten är uppäten och mordgåtan löst. Vi korar segrare i olika kategorier till jubel och applåder. Fyrtiotalisterna har inte haft såhär kul sedan Sven Melander drog fräckisar i Nöjesmassakern 1987.

Själv går jag hem, lägger in julklappsosten i kylskåpet och tröstar mig med failbloggen.

God Jul!