Sidor

2009/01/30

25 procent (cirka)

Jahaja, då var det sålt! Lägenheten alltså, för er stackars regelbundet återkommande besökare. Farhågorna om att fastighetsmarknaden skulle vara lika död som kreativiteten inom svensk filmindustri kom på skam. Det var ett jävla liv faktiskt. Priset gick upp med 25 procent. Jo, jag tackar jag. 

Nu blir det finmiddag ikväll. Fredagsmys de luxe. Amaronevin och oxfilé. Framtiden ser ljus ut.

Trevlig helg. 

23000 procent!

The Long Tail är det senaste för alla som pysslar med PR och webb och sånt mög. I korthet går det ut på att tack vare internet är det numera möjligt och meningsfullt att tjäna pengar på de smalaste av intresseområden. Det spelar ingen roll hur udda det är, det finns alltid några i världen som är intresserade av (och vill betala för) vietnamesiska 1700-talsdikter, experimentell etiopisk jazz, porr med dvärgar inlindade i gladpack, avsnitt av "Efterlyst" från 1999 etc etc.

Därför ska man börja ta dessa kulturyttringar på allvar och inte längre stirra sig blinda på de stora kassavältarna på hitlistorna. Hitlistor som dessutom börjar tappa i relevans eftersom det finns ett mycket rikare och mer intressant kulturutbud bara man letar.

Till skillnad från mediebolag finns det några som fattat grejen med internet. Monte Python t.ex. Mannen som myntade begreppet "The Long Tail" har en blogg på på den hittade jag idag den här nyheten:

Free pays off for Monty Python
From
Mashable: On the Monty Python YouTube channel they wrote: “We’re letting you see absolutely everything for free. So there! But we want something in return. None of your driveling, mindless comments. Instead, we want you to click on the links, buy our movies & TV shows and soften our pain and disgust at being ripped off all these years.”
And you know what? Despite the entertainment industry’s constant cries about how bad they’re doing, it works. As we wrote yesterday, Monty Python’s DVDs climbed to No. 2 on Amazon’s Movies & TV bestsellers list, with increased sales of 23,000 percent.


23,000 procent! Sug på den, skivbolagsnazister. Nej vänta, ni satt visst i möte med era jurister och ska stämma ännu någon 17-åring på miljonbelopp. Pajasar!

Dagens hjärtlösa

Dagens "jag har svårt att känna sympati eftersom du tyvärr verkar rätt så dum":

Läkare torskar en miljon på grund av casinobeteende vid aktieaffärer. Gör om, gör rätt.

2009/01/29

Spotify - my 5 cents

Hajpen kring den senaste internetflugan, strömmad musik direkt till din datormaskin, har som vanligt när det gäller grejer på nätet varit pinsamt överdriven. Spotify är inte det bästa som hänt sedan ångmaskinen satte igång den industriella revolutionen men jag kan sträcka mig till att det är en helt okej tjänst. Eller godkänd till och med. Med beröm godkänd.

Styrkan ligger i två saker. För det första spellistorna, som man kan skapa och dela med sig av. För det andra utbudet. Okej, utbudet har fått en del kritik, men det är en detalj som går att åtgärda. Tryck in mer musik helt enkelt. Om man sen gör en mobilapplikation som gör att man kan använda mobiltelefonen som rörlig musikmaskin är man tamejfan hemma. Då behöver vi inte längre tjafsa med hemmastereo och iPods och sladdar hit och dit. Press play. Tjonga in reklam eller ta betalt. Folk kommer betala, jag lovar.

Därför blir jag lätt förvånad när jag läser i Svenska Dagbladet att skivbolagen kliver in på banan och omedelbart ställer sig offside. Inte bara det. De ställer sig offside med en stor strut på huvudet som det står "dum" på tillsammans med en blåsorkester som spelar tysk marschmusik.

För hur ska man annars tolka tilltaget att de vill begränsa utbudet? Exakt VAD vinner de på det? Jag förstår verkligen inte. Såhär säger Spotify själva:

"Olyckligtvis kommer vi att ta bort ett antal låtar från vår katalog och införa restriktioner för vilka länder vissa låtar blir tillgängliga i, vilket kan göra dem omöjliga för er att spela."

Ärade skivbolagspajasar. Kan ni omedelbart säga upp er och söka jobb som ligger mer i paritet med er kompetensnivå? Jag föreslår dörrvakt, institutionssekreterare på universitet, csn-handläggare eller väktare. Då får ni umgås med människor som ni kan jävlas med dagarna i ända och få betalt för det. För när ni för en gångs skull får en lösning på en framtida betalningsmodell serverad på silverfat, då väljer ni att börja fucka med den. Det är utvisning på det. Rött kort. Gå av plan. Glöm inte dumstruten.

Dagens i-landsproblem

Här sitter jag. Mitt i Stockholms city med ett infernaliskt stort utbud att välja på och så vet jag inte vad jag ska äta för lunch. Thai, husmanskost, grillat, kokt, kinesiskt, indiskt, svenskt, norskt, vita dukar eller snabbmat. 30 spänn eller 200. Hämtmat eller äta på plats. Hur man än vänder sig har man arslet bak (och munnen fram).

Fast egentligen drar jag mig nog bara för att gå ut. Jag orkar inte med människor idag. Farbrorn har blivit asocial. Vill inte prata, inte lyssna, inte se.

Kan då den här jämra budgivningen ta slut någon gång så man kan slappna av? Det känns som om jag inte har bajsat på 4 dagar på grund av att stressen tajtat till min bak värre än ett pass i trappmaskin 29 timmar.

Nu vet jag vad jag vill ha för lunch. Starkölslunch. Typ bara 5-6 starköl och ingen mat. Får man det?

----------

Uppdatering: Det blev ingen starkölslunch. (Men tack för uppmuntran.) Det blev turkiskt, 89 spänn, grillat med ståplats. Solo. Kebab med pommes och en liten läsk.

2009/01/28

Apropå techno

Dagens gubbjävel

...går till dig, man mellan 45 och 55 som på Konsum i morse stod och pillade på bröden i självplockskorgen. (Utan att köpa något!) Jag skulle vilja be dig att låta bli att tafsa med dina nedkissade bacillbemängda korvfingrar på matvaror som andra människor ska köpa och äta.

Det är sådana som du som spred digerdöden.

Din jävel.

2009/01/27

En kväll i tv-soffan

Eftersom vi stajlat vår lägenhet inför visningen fanns det igår ett minimum av möblemang och attiraljer framme. Man skulle kunnat tro att man var hemma hos a) en arkitekt, b) en väldigt fattig person, c) en pedant med kraftigt anal böjning, eller d) all of the above. Därför kunde jag inte efter gårdagens visning göra som vanligt och koppla av med lite infantilt datorspelande. Datorn stod nämligen inklämd i garderoben tillsammans med osorterade handdukar, gamla skor, en kasse diverse rengöringsmedel och allsköns attiraljer som kan benämnas "övrigt". Orka plocka fram datorn ur den sörjan klockan 20.58. Nej.

Därför kunde jag igår åter stifta bekantskap med den underbara uppfinning som kallas televisionen. Det tog ungefär 10 minuter att komma ihåg varför jag lagt ner det mediet.

Som den pretentiösa gubbstrutt jag är valde jag kategoriskt bort allt vad kommersiella kanaler heter. På SVT24 hittade jag programmet Sverige. "Äntligen. Lite kultur", sa min inre röst. Jag fick se Sven Wollter mumla i skägget och Tomas von Brömssen rita självporträtt och låna ut lite mjölk till sin granne Ulla Skoog. (Ligger de med varann?) Inte direkt något att skriva hem om, men ljusår bättre än vad som helst på TV3/TV4.

Men mitt i programmet kommer skamkuddeinslaget. Ett gäng musikhögskolestudenter ska spela. De har i vanlig ordning fått för sig att de ska göra något eklektiskt (kittlar inte kräksreflexen när man säger det ordet?) crossover-knas och spela medeltidsmusik på "technovis". Det kan jag säga på en gång att techno, det var det inte. Inte alls.

I musikerkretsar är ett vanligt skällsord "musikhögskolemusiker". Det finns en anledning till det. Av någon outgrundlig anledning verkar det som att ju mer musikteori man läser, desto sämre musik spelar man.* Igår kunde man se och höra hur utbildade proffs skapade bajs i programmet Sverige. En långhårig tomte spelade cello samtidigt som han sportade ett sånt där litet skägg på hakan som gör det omöjligt att ta honom på allvar. Hans kompis lirade någon slags luta med klassisk pinne-i-röven-pose och bula i brallan. Två tjejer i dräkter från Gotlands medeltidsvecka tutade i flöjt och sjöng. Det var inte techno. Det svängde som en linjal. Det var en uppvisning i bristande omdöme.

Glo på eländet om ni vågar. Det är cirka 30 minuter in programmet.

Ikväll är det datorn som åker fram.


* Och det omvända är också sant. Den mest nyskapande musiken de senaste decennierna har gjorts av totala amatörer.

2009/01/26

Ignorance is bliss

Under dagens lunch avhandlade mina kollegor tv-programmet Let's Dance.

Jag hade ingenting att tillföra.

Det kändes bra.

I väntan på inlägg

...förser jag er istället med en uppryckande liten melodi såhär i början av veckan. (I alla fall om ni har Spotify, om inte kan ni hulka på i vanlig måndagsmonotoni.)

Weezer - Greatest man that ever lived

Fler magsura inlägg kommer men just nu är det lite hektiskt med jobbprojekt, barn som snuvar ner min kostym, kollegor som skickar infantila mail och en sönderstajlad lägenhet som ska säljas till högstbjudande (helst en mångmiljonär utan grepp om plånboken). Ni vet, det där som kallas Livet.

2009/01/22

Skammen, part 2.

Innan jag blev småbarnsförälder hyste jag ett vagt förakt för dessa regrederande människor som gick omkring och vallade sina minstingar som vore de gjorda av porslin samtidigt som de pjatade bebisspjåk. Det gör jag i och för sig fortfarande. De sätter sig själva i världens centrum och är helt plötsligt så himla viktiga då de är Föräldrar.

Men idag märker jag att jag har börjat regredera själv. På utsidan av vänster hand har jag lyckats få ett litet sår. Det har jag satt ett plåster på. Ett skalmanplåster. Det har jag gått omkring med och känt mig lite duktig. "Titta på mig. Jag har ett barnplåster. Jag är en såndär pappa som har barn som har plåster med bamsefigurer på. Så himla mysig och modern och mjuk jag är. Titta!"

Hur gick det till? När började jag tycka att det är ok? Jag hade ju faktiskt vanliga plåster hemma i badrumsskåpet, UTAN skalman på. Men nej, jag valde medvetet att sätta på mig det här eftersom det kändes lite mysigt.

Jag hoppas det går över när barnen växer upp för så här får det inte gå till. Jag ber om ursäkt.

Skammen!

Idag gjorde jag det förbjudna på en workshop. Jag relaterade till Apple som exempel på webbplats. Nu ska jag ta på mig tagelkalsonger och sätta mig i ett hörn och piska min rygg iförd en dumstrut.

Fy satan så erbarmligt.

2009/01/21

Varför jag misstror PR-människor

Av en slump hittade jag denna sköna presentationstext på en PR-byrås webbplats idag. 

Ett välkänt kinesiskt ordspråk påstår att "början av visdom är att kalla saker vid deras rätta namn". Det vi gör handlar om att använda rätt sorts taktik vid rätt tidpunkt och vi vill gärna tro att vi utför vårt arbete med en viss "je ne sais quoi" som gör att vi sticker ut. Därav vårt namn: taktik - eller "tactique", som de skulle säga på franska - Tactiq. Et voilá. 

En välkänd svensk metod är annars att skriva saker på dess rätta språk. Kinesiska ordspråk och franska glosor? Är det New Age ni håller på med?

PR. Nej tack.

2009/01/20

Finsk stämning

Jonas insåg på en gång att han inte borde ha tittat på den där "roliga" filmen 2 girls 1 cup som innebandypolarna hade tipsat om. Speciellt dumt var det att berätta för Helene att han hade en kul film på lager.

Nu skulle de inte ligga med varann ikväll. Heller.

2009/01/19

Helgens blodtryckshöjare

Som mitt yrkesliv har sett ut har jag fått uppfattningen att en majoritet av personerna på chefsnivå lider av syndromet "dum i huvudet". Det är kanske inte så märkligt, enär befolkningen i stort verkar ha en majoritet av idioter. Kanske kanske är det till och med så att fördelningen på chefsnivå rentav har en högre frekvens av knasbollar och psykopater? Att de på grund av sin självförhärligande världsbild dras till yrken där man får vara chef? 

Själv tror jag det ligger något i den gamla visdomen att en bra ledare är en person som egentligen inte vill leda, men som gör det för kollektivets bästa. Dåren som står och viftar frenetiskt med handen när klassen ska ha en ordningsman, han ska man se upp med.

Men det här är helt meningslöst för mig att sitta och spekulera i. Jag nöjer mig med att visa upp ett exempel som jag hittade i DN igår. (DN hade i sin tur snott denna lilla feature via ett redaktionellt samarbete med tidningen Chef.)

Här kan vi läsa en intervju med Lotta Moos, chef för köpcentrumet Nacka Forum. Hon brinner för sitt jobb. Och då menar jag inte en sån där lugn och stillsam brasa som man kan mysa framför när höstmörkret lägger sig runt knuten. Nej, jag menar brinner som i en Fire Storm. Eller brinner som i en 5-tons napalmbomb över Fallujah. Lotta är helt enkelt ett med sitt jobb. Hon är arbetsgivarens våta dröm. 

För att se vidden av galenskapen rekommenderar jag att ni läser hela artikeln, men här är några axplock av vansinnet.

"...för mig är arbetet en del av mitt liv. Jag har exempelvis aldrig tagit ut VAB." (Vård av barn, min anmärkning.)

"Jag tvekar aldrig med ett beslut, utan använder allt i min makt för att nå dit jag vill. Det har hänt att medarbetare har slutat på grund av det."

Onekligen är brand inblandat. Det verkar ha brunnit i huvudet på Lotta.

Som en pikant detalj har hon döpt sina yngsta barn till Wera och Zara. Det låter ju ganska harmlöst och trevligt. Tills man får reda på att det är efter två klädkedjor som Lotta ville ha till sitt köpcentrum. Om hon fick en son till skulle han få heta Hugo. Efter Hugo Boss. 

Nu ska jag gå och krama alla mina byråkratiska myndighetschefer och kanske till och med köpa blommor. I jämförelse med Lotta är de rena management-gurus. 

2009/01/16

Mitt jobb, fredag eftermiddag

15.52 Får länk till ovanstående seriestripp på msn.

15.53 Skrattar högt.

15.54 Kollegorna från rummen bredvid blir nyfikna och undrar vad jag skrattar åt. Det är två kvinnor, ca 35 och 60 år gamla.

15.55 Jag får förklara att de kanske inte riktigt kommer att dela min humor.

15.56 Jag får förklara begrepp som Windows 7, UI och Vista.

15.57 Det blir finsk stämning.

Men ändå, det var ingen total katastrof. Stundtals på mitt jobb får man förklara att "snabel-a, det har man i epostadresser. I en webbadress till en hemsida finns det inga snabel-a."

Kollegan fånstirrar ett par sekunder och svarar: "Är du säker på det?"


(Okej, det sista är en överdrift, men nästan så är det. Nästan. Hårfin skillnad. I alla fall med en del.)

2009/01/15

Kom å köp!

Välkomna, välkomna till svenne banan-land i en av Stockholms närförorter. Här finns allt du kan tänkas vilja ha. Tunnelbana till Södermalm på några minuter, mysiga lattecaféer med creddig personal, gröna promenad- eller joggingstråk, badplats ett stenkast bort, barnvänligt utav bara helvete och ett minimum av mysko kufar.

Nu säljer vi vår lägenhet där vi bott de senaste sju åren. Sju fantastiska år, skulle jag vilja tillägga. Tre goa rum med ett kök och ett badrum. Allt i en kvadratisk planlösning utan konstiga vinklar och vrår som man ändå inte kan möblera. Här kan man möblera hur mycket man vill, vilket även kan ses på de bilder där vi har minimerat vårt eget bohag så att du ska kunna fantisera in dina egna möbler som du köpt på Mio och ärvt av farbror Ernst.

Grannarna är en mix av gamlingar som inte gör en fluga förnär och folk kring 30 som inte gör mycket annat än skaffar barn. Ska du/ni ha barn, this is the place. Det vimlar av förskolor och parklekar och sånt runt knuten. Ska ni köpa barnvagn på Blocket är chansen stor att ni hittar en tre kvarter bort.

Själva ska vi bara flytta 300 meter till en nybyggd fyrarummare, så risken finns att vi stöter på varandra fler gånger än hos mäklaren. Då kan ni passa på att fråga oss om sopsorteringen, hur man bokar föreningslokalen och annat praktiskt man inte orkar sätta sig in i på en gång. Om jag skulle drista mig att ta upp några nackdelar med lägenheten skulle det i så fall vara att Com Hem står för TV och bredband. Man kan dock skaffa ADSL med annan aktör. Grannen direkt under bokar alltid lördagsmorgonen i tvättstugan så den tiden är körd är jag rädd. Men om man köper en egen tvättmaskin och kopplar in så slipper man den konflikten.

Nej som sagt, det här är ett himla bra boende. Om än något vinklat för dig som gillar söder, kanske jobbar med något mediarelaterat jobb, håller på bajen, är barnkär etc. Har du en småbitter blogg som jag skulle du känna dig right at home.

Välkommen på visning den 25/1.

2009/01/14

Slim fit revisited

Detta inlägg är en hommage till Apans lilla blogg.

-----------------------------

Går till Åhléns på lunchen. Det är ju rea så man kan fynda sig en fin skjorta att ha på jobbet.

På rean finns bara "extra slim fit". Å ja ba: nääääe. Vet hut. *klappar mig på magen*

*tröstäter*

*sparar pengar*

Det vackra folket

Dagens "jag blir helt fascinerad så jag kan inte sluta klicka runt istället för att jobba"-länk går till www.beautifulpeople.se. Snabb sammanfattning: nätdejting / community enbart för "snygga" människor. Man får ansöka om att vara med genom att skicka in foto. Medlemmarna godkänner eller förkastar sedan ansökan.

Efter att ha klickat runt och bland annat kollat hur jag själv skulle stå mig i konkurrensen kan jag säga att alla mina fördomar slog in. Med råge.

Så mycket yta.

Så lite innehåll.

Spraydate, som jag minns det, framstår som Mensa i jämförelse.

2009/01/13

Instruktion till släkt och vänner

Om jag någonsin hamnar i ett sammanhang där jag hamnar på en så kallad "vimmelbild" - skjut mig. Make it quick.

Det hade jag ingen aning om

Inte visste jag att Bush höll på med piratkopiering? Vem ska nu rippa alla barnfilmer?

Dagens bästa blogginlägg

...står Perpotator för. Jag håller med om vartenda ord och har delvis samma erfarenheter. Arbetsgivare är en bunch of motherfuckers.

Dagens ilskna fist i arslet på företagssverige.

2009/01/12

Inredningstips

- Hörru Britt-Marie, skulle det inte vara tjusigt med ett sånt här koskinn på golvet? Lite rustikt liksom? Lite lantligt?
- Jaa, Sixten. Den skulle vara jättefin i vår pub i gillestugan. Om du ringer på annonsen kan jag fixa varsin grogg så länge. 

Årets skönaste hittills

Goodbye, biatch!
Jag hade precis årets skönaste samtal. Det var med Com Hem. Jag sade upp min uselt dåliga bredbandstjänst. Uselt dålig, enär tjänsten fungerar lite när den vill samtidigt som jag betalat ett jävla överpris i ett par år nu.

Men idag skrattade jag mig faktiskt igenom hela talsvarsträdet och väntetiden med ett brett flin på munnen. Jag satt och memorerade alla de stunder jag stått och ryckt i modemets strömsladd som en annan idiot eller suttit och apatistirrat på den lilla ikonen nere till höger som visat att "internetuppkopplingen är trasig".
Fast nu slår det mig. I det nya huset kommer vi att få sånt där modernt fibernätverk. 100 Mbit tjong i väggen. Men det kommer från Telia. Aldrig får man vara riktigt glad. Eller egentligen är det väl skitsamma. Alla leverantörer av bredband är väl en bunch of motherfuckers?

Var det såhär det skulle va?

Helgen kom och försvann i ett töcken av ångest, stress och hårt arbete. Idag kommer nämligen mäklarens fotograf hem till oss för att ta bilder av lägenheten. Då gäller det att ha möblerat om, städat och stajlat så att det passar in i mallen av "tjusigt svenskt svenne banan-hem anno 2009". Komplett med små ljusstakar, matchande badrumshanddukar och kuddar i soffan.

Är det egentligen inte jävligt likriktat och torftigt? Jag känner mig kidnappad av Martin Timell och alla själlösa "inredningsexperter" som televisionen har skänkt oss. Måste alla hem se likadana ut för att lägenhetsköparna ska öppna lädret? Ja, tydligen.

Det enda sköna detta förde med sig var Den Stora Rensningen då allt junk som jag retat mig på äntligen åkte ner i soppåsen.

Nu försöker jag lyssna på Hunger Hotell av Eldkvarn. Om man ska gå på demografiska data borde det vara precis min påse. Men tyvärr. Gubbkvoten är tydligen inte helt fylld än.

Skönt.

2009/01/09

Barnblogg revisited

När vi kom hem från dagis idag lekte vi lite med leksakerna som kom i tomtens paket. Bland annat något slags spel där man ska bygga ihop en lus av plast. Tydligen en klassisk leksak som jag aldrig sett förr. Då går 2-åringen loss.

2-åring: Suuuuuger...
Jag: Suger lusen?
2-åring: Myran suger.
Jag: Är det en myra?
2-åring: Suuuuger blooood.
Jag: Suger myran blod?
2-åring: Mmm....

Ajajaj, tänkte jag. Här har vi ett gediget faktafel och nu måste jag tillrättavisa min son med korrekt information. Han har ju blandat ihop myror med arbetsgivare.

2009/01/08

Saker jag gillar #32 - slänga grejer

Vi har haft en utrensningsaktion här hemma. Allt gammalt mög ska ut, för nu ska här göras en lättare stajling av lägenheten i syfte att kränga bort den för så mycket pengar som möjligt. (I denna lågkonjunktur från Helvetet! Skön tajming.) 

Så jag var precis på återvinningsstationen och slängde en hel bil full med skräp, gamla färgburkar, trasiga rullgardiner, frigolit och fan och hans moster. Släng, släng, släng. I olika containrar.

Det var som sex.

Bannemej.

To beat the devil

Idag kändes det här som balsam för själen.

http://open.spotify.com/track/5AOfr6qQVkJhqVdXQbgdXf

Att komma till jobbet...

...ska vara som en schlager. Och eftersom schlager i mitt fall är detsamma som mild tortyr så stämmer det. När klockan ringde imorse var det lika välkommet som en smäll på munnen. Sen gick det utför.

Eller nej, riktigt så illa är det inte. Det är uthärdligt. Men frågan är om det är uthärdligt för att de facto är det, eller om det är min hjärna som intalar sig det som ett slags överlevnadsstrategi? Da chicken or da eggz?

En sak som dock är lite svår att handskas med är alla dessa kollegor som riktigt sprudlar av livsglädje och tjoar "god fortsättning" så det ekar i korridoren. Och sen följer frågan "har ni haft det bra?" Trevligt i och för sig, men ändå lite lätt tjatigt och med en smak av ointresserad artighet. Eller jag vet inte. Jag kanske är socialt handikappad?

Nu -> jobb! "Your mailbox is over its size limit."

2009/01/05

Vad är oddset?

Precis när jag läser det här inlägget hör jag hur mina två barn börjar göra något konfliktrelaterat varvid jag vänder mig om och ser hur den äldre sonen dragit ner brallorna och försöker olla den yngre sonens bok. 

Efter att på ett väldigt pedagogiskt sätt instruerat sönerna att det inte är ett socialt accepterat beteende slår det mig, vad är oddset på det sammanträffandet?


2009/01/04

Tobbe - för vem när då?

På årets hittills smällkallaste dag beslutade sig vår familj för att åka lite kollektivtrafik. Vid Hornstull skulle det bytas till buss och då såg jag den. Affischen. Sats skulle ha invigning av en ny tortyrcentral och för att skänka lite flärd åt evenemanget hade man anlitat sig av profilen Tobbe Trollkarl. 

Hur tänkte man egentligen där?

På vilket sätt skulle Tobbe Trollkarl bidra till att locka presumtiva motionärer till ett nytt gym? Vad ska han göra på invigningen? Trolla lite medans man köper ett årskort för 8000 spänn? Vilket mervärde! Jag hajar verkligen ingenting. 

Men vem var det egentligen som tyckte att det var en bra idé? I mitt inre ser jag en oerhört driftig och energisk kvinna mellan 25 och 30 som jobbar som aerobicsinstruktör på deltid samtidigt som hon kör eget inom något slags livsstilscoaching. Hon är påfrestande positiv och energisk och ser hela tiden möjligheter istället för problem. Samtidigt saknar hon helt det som andra kallar fingertoppskänsla eller en förmåga att utvärdera vad som passar i vilket sammanhang. Det är mer raka rör och kör så det ryker som är hennes melodi. ”Jag vet, min kompis känner Tobbe Trollkarl (läs: de gick i högstadiet tillsammans), han ställer säkert upp då vi inviger vår nya SATS-anläggning!”

Och visst, eftersom Tobbe Trollkarl också vill åka till Mauritius som alla andra på TV4 så ställer han såklart upp. Men på vilket sätt blev tillvaron bättre av det här? Ja, inte vet jag. Och nu märker jag att jag bara fabulerar ihop ett helt värdelöst kåseri. Inte vet jag om det var en hurtig tjej som ville se Tobbe trolla. Jag vet bara att såna här kändisjippon vid SATS-gym/Farsta Centrum/Media Markt Kungens Kurva eller you name it inte är min påse. Och jag kan inte för mitt liv komma på vems påse det skulle kunna vara. Så varför finns hela fenomenet? 

2009/01/01

Gott Nytt År

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

    
Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

     
När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

       
Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

   
Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

     
Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig