Right on track

Så har då den nya programledaren för På Spåret avslöjats. Det blev Kristian Luuk, som jag av en händelse kallade för en gubbe (komplett med doft och allt) häromdagen. Sålunda är min reaktion över detta faktum: Toppen! En gubbe på en gubbes plats. 

Nu vill jag bara få reda på ett det blir Per Sinding-Larsen som ska sitta bredvid och se obekväm ut. Den pillemariska minen behärskar han i alla fall. Till skillnad från Björn Hellbergs tennisanekdoter från förr och nu skulle Per kunna bidra med festivalminnen från anno dazumal. 

Jädrar va bra.

För en stund sedan på msn

Två vita män pratar om samtidsfenomen. Tristess, ironi och förakt för allt folkligt i en ohelig mix.



30+ säger: Skulle inte du vittna i TPB-rättegången?

johnny_ben_dover säger: haha nej nej

johnny_ben_dover säger: men jag har lyssnat på den, de streamar ju den live

30+ säger: jag vet, har försökt lyssna men somnar

johnny_ben_dover säger: förstår det. du vill ha enkel tydlig underhållning

johnny_ben_dover säger: gärna ngt som är lett av Adam Allsing som Speaker

johnny_ben_dover säger:f ör att hålla dig igång

30+ säger: Jag vill ha dratta på ändan-humor och tjejer som visar tuttarna

johnny_ben_dover säger: precis

30+ säger: gärna på tv4

johnny_ben_dover säger: tydligt

johnny_ben_dover säger: klassiskt

johnny_ben_dover säger: och enkelt

30+ säger: och oförargligt

johnny_ben_dover säger: moraliska och etiska ställningstaganden vill du inte ställas inför

30+ säger: gärna vanligt folk som ska åla i grädde på Stora torget i Halmstad, komplett med publik och nåt dansband som pausunderhållning

johnny_ben_dover säger: vikingarna är på väg tillbaka

30+ säger: äntligen!

johnny_ben_dover säger: visste du att det är otroligt mycket utvecklingsstört folk som gillar dansband?

johnny_ben_dover säger: a coincidence? i think not

Popcirkus = mög

Nu är jag kanske den siste mannen på jorden som ska öppna käften för att deklarera vad som är hippt, inne och bra när det gäller populärkultur. Mina egna åsikter om vad som är bra musik etc. är sedan länge cementerade. (Komplett med ett par benknotor instuckna, på en sjöbotten.) 

Men som den gubbe jag är känner jag igen andra gubbar när jag ser dem. Och det ska jag säga, det Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen presterar under namnet Popcirkus på SVT, det luktar gubbe lång väg. Sur gammal otvättad gubbe med kissdoft. 

Den här veckan lyckas man ändock med konststycket att bara visa upp kvinnliga musiker. Det ska de ha en eloge för. Men vad har programmen egentligen innehållit? Förra veckan såg jag hur Per Sinding-Larsen sprang omkring i London med ståfralla i brallorna och scoutade Brian Enos gamla kvarter. Brian Eno!? Ja, det kändes ju fräscht. (Inte.) Den blonde skåningen var som en pojke i en gottisaffär. Tyvärr var det bara du som hade kul Per.

Och kan ingen säga åt Kristian Luuk att han har kört den där grejen med att spela ny musik för pensionärer alldeles för länge nu? "Nej men oj. Tyckte tanten att det var lite för mycket dunka dunka? På hennes tid var det melodier som man kunde dansa till." Ja, vi har hört det nu. Sjutton gånger. Gör något nytt, gubb-Kristian. 

Musiken dömer jag ut, enkom på det faktum att det är sånt jag känner till. Med andra ord kan det omöjligt vara något som är nytt eller bra. 

Nej hörni. Om ni fått göra det här programmet för 15 år sedan, när ni spånade på idén första gången, då hade det varit kanon. Men idag är inte ett upplägg från 1995 bra TV. Oavsett om man finns på Facebook också. 

Popcirkus: 5 gubbar av 5 möjliga.

Photoshopfrossa

Så inföll då Årets Händelse. Skit i finanskriser, SAAB och Let's Dance. Nu händer det något Fint. Kronprinsessan har förlovat sig. Och så går medierna igång. Det blir ett jävla liv. Allt ifrån klang & jubel till surmagad kritik som inte ens jag mäktar med att läsa. Man må tycka att det är gammaldags och omodernt, men det räcker med att kolla runt omkring sig för att se att de flesta gillar det här. Det är teater. Det är skoj. Det är fest.

Det enda jag vänder mig mot (förutom att vi kommer att dränkas i bevakningen från detta spektakel 24/7 i ungefär 2 års tid) är att programmet Photoshop nu jobbar så det glöder om datorprocessorerna på mediernas redaktioner. Det är kollage och montage högt och lågt. Brudklänningar här och prinskronor där. Klipp och klistra.

Infantilt så det förslår.

Men jag är inte den som är den. Jag tar till mig det här. Jag anpassar mig. Jag har också Photoshop och ställer upp med ett eget bidrag. Håll till godo.

Lathund för säljande konsulter

Ibland kan det slumpa sig att du har ett jobb som innebär att sälja varor eller tjänster. Till andra företag, organisationer eller myndigheter. Då ska du veta att människorna som jobbar på dessa arbetsplatser blir kontaktade i tid och otid (mest otid) av människor som du med liknande ärenden som ditt. Det tar tid från deras arbetsuppgifter. Eller tid från deras skvaller med kollegorna, deras Blocket-surfande eller deras bloggande. Det är viktig tid. Vilket gör ditt säljarbete till en komplex uppgift. Som ett led på vägen skulle jag därför vilja ge några goda råd. Kalla det en lathund om du vill. Det här är grejer som gör att jag slutar lyssna redan efter 10 sekunder.

1. Du säger "Hej [förnamn]" fast vi inte är polare.
Här skulle man kunna tro att det är en bra sak att hälsa med förnamn. Det blir lite kompisläge liksom. Men vet du vad? Det blir det inte. Det blir tvärtom. Det blir "dra åt helvete"-läge ganska omgående. Här måste du snabbt kontra med något värdefullt. Som kanske 10 miljoner till mitt privata konto eller att du erbjuder dig att plåga dig själv på något sätt.

2. Du pratar om ditt eget privata enmansföretag som "vi".
Det är lätt att bli lite grandios och entusiastisk när man har ett eget företag. Man tycker att det är lite fint. Lite ballt och kul. Så helt plötsligt säger man "vi" när det är mer lämpligt att fortsatt prata om "jag". En F-skattsedel eller rentav aktiebolag gör inte automatiskt någon stor koncern.

3. Du pratar mer än du lyssnar.
Alla vet att det är kul att sälja. Man blir liksom lite "ett med produkten". Och då blir man ju entusiastisk, för man vill berätta vad fint och bra det är. Men vet du? Tyvärr sitter tråkbollar som jag där ute i verkligheten och fattar kanske inte alls vad grejen handlar om. Och på oss är din entusiasm bortslösad. Jag är ledsen. Men go fuck yourself.

I grunden är det oerhört otacksamt att sälja. Det är en hjältes uppgift med en förlorares lön. Men ge inte upp. Framför allt, sätt ditt hopp till min standardfras - ring inte oss, vi ringer dig.

30+ goes modeblogg

När man som undertecknad måste klä på sig clownkläder som kostym och slips när man går till jobbet ökar behovet att sticka ut med små rebelliska detaljer. Detaljer som andra kanske missar men som är ytterst viktiga för det egna välbefinnandet. Mardrömmen är att glida fram som någon snubbe i Batistini-kostym från Dressman. Komplett med kulörtful skjorta och sladdrig slips för 2495 kr. Kanhända är det outsägligt löjligt att försöka upprätthålla någon slags ungdomlig attityd, men sådan är människan ursäktar jag mig med.

När alla andra kommer i sina trenchcoat-uniformer från Tiger, Lindeberg eller MQ skulle jag inte neka att svida på mig nedanstående rock. Maken till coolhet har väl aldrig skådats?

Problemen? 1. Klädmärket finns inte Sverige. 2. Modellen är troligen slutsåld. 3. Den kostar cirka 5000 spänn som jag inte har.

Fler apacoola kläder och väskor och grejer finns här.

Rapport från en jazzfest

Min granne är jazzmusiker. Idag fyllde han 30 år. Vi gick dit på en liten visit på hans födelsedagsfest. Ett sammandrag:

Jazzmusik - ja

Jazzskägg - JA

Jazztobak - nej

Festen får betyg 1 av 5. 

Fredagsmys

Helgen är här. Det innebär fredagsmys. I min lilla familj innebär det:

17.00 Far i hemmet kliver in genom dörren och möts av familjens glädje. Kramar och pussar i slow motion med suddig kameralins.

17.10 Maten står på bordet. Fläskfilé, potatisgratäng och sallad. Far öppnar en flaska rött (78 :- och veckans tips i Dagens Nyheter) med van hand under hustruns beundrande blickar. Barnen sitter stilla och nykammade på sina stolar.

18.00 Middagen är uppäten under artig konversation. Nu börjar barnprogrammen. Barnen tackar för maten och går till tv-soffan. Hustrun sätter på kaffe och far häller upp lite avec. Whisky till han och Baileys till hon. (Lite extra till hon så det blir extra uppvärmning till sen.)

19.30 Barnen går och lägger sig. Föräldrarna sätter sig i soffan för att i tur och ordning avnjuta nyheterna, På Spåret och Let's Dance.

22.30 Läggdags. Han har after shave från i morse. Hon har extra fina underkläderna med spets.

22.35 Hångel och upphetsning följt av samlag under täcket med lampan släckt.

22.42 Sovdags.

Trevlig helg hörni!

Det var allt för nu....

heter det inte, skulle jag vilja påstå. Lite gammaldags språktomtigt sådär. Och i och med det sälla mig till skaran av semantikens motsvarighet till foliehattar.

Men vafan. Man kan väl ändå inte säga så? "Det var allt för nu..." Okej, man säger "that's all for now" i engelsktalande tv-program. Men mitt vanligtvis så toleranta språkliga jag klarar inte av den svengelska varianten. Jag mår lite illa. Ungefär som när man skurit sig i fingret och står där med smärta och ett blödande finger i mun och det bara smakar salt och järn och blääää. Så känner jag när Aktuellts ankare rundar av med "det var allt för nu". Det var allt för ikväll, kan man säga.

Nu ska jag gå och kontrollera mitt pensionssparande och kanske sätta in papper i en pärm.

That's all for now, biyatch!

Mer om vardagsrespekt

Idag är en glädjens dag. Solen skiner, jobbet flyter på och min kära fru kommer hem efter en jobbresa. Det är med andra ord klackarna i taket. Minifest. Lill-lördag. You name it.

Men, även solen har sina fläckar. Så ock denna dag. Därför tänkte jag fortsätta på ett spår jag började med igår. Vi kan kalla det för 30+ lär ut vett och hyfs på 2000-talet.

1. Felstavning av namn
Jag får ett mail från en presumtiv leverantör. Mitt förnamn är fel. Mycket märkligt med tanke på att e-postadressen är korrekt och att mitt förnamn finns med där. Exempel:
Min e-postadress är typ: johan.karlsson@foretag.se
I meddelandet står det: Hej Jonas.

Hur svårt kan det vara? Och hur irriterande är det inte för oss som ofta drabbas av att våra medmänniskor inte orkar minnas våra namn?
(Not: personliga uppgifter ovan är fingerade.)

2. Nedvärdering av sin äkta hälft/sambo/partner
Ibland råkar man ut för folk som inte drar sig för att skoja med sin livspartner (eller ja, partner över huvud taget) på ett nedvärderande sätt. Ungefär på följande vis.

Kvinnor: Jag har tre barn. Kevin, Felicia och så Anders, 42.
Män: Jag hänger gärna med ut. Ska bara kolla med chefen/regeringen först.

Varför gör man såhär? Tycker man att det är roligt? Är man bitter? Eller är man bara lite gammaldags dum i hela huvudet? I min fördomsfulla tolkning är det de här människorna som alltid lyckas kladda på kollegorna när de nått 0,4 promille på personalfesten.

Till alla som håller på enligt exemplen ovan: Get your brain straight, dumbass. Det handlar om respekt.

30+ goes Frågespalt

Hej 30+.

Jag heter Berit och har en fråga. När jag och mina kollegor, tillika väninnor, går ut för att äta lunch på någon av Stockholms lunchrestauranger har vi för vana att "paxa" bord i förväg genom att lägga ut någons kappa eller halsduk lite skönt draperad över en stolsrygg. Jag har märkt att vissa ohyfsade individer då brukar ge oss upprörda blickar och en av mina yngre kollegor förklarade att det inte alltid ses med blida ögon. Hur kommer det sig? Det står ju alla fritt att "paxa" på det här sättet.

Sign. Hungrig och sittsugen


Hej Hungrig och sittsugen.

Ditt egocentriska jävla as till kärring. Ser jag dig lägga halsduken vid ett ledigt bord igen, även om lokalen är tom, så kommer jag att ge dig en dansk skalle så det svartnar för ögonen på dig. När du sen vaknar och undrar varför det är så torrt i mun beror det på att jag tryckt in halsduken ända in till gomseglet. Det är inte okej eller god sed eller väluppfostrat att sno åt sig platser från folk som står längre fram i kön. Bord tar man när man passerat kassan. Punkt.

Nystart(er)

Jag fick virus på jobbdatan igår. Ganska så märkligt med tanke på att jag verkligen inte besöker märkliga webbplatser på jobbet. (Lovar! Det är sant. Ja, förutom en del udda bloggar.) Jag brukar inte heller klicka loss på frestande länkar i sköna mail från okända människor. Men det var likförbannat en smärta i arslet att inte kunna googla. Viruset bytte nämligen ut alla sökresultat mot en valfritt slumpad lista med obskyra url-ar till Internetz märkligare hörn. Helt plötsligt blev internet en krympling. Ingen vettig sökmotor = funktionshinder galore.

Men nu är jag på banan igen. Morgonen har tillbringats med att återställa alla inställningar jag vill ha. Det var festligt. (Tvärtomspråket.) Datorn känns som ny. (Nä.)

En annan sak som är ny, men som luktar fläskigt mycket 90-tal är Perssons Packs nya skiva Öster om Heden. Efter ett decennium i kylan kommer Per Persson tillbaks med lika mycket attityd som förr. Det är manligt svårmod. Tio låtar om ett Sverige som inte syns i modebloggar eller TV4. För mig ger det här samma känsla som när man är lite lagom full och ensam. Det pendlar mellan toppar av hybris, glädje, jävlaranamma och en botten av sentimentalitet, utanförskap och missförstånd.

Men det är bra.

Äntligen måndag

Om att göra rätt

Det inte ofta det finns anledning att knyta näven i midjehöjd i något slags segergest och väsa fram "yes" mellan sammanbitna tänder tidigt en måndagsmorgon. Men idag blir jag oerhört glad åt två artiklar i Thet Swenska Dagbladhet.

Först är det Anders Björck, för övrigt den ende moderata politiker jag kan känna något slags respekt för, som sätter ner foten och avgår som högste kontrollant av underrättelsetjänsten eftersom han anser att FRA-lagen inte håller måttet. Svidande kritik av regeringen och dess lagstiftande, då det kommer från honom. Penibelt för Tolgfors och Reinfeldt. Och kudos till Björck, som gör något som känns väldigt ovanligt idag. Till skillnad från många andra följer han sitt samvete och gör det som känns rätt. Tumme upp, från 30+.

För det andra är det Pirate Bay-snubbarna, som i helgen valde att porta Metro, TV4 och Aftonbladet från sin presskonferens. Eller såhär, dessa "nyhetsredaktioner" fick inte komma in i lokalen, men kunde som alla andra följa presskonferensen streamat på nätet. De hade nämligen förut sjabblat med rapporteringen kring Pirate Bay vilket fått människorna bakom densamma att framstå som blodtörstiga idioter. Någon laddade upp en torrent till förundersökningen av Arbogamålet på Pirate Bay, och detta framställdes som om PB-gänget av snaskig illvilja ville sprida bilder på de dödade barnen. Tacka fan för att man inte riktigt vill ha med de redaktionerna på sin egen presskonferens. Jag hade gjort samma sak. Men nu gnäller medierna. "Buhu, vi fick inte vara med." Det är lite samma som när Zlatan väljer bort AB för att de skriver skit om honom. "Vi får inte intervjua Zlatan längre. Han är en diva." Nej. Det är ni som är ett ytligt sensationslystet pack och det känns jävligt skönt att folk äntligen börjar säga ifrån att medverka till er infantilisering av samhällsdebatten. Lägg ner det där med era taffliga försök till seriös journalistik och kör fullt ut med vimmelbilder på Stureplan, Hollywood-kändisars skrev och "så bantar du 10 kg före sommaren, hela listan, få en Beck-film på köpet". Asswipes!

Livsglädje

Sådärja. Nu har vi precis haft lite söndagsdans här hemma. Modell ringdans. Jag och två små killar. Det som fick dom att gå igång var Caesars gamla låt Sort it out, från 2000. 

http://open.spotify.com/track/6r3Xyu0scF9ycIFBfvtwxP

Vi jazzade på som bara den. Humöret var på topp. Något måste jag ha gjort rätt. 

Familjeliv - singelliv: 3000 - 0

Sven Otto and da sweet löv

Never check a good story, har Jan Helin tatuerat in som en gangsta-tribal över den lilla medelålders kalaskulan. Det är också min devis, i alla fall just nu, när jag läser på en av Resumés bästa bloggar om arbetsmarknadsministerns Sven Otto Littorins kärleksliv på Facebook.

Enligt Linus på Resumé förekommer följande på Sven Ottos ansiktsbok:

"Han skriver tydligen saker som: ”Löv u!! Du är sååå söt” som kommentarer på sin tjejs Facebooksida."

Jag tycker att det är fantastiskt. Det är en kärleksförklaring som bara osar av tonårspassion och ungdomligt sms-språk! Vi får se något av personen bakom den politiska rollen och det är ingen vacker syn. Det ger mig bränsle på brasan att nära åsikter som att våra politiker egentligen är ett gäng ganska rackiga småborgare med begränsat intellektuellt kapital som går igång på golfrundor, vinprovning i förortsvillan och Da Buzz som partajmusik. Och så lite "Löv u" på det, direkt från tidningen Metros sms-spalt.

Om Sven Otto lägger upp lite sköna festbilder eller pussbilder på sig själv med flickvän, säg till, så ska jag förnya mitt medlemskap på FB.

Då blir jag kolerisk

Ibland i livet hamnar man i olika sociala sammanhang med en massa halvfrämmande människor. Som bröllop. Man känner inte alla men är där för att man har en obskyr koppling. Ens fru kanske är kusin med brudgummen eller liknande. Och på detta bröllop kliver det fram någon slags snubbe som till vardags är livförsäkringshandläggare på Trygg-Hansa, men som just idag är trubadur. Egentligen är han inte trubadur idag heller. Han är en bröllopsgäst som lärt sig några ackord på gitarren och hans musikaliskt retarderade och tondöva flickvän har höjt hans ego till skyarna eftersom hon glider av stolen så snart en man smeker en gitarrhals. Eller nej, så här är det, snubbens hela kompisgäng älskar när "Henrik" (vi kan kalla honom så) drar fram gitarren för det blir så mysig stämning då.

Det enda problemet är att Henriks kompisgäng och flickvän har ett näst intill obefintligt kunnande om musik. De älskar Tomas Ledin, samlingsskivor från melodifestivalen och har bilradion förinställd på Rix FM när de åker ut till golfbanan.

Så på bröllopet sitter du där, lyckligt ovetande med en bit förrätt i käften när det blir ett oproportionerligt ståhej borta i ena hörnet av lokalen. Det hyschas och stojas, för Nu Ska Henrik Spela Gitarr För Brudparet. Man skulle kunnat tro att Elton John glidit in för att spela Candle in the wind. Så haussat är det. Folk lägger artigt undan besticken och sen bryter det lös.

Henrik fumlar med ackorden och jag kan med möda gissa vilken låt det är tills han börjar sjunga. Det är Båtlåt, av Robert Broberg. Världens enda muskstycke som gör en analogi av kärlek och båtar.

Det är här mina aggressiva fantasier börjar. Jag ser för mitt inre hur jag hoppar upp på bordet, rusar fram så att assietter och bestick flyger all världens väg, sliter gitarren ur Henriks händer och börjar slå honom upprepade gånger med instrumentet. Det blir tumult, någon stark person sliter mig från mitt offer och det hela slutar med att jag står likt Sean Penn utanför lokalen. Kläderna i oordning, blodstänk på den vita skjortan och en cigarett slarvigt i mungipan tills polisen kommer.

Så ser mitt happy place ut just där och då. På utsidan ett milt leende, på insidan ett koleriskt kaos.

Märkliga typer-listan

Jag är ju ingen kille som går igång på listor, kanske för att jag är så jävla ängslig att stöta mig med folk och velig att fatta beslut så jag vill inte göra några statements som jag behöver försvara. (Vadfan menar du att lägga upp Smashing Pumpkins på andraplats över rockband från 90-talet, de var ju BÄST!) Men vanor är till för att brytas så jag ger er:

MÄRKLIGA TYPER-LISTAN

5. Studentspexare

Älskar ordvitsar, fula glasögon och varandra. Citerar alldeles för gärna obskyra monologer ur sitt spex som ingen annan förutom deras närmaste familj gillar. Kan knasa igång på obskyra ölsorter eller diskussioner om kvantfysik.

4. Lajvare

Klär sig helst som Aragorn i Sagan om Ringen, gillar böcker om drakar och kan gå bärsärk om någon detalj i en film inte är "realistiskt medeltida". Och du har ett svärd på väggen, sa du?

3. Utbytesstudenter

Klär sig ofta sjavigt, luktar otvättat och äter alltid konstiga saker. 

2. Twittrare

Egocentrisk exhibitionism a la 2000-talet. Ännu värre än bloggare. Typiskt inlägg: 

"Är på usability-seminarium, speaker om 10 minuter."

"Dags att laga middag."

"Nu drar jag till Berns på AW, alla som vill kan komma."

Like. I. Give. A. Fuck. You white male tech-nerd in your mid-thirties. Skaffa flickvän!

1. Rojalister

Har en ohälsosam fascination för en idé att vissa människor pga. familjeband är finare än andra. Speciellt märkligt i Sverige där den kungliga familjen är märkbart lågpresterande och i princip skulle kunna bytas ut mot valfri dysfunktionell lågstatusfamilj från en TV3-dokumentär.

Igenkänning - toothpastefordinner.com

30+ goes matblogg

Sunkiga vardagskvällar i närförorten, fulla med griniga barn, räkningar på hallmattan och en äkta hälft som tjafsar om tvättstugan - de är perfekta att liva upp med lite snabb matlagning som inte kräver någon större eftertanke eller finess. Här kommer kvällens middagsrecept från vår egen svenne banan-tillvaro.

Hacka lite rödlök, fina små bitar ska det vara. Slöa inte med detta moment eftersom det typ är det svåraste av alltihopa. Efter det här blir det bara enklare. Hacka en vitlöksklyfta när du ändå håller på. (Pressa nu inte din late fan, för då blir det för stark vitlökssmak, men det kanske du gillar din jämra kockamatör?) Skvätt i olivolja i botten av en lagom rymlig kastrull och hetta upp italienimporten till en schysst hetta. Släng i hälften av lökhacket med vitlöken och hör hur sexigt det sprakar. Nästan som om Per Morberg stod bakom axeln på dig och slängde med håret. (Om du har eget långt hår kan du dra med fingrarna genom håret nu.) Innan skiten bränner fast klipper du upp en såndär papptetra med tomatkross. Ner med det i kastrullen bara. Och så på med tre deciliter vatten. Höfta om du känner dig kaxig. Sådärja. Nu kan du gå och skriva ett blogginlägg eller nåt. Eller krydda, om du känner för det. Jag kör med svartpeppar och basilika. (Färsk, om du är riktigt skitnödig.)

Efter tio minuter har soppan kokat ihop sig okej. Då har du förberett med att lägga upp resten av rödlökshacket och en tärnad fetaost som ett tillbehörsfat. Är du lite fruktig kan du lyxa till med tokbesprutad paprika också, i tunna skivor. Tunna, sa jag. 

Serveras under finsk stämning och låt maten tysta mun. Om du inte blir mätt får du väl ta en smörgås också. Och är du lite lagom halvalkad är det okej med ett glas vin eller en folköl. Själv drack jag en folköl, men är du en såndär vinalkis så är inte jag den som fördömer. (Fyllo!) 

Nu kommer förhoppningsvis det goda humöret åter och vem vet, du kanske får ligga lite också? Det visar sig. 

Smaklig spis!

--------------------------

Tomatsoppa med fetaost

 ca  15  minuter

Ingredienser för   4 port.

1 st vitlöksklyfta(or)

1 st röd lök(ar)

olja

1 paket krossade eller passerade tomater

3 dl vatten

0,5 paket fetaost

0,5 st gul paprika

Tillagning

1. Hacka vitlök och rödlök och fräs i lite olja. Spara lite rödlök till salladen.

2. Häll i tomater och vatten. Låt puttra 5–10 minuter.

3. Servera rödlök, tärnad fetaost och strimlad paprika i en separat skål så att var och en kan ta efter önskemål.

O lovely pussy

Så sant som det är sagt.

Make my logo bigger

En underbart ironisk liten video om hur hopplöst det är att jobba med stilfull design och kommunikation. Alla hjon vill ändå bara se sin logga apstort och fläska på med GRATIS REA-erbjudanden i nån avvikande chockrosa kulör. Min igenkänningsfaktor: 85 %.

Stort tack till Sofia för tipset.

Dagens vafan - sladdar

Hur kommer det sig att man kan lägga ner två sladdar i en låda och nästa gång du öppnar den har de slarvat ihop sig till ett jämra råttbo som man måste heta Houdini för att reda ut?

Företagsfilmer - ett träsk av talanglöshet

Video på nätet, det har varit "det nya" nu ett tag. Ergo inte så nytt längre. Men för oss som inte jobbar på reklambyrå utan på en myndighet så är detta just nu "The Shizzle" i korridoren. Folk kissar nästan på sig av förväntan inför vad detta "juutjuub-fenomen" som kidsen håller på med kan göra för den egna verksamheten. (Tips: satsa inte hela månadslönen på vinnare. Inte på plats heller. Helst inte alls.)

Som den som är "webb" på min arbetsplats faller det alltså under min arbetsbeskrivning att försöka åstadkomma något utav denna önskan som inte blir så farsartat dåligt att jag får revidera hela min självbild. (Som just nu är en skönmålning att jag är ganska duktig, vilket jag nogsamt försöker bevara.) Men det är inte helt enkelt när man har en begränsad myndighetsbudget. Men ekonomin är egentligen inte begränsningen har jag märkt. Problemet är att hitta en videoproducent som är något att ha.

För vad är det egentligen med den här branschen av frikörande filmarsnubbar? Oavsett vilken produktion man tittar på så följer de alla samma mall och hantverksgrepp vilket gör att resultatet suger tubsocka.

1. Först en liten vinjett som man snickrat ihop själv i videoproduktionens motsvarighet till PowerPoint. Det är hemmasnickrade animationer och fula typsnitt. Gärna i ett egenritat gränssnitt där man lyckats klippa in företagslogotypen som pixlig gif i gigantformat.

2. Sen en musiktrudelutt som man lagt på för att det "ska låta fint" och för att det är så "tråkigt med tystnad". Om jag säger såhär - hellre en livstid som döv än två minuter till av denna eländiga muzak. En sak som alla stora företag verkar ha förstått, men som gått många mindre förbi, det är att musiken står för en oerhört stor mängd av det emotionella intrycket. Så varför då köpa en skitlåt från en studiomusiks-cd som en stackars misslyckad musikhögskolemusiker har knåpat ihop för att kunna köpa falukorv till sin lilla familj istället för att sätta sig ner och tänka ut "vilken musik skulle passa för oss"? Då är faktiskt tystnad bättre. Studiomusik-cds borde brännas på bål. Och deras upphovsmän skolas om.

3. Sen kommer själv filmen, som i 5 fall av 10 är företagets chefsgubbe i kostym som mumlar i skägget om tillväxt och nya möjligheter. I 3 fall av 10 är det något med segling. Och i 2 fall av 10 är det en maskin som svarvar high-tech stål till någon kolchos i Nord-Korea. I samtliga fall varvas ostiga miljöbilder med varma människor som ler mot varandra på ett konstlat vis (gärna i kontorsmiljö eller över en kopp kaffe.)

4. Efter 10 sekunder av film känns det som om man tappat två år av sitt liv, för det är så erbarmligt taffligt och långsamt.

I korthet, det är ett himla slarv med detaljer från start till mål vilket gör att det helt enkelt blir en film som är kontraproduktiv. Den försämrar avsändarens intryck istället för att förbättra den. Och det är inte det jag vill lägga skattebetalarnas pengar på.

Men vad beror det här på? Är det något generellt för Sverige? Ska man dra lite växlar på det hela så slår det ju igenom på allt som produceras med rörlig bild i det här landet. Vi har en (1) hyfsad producent från Sverige som fått göra lite musikvideos med Madonna m.fl. och honom hyllar vi som en gud. Resten är ett gäng medelmåttor. Av dessa jobbar de minst hopplösa med TV. Sen kommer gänget som gör spelfilm. Sist i kön kommer dom som inte platsade in där heller utan som får blåsa företag på pengar med presentationsfilmer.

Tips på skickliga och kostnadseffektiva produktionsbolag med kreativa grepp emottages tacksamt.

Mer humor

Kartläggningen av min humor är inte slut än. Det här är också oerhört roligt.

Ännu en kul grej

I DN På Stan: 

Hudnära och intimt med Cullbergbaletten. 

Det tycker jag är en rolig rubrik.

30+ tjuvlyssnar

Röd linje mot Norsborg 15.27. Plufsig man mellan 25 och 35, iförd slitna jeans, sjavig vinterrock och stjärtfula 80-talsbrillor i nytt snitt försöker prata i sin mobiltelefon.

Man: Göru?

Man: Jag sitter på tunnelbanan. Slussen...

Man: Va sa ru?

Man: Mmmm...

Man: Vasaru?

Man: Vet du vad jag skulle vil...saru?

Man: Vet du vad jag skulle vilja? (Med ett porrigt, intimt tonfall.)

Man: Mmm...

Man: Jag skulle vilja att du satt på Sturehof varje dag när jag slutar jobba. (Med samma intima tonfall.)

Man: Mmm...

Man: ...saru?

Man: På Sturehof. När jag slut...saru....slutar jobba. 

Man: Aaa...

Man: Nu måste jag gå av. 

Man: ...saru? (Går av.)

Jag: *tacksam*

Så skrattar jag en smula...

Efter det förra magsura inlägget kan man fråga sig vad jag egentligen tycker är roligt. Det här till exempel, det är riktigt roligt:

Så dör jag en smula...

Elitisten i mig kommer så gott som alltid fram när jag hittar en illustration som den nedan. Nyss gjorde jag det när jag slösurfade i väntan på att få göra min dragning för ledningsgruppen.




Det finns så mycket som är fel med den här bilden.

1. Temat i sig. Nu ska här skojas till om hur tokigt det var innan vi alla hade datorer. Hohoho. Nej, det är inget kul tema.

2. Formen. Vem tyckte att det var en bra idé och snygg design med små rundade hörn och en stjärtfärgad bottenplatta?

3. Den visuella motsvarigheten till förinspelade applådskratt - det vill säga en liten tecknad gubbe som öppnar munnen i ett provocerande apgarv. Han förekommer så gott som alltid när någon imbecill tycker att det behövs en förstärkningseffekt. Nej, det blir inte roligare av att den lilla gubben står där och skrattar. Tyvärr.

4. Slutklämmen. Självklart en fräckis. Det ska alltid vara en fräckis. Det är aldrig roligt.

Tröttsamt

Några saker i samtiden som jag redan är innerligt trött på:

Artiklar i tidningar där vinkeln är "här är det minsann ingen kris, vi ökar/anställer/säljer mer/investerar/pitchar/öppnar upp/rullar hatt/spelar på läppen" lika mycket som förr. Ja, vi har hajat att det är så kallad kris nu, meine liebe journalisten. Kom på en ny vinkel.

Alla förstå-sig-påare som efter Anna Odells debacle går ut i medierna med frivillig dumstrut och deklarerar att "X - det är inte konst". X kan i detta fallet vara självmord, spelad psykos, störande beteende eller vad som helst som inte är en tavla eller en skulptur. Nu tycker jag att hela grejen med att spela psykotisk kanske inte var så lämplig att genomföra eftersom det är så otydligt vad Anna Odell ville uppnå (enligt utsago får man vänta till maj månad för facit), men man behöver inte komma ut ur sin inskränkta garderob och bli allmän konstkritiker bara för det. Vad hade ni gjort om det var en upprörande bok? Begärt bokbål på allmän plats?

Inga möten = wohoo!

Idag ser min kalender ut såhär. Det känns gött. Dessvärre måste jag läsa ett ganska trist dokument på 27 sidor och ge lite intelligent feedback. Men hey, vad som helst för att slippa möten.

Möten = en försmak av döden.

Inga arabiska matematiker, tack!

En längre tid nu har jag gått omkring och aktivt försökt hitta saker att reta upp mig på. Glädjande nog har det varit svårt. Men idag fick jag mig något till skänks av den konservativa facklan Thet Swenska Dagblahdet. Eller ja, de rapporterar ju bara om eländet, men ändå.

Som så ofta förr är det Volkspartei Schweden, partiet utan identitet, som vill bringa Ordnung och Redlighet in i vårt förmodat anarkistiska samhälle där alla helst ska vara likadana. Nu är det inte längre okej för små barn att lära sig saker på sina modersmål. Nej, om undervisningen i matematik till exempel sker på arabiska, då lär man sig ju inte svenska. Detta världsspråk, de gamla karolinska titanernas ädla tungomål. Vad skulle Esaias Tegnér sagt?

Det här är så jämra populistiskt (för fel intressegrupper) att jag nästan tar till lipen. Kan ni inte skippa det där påståendet att ni är ett liberalt parti snart? Kom ut som de värdekonservativa knäppgökar ni är. Kicka ut Birgitta Olsson och Alexander Bard och sträck en försonande hand mot Jimmie Åkesson. För ur ett pedagogiskt och samhälleligt perspektiv är det här förslaget lika bra som att typ, hälla bensin på en brasa, köra på fel sida motorvägen eller gå på anställningsintervju naken.

Det säger nästan sig självt att det primära med utbildning är att tillgodogöra sig kunskap på bästa sätt. Om det sker på svenska, engelska eller arabiska är egalt, bara det är det optimala för den enskilda eleven. Det finns flera som vittnar om vilket lyft det är för elever med problem att få undervisning på sina hemspråk. Vad är då bäst? Att alienera dem med ännu mer påtvingad svenska eller att de kommer in i skolan och tycker att utbildningen känns meningsfull?

Och hörni, det var ett bra tag sedan som svenska var ett gångbart språk på arbetsmarknaden. Världen av idag är global. Men det verkar inte gått fram till nostalgikramarna i Folkpartiet. Där ska allt helst vara som när jan Björklund gick omkring i äppelknyckarbyxor och satt rak i skolbänken, det var ordning och reda och den blomstertid nu kommer... Det är förmodligen mer internationellt gångbart för en elev att kunna göra sig förstådd inom matematik på arabiska än det är på svenska. Och det vore en fördel för Sverige om vi lät eleven göra det.

Glädjande nog har Maria Wetterstrand sagt ifrån på skarpen. Inte en gång sedan senaste valet har jag ångrat att jag röstade på miljöpartiet. Tvärtom har jag många gånger glatt mig åt att de försvarar humanistiska värderingar och individens integritet. Saker som borde ligga Folkpartiet nära, men nej.


---------

Å sist i världen har jag upptäckt Deatch cab for cutie. So sue me.