Popcirkus = mög

Nu är jag kanske den siste mannen på jorden som ska öppna käften för att deklarera vad som är hippt, inne och bra när det gäller populärkultur. Mina egna åsikter om vad som är bra musik etc. är sedan länge cementerade. (Komplett med ett par benknotor instuckna, på en sjöbotten.) 

Men som den gubbe jag är känner jag igen andra gubbar när jag ser dem. Och det ska jag säga, det Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen presterar under namnet Popcirkus på SVT, det luktar gubbe lång väg. Sur gammal otvättad gubbe med kissdoft. 

Den här veckan lyckas man ändock med konststycket att bara visa upp kvinnliga musiker. Det ska de ha en eloge för. Men vad har programmen egentligen innehållit? Förra veckan såg jag hur Per Sinding-Larsen sprang omkring i London med ståfralla i brallorna och scoutade Brian Enos gamla kvarter. Brian Eno!? Ja, det kändes ju fräscht. (Inte.) Den blonde skåningen var som en pojke i en gottisaffär. Tyvärr var det bara du som hade kul Per.

Och kan ingen säga åt Kristian Luuk att han har kört den där grejen med att spela ny musik för pensionärer alldeles för länge nu? "Nej men oj. Tyckte tanten att det var lite för mycket dunka dunka? På hennes tid var det melodier som man kunde dansa till." Ja, vi har hört det nu. Sjutton gånger. Gör något nytt, gubb-Kristian. 

Musiken dömer jag ut, enkom på det faktum att det är sånt jag känner till. Med andra ord kan det omöjligt vara något som är nytt eller bra. 

Nej hörni. Om ni fått göra det här programmet för 15 år sedan, när ni spånade på idén första gången, då hade det varit kanon. Men idag är inte ett upplägg från 1995 bra TV. Oavsett om man finns på Facebook också. 

Popcirkus: 5 gubbar av 5 möjliga.