Precis när man går ut och hyllar någon, så skriver samma person
en relativt trist och dålig krönika. Ja, när man har att göra med Johan Croneman kanske jag får skylla mig själv. Sura gubbar har en tendens att veva vilt omkring sig lite onyanserat.
Idag ger han sig på en av mina käpphästar. De förmodat skadliga dator- och tv-spelen. För trots alla argument för motsatsen och trots att det hittills visat sig helt omöjligt att kliniskt bevisa så
måste det ju finnas något dåligt och skadligt med de däringa våldsamma spelen som barnen sitter och fördriver tiden med (istället för att göra brasor och plåga smådjur och varandra i skogen som förr i tiden). För inte kan man bli helt sund i huvudet av att sitta och låtsasskjuta någon?
Jo, men faktiskt. Det kan man. Dator- och tv-spel är en kulturyttring som ibland har ett våldsamt innehåll. Majoriteten av alla spel innehåller faktiskt inga våldselement. TV-program, filmer, serietidningar, böcker och för all del teater innehåller också våld. Men skillnaden, enligt kritikerna, är att spel har ett moment övriga kulturfenomen saknar - den deltagande aspekten. Spelet skulle inte visa något våld,
om inte personen som spelar
själv väljer att vara våldsam. Och det känns ju inte så sunt, kan man tycka. Men tyckande är sällan samma sak som kunskap, så jag återkommer till detta längre fram.
I Johan Cronemans krönika berättar han om hur olika populärkulturella fenomen påverkat hans egen livsåskådning och attityd till omvärlden. Filmen "Johnny got his gun" var en vändpunkt i hans ungdom och ställde Johans dåvarande liv på ända. Vi har nog alla en eller flera sådana upplevelser av kultur där vi känner att vi fått oerhörda insikter. Och visst är det så, kulturfenomen är värdebärare vars huvudsakliga syfte är att göra just det. De
ska beröra och påverka.
Helt säkert har dator- och tv-spel samma slags påverkan på sina konsumenter som andra kulturfenomen. Själv värdesätter jag många spel och de upplevelser jag haft genom dem på samma sätt som jag minns en bra bok eller film. MEN, jag har hittills aldrig känt någon lust att skjuta ner någon, eller ens slå någon på käften, trots att jag utfört simuleringar av detta i datorspel tusentals gånger under tjugo års tid.
Spel, och andra kulturfenomen, existerar och påverkar inte i ett vakuum. En person som spelar ett spel sätter det i relation till alla andra värderingar och normer som han eller hon har anammat i sitt liv. Och för den överväldigande majoriteten innebär det att man kan hantera våldsinslag utan att på något mystiskt sätt känna en programmeringsliknande påverkan att gå ut och vara lika våldsam. Man förstår att det är fiktion det handlar om. Vi är kompetenta nog att tolka spelens innehåll, på samma sätt som när vi läser en bok. Den ytterst lilla minoritet som inte kan tolka våldsyttringar i spel på detta sätt har med all säkerhet problem att tolka sin omvärld överhuvudtaget och behöver förmodligen vård eller annan form av specialbehandling. Dessa personer fungerar ofta inte ens så väl att de klarar av den kognitivt krävande aktiviteten att spela spel.
Samtidigt är våld i datorspel inte våld. Snarare är det en symbolik för att genomföra det spelet går ut på, som är problemlösning. Det primära i spelet är inte att visa våld. Det primära är att berätta en historia för spelaren, eller att spelaren ska lösa någon form av uppgift. Eller båda. Ta ett spel som Counter-strike, som fått mycket kritik i debatten. Till ytan ser det ut som två gäng som springer runt och skjuter på varandra. Pang, pang. Krig och död. Men det är bara fasaden. Den kulturella kontexten. Det spelet går ut på är att flera personer ska samarbeta som ett lag för att lösa en uppgift. Att det manifesteras i en kontext av terrorister och soldater som skjuter på varandra är sekundärt och för den som spelar upplever man det hela inte som våld, utan det är spelelementet - problemlösningen, lagarbetet - som är det primära och det som man medvetet och omedvetet sitter och tänker på. Det finns alltså ingen relation till att agera ut våld i verkliga livet. Counter-strike är i sin grundläggande form samma sak som innebandy eller fotboll. Paradoxalt nog förekommer det mer våld i samband med innebandy och fotboll än på LAN där det spelas datorspel, men det förfasar vi oss inte över.
Så, med det sagt hoppas jag att jag slipper skriva om detta fler gånger. För det börjar bli lite tjatigt nu. Det är ju ändå 2009.
---------------
Extra info.Till sist ska det väl sägas något om detta med
barnen. För de ska väl inte sitta och spela dessa spel med en massa våld? Ja, det kan man ju diskutera, men det finns en åldersgräns på dator- och tv-spel utifrån vad de innehåller. Spel med våldsamt innehåll är riktade mot en vuxen publik och hela branschen samarbetar för att vara tydliga med detta mot konsumenterna. Så var det sagt också.
