Grafer + humor = sant

Det här känns lite som när jag ska försöka vara rolig på den här bloggen, jämfört med hur mycket jag skrattar åt andras skämt.

Mer sköna grafer hittar man på min nya favoritsajt graphjam.com.

Tech-blog

Nu kände jag mig en smula oseriös med mina underlivsskämt här på sista tiden. Dessutom höll jag på att posta ett till. Det är inte ok. Så jag gör en tvärvändning och gör ett "Webbgubbe-snart 40-skriver-magsurt-om-internet"-inlägg istället.

Dagens webbtips:
Om ni någon gång ska göra en länk på er sajt. Skriv aldrig, aldrig, aldrig att länken till den där andra sidan hittar du här.

Det blir alldeles för dålig användbarhet. Användaren får alldeles för lite information om vart länken leder och ytan där man ska klicka blir för liten. Länken blir svår att hitta.

Gör hellre så att hela meningen blir en länk till det du ville länka till. Det blir mer synligt och enklare att klicka på.

Allra bäst är förstås att göra såhär:

I want to eat your pussy, spoken word på Youtube.

Är det bara jag 2?

Jag läser i Dagens Nyheter om en liten församling som bedriver missionsarbete i Afrika. Tydligen får de bidrag av Sida för att hjälpa till med arbete mot HIV. Ett arbete som de själva tycker ska bestå av gamla beprövade metoder som bön och healing. Varpå Sida av naturliga skäl börjat ifrågasätta om de ska få några pengar.

Men, trots denna tragiska historia kan jag inte låta bli att fastna vid församlingens namn. De har valt att kalla sig för Trosgnistan.

Varför gör man det? Är det 1) för att man är så naiv och oskyldig att man inte inser andra tolkningsmöjligheter, eller 2) för att man har hybris och tänker sig att den egna tolkningen kommer att bli den förhärskande?

Trosgnistan. Ja jävlar.

Apropå att inte vara så tråkigt PK

Det har kommit en ny stjärna till den svenska debattdammen. Anna Anka, som alla numera känner till. Till min stora förvåning så är det ganska många, dock inga jag respekterar, som sagt saker i stil med att "det är väl skönt att någon inte är så jävla pk utan säger vad hon tycker".

Nej, det är inte alls skönt. Och här tänkte jag skriva ett långt inlägg om varför. Men nu slipper jag det, för en oerhört klok och underbar människa har redan gjort det.

Till alla er som tycker att Anna Anka är "rätt skön", på bloggen I det blå skåpet.

Är det bara jag?

Spenderar en Söndag i heminredningens tecken. Kollar möbelaffärer och fantiserar om lite nytt därhemma. Hittar en matta med märkligt motiv. Eller är det bara jag?

Uppdatering: "Eating carpet" skulle ju passa kanon i sammanhanget. Guuud va kul jag är. Inte.

Recension – Människor det varit synd om

Författare: Kalle Lind

Betyg: 3 kulturgroupies på bokmässan av 5 möjliga

Kalle Lind är förmodligen en ganska okänd figur för det stora flertalet människor. En del kanske har märkt hans medverkan i radioprogrammet Hej domstol och hans blogg En man med ett skägg. Extremt uppmärksamma småbarnsföräldrar kanske noterade att han även skrev manus till förra årets julkalender tillsammans med Måns Nilsson.

Nyligen släppte han boken Människor det varit synd om. Den innehåller 48 kåserier på samma tema som bokens rubrik. Kända och relativt okända människor passerar förbi i en varierande grad av humor. En del har det verkligen varit synd om. Andra verkar mer vara med för att Kalle vill göra sig lustig över något de gjort. Om man någon gång läst Kalles blogg känner man snart igen sig även om boken är något vassare och genomarbetad.

Boken har en tydlig ambition att vara rolig. Är den det då? Nja ibland får nog bli mitt omdöme. Bäst är det när Kalle ger sig på sin paradgren – insatta berättelser om obskyra män vars historier så att säga bär sig själva. Till exempel var det både roligt och rörande att läsa om hur Hyland inte kände igen sin egen son i direktsändning och hur Bergman nästan plågade livet ur en av sina skådespelare för att få till den där ångestkänslan som han blev så berömd för.

Mindre roligt är det när 70-talisten och moralisten i Kalle tar till knepet att göra sig lustig över hur det var förr. Ja, vi vet att folk hade gigantiska glasögon, fula frisyrer och gjorde rejält tafflig tv förr i tiden. Det känns sådär att kända gubbar länge haft en vana att stoppa snoppen i många kvinnor de inte borde ha stoppat den i och dessutom skrutit om det. Men i de allra flesta fall är det inte särskilt roligt att skoja om. Inte i en tredjedels bok i alla fall. Rejält ansträngt blir det tyvärr också när Kalle försöker krysta fram roligheter med underfundiga formuleringar, spexiga fotnoter och referenser till bajshumor. (Oavsiktlig ordvits. Ja, där fick ni ett exempel hur det kan se ut.)

Men bitvis är det också riktigt, riktigt roligt. Sådär roligt så man skrattar högt och bara måste läsa högt för någon annan. Därför är det synd att helheten är lite tafflig. Jag tror att boken vunnit mycket på en hårdare redigering. Lite som omslaget som verkligen osar ”skojfrisk humor” och pryds av positiva uttalanden av komiker som Betnér och Batra. Det är som om man inte riktigt vågat låta bokens styrkor stå för sig själva utan försökt att pressa in lustigheter av en mer tokrolig karaktär. Alldeles i onödan.

Men köp. Den kommer att passa jättebra i bokhyllan bredvid Två nötcreme och en moviebox.

Bra skit!

Stort tack till Bondhustrun för tipset. Stor musik.

Over the top

Det här var märkligt. Ett enormt infantilt skämt och så har några haft energi och pengar att dra det hela lite FÖR långt. "Jag vet, vi spelar in en otroligt påkostad video om att någon stoppar in snoppen där bak." Och verkligen GÖR det. Jag fattar inte riktigt poängen och det är inte roligt. Men det är fascinerande hur folk orkar.

Fan också!

Här tror man att man är ute i god tid. Tydligen inte.

Bloggen fyrtioplus.blogspot.com är redan upptagen. Av en klåpare som inte gjort en uppdatering sedan 2007. Hur gör jag nu då?

(Ja, jag har kollat wordpress. Den var också tagen. Jag kommer aldrig att använda mig av blogg.se eller liknande. )

Satan.

Butt ugly logotypes, part 46

I vår serie logotyper som tagits fram av överbetalda klåpare med trendbrillor, clownkläder och kontor på Östermalm har turen idag kommit till Tillväxtverkets logga. Den tillhör myndigheten med samma namn. En myndighet som alldeles nyligen bytte namn från det byråkratiskt krångliga Närings- och teknikutvecklingsverket. I byrådirektörskretsar oftast förkortat till Nutek.

Det hela blev Tillväxtverket helt enkelt. Semantiskt enkelt och i mitt tycke ett föredömligt namn. Men exakt hur infantilt och skriva-på-näsan-tydligt kan man göra en logotype? Det där ser ut som om Britt-Inger på Folktandvården i Köping lattjat med bokstävernas storlek i Paint.

Jag kan ha överseelse med att en kallelse från tandläkaren har lite hemmasnickeri över sig. Men inte när en formgivare fakturerat hundratusentals kronor från skattebetalarna.

Betyg: 1 pixel av 5 möjliga.

Uppdatering: Tydligen var det Pangea Design som låg bakom logotypen. De har kontor på Södermalm och inte Östermalm. Rätt ska vara rätt. Men logotypen är fortfarande ful och fånigt övertydlig.

TV jag gillar -Landet Runt

Det är mycket gnäll i den här bloggen. Med rätta i och för sig. Världen består ju till största delen av besvikelser, skräp och människor med prestationer under det man hoppades var medelsnittet. Men idag vill jag lyfta fram ett litet guldkorn i kulturutbudet.

Landet Runt heter ett litet harmlöst program på SVT som har den geniala idén att sända Intressanta och roliga reportage från hela Sverige. Den för oss 70-talister bekante Bengt Alsterlind är redaktör. Genomsnälle pensionärstillvända Karin Mannberg lotsar publiken mellan reportagen från televisionens lokalredaktioner. Och vilka reportage sedan. I och med slätstrukenheten på innehållet kan jag inte dra mig till minnes så mycket förutom ett jag såg om som handlade om gamla gubbar som hade veteranmopedsförening. Men det är lite stilen. Här nedan fabulerar jag fritt så ni får ett hum om vad det handlar om:

Kulturnatten i Varberg där 15 tanter tittade på akvareller.
Tre barn som sjunger visor för pensionärer på hem.
Gamla gubbar berättar om hur man plockar svamp.
Någon har öppnat kiosken i Ytterböle igen.

Ingen är dum (i betydelsen elak). Ingen har plastikopererat sig. Ingen är regisserad för att säga så mycket knas som möjligt. Ingen är en mediahora.

Jag bara njuter av frånvaron av cynism.

Zlatan

Zlatan är egentligen en alldeles för överskattad spelare. Han har för stort ego. För mycket attityd. Och så har han alltid varit dålig i landslaget.

Nu när han gått till Barcelona måste han ta tid på sig att anpassa sig. Inte längre vara den stora stjärnan. Han måste bli en i laget.

Vad jag kan se gjorde han det första två dagarna på träning. Fyra mål på fyra matcher. Herrejävlar vad skönt att se någon överbevisa sina kritiker gång på gång på gång på gång.

En hommage till den Manlige Kulturarbetaren

Det är 80-tal. Degen, Olsson och jag raljerar om samtidens obestånd över en flaska rött på Piazza Prosciutto i Palermo. Igår var det ett gangstermord ett kvarter bort, men det bryr vi oss inte om. Vi pratar om fotboll, uppväxt och om att ligga med kvinnor. Ett ämne där vi för varje dag tillägnade oss nya erfarenheter. Ystra som kalvar på grönbete var vi. Hjärtat brann. För kvinnor, livet och politiken.

När solen gick ner över sundet noterade vi att det var 40 år sedan de allierade kört över vattnet med sina stridsvagnar i kampen mot nazismen. Där hade vi gärna varit med. Men istället satt vi med några kvinnor och diskuterade Sartre.

När vi kom hem till lilla Sverige igen började Degen jobba på Dagens Nyheter. Olsson åkte till New York för att jobba med konst. Men det blev reklam. Själv satte jag mig ner för att skriva Romanen. Och trots det här skitlandets småaktighet och jante-lag visade jag de jävlarna. Etablissemanget och hela kulturmaffian. Fy fan. Men kvinnorna, de har alltid visat mig uppskattning. I öst och väst.

Livet har alltid varit min stora inspiration. Och kvinnorna. Eller som Leonard Cohen sjunger First we take Manhattan...

Same same but different

Vad är det för likheter på att göra en walk of shame* och att gå från ett barnkalas?

Man är sliten och trött och luktar gummi om fingrarna. **

----------

* När man går hem från ett one night stand.

** Det är en jävla massa ballonger på barnkalas.

Genealogi etc. mm.

Jag var på en barnaktivitet idag med min äldsta son. Han skulle få gå på något slags idrottsförberedande lekgrej för barn kring 5-årsstrecket. För man vill ju aktivera dem. Låta dem testa på. Curla lite. Skapa förutsättningar. Väcka ett intresse.

Så vi åkte iväg till grannförorten och sällade oss till en ängslig grupp närtortsföräldrar och deras avkommor Liam, Anton, Elin, Ali och så vidare. En skön mix av medelklass och välbärgade invandrare. Lite som verkligheten ser ut där vi bor. En hurtig tjej på 21 bast skulle lattja lite med barnen i en timme. Leka lite. Visa på olika idrotter på ett mjukt sätt. Första tillfället av 10.

Det gick sådär. Jag tror inte min son är så förtjust i gruppaktiviteter. Han är, skulle man kunna säga, mer av en individualist. Och plötsligt kommer jag ihåg att jag själv var likadan i hans ålder.

Nä, min son ville inte testa på nya lekar tillsammans med massa främlingar. Han ville klättra på klätterställningen som var alldeles bredvid istället. Det tyckte han var jättekul.

Min son kommer inte att bli en Zlatan. Han kommer att bli en Göran Kropp.

Nr 11250

Paulaner Oktoberfest Bier får 30 plus av ölkonnässören 30+.

20 spänn flaskan. Värt varenda spänn.

(Är det Tysklandstema, frågar ni? Ja kanske, svarar jag.)

Dagens mums

Drar mig av en slump till minnes ordet köttsallad.

Googlar.

Och jo då. Det är en maträtt. Men trots att jag gillar kött, så låter det verkligen inte gott.

Och så några ord om naket.

Nu blir det mycket Rammstein här. Förlåt ni som har en musiksmak och som inte bryr er. Jag ska inte bli långrandig.

Tidningen Resumé rapporterar att Rammsteins skivbolag Universal inte alls står bakom bandets pornografiskt explicita video, signerad Jonas Åkerlund. Tydligen ska videon inte heller få ligga uppe på Youtube. Detta ska tydligen vara en dålig sak. Eller jag vet inte riktigt vad Resumé tycker. Det framgår inte riktigt.

Själv tycker jag att det är briljant. Så skapar man hype idag 2009. Gör det förbjudet och underground. Då blir det kittlande och spännande och fansen får leta efter promotionmaterialet istället för att få det nertryckt i halsen på stortavlor och tv-reklam. Det blir exklusivt och bandet och deras musik stärker sin rebelliska image.

Men, samtidigt tycker jag också att det är en smula tragiskt och tråkigt. Dels att det är "rätt" sätt att göra om man vill ha uppmärksamhet idag. Dels att en fejkad porrvideo (paradoxalt uttryck enär så gott som all porr är fejk, det ligger lite i dess natur) fortfarande är "rätt" väg att gå eftersom det fortfarande är "rebelliskt".

Bra skit

Censurerad version. Den andra är aningens grov.

Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr! Haha!

Alla pratar om...

Anna Anka. Och visst, det hon sätter ord på är rena vansinnigheter. Men är det något att uppröras över? Inte så värst, tycker jag. För orsaken till att hon fått en plattform, på TV-kanalen och på Newsmill, det är att hon säljer. Knas säljer. På tredje plats efter sex och våld kommer knas.

Hela syftet med att lyfta fram denna persons extrema åsikter, det är att vi ska uppröras. Vi ska reagera. Vi ska debattera. Och framför allt, vi ska titta på den där jävla TV-kanalen. Men varför? Varför ska vi egentligen titta på skiten?

För mig är det hela mest ett medialt brus som stör viktigare frågor. Vi kan väl diskutera något av vikt, istället för att bry oss om en lyxhustru som bor flera hundra mil bort och vars aparta åsikter inte spelar någon som helst roll för våra liv.

Humor på mitt jobb

Jag kan knappt tro att det är sant. En kollega har skickat ett roligt mail till alla. Ett roligt mail! Någon här har humor.

Den som tagit kanelbullar från påsen i frysen, var vänlig fyll på den igen. Bullarna är inköpta för strukturfondsmedel och är ämnade för extern representation med klienter.

Är det inte för härligt när man blir positivt överraskad?

(Om ni inte tycker att ovanstående är särskilt kul, föreställ er då hur mitt jobb är när man INTE skämtar.)

Affärsidé - benchmarking

Igår när jag skulle somna kom jag på en affärsidé. Jag reflekterade nämligen över det faktum att en del slipade killar och tjejer lyckas blåsa av folk med pengar deras inte så surt förvärvade slantar. Det jag pratar om är lyxkonsumtionen. Folk med svinigt mycket pengar gillar att göra av med svinigt mycket pengar - för att visa att de har svinigt mycket pengar.

Således finns det en marknad för produkter som är generiskt lika andra, men de kostar 5, 10 eller 100 gånger mer. Kläder, bilar eller sprit. Mitt favoritexempel är vodka, som några smarta as paketerat i något slags lyxversion och kränger för flera tusen kronor flaskan. Grundprodukten är fortfarande vodka, som man kan bränna fram till en kostnad av några kronor litern (om ens det). Designa en schysst flaska och sälj den exklusivt bara på de svinrikas lekplatser så är man hemma sen.

Så jag låg och funderade på om det gick att göra samma sak. Visst gör det det. Jag ska sälja vatten. Vanligt jävla vatten. Ingen kolsyra alls. Ingen smak. Bara plain old kranvatten. Still drink. Men, självklart med en paketering och en marknadsföring som riktigt osar skitnödig exklusivitet. Handblåst glas, numrerade flaskor, minimalism och det viktigaste av allt: 30 euro för 25 cl.

Eller är det gjort redan? Jag rör mig ju inte riktigt i de kretsarna...

-----------------

Uppdatering: Självklart var det redan gjort. www.blingh2o.com. Tack Malin för informationen. Men, då uppstår frågan - är marknaden mättad? Det där ser lite amerikanskt noveau riche-tacky ut. Jag såg framför mig en exklusiv europeisk/asiatisk publik med lite mer förfinad smak.

RAMMSTEIN

Självklart är jag så musikaliskt patetisk att ett av mina absoluta favoritband är Rammstein. Det är vitt, det är tyskt, det är en rock/synth-mix och har ett minimum av sväng. White music for white people.

Därför blir jag oerhört glad att de äntligen får tummen ur och släpper en skiva till, Liebe ist für alle da. Ännu en gång en konceptskiva och nu verkar temat vara kärlek/sex. Första singeln heter Pussy och kommer ut om två dagar. Videon kommer man då att kunna titta på här:

www.visit-x.net/rammstein (NSFW)*

Fast hur provokativt är det egentligen med sex och porr idag? Inte så värst, om du frågar mig. Även om mycket av mainstream-media fortfarande låtsas som om det är lite spännande. Jag förutspår en puritansk backlash inom 12 månader.

* Not Safe For Work, för er som bara brukar surfa på Aftonbladet och Familjeliv.se.

<3, vafan?

Men hörni, det här nya med att skriva <3. Vad fan är det? Till en början hajade jag ingenting, eftersom jag är 38. Men till slut listade jag ut att det är ett litet hjärta. Som en smiley, men ett hjärta, ja ni hör att jag greppat grejen.

Och det skriver man alltså för att uttrycka sin kärlek. Eller?

Och så här tycker jag: Så. Jävla. Lamt.

Eller slött. Eller "jävlar vad bråttom jag har nu för tiden jag orkar inte ens formulera femton ord om hur mycket jag tycker om någon så jag skriver ett <3".

Lägg av! Skriv något på riktigt. Är ni 14 år eller? Om man är 14 får man skriva så för då har man inte koll på någonting, men om man är vuxen ska man skärpa sig.

Folk!

Hur IT är du?

När du ska skicka iväg mail efter att ha skrivit klart, greppar du då musen (OBS pekdonet) och letar efter "Skicka"-knappen på skärmen med darrig hand? Eller, trycker du ner CTRL med vänster lillfinger och snärtar kraftfullt till Enter med höger pekfinger, som proffs gör? (Dvs. jag.)

Prosit

Böjer mig ner för att ta av sonens skor på dagis.

- Atjoo. En liten flicka på fem år som stod 30 centimeter från mitt ansikte och glatt berättade för mig (eller egentligen vem som helst som skulle råkat vara i närheten) om dagens kommande gymnastik, lägger av en rejäl nysning i min riktning.

Tur att jag inte är paranoid, för då hade jag väl gått hem och tvångsduschat med alkogel.

Söndagsilska

Öppnar återvinningskärlet och hittar en kasse med blandad skit där det ska vara hårdplast. Lite pizzakartonger, nån folielåda och så lite allmänt skit som jag tror härrör från en klassisk jävla småalkad lallare.

Om man nu är för lat eller dum i hela huvudet för att förstå att det bara ska vara hårdplast i en låda full med - hårdplast - och med en stor skylt bredvid där det står - endast hårdplast - då kan man väl låta bli att källsortera överhuvudtaget? Fortsätt drick din jävla bib och fyll hela lägenheten med gamla tidningskassar, som andra psykfall.

Folk!

Hej Konsument med 30+

Bästa promenad: Hem.


Favoritgata: Jag har ingen favoritgata. Ingen som jag trivs på mer än andra. Gator är överlag ganska sunkiga. Avgaser och skit. Äh, Hägerstensvägen är ganska ok. När jag svänger in på den är jag oftast på väg hem. Hemma = that’s the place for me.


Favoritdrink: Ren whisky.


Äter lyxmiddag på: Varierar. Gillar att prova olika ställen.


Favoritförort: Aspudden.


Bästa lunchställe: Söder: Blå Dörren vid Slussen. Gamla Stan: Restaurangen i Postmuseum.


Bästa kaffet: Sostas.


Bästa konsertlokalen: Jag har ingen aning.


Bästa baren: Var som helst där man blir behandlad som folk.


Senaste Stockholmsupptäckt: Den otroligt bra thairestaurangen som öppnat fyra stenkast hemifrån. Kvalitet i förorten.


Senast sedda utställning: Mina barns teckningar på dagis.


En bra gå bort-present: Vin.


Favoritlyxartikel: After Shave.


Läser just nu: The Enemy at the Gate. En faktabok om konflikterna mellan Ottomanerna och Österrike/Ungern.


Läser helst: Peter Englund. Bloggar.


Favoritråvara: Lök i de flesta former.


Klädkonto per månad: Utslaget blir det nog 1000 spänn.


Modeförebild: Mig själv.


Mest överskattade affär: NK. Eller varenda jämra artsyfarty butik på 15 kvadratmeter med hippt skit, oavsett om de ligger på Skånegatan eller Karlavägen.


Det dyraste jag har köpt: Lägenheten.


Favoritprodukt på Apoteket: Panodil Zapp. Inte för att jag har ont i huvudet så ofta, men det var väl det jag kom på.


Lyssnar på: Oerhört varierande. Men det mesta är ändå kritvit musik från Europa. Rock och skit.


Bästa förfestmusiken: Jag förfestar aldrig. Men just nu skulle jag gärna förfesta till Kaizers Orchestra till exempel. Och lite rejäl Klezmer. Och så dricka kopiöst med tjeckisk öl.


Senast gnolade: Jag gnolar inte.


Senast köpta skivan: Köpa skivor? Är det 1900-talet detta? Men hade jag köpt skivor hade det nog varit Arctic Monkeys.


Senaste impulsköp: After Shave. ArmaniMania.


Senaste fyndet: Tre par strumpor för 99 spänn på MQ.


Senaste secondhandfyndet: Jag har aldrig lyckats fynda på Second Hand. Jag tycker allt är så jävla sunkigt.


I dvd-spelaren/datorn: Pippi Långstrump-boxen i DVD:n. I datorn är det Warhammer Online.


Användbar pryl: Kombinerad korkskruv / flasköppnare med sånt därnt teflon på korkskruven.

Bra skit

Dagens lallare - Unibet

I den behållare av nonsens som utgör tidningen Metro läser jag idag på spelsidorna att Unibet satt oddset 10 gånger pengarna på att Blondinbella kommer in i riksdagen 2010.

[insert insane roars of laughter here]

Ursäkta mig, men vad är det för idiot som sätter oddsen på Unibet? Detta borde väl innebära att man skulle kunna spela på motsatsen, till ett betydligt högre odds? Jag skulle lätt sätta 1000 spänn på att Blondinbella inte kommer in i riksdagen 2010. Ge mig ett odds? 100 gånger pengarna?

Ska man inte kunna något om den verksamhet man sätter odds på?

In your face, Dan Brown

"Everybody loves that Da Vinci code book. Bullshit, it sucks. I read it. It's for all the dummies."

Shit my Dad says

Saker jag gillar - gedigna undersökningar

Alldeles för ofta har vi människor en tendens att hänfalla åt godtyckligt, och därmed ignorant, tyckande. Tyckande baserat på känslor, fördomar och felaktiga uppfattningar. Det är inte så bra, eftersom detta tyckande kan leda till att vi fattar beslut och åtgärder på felaktiga grunder. I och med det blir besluten oftast garanterat verkningslösa mot det problem som vi ville åtgärda. Och så sitter vi där, självnöjt med armarna i kors, och känner oss duktiga för att vi gjort någonting. Samtidigt som grundproblemet finns kvar.

Sånt kan reta mig något oerhört.

Därför blir jag extra glad när jag läser om människor som gör saker på rätt sätt. Som BUP i Linköping som föresatt sig att ta reda på verkligheten bakom hur farligt det är för barn på Internet och vilka övergrepp de råkar ut för. Men kanske viktigast av allt så tar de reda på hur barnen själva upplever dessa övergrepp. Vilket kanske inte alls är samma som hur vuxenvärlden tolkar vad som hänt. För om man inte delar samma tolkning är det svårt att prata om saken och hjälpa barnet.

I Dagens Nyheters rapportering om undersökningen kan man bland annat läsa följande:

• Barn är mycket medvetna om vilka faror som finns med kontakter på nätet, men för en del överväger behovet av att bli sedd och bekräftad de risker som finns.
• De som förövar sig på barn är oftast inte fula gubbar utan desto mer ofta andra ungdomar som bara är något äldre eller jämngamla.
• Trots övergreppen kan barnen känna en tillit och förtroende för sin förövare eftersom denne under lång tid byggt upp en relation till barnet.

Allt detta är ganska långt från kvällspressens slentrianmässiga rapportering om fula gubbar på nätet. Verkligheten är inte så banal. Den gamla mytbilden om den otäcka främlingen som lurar i mörkret hjälper oss inte ett skit. Samtidigt visar det här också hur viktigt det är att hitta och stötta barn som utsätter sig medvetet för riskerna. Vilket är oerhört svårt, eftersom de ofta redan lever i den proverbiala skiten. De vuxenrelationer de har är ofta redan kass, därav behovet att hitta någon annan på nätet. Där kan samhället i stort bli bättre.

Jag skulle vara oerhört tacksam om vi alla kunde sluta upp med att underhålla myten om fula gubbar som varande det största problemet och istället börja ställa lite mer kvalificerade frågor. Precis som BUP i Linköping. Heder till dem.

---

För övrigt ser jag att Nordman släppt en ny singel. Behövdes verkligen det 2009?

Living on the edge

Var på lunch nyss. Med en kompis. Och kompisens kollega. Vi hälsade och tog i hand. Utan alkogel. I dessa tider kändes det på gränsen till suicidalt. Lite som base jumping. Eller chicken race på E4:n.

2009, your name is paranoia.

Hört på Pressbyrån

Tjejen i kassan: Portot till USA är 12 kronor.
Dam 60+ med lätt neurotisk ton som pratar lite sådär hetsigt på inandning: Ja, alltså nu blir jag lite förvirrad, för nere på Pressbyrån där borta sa dom att portot för ett vykort är fem kronor.
Annan tjej i kassan: Det är alltid 12 kronor till utlandet.
Dam 60+: Jamen det är ju bara ett vykort. Ett vykort. Ska det verkligen kosta så mycket att skicka ett vykort?
Tjej i kassan: Ja.
Dam 60+: Jaha, ojdå, nu blir jag lite perplex, nu måste jag prata med min uppdragsgivare för det här vet man ju inte mummel mummel... *går ut till vänster*

Reflektioner:

1. Vad är det för uppdragsgivare tanten har?
2. Är kostnaden sju kronor extra en vansinnigt hemsk sak att råka ut för?
3. Vad glad jag är att jag inte är en 60-årig kvinna med tendens att gå bananas för 12 kronors porto.

Analys Malta - Sverige

Weaksauce.

"Tjena mannen"

En av mina nya grannar är en smula irriterande. Han envisas med att hälsa på mig (och säkert flera andra) med ett klämkäckt "Tjena mannen".

Vadå tjena mannen? Mannen? Tjena? Ser jag ut som en tjena mannen? Nej, det gör jag inte.

Han själv ser ut som en jävligt hurtig typ. Alltid glad. Alltid uppåt. Som om han gick omkring och ständigt överdoserade knaspiller. Vilket han kanske gör, vad vet jag? Han är också småbarnspappa förresten. Han har två riktigt bedårande tjejer som är cirka 3 och 6. (Jag har inte järnkoll.) Så tiden är på min sida.

Jag ser riktigt fram emot 2019. Då kommer de där två söta tjejerna komma hemsläpande med traktens Leos, Hugos och Liams. Det kommer att vara mopedmustascher, målbrottsröster och hormoner som gått bananas.

Då ska vi se hur jävla gott humör han kommer att vara på. Själv kommer jag att sitta vid mitt fönster och ropa hurtigt: "hur går det mannen"?

Kultur jag hatar - yoghurtkultur

Här sitter jag och hetsäter en såndärn Yoggi vid skrivbordet. Men till min fasa fanns det ingen citrussmak kvar på pressbyrån. Bara såna med bär i. Så i valet mellan att svälta ihjäl och äta Yoggi med bär i fick det bli det senare.

Just nu känns svält som ett bättre alternativ.

Exakt vad är det med yoghurt som gör att bären blir sega och slemliknande? När man slevar i sig eländet känns det som om man sväljer en massa klimpar med sliskigt snor.

Disgusting.

Nu ska jag äta upp. *nom nom*

Kultur jag hatar - Ensamma hemma

Ensamma hemma (Party of five) heter en amerikansk tv-serie som handlar om fem stycken föräldralösa barn* som ska leva tillsammans och uppfostra varandra efter det att deras föräldrar blivit ihjälkörda av ett rattfyllo.

Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan se på skiten mer än tio sekunder i sträck innan jag får mental klåda och måste kasta mig på fjärrkontrollen och ratta in Oddasat eller vad som helst annat för att få smärtan i huvudet att upphöra. Det kan vara något av följande:

• Att alla är så jävla lillgamla
• Att alla går runt och ser lite plågade ut, oavsett vad de har för sig.
• Att de ska råka ut för varenda ungdomsproblem som finns.
• Att minsta syrran ska vara "begåvad" men egentligen bara är outhärdlig.
• Att det underliggande budskapet är att allt ordnar sig, bara man är en familj.

Om jag fått bestämma hade serien varit 10 minuter lång. Hela familjen hade råkat ut för trafikolyckan samtidigt. The End.

Det skulle jag ha tittat på.

* Egentligen fyra barn och äldsta brorsans lilla framknullade avkomma.

Blocketshopping, barn och lek

Min fru och jag har ett gemensamt sätt att handla på Blocket på. Hon svarar på annonser, jag åker och hämtar grejerna. Skitbra. Igår köpte vi till exempel ett dockhus (med inredning och dockor) samt Brio byggrejer i trä till våra leksugna killar. För 475 spänn. För den som inte är nere med leksakshandeln kan jag intyga att det var ett fyndpris. Ett rånpris rent utav.

Anledningen till detta var att de som sålde grejerna själva var barn i cirka tioårsåldern som hade vuxit ifrån grejerna. Nu ville de ha stålar till nöjesfältet Gröna Lund. Och hade inte gjort någon marknadsundersökning varför de i princip skänkte bort grejerna. Själva tyckte de säkert att nästan 500 spänn var en ofantlig summa. Barn är så jävla dumma ibland alltså. Kan ingenting. Vilket vi givetvis skamlöst drog nytta av. Förhoppningsvis lär de sig att de ska kolla upp marknadspriserna lite bättre nästa gång.

Men jag undrar egentligen vem som hade mest skoj med det där dockskåpet? Killarna fick knappt komma fram för mitt i vägen satt deras morsa och började inreda det lätt slitna dockskåpet med nya mattor och tapeter och grejer. Undrar om min fru fick ha något dockskåp när hon var liten? Idag får jag nog distrahera henne med annat så att barnen får leka lite också.

Jävla ryggsäcksmänska

Klev på tunnelbanan i morse och glodde som vanligt efter lämpligt säte att sätta min bak på. Då ser jag nån jämra kvinna som ställt en skitstor ryggsäck på sätet. "Jaha", svär jag inombords. "Ställa den på golvet hade förstås varit skitjobbigt."

Ställer mig istället vid dörren och börjar bläddra i Metro. Då rör ryggsäcken på sig. Inuti en jättestor färgglad vindjacka sitter ett litet barn på cirka 10 bast.

Kick ass kamouflage.

Illness is the shit

Nej, jag är inte död. Jag bara luktar illa. Eller såhär: istället för att spruta ur mig skit på bloggen har jag gjort det irl. Därav det låga antalet inlägg.

Men nu är jag tillbaks på kontoret bara för att upptäcka att ingen gjort nånting när jag varit borta. Eller jo, det har de ju, men alla grejer som var relaterade till mig, det har man prioriterat bort. "Han är ju ändå sjuk", tänker kollegorna och printar ut lite mer papper att sätta in i sina pärmar. Att vi har en deadline om två veckor, det är ju ändå han den där webbkillens ansvar.

Så nu är det dags att sätta hårt mot hårt. Eller nej, nu är det dags att knalla över lite mjukt och fråga snällt om någon behöver hjälp för att komma vidare. That's how I roll. Management by being a wimp.

Motherfucker

Det är lite dåligt med inlägg här pga. sjukdom. Njut av ovanstående "komma-ner-på-jorden"-klipp så länge.