Författare: Kalle Lind
Betyg: 3 kulturgroupies på bokmässan av 5 möjliga
Kalle Lind är förmodligen en ganska okänd figur för det stora flertalet människor. En del kanske har märkt hans medverkan i radioprogrammet Hej domstol och hans blogg En man med ett skägg. Extremt uppmärksamma småbarnsföräldrar kanske noterade att han även skrev manus till förra årets julkalender tillsammans med Måns Nilsson.
Nyligen släppte han boken Människor det varit synd om. Den innehåller 48 kåserier på samma tema som bokens rubrik. Kända och relativt okända människor passerar förbi i en varierande grad av humor. En del har det verkligen varit synd om. Andra verkar mer vara med för att Kalle vill göra sig lustig över något de gjort. Om man någon gång läst Kalles blogg känner man snart igen sig även om boken är något vassare och genomarbetad.
Boken har en tydlig ambition att vara rolig. Är den det då? Nja ibland får nog bli mitt omdöme. Bäst är det när Kalle ger sig på sin paradgren – insatta berättelser om obskyra män vars historier så att säga bär sig själva. Till exempel var det både roligt och rörande att läsa om hur Hyland inte kände igen sin egen son i direktsändning och hur Bergman nästan plågade livet ur en av sina skådespelare för att få till den där ångestkänslan som han blev så berömd för.
Mindre roligt är det när 70-talisten och moralisten i Kalle tar till knepet att göra sig lustig över hur det var förr. Ja, vi vet att folk hade gigantiska glasögon, fula frisyrer och gjorde rejält tafflig tv förr i tiden. Det känns sådär att kända gubbar länge haft en vana att stoppa snoppen i många kvinnor de inte borde ha stoppat den i och dessutom skrutit om det. Men i de allra flesta fall är det inte särskilt roligt att skoja om. Inte i en tredjedels bok i alla fall. Rejält ansträngt blir det tyvärr också när Kalle försöker krysta fram roligheter med underfundiga formuleringar, spexiga fotnoter och referenser till bajshumor. (Oavsiktlig ordvits. Ja, där fick ni ett exempel hur det kan se ut.)
Men bitvis är det också riktigt, riktigt roligt. Sådär roligt så man skrattar högt och bara måste läsa högt för någon annan. Därför är det synd att helheten är lite tafflig. Jag tror att boken vunnit mycket på en hårdare redigering. Lite som omslaget som verkligen osar ”skojfrisk humor” och pryds av positiva uttalanden av komiker som Betnér och Batra. Det är som om man inte riktigt vågat låta bokens styrkor stå för sig själva utan försökt att pressa in lustigheter av en mer tokrolig karaktär. Alldeles i onödan.
Men köp. Den kommer att passa jättebra i bokhyllan bredvid Två nötcreme och en moviebox.
8 st tyckare:
Jag har redan köpt två. Och det gjorde jag inte bara för att dejtar min chefs tjejs syrra.
Jag tycker att du är lite hård i omdömet. Texterna är ju inte gjorda för att läsas i ett svep (även om det förstås är omöjligt att inte göra det.)
Det går bra att peta in ett "författaren" på valfritt ställe ovan.
En fyra tycker jag nog att den är värd. En himla bra bok det där. Himla bra.
Jag har inte läst boken, men väl Linds blogg, och mitt intryck är att jag skulle ha mer respekt för hans raljerande om han gav intryck av att kunna ta kritik själv. Han blir helt galet aggro om nån säger emot honom i hans mer självförhärligande inlägg.
Jag hittar inte kärleken till föremålen för bloggen i texten - det finns ingen "Jag raljerar över de härna människorna/fenomenen för att jag känner en ömhet för dem" i tonen. Jag kan inte låta bli att jämföra med Martin Kristensen som skriver Stupidosupplementet till Kapten Stofil - sendups där kärleken till ämnet lyser igenom, så att man kan skratta högt och känna att man måste läsa upp det för nån annan utan att känna att man begår en mobbarhandling. Man vill säga "Dörren är öppen, sluta sparka".
Jag vet inte, jag ser aggressivitet som inte vägs upp av tillräckligt träffsäkra formuleringar - jag får ett intryck av att det bygger på självhävdelsebehov snarare än ett genuint intresse bakom texterna. Det kanske är texten som inte klarar av att framföra avsändarens avsikter bara, eller jag som missförstår avsikten. Jag brukar ha mig själv som kanariefågel, för jag är otroligt lättroad. (Och då menar jag _otroligt_ lättroad.) Om jag inte skrattar är det oftast nåt som inte stämmer nånstans.
//
Jessica
Jessica: Tack. Du uttrycker något som jag missade att ta upp eller ge uttryck för. Jag kände likadant. Det är små "peka finger"-tendenser i boken som jag inte heller riktigt uppskattar. Som sagt, kritik utan kärlek känns snabbt aningens besläktad med mobbing.
Jag tycker att ni missförstår. Jag var en hängiven Hej domstol-lyssnare och följer En man med ett skägg slaviskt. Har givetvis också läst boken. Jag kan inte förstå hur man kan sätta orden "mobbning" eller "självförhärligande" i samband med dem. Mobbning är väl när många starka går på en svag? Om en människa, som ständigt beskriver sig som nördig och socialt inkompetent, påpekar att statusmän i media har gjort dumma saker (som de bevisligen gjort) är väl det inte mobbning? Jag tycker det finns en högst moraliserande ton när ni fördömer Linds moraliserande. Dessutom ser ni inte understatementhumorn som hela tiden finns i botten, under den mer hysteriska och mer sökta humorn. / Louise
För övrigt: att det finns en kärlek i det Lind skriver är väl ändå uppenbart? Karlns intresse för vad han kallar "gubbar" är ju oändligt? Ingen männska lägger väl så mycket tid på något så trivalt om man föraktar det?
Apropå självförhärligande måste väl Jessicas resonemang om att det hon inte skrattar åt inte är roligt räknas som alldeles utomordentligt självförhärligande?
Dessutom heter han Martin Kristenson. / Louise
Föremålet för debatten här, Kalle Lind, En man med ett skägg.
Det heter ibland att det är förfelat att svara på kritik. Jag har aldrig förstått det. Om man upplever att nån missförstår en, vill man väl förklara sej? Därför tar jag mej rätten här att svara på Jessicas påstående.
Jag skrev en bloggpost som handlade om det otacksamma i att skriva en julkalender (som jag var med på ett hörn och gjorde i julas): alla julkalendrar blir nämligen kritiserade när de sänds och klassiker först i efterhand. Dessutom visar det sej, när man ser om vissa gamla julkalendrar, att de innehåller inslag som känns märkliga idag. Trolltider - med rätta en av de mest omhuldade kalendrarna - har t.ex. en lång sekvens med en närbild av en brinnande cigarett i ett askfat hemma hos en barnfamilj.
Detta var vad jag skrev. Jessica läste nog in nånting annat. Jessica lyckades läsa in en "självförhärligande" tendens och tillika en anmodan att recensera den kalender jag varit medarbetare på ("Skägget i brevlådan"). Det var det inte.
Jessica skrev - dessutom bakom skyddet av en signatur - att hon av det ena eller andra skälet ogillade Skägget i brevlådan.
Det står Jessica fritt att tycka vad hon vill, men söker hon upp en manusförfattare för att oombedd trycka sina åsikter i ansiktet på honom får hon finna sej i om han blir "aggro". I min bok är det ett synnerligen oförskämt beteende, fullt likvärdigt med om jag ringt upp Jessica på hennes arbetsplats och sagt "hörrudu, jag tycker du gör ett pissdåligt jobb" - utan att presentera mej.
För att förekomma ett väntat motargument så passerar det en och annan tarvlighet även från mitt tangentbord. Men de hamnar på min blogg och i mina texter. Det skulle aldrig falla mej in att mejla nån bortglömd åttitalsgubbe för att berätta för honom vad jag tycker om honom. Dessutom tycker jag överlag inte illa om folk; det finns nåt som heter "ironi" och som är sorgligt illa ansett i ett skitnödigt självupptaget tidevarv.
I övrigt är Louise nånting på spåren.
Skicka en kommentar