Kvällens etymologiska lektion

Flitiga lyssnare på det irländska bandet The Pogues kan ha noterat deras flitiga referenser till namnet Pogue Mahone. Till exempel heter deras senaste samlingsalbum "Just look them straight in the eye and say...Pogue Mahone". En titel som osar av interna referenser, varför jag valde att googla på namnet.

Det visar sig att Pogue Mahone inte är ett riktigt namn, även om det säkert var meningen att det skulle uppfattas så när en irländsk nationalist sade det till en engelsk ockupant. Pogue Mahone är nämligen en anglifierad version av det gaeliska uttrycket "póg mo thóin" som betyder något i stil med kyss mig i arslet.

Oj, som jag älskar att hitta sådana här små meningslösa kunskaper.

(Och så passar alla med Spotify på att lyssna in sig på denna eminenta poporkester. Lyssna nu, sa jag!)

Lasse Åberg, den tråkiga komikern

Häromveckan såg jag ovanstående bild i tidningen Filter, tillsammans med en förklaring till dess sammanhang. I samma veva som Björn Borg var som störst på 70-talet var han i Stockholm och behövde någon att slå några bollar mot i samband med en fotografering. Rollen som bollplank föll förvånande nog på Lasse Åberg som tydligen hade ett racket hemma. Lasses roll var att mota bollarna över nät utanför bild. Men, när fotograferingen i princip var färdig ville Lasse greppa tillfället i flykten och bad om att få göra en lite "spexig" bild. (Se ovan.)

Bilden med berättelse symboliserar så oerhört tydligt varför jag inte gillar Lasse Åberg.

Han försöker så envetet hårt att göra något som är roligt. Men han lyckas aldrig. Genom hela sin produktion når han på sin höjd upp till nivån putslustig. Enda orsaken till att han i landet Sverige fått ett epitet som komiker beror på att konkurrensen varit komplett usel. Han har slagits mot filurer som Åke Cato och fenomen som Dagens Vits. Visst, Sverige har haft komiska giganter som t.ex. Hasse & Tage, men under denna elitserie var det jävligt långt ner till division ett, eller två, där Lasse Åberg huserade.

Inte nog med att han slösat bort mängder med pengar som kunde lagts på vettigare filmproduktioner, han har dessutom fått för sig att skapa "konst". Konst som är så erbarmligt banal att den omedelbart accepterades av samtliga Svenne Banan-konsumenter som äntligen fick sätta upp Musse Pigg på väggen med ursäkten att det var finkultur.

Lasse borde ha insett något den där dagen för cirka 30 år sedan. Han borde ha insett att det bara var han som tyckte att den där arrangerade snubbelbilden var rolig. Om inte annat borde han ha utläst det av Björns oerhört plågade ansiktsuttryck. Men tyvärr verkar Lasse vara lika dålig på att läsa av vibbar som på att skapa humor. Två egenskaper som samspelar alltför väl.

Den positiva listan

Häromdagen listade jag en massa människor jag har svårt för. Jag hade inte själv analyserat så noga vad det är med personerna på listan som jag inte gillar, men bloggaren hplus gjorde mig tjänsten att ge en klockren analys:

Du verkar inte ha mycket över för total avsaknad av självdistans.

Helt korrekt. Är det något jag har svårt för så är det människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Det är fruktansvärt osexigt att hajpa sig själv.

För att väga upp all dålig karma jag skapade då vänder vi ikväll på steken och listar svenska kulturpersonligheter som jag gillar, nästan oavsett vad de presterar. De skulle kunna gå upp på en scen och släppa en fis. Jag skulle älska dem ändå. Utan inbördes ordning:

• Fredrik Lindström - språkmongo
• Stina Wirsén - illustratör och barnboksförfattare
• Peter Englund - ständig sekreterare och författare
• Stefan Sundström - kuf
• Carl-Einar Häckner - trollkarl
• Joakim Åhlund - populärmusiker
• Zlatan Ibrahimovic - fotbollsgud
• Louise Boije af Gennäs - författare

Listan kan komma att uppdateras. Jag noterar själv en viss ensidighet vad gäller genus. Återkommer i ärendet.

(Andra listan har förresten fått ett par nya namn.)

Uppdatering: En del kommentatorer, jag vill inte kalla dem för gnällspikar, har påpekat att ett par personer på listan skulle sakna självdistans. Främst avses Fredrik Lindström och Zlatan. Det må så vara, men det väger dessa herrar istället upp av kompetens, begåvning och underhållningsvärde. Så är det.

Fredagshumor med grafik

Ett inlägg om och med listor

Alexander Bard var i blåsväder för många år sedan då det kom fram att han hade en e-postlista (hej 90-talet) där bara de som han gillade fick vara med. Oh, the horror! E-postlistan hette provocerande nog Elit och hade som syfte att folk som "var något" kunde sitta och skvallra konfidentiellt med varandra. Listan finns förmodligen fortfarande kvar, även om Alexander nu också har en annan lista som heter Liberati och som gör samma sak, med skillnaden att man måste vara folkpartist för att få vara med.

Världens längsta ingress och långsökta koppling till min egen lista. Som är så långt från elit man kan komma. Min lista handlar mer om svenska kulturpersonligheter jag inte står ut med. Inte som personer och inte det de gör. Senaste tilläggen i rött.

• Helena Bergström
• Lasse Åberg
• Robert Broberg
• Ulf Lundell (eller ogillar är ett för starkt ord, aktivt ointresse från min sida är nog mer korrekt)
• Jan Guillou
• Herman Lindqvist
• Liza Marklund
• Alla på TV4 (Ja, alla!)
• Per Gessle
• Niklas Strömstedt
• Familjen Wahlgren
• Kjell Sundvall
• Lena Endre
• Richard Hobert
• Johan Stael von Holstein
• Linda Skugge

Listan kompletteras fortlöpande. Om ni vill ha motiveringar på ovanstående kan jag lägga ut texten i senare inlägg.

Guilty pleasure

Jag både gillar det och skäms samtidigt.

Hybris

Mycket inflytelserik minsann. Nu ska jag gotta mig i detta och helt undvika att tänka rationella tankar. Mycket inflytelserik. Mmm....

Kolla själv då.

Föräldraskap

Avdelningen problematik du inte trodde fanns när du en gång skaffade barn:

Du använder toaletten för att göra det som man kan kalla för "tvåan". Mitt i denna aktivitet hör du hur ditt barn vrålar från bostadens andra toalett: FÄRDIIIIG! Följt av ett väldigt otåligt: FÄÄÄÄRDIIIG PAPPAAAAA!!!

Du tänker igenom dina tillgängliga valmöjligheter på tre sekunder, som den vältränade kommandosoldat förälder du är.

1. Ignorera barnet och försöka avsluta din aktivitet själv. Risk: barnet blir otåligt och börjar förflytta sig i bostaden utan att torka sig, med följden att du själv får leta upp avföring i efterhand.

2. Avbryta din egen aktivitet mitt i, hjälpa barnet och sedan återgå till det du gjorde. Risk: det känns jävligt jobbigt och obehagligt att avbryta.

Jag valde alternativ 2. Det kändes inte värdigt. Det kändes inte mänskligt. Men det kändes väldigt barnfamilj, november 2009.

Showdown at the myndighet

En sak som är ganska vanligt förekommande är att man råkar ut för situationer när man vill komma på en dräpande replik, men att förmågan sviker. Oftast kommer man på det där bra svaret långt senare, när det inte är någon vits alls att yppa det. Men plötsligt händer det, som Triss-reklamen säger.

Myndighetens personal hade stormöte för två veckor sedan. Alla var där. Först hade ledningen konfererat i två dagar, sen skulle alla vi övriga komma dit och begrunda resultatet. Så en regnig novembereftermiddag var det dags att promenera från Klarakvarterens kontorshelvete till en mer fashionabel adress i närheten av Stureplan.

När jag och mitt sällskap kommer in genom dörren står redan en kollega där. En gubbkollega. Ni vet typen. 50-talist, lätt bukfetma och gillar att höra sin egen röst. Klädd i gubbkollege-uniformen. Fladdrig rock med något slags bredbrättad cowboy-liknande hatt.

Gubbe: Jaha, vad lång tid ni tog på er. Vilken omväg tog ni för att komma hit? (Underförstått: jag vet minsann hur man promenerar i stan. Jag har streetsmart-skillz.)
30+: Vi hade ingen häst att rida på, cowboy.

Och precis nu inser jag att jag är precis lika mycket gubbe jag. Dags att dunka pannan i skrivbordet några gånger.

Gubbjävel IRL

Åh, vilken skön morgon. (Tvärtomspråket.)

Jag åker tunnelbana tillsammans med kreti och pleti in till stadens centrum. Eller "city" som man säger här i dumhuvudstaden. När jag ska kliva av på centralstationen har en man parkerat sin hund (modell större) i vägen för mig och 12 andra pendlare. Och gör inte en ansats att flytta på den. Då säger jag: Kan du flytta på hunden, TACK?

De första orden i meningen sades i neutral ton. Tack, sades med ett tonfall som var allt annat än vänligt.

Sen när jag hanterat hund-hindret ska jag gå ut genom dörren. Då möts jag av Israels folk på väg genom Röda havet. En kompakt massa med dödkött och apatiska blickar vaggar framåt. Måste. Gå. På. Tunnebanan.

Då öppnade jag käften igen. Hur vore det om vi fick gå av först? TACK SÅ MYCKET.

Den första meningen sades med en passivt aggressiv ton. Den andra meningen sades med ett tonfall som betydde: Om ni inte flyttar på er sliter jag armen av första bästa och använder som tillhygge när jag slår mig fram genom folkmassan, era dumma jävlar.


Jag är ju inte en gubbjävel egentligen. Vad är det som har hänt? Här är några förklaringsmodeller:

1. Datorspelens förråande inverkan. Jag har spelat mycket datorspel senaste dagarna. Med våld i. Primitivt våld där muskliga män svingar stora svärd.

2. Jag har anammat min latenta aggressivitet som kommit fram sedan jag blev förälder.

3. Resten av världen har börjat bete sig som bortskämda narcissistiska barn som inte tänker en tanke på att man kanske ska visa hänsyn i kollektivtrafiken.

4. Allt ovanstående.

Irriterande reklam #983720

Irriterande reklam finns det gott om. En organisation som jag har lite svårt för att de gör reklam överhuvudtaget är Radiotjänst. Från den överjävliga Snigeln-på-ögat-kampanjen för många år sedan har deras nuvarande byrå vridit in det till ett Tacka-alla-jävlar-spår. Ett spår som man med en dåres envishet tjatar in på alla möjliga olika sätt. Vad är egentligen grejen med att tacka för något som man som medborgare inte har något val kring? Vad jag vet är det inte tillåtet att underlåta betala TV-avgiften. Det är ju en skatt för fan. Ja, varsågod för att jag gör något jag är tvungen att göra. Retards.

Senaste reklamfilmen är en ytterst påkostad historia. Det tycker jag är kul. Kul att avgiftspengarna läggs på reklam, istället för att gå till SVT, SR och UR. (Tvärtomspråket.)

På en webbplats kan man ladda upp ett eget foto och se hur det kommer in i själva reklamfilmen med hjälp av Flash. Festligt värre. Eller nej, egentligen inte. Bara dyrt och tråkigt. Om man inte skojar till det själv vill säga. Som Perpotator gjorde. Då blev det plötsligt jättekul.

Kvalitetsunderhållning

Jag var ute igår. En söndagskväll. På offentlig lokal.

Först trodde jag att jag kommit till Stockholms Rollspelskonvent alternativt någon kvällskurs i Javascriptprogrammering, men sen såg jag fyra fem mer eller mindre kända svenska ståuppare i folkmassan och då insåg jag att jag kommit rätt. Louis CK uppträdde nämligen på Chinateatern igår. Men nog är det lite konstigt att åttio procent av publiken bestod av anemiska unga män mellan 20 och 30 som har mer koll sin Dwarf Warrior i World of Warcraft än hur man träffar tjejer. Är det bara de som upptäckt Louis CK på youtube? Nåja, jag var ju nästan likadan för tio år sedan. Alltså är jag ganska nöjd att jag fortfarande "hänger med".

Var det kul då? Ja, det var kul. Riktigt kul. Även om jag antar att de där skämten om hur det är att vara en medelålders loser med barn gick över huvudet på cirka 80 procent av publiken. Jag tror att det var jag som skrattade högst när han vrålande illustrerade hur det är att få sitt barn att få på sig kläderna. Det kan vara kul att se på oavsett, men har man varit i samma situation tillkommer så många nyanser av svärta och självskam att man skrattar på utsidan samtidigt som man gråter lite på insidan.

På det stora taget var det en oerhört professionell insats. Karln har trots allt sysslat med standup lika länge som svenne banan-komikerna i publiken sammantaget. När det hela är slut och jag kollar på klockan för att se hur kort tid han egentligen höll på blev jag förvånad när jag såg att det var nästan två timmar. Tiden gick fort. Det är ett bra betyg.

----------

Och du snubben som satt bakom mig, hoppas att det ordnar sig med svärfar(?) och att du slipper slipa mer på hans fönster i Spånga. Kul att höra att du läser (läste?) här.

Stjäl med stolthet

I fredags såg jag för första gången uttrycket steal with pride, två gånger oberoende av varandra inom loppet av några timmar. Den ena som sade det var en internetbekant, den andra var en kvinnlig myndighetskollega som nyss fyllt 60. Fast då bör jag säga att min kollega faktiskt skrev steel with pride i sitt mail. Så kanske var det så att hon i själva verket på ett sublimt sätt försökte få mig att förstå att hon gillar hårdrock.

Hell yeah.

Dagens dryck

Storhandlade idag. Köpte en back lättöl. (Oddset på det: sjukt lågt.) Spexade till det lite och bytte ut tre lättöl mot läsk. Tråcka. Alltså Trocadero. (Oddset på det: ganska högt.) Alltså fatta, både att hitta läsken över huvud taget och sen infallet att köpa på sig några flaskor. Helt sjukt.

Drack en nyss.

Som upplevelse betraktat får det betyget: jag har varit med om mer spännande saker.

Helgens humorblogg

Tack vare Dramadrottningen hittar jag bloggen "Söderfamiljen". Upphovsmannen Mattias Nilsén är lite som jag. Han är mellan 30 och 40, småbarnspappa, bor på söder, gillar cykling, "bajen", "söderandan" och verkar ha en riktigt "skön" inställning till livet i stort. En man som tar till vara varje dag.

För mig är det här riktigt stor humor.

Om det där med husdjur och känslor

Djurvän, det är det fint att vara. Om man är djurvän då är man med automatik en fin och sympatisk människa. Vi andra, som jag till exempel, som har lite svårt för hela grejen med att ha ett djur hemma, vi är inte riktigt lika fina och sympatiska. Tycker man inte om djur då är man en känslokall jävel. En som bara bryr sig om sig själv. Lite lätt störd.

Till er som har dessa åsikter vill jag bara säga: Hitler älskade sina hundar jättemycket.

Three days to go

Hej konsument, vi har köpt en soffa här hemma. En såndär modern, med divan gubevars. Så ikväll har jag lekt pussel med alla vardagsrumsmöbler. Det går sådär. Men nu har vi gått in i väggen och låter allt vara ett kaos tills imorrn. Som tröst för en trött kropp letar jag upp det här fina klippet där Louis CK säger nästan exakt det jag tycker om er singlar. Eller såhär: för att bekämpa de där latenta tankarna att det vore bekvämt med ett fritt singelliv utan ansvar skrattar jag åt hans skämt. Försvarsmekanism, kallas det visst.

För övrigt har jag på senaste tiden lackat ur på jobbcoacher, bortskämda svin i Vellinge och november i allmänhet. Höst alltså. Man blir så härligt glad till sinnet.

SD fail

Hittade en skön film där en Sverigedemokrat försöker få ur en gammal tant lite rasistiska åsikter. Det går...sådär.

En dag i november 2009

Kom till jobbet imorse. Inget Internets. Inget Internets gör att det blir oerhört svårt att jobba med webb. Så jag gick hem. Kom innanför dörren när IT-killen ringer. "Du, nu funkar det igen." Tack för info. Jag ska genast kasta mig på tunnelbanan och åka tillbaka. Inte.

Nu "jobbar jag hemma". Det blir en hel del bloggläsande. Funderar på att gå till Konsum och stasha upp med god lunch, läsk och kanske något onyttigt. Tröstäta lite.

En dag i november 2009. En av mina mindre minnesvärda. Men bara därför är det väl den här jag kommer att komma ihåg på min dödsbädd. Det vore så typiskt jag.

Dagens humorcitat - Popbandet EMD

"Det här är första gången vi sjunger på svenska, det blir lite back to the roots."

- Danny Saucedo i popbandet EMD berättar om gruppens kommande julskiva i tidningen Metro.

Ofrivillig humorfaktor: 8/10.

Kognitiva begränsningar

Nästa år fyller jag 39. Jag har en fast anställning. Jag kan deklarera. Jag vet hur man sköter ett hem. Jag har relativt avancerade arbetsuppgifter på mitt jobb.

Men kan jag lära mig att inte ta på mig ett par spritt nya skor och försöka ha dem på mig en hel arbetsdag? Tydligen inte.

Status: skoskav.

Aj.

Ömhet är passion i vila

I pausen mellan DIF och Assyriska zappas det över till Leilas mat på TV4+. Mitt i allt myspysbakande ser jag hur Leila skriver ner visdomsorden ömhet är passion i vila på en liten lapp, som hon smyckar bakverken med.

Det tycker jag var tänkvärt och fint. (Tvärtomspråket.)

Helkväll

Sitter och kollar på Robins på SVT1 och kedjeäter Marie-kex.

Jo, men det är kul att vara småbarnsförälder. Det är det. Lovar.

Skitkul.

Bra skit

Egentligen har jag lite svårt för Kent. Eller såhär: jag har svårt för de onyanserade hyllningarna för så bra är det här popbandet faktiskt inte. Men den här låten har de lyckats med. Även en blind höna etc. etc.

Svar på tal

Jag hade helt missat att bloggaren Feminix gett mig ett antal frågor i anslutning till min analys av SD:s debattartikel. Därför är det väl hög tid att jag besvarar eländet som lyder som följer:

Din genomgång var ambitiös och avslöjar din stora okunnighet. Besvara gärna mina frågor: Om integrationen hittills inte fungerat varför skulle det gå bättre om invandringen får fortsätta vara stor? Finns det något tak för hur många fattiga afrikaner och araber vi kan ta in? En miljon eller kanske hundra miljoner. Världen är full av fattiga som hört ryktas om våra generösa bidrag. Och - skaffa dig kunskap!

Integrationen har hittills fungerat dåligt av följande orsaker:

Svenska samhället och framför allt svenska företag är i stor utsträckning smygrasistiska och misslyckas med att ta tillvara den kompetens och den vilja att jobba som utmärker alla de nya medborgare som kommer hit. "Vanliga" invandrare såväl som flyktingar.

1. Det är alldeles för höga krav på språkkunskaper. (Man ställer nästan högre krav på en invandrares språkkompetens än en infödd svensk. Samtidigt misstror man språkkunskaperna hos andra generationens invandrare. Unga tjejer och killar som pratar perfekt svenska men har icke-svenska efternamn.)
2. Invandrarnas kompetens tas inte tillvara. Högutbildad arbetskraft får inte de jobb de är kvalificerade för, enbart på grund av att de saknar "rätt" namn.
3. Invandrare som vill starta egna företag motarbetas av myndigheter, som sätter upp krånglig byråkrati, och banker, som inte vill låna ut pengar. Därför tvingas de låna av varandra. Tilläggas bör att dessa invandrare gärna jobbar hårt och nischar in sig på arbetsintensiva yrken, som ratas av svenskfödda nyföretagare.
4. Nya invandrare hamnar ofta i samma bostadsområden som andra med samma ursprung. Det gör att de inte kommer in i svenska samhället eller lär känna infödda svenskar.
5. Det är alldeles för lång väntetid för flyktingar innan de får besked om de får stanna. Det innebär att de sitter isolerade i förläggningar där de passiviseras. Snabbare handläggning och bättre handledning ut till jobb och bostad.

Om invandring är lyckad eller misslyckad beror inte på antalet invandrare som kommer hit. Det beror mer på hur de ges förutsättningar att fungera bra i vårt samhälle.

Taket på hur många vi kan ta in beror främst på hur många vi kan ge en meningsfull tillvaro i vårt land. Det vill säga jobb, bostad och ett värdigt liv. Yta finns. Vi är ett av Europas länder med lägst befolkningstäthet. Nya medborgare ska ses som en resurs, inte en belastning. En människa som arbetar bidrar till välfärden. Och det kan jag säga dig, det är inte många människor som kommer hit för att "leva på bidrag". Så gott som alla människor vill ha ett värdigt liv och ett meningsfullt jobb. Det är jobb och trygghet man söker i Sverige. Inte bidrag.

Du uppmanar mig att skaffa mer kunskap, men här kommer kunskap till dig: Sverige behöver mer arbetskraft för att bevara de nuvarande skatteinkomsterna. Utan invandrare minskar befolkningsmängden vilket i förlängningen leder till lägre pensioner, högre skatter och sämre samhällsservice. Men vi kanske ska skita i det, så länge vi slipper blattar och muslimer?

Säg som det är. Du gillar inte människor med annan hudfärg, religion och språk. Försök inte att gömma det bakom teorier och fakta, för det håller inte.

Regression by computer

Om det blir lite dåligt med inlägg på ett tag beror det på att jag ska ta 40-årskrisen vid hornen och regrediera till tonåren igen. Det är dags att spela datorspel. Idag släpptes nämligen Dragon Age: Origin. Det innebär flera hundra timmars futilt klickande med musen utan att egentligen uträtta något. Med en handling som med möda släpar sig över verkshöjden i genomsnittlig Harlekin-roman. Med ett excessivt och avtrubbande övervåld. Med en voice-acting som får en Beck-produktion på TV4 att likna Se7en.

I love it.

40-årskris?

Igår funderade jag på allvar om det inte var en bra idé att köpa boots att ha på fötterna. Vilka tokiga idéer ska jag kläcka ur mig nästa gång? Köpa cab? Ta mc-kort? Flörta med 23-åringar?

Erbarmligt.

Poo Fighters

Såg precis att popbandet Foo Fighters släppt en Greatest Hits. Om jag fått bestämma hade den plattan innehållit 0 (noll) låtar. Tråkigare orkester får man leta efter.

Här är några andra som aldrig fallit mig på läppen:

• Placebo (ingen placebo-effekt här inte)
• Garbage (världens kanske mest sanningsenliga bandnamn)
• Red Hot Chili Peppers (det roligaste de gjort var att basisten spelat med en socka på ballen)

Dags för skärpning

I den mediala floden har jag de två senaste dagarna trålat upp två riktigt illaluktande slamkrypare. En notis och en insändare som förtjänar var sin utskällning.

Den första såg jag nyss i Dagens DN och handlar om en familj på Väddö i Stockholms skärgård som fått familjens lilla gulliga kanin uppäten av en kungsörn. Vad gör pappan då när barnet blir ledset? Jo, han ringer polisen! Det måste ju vara kriminellt att kungsörnar äter upp barns husdjur. Well, here's a newsflash for you, papa: det är det inte. Jag vet inte var jag blir mest upprörd över. Ditt debila infall att ringa och slösa med samhällets polisresurser eller din allmänt överbeskyddande curling.

Den andra såg jag igår på gratispublikationen Metros insändarsidor. En mamma är upprörd över hur förskolan behandlar hennes barn. Hon känner sig kränkt. Hennes barn, påstår hon, måste också ha blivit kränkt. Tonen i insändaren är i linje med Så här får det inte gå till. Vad är det då som har hänt? Jo, barnet fick inte äta av den skalade frukten, som var ämnad åt de minsta barnen, utan förskolepersonalen tyckte att hon kunde äta äppelbitar med skalet kvar. Har ni hört något så för jävligt? Med skalet kvar? Där kan det ju finnas gift!

Till er båda vill jag säga, ring socialen och be dem placera era barn på fosterhem. Ni verkar göra ett osedvanligt kasst jobb. Skärpning och mognad anbefalles.

Föräldralycka

Att hämta sina barn på dagis när de uppför sig som två väluppfostrade änglar, samtidigt som en annan förälder har ett psykbryt tillsammans med sitt eget gapskrikande, sparkande, vansinniga barn.

En känsla väldigt nära extas.

(Medlidande? Inte så mycket. Mer en känsla av att "skönt att det inte är jag".)

Mer tips i brist på att jag själv inte kan tänka en klar tanke

Enär jag fortsatt inte kan vara kreativ själv envisas jag med att hänvisa till andra källor på det här Internets.

Idag får jag ett ypperligt lästips om en för mig okänd blogg. I den hittar jag den här fantastiska lösningen på hela slöjdebatten:

Slöjor har jag ingen åsikt om; däremot bör vi lagstifta om att alla muhammedanska män som vill tvinga sina kvinnor att bära niqab, chador eller burka i stället själva måste ha ögonbindel.

Klart å betart!

Bloggens startsida hittar ni här. Varning: Det förekommer såväl propagande för hårdrock som svåra ord.

Mer Dan Savage

Dan Savage i klippet nedan började sin claim to fame genom sin sex- och relationskolumn Savage Love i Seattle-tidningen The Stranger. Jag läste den för första gången idag. Det var absolut underbart.

Dan skriver rakt på sak, säger ifrån och skäller ut. Men han gör det med omtanke och med en strävan att avdramatisera och humanisera sexualitet. Här nedan är en av hans senaste brevsvar och jag ska erkänna att jag skrattade rakt ut åt hans svar. Det var så oerhört långt från våra egna svenska myskvinnor som verkar ha monopol på den här genren. (Förutom du då Gustav, som också verkar göra ett jädrigt bra jobb med Pillow Talk.)

----------

I am in desperate need. I have been dating a guy for two years. We're both 25, and we love each other a lot. He's sexy as hell (half Asian, quarter Native, quarter black—he's divine), we connect, he's funny, upbeat, and honest. Unfortunately, we have a recurring fight (once or twice a month), and I wonder if we will ever resolve this issue. He likes the attention of other women. The fight goes like this: He will do something borderline inappropriate with some chick right in front of me (most recently, he had 30 consecutive drunk-posts on Facebook with some 19-year-old he met through his roommate), and I will get pissed and hurt. I approach him calmly and say that it feels disrespectful and I hope that one day we will come to an agreement on this issue. He swears that it is all in my head and that I work myself up over nothing. But he KNOWS it hurts my feelings, and my hurt is made worse because he is disregarding my feelings. He usually gets mad, says he "didn't do anything wrong" and he "can't talk to me anymore," and then I won't hear from him for a day or so.

I have friends telling me that this is a deal breaker and that I am being emotionally abused. I don't know if I believe that—I think he just needs to work on boundaries. I just had a "come to Jesus" talk with the boy, and he still feels like he didn't cross any lines and refuses to apologize. But to make me feel guilty, he said he will "never post anything on another girl's Facebook page ever again." That's not what I wanted. Now my face hurts from crying, and I want someone sane to tell me which way is up. Whose side are you on? I would actually be happier if you told me that I was crazy and controlling, because altering my own attitude is a lot easier than trying to get through to him.

Pleeeeeease help.

Hurting In Oregon



Ah... a nice, normal problem to cleanse the palate after the shit sandwich that opens the column this week.

I'm not on anyone's side in this dispute, HIO. You sound like an insecure, passive-aggressive guilt tripper, and the boyfriend sounds like an inconsiderate flirt. You've been having the same fight twice a month for two years. Enough already. If the sex, the connection, and his race-based divinity don't compensate for the flirting, end this relationship. If they do, HIO, stay with him—but only if you can stop policing his interactions with other women and stop bitching about the flirting to him, to your friends, and to me.

Ny upptäckt:Dan Savage

Tack vare Perpotator blev jag i förra veckan uppmärksam på den amerikanske författaren, journalisten och sexkolumnisten Dan Savage. Tack för det. Dan Savage verkar vara en fantastisk människa. Vidsynt, klartänkt och förkämpe för tolerans. Dessutom är han homosexuell och förälder.

I klippet ovan berättar han om hur det är att som homosexuell man uppfostra ett barn. Om det nu råkar komma in några individer hit från mer xenofoba och homofoba internetsidor så tycker jag att ni ska kolla in klippet ovan, tänka till och skärpa er.

Finalmente

Så var det dags för decenniets kanske hetaste allsvenska avslutning. Men allt jag kan känna är: jaha? Fotbollförbundet försöker rekrytera ny förbundskapten med samma skicklighet som Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson, men allt jag kan känna är: jaha? Bajen ska spela i Superettan och saknar ordförande, VD, tränare och spelidé, men allt jag kan känna är: jaha?

I korthet, mitt fotbollsintresse har nått en all time low. Det känns lite märkligt. Vad ska jag intressera mig för nu då? Håkki? Nä. Filateli? Nä.

Förslag någon?