Åh, vilken skön morgon. (Tvärtomspråket.)
Jag åker tunnelbana tillsammans med kreti och pleti in till stadens centrum. Eller "city" som man säger här i dumhuvudstaden. När jag ska kliva av på centralstationen har en man parkerat sin hund (modell större) i vägen för mig och 12 andra pendlare. Och gör inte en ansats att flytta på den. Då säger jag:
Kan du flytta på hunden, TACK? De första orden i meningen sades i neutral ton. Tack, sades med ett tonfall som var allt annat än vänligt.
Sen när jag hanterat hund-hindret ska jag gå ut genom dörren. Då möts jag av Israels folk på väg genom Röda havet. En kompakt massa med dödkött och apatiska blickar vaggar framåt. Måste. Gå. På. Tunnebanan.
Då öppnade jag käften igen.
Hur vore det om vi fick gå av först? TACK SÅ MYCKET.Den första meningen sades med en passivt aggressiv ton. Den andra meningen sades med ett tonfall som betydde: Om ni inte flyttar på er sliter jag armen av första bästa och använder som tillhygge när jag slår mig fram genom folkmassan, era dumma jävlar.
Jag är ju inte en gubbjävel egentligen. Vad är det som har hänt? Här är några förklaringsmodeller:
1. Datorspelens förråande inverkan. Jag har spelat mycket datorspel senaste dagarna. Med våld i. Primitivt våld där muskliga män svingar stora svärd.
2. Jag har anammat min latenta aggressivitet som kommit fram sedan jag blev förälder.
3. Resten av världen har börjat bete sig som bortskämda narcissistiska barn som inte tänker en tanke på att man kanske ska visa hänsyn i kollektivtrafiken.
4. Allt ovanstående.