Sidor

2009/11/03

Föräldralycka

Att hämta sina barn på dagis när de uppför sig som två väluppfostrade änglar, samtidigt som en annan förälder har ett psykbryt tillsammans med sitt eget gapskrikande, sparkande, vansinniga barn.

En känsla väldigt nära extas.

(Medlidande? Inte så mycket. Mer en känsla av att "skönt att det inte är jag".)

7 kommentarer:

Articuno sa...

Jag vet precis vad du menar. Alldeles underbart är det.

Idag hämtade jag fem barn på fyra olika ställen. Det gick bra.

30+ sa...

Jag hoppas att du hade en överenskommelse med deras föräldrar och inte plockade upp några på måfå.

Uffe sa...

Allra bäst är det när barnen till de där föräldrarna som alltid tar kommandot på föräldramötet skriker. Då kommer jag (bildligt talat alltså).

Articuno sa...

Jorå, överenskommelse fanns.

Men det kändes ändå lite som på måfå med det femte barnet. Det var en liten kille som jag inte känner så bra (en lillebror till min sons kompis) som skulle hämtas på ett dagis jag aldrig har varit på. När vi kom dit var det så jäkla mörkt på gården att det svårt att känna igen någon. Men storebrorsan verkade väldigt bekant med en liten kille där så jag valde honom och hoppades på det bästa.

Tehataren sa...

Mörka overaller i bävernylon och taskig belysning är precis hopplöst. Man känner inte ens igen sina egna barn!

Själv planerar jag att försöka ingå en pakt med sonen, baserad på snask, sprit eller cigaretter för att få att vi ska kunna göra alla andra föräldrar avis hela vintern!

Burgschki sa...

dina barn är bättre än andras uppenbarligen.

Tog mig fem minuter

Mr Outlaw sa...

Skriv in det i deras böcker om sig själva som en milstolpe i historien. "Pappa minns"
Eller varför inte göra det till en årsdag att fira?
Världsklass helt enkelt. Hundra gångner bättre än offentliga julfiranden med barnbegåvningsjämförelser, även om man vinner. Oredigerat. Orepeterat. Offentligt.
Knock-out.