Ja, förutom den jag fick nyss, att mina två senaste inlägg baserades på mitt tittande på TV-programmet Kändisar på slottet.
Men det går att skylla på att jag är vad man i en del kretsar kallar för "hemma". Det vill säga på den plats där ens föräldrar bor och i många människors fall den kommun där man växt upp och därigenom genomlevt lågstadiemobbing, skenande ungdomsacne, tonårsfyllor med kräks, vansinnigt usla premiärligg med kondomfummel (för annars får man barn och AIDS med automatik) och andra höjdpunkter i livet.
Här går jag nu och minns dessa gamla goa tider samtidigt som jag räknar minuterna tills jag kan åka till mitt riktiga hem. Och vad märker jag då, när jag går i köket och letar i skåpen efter något att tröstäta? Jo, jag släpper ifrån mig omedvetna ofrivilliga ljud. (OBS, ej flatulens.)
Det är ett "håhåjaja" och något slags pustande trumpetande melodi med munnen. Samma ljud som jag hört min gamla pappa släppa ifrån sig som ett slags tics de senaste trettio åren. Och nu jag!
Går det här att avprogrammera på något vis? KBT? Kirurgi? Psykofarmaka?
2009/12/27
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 st tyckare:
Lika underhållande här som vanligt. =)
Ah! Pappaljudet!
Har du även något ljud för dig när du reser dig upp ur soffan?
Det är något som händer efter 30, eller efter att man blivit förälder...
Naturligt eller underligt? Vet inte, men oundvikligt tydligen :-(
Bara att beklaga.
Har inte utvecklat soffljudet än, men däremot Sacco-stönet.
Det där med att vara "hemma": sist jag var barndomshems-hemma ägnades mycket av umgänget åt att titta på syskonens vägg-ord och tvångstittande på Dansbandskampen, Körslaget, finalen av Bonde Söker Fru och Idol.
Jag älskar de här människorna, så det skulle aldrig falla mig in att skrika rakt ut och kasta glöggen på teven, som jag gör i mitt huvud. De resonerar som så att de vill dela det trevligaste de vet med mig och jag befinner mig i en situation där jag är tvungen att antingen såra deras smak, eller fejka intresse.
Det positiva är att min mamma som fordomdags var totalhomofob var fullständigt uppslukad av pugg-romansen i Bonde Söker Fru och satt och skrek åt teven att Bonden valde fel kille, "För den andra killen ÄLSKAR dig på riktigt!"
Men jag har inte riktigt någon ursäkt för det djupa allvar med vilket Dansbandskampen togs. De _brydde_ sig verkligen vem som vann.
mvh
Jessica
håhåjaja!
Nej, det går inte att avprogrammera. Det är generationer av inövat beteende, sitter lika fast i dina gener som din ögonfärg och sånt. Försök inte ens att bli av med det för DET kommer sluta i tvångströja och psykofarmaka. Acceptera det istället som ett släktdrag, lite lagom käckt och så...Inte lätt, men du kommer snart att försvara det, trivas med det och tycka att det är det mest naturliga i världen.
Skicka en kommentar