Knark är godis

Äldste sonen: Det stod brass på mitt godis...!

Jag: Eh, nej. Det stod Bassett.

Sonen: Ja, just ja.

Hoppas bara att han säger rätt på dagis.

Topp-5 bästa bandnamnen

5. Kraftwerk

4. Slagsmålsklubben

3. Kaizers Orchestra

2. Turbonegro

1. The Kristet Utseende

Utan att på något sätt ranka den musikaliska prestationen alltså.

Bonusmaterial, en låt från varje artist, enligt ordningen ovan:

The Man Machine

Han som tuggar med öppen mun dör (Också oerhört bra titel på en låt)

Bak et Halleluja

I Got Erection

Sieg Hallelujah (Eftersom Pang på Pungen i Portugal inte fanns med på Spotify)

Min paranoida vecka

I måndags hade vi hembesök av några av barnens dagiskompisar. En av dem blev lite trött och somnade i vår säng. För att en liten stund senare kaskadkräkas som Linda Blair.

Hela veckan har jag gått och väntat på ett liknande utbrott i min egen familj eller, ve och fasa, att jag själv skulle insjukna. Varje kroppsreaktion har jag analyserat under ångest. Mådde jag lite illa nu? Nej, det var bara magen som kurrade. Nu då? Nej, jag var visst bara hungrig. Men nu kanske det kommer kräks? Nej, det var visst mättnadskänslor.

Nu är det fredag och inkubationstiden för vinterkräksjuka sägs vara tre dagar. Det skulle kunna vara läge att dra en lättnadens suck. Men gör jag det, då vet jag att jag kommer vakna av att en liten kille står med spyor i håret vid min säng klockan 02.57. Så det gör jag inte. Nojjan fortsätter...

Detta satans köttberg!

Tant 1: Ja då sa jag till Gunnar att jag orkar inte laga mat...
Tant 2: MMM?
Tant 1: ...så du får handla med hem.
Tant 2: MMM? MMM?!
Tant 1: Så han åkte då och handla då sån där Wallenbergare...
Tant 2: MMMM?
Tant 1: Men du nu kom jag på att vi köpt nya tallrikar.
Tant 2: NÄHÄÄÄ? Va? Jaha?
Tant 1: Ja, å så då såna där va med mönster på...
Tant 2: Hur många köpte ni då?
Tant 1: Åtta stycken.
Tant 2: Nähäää? MMM? Jaha?
Tant 1: Jodu, och då sa ändå Gunnar såhär va...

Hur vore det med en stor kopp med håll käften, ville jag vråla likt en marinkårsinstruktör. Men det gör man inte i lokaltrafiken. Man sitter ner och lider.

Och så har folk mage att klaga på ungdomar och deras diskussioner. Lomhörda 40-talister är inte mycket bättre.

MSN, en sen eftermiddag 28 januari 2010

swexican säger:
http://www.rixfm.com/webbradio/video.php?mode=rixfm&id=5103

30+ säger:
Du är ju helt galen.
Var fan hittar du allt?

swexican säger:
äh, jag skickar bara vidare
I'm just the messenger

30+ säger:
Hehehe, jag vill inte se, men tittar ändåååå
faaaan
jävla internet
skändar min själ

Men värdegrunden då?

Jo, en grej till från igår kväll. Jag hade redan från början stålsatt mig inför det svenska fenomenet "skitnödiga människor ställer märkliga frågor" så jag blev absolut inte förvånad när en dryg man (säkert mellanchef någonstans) öppnar matlådan och i provocerande tonfall ställer den mysiga förskolepedagogen mot väggen.

- Jag bryr mig inte så mycket om lokaler och annat ni har här va? Jag skulle däremot vilja veta lite mer om värdegrunden. Vilka värderingar ni har som genomsyrar verksamheten...?

Inne i mitt huvud fanns det då en impuls att tjoa: Nazism! Och kamratfostran!

Men alltså? Vad tror han? Det är en fucking skola. I en ytterst välmående närförort. Kritvita barn från medelklassen ska lära sig räkna och skriva tillsammans. Hur fel kan det bli?

Jo, visst kan det bli fel. Mobbing förekommer alltid i olika doser överallt. Det kan vara lite si och så med genusperspektiven. Men ändå. Nu fick den dryga mannen ett långt och utförligt svar om hur fint och bra de jobbar med mysiga värderingar på just den här skolan. Samma svar som man skulle få på alla skolor från Treriksröset till Smygehuk. Några fina floskler sådär.

Det jag vill ha sagt, det är att de där värdeorden och fina planerna inte säger ett skit. Gå till skolan en vardag istället. Kolla läget. Hur är stämningen? Det säger mer än tomma fraser om värdegrunder.

Ett besök på skolan

Ikväll har jag besökt ett informationsmöte inför äldsta sonens skolstart i höst. Det var bara att bocka av punkterna på sin fördomsfulla lista.

• OH-apparat (Ja på riktigt. En sån man lägger plast på.)
• En oerhört mjuk och mysig rektor, som pratade lite som Malou von Siwers.
• Förälder som frågade om värdegrunden
• Förälder som frågade om antal barn per pedagog
• Inte en skymt av en manlig pedagog (Men han var visst sjuk för kvällen.)

Punkter jag saknade

• Termoskaffe i plastmugg

Svårt med satir?

Livet på Söder är förmodligen den roligaste blogg som rönt stor uppmärksamhet på sistone. Med rätta. Den påhittade bloggaren Mattias Nilsén skriver om sin skitnödiga södertillvaro och sina åsikter på ett sätt som är en fantastisk samtidssatir över en "modern" storstadsmänniska på 2000-talet. Och som all bra satir är det både roligt och tankeväckande.

Men, när jag läser bloggens kommentarer blir det uppenbart att satir tydligen inte är ett enkelt stilgrepp. För en del människor förstår inte alls. De kommenterar på fullt allvar, blir upprörda och ibland till och med arga. Även när de får höra att Mattias Nilsén är en fiktiv figur blir de arga, för då känner de sig lurade.

Vad beror detta på? Varför förstår de inte satir?

Är det så att en del människor helt enkelt inte har förmågan?

This just in

I mediedebatten om Stieg Larssons millennietrilogi har jag nyss hört följande rykte. Det var inte alls Stieg som skrev böckerna om Lisbeth Salander.

Det var Marcus Birro. Men han fick så dåligt betalt att han nu tvingas vara med i varenda tv-program som finns.

Saker jag stör mig på, del 645

Par som är ute och joggar tillsammans. Det stör jag mig på. Jag undrar alltid om de är tillsammans för att de älskar varandra eller om de är tillsammans för att de ska ha någon att jogga med.

Eller såhär, när man är ihop, ska man inte ligga med varandra då? Gör det. Gå hem och ligg med varann istället. Spring inte här och svettas och se plågade ut tillsammans (alltid med han lite framför henne, lätt dominant sådär, följ med nu lilla gumman - jag minskar på takten för din skull).

Nej sluta spring. Gå hem och ta varann på grejen. Helst på något sätt där hon ger han smisk eller liknande.

Franke, min vän

Hördu, Franke. Vi glömmer det där nu. Kom hit och snacka lite. Vi blir kompisar igen. Franke. För fan, det där var inget. Det är glömt. Nu börjar vi om, Franke. Min vän...

Mobilblogg

Eftersom min jättefina, dyra och avancerade mobiltelefon från Sony Ericsson inte längre har någon förmåga att kommunicera med det där Internet tog jag idag fram en sladd för att flytta över alla de där bilderna jag tog som jag tyckte skulle passa så bra på bloggen. Men innan vi går in på det vill jag bara säga: Sony Ericsson och Tele2 - jag hatar er med all den kraft jag kan uppbåda. Och det är som tur är inte så mycket som blir över efter arbetsdag och familjesysslor. Bleve jag frånskild och arbetslös skulle ni ligga ganska illa till.

Men nog om det. Här är några osorterade bilder.

Här var det citatteckenshumor. Undrar hur skräddarsydda de är egentligen, de där ljud- och bildlösningarna. Nominerad till Fulast Fasadskylt 1999.


Det var mycket tjat om Neil Strauss häromåret och vad jag förstått så kan kvinnor på krogen fortfarande råka ut för snubbar med skitstora neonbrillor och taskig hållning som glider fram med en replik som "vad snygg du skulle vara om du inte var så sur". När jag var på museum i helgen kunde jag se att Neil inte var först med att slå mynt av osäkra snubbars sug efter att få ligga. Den här kom ut på 50-talet.

Jo, jag köpte ju kostym häromveckan. Men det här var kanske lite för mycket "hej, jag vill ha en roll i Snabba Cash" och lite för lite "välkommen till Myndigheten".

Och till slut en bild på det fantastiska kaffe man kan dricka på Myndigheten. Gratis. Eller ja, jag betalar ju med mitt Liv, så det kan tyckas lite klent kanske. Lön och gott kaffe. Men det kunde vara värre.

Slutsats: Det kanske är tur att jag inte kan mobilblogga mer.

Några ord om Guldbaggegalan

1. Nej.

2. Skamsköljning.

(Kommer jag titta? Nej.)

Bra skit

Blur eller Oasis? Damon eller Noel? 90-talets indiepopare hade säkert spillt mer blod över frågan om det inte var så att de var alldeles för mesiga och androgyna överlag.

Året var 1995. Internet var ett okänt fenomen. Själv försökte jag avsluta högskolestudierna samtidigt som min dåvarande flickvän försökte avsluta vår relation genom att bli mer och mer distanserad. Men ung och dum som jag var fattade jag inte ett skit utan fortsatte hänga efter som en irriterande knähund. Jag lyssnade nog inte ens på Blur eller Oasis vid tillfället. Det var mer svensk "folkrock" som Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett. De banden hade inte alls samma rivalitet utan delade istället på sina fans.

1995. Vilket skitår.

Twitterinlägg på vanliga bloggen

Antikrundan och fruns hemmabakade semla. Mmm. Götte på torsdagskvällen.

(Ni ser, det blir ju för jävligt. Inget twitter för mig.)

Ett jävla illa underbyggt påhopp på Rikets Sal och kritik mot humor i allmänhet

Nej men hörni, det här med humorbloggen Rikets Sal. Jag kan inte släppa det. Det är något med hela grejen som irriterar mig något oerhört. Men jag förstår inte riktigt. Varför? Varför blir jag provocerad av att några snubbar startat en lustifikationsblogg som jag inte tycker är rolig? För egentligen är jag av den åsikten att man får göra lite vad man vill, så länge man inte skadar någon annan. Och jag behöver inte vara en gnällig surkuk (hela tiden).

Men ändå. Rikets Sal liksom. Som en jämra matrest mellan tänderna jag inte kan få bort. Som en sårskorpa man inte får pilla på. Jag tycker att ni bör lägga ner. Och juryns motivering är som följer:

1. Det är ju för fan helt menlöst. Finns det något skämt som har något som helst relevans? Vad jag sett är det mest bilder på mögel och fniss kring köttglosor.

2. Kom ut ur studentkorridoren. Spex, ordvitsar och internskämt för skämtens egen skull är ett oskick som frodas i studentikosa kretsar. Där hör det hemma, tillsammans med överdriven fylla och könssjukdomar.

3. Plagiat. Jan Stenmark har kört sitt grepp med absurda och ekivoka texter på märkliga illustrationer i ett tag nu. Sno inte den grejen.

Det enda jag tyckte hade något som helst värde var Kalle Linds gubbhylla. Men det var mer som ett av hans blogginlägg, fast på video. Gott så i och för sig.


Överlag och i allmänhet, och nu lyfter jag blicken från Rikets Sal, blir det ofta oerhört tråkigt så fort någon gör något vars huvudsyfte är att vara roligt, utan att ha något vidare djup att vila på.
Då blir det lätt putslustig skit som spex, privatteaterfarser, snusktecknat En rolig halvtimme, skäggteknologiska Blandaren och annat elände. Lättsmält mög som inte har några ambitioner förutom att hetsa fram ett skratt från publiken. Ja, men det är ju bra att ha roligt, säger kanske någon? Då tycker jag att vi kan börja kittla varandra eller gå såna där hysteriska skrattkurser istället. De har samma effekt och vi slipper förnedra våra intellekt.

För övrigt är det roligaste man kan hitta på med Rikets Sal att kasta om bokstäverna. Det är subversivt och implicit religionskritik på en nivå som i alla fall jag tycker är hysteriskt kul.

En låt jag alltid spelar lufttrummor till

Born to be wild - Steppenwolf

Speciellt vid det oerhört enkla men ack så ösiga solot strax efter två minuter.

(Att spela lufttrummor förresten, kan vara den mest irriterande aktiviteten som finns för omgivningen. Det ska därför alltid utövas i ensamhet.)

Lite kort om P3 guldgalan

Två ord.

1. Nej.

2. Skamsköljning.

(Men musiken är ok. Ibland.)

Förorten street style

Julia Skott kör en grej på sin blogg på senaste tiden. Hon visar upp alla fyndiga t-shirts hon har i garderoben. Bara därför gjorde jag idag det här impulsköpet på lunchen idag.

Se det som en hyllning eller en kopiering eller nåt. Jag blev i alla fall några hundralappar fattigare. När ska man egentligen ha den på sig?

Dagens i-landsproblem: Lunchångest

Jag borde äta lunch. Men prokrastinerar. Det beror på:

1. Jag har ingen kollega att gå ut med.
2. Jag har ingen kompis tillgänglig.
3. Lunchrummet renoveras så dit kan man inte ta med hämtmat.
4. Klockan är 12.05 och vid den tidpunkten är det alltid så JÄVLA trångt på alla lunchhak.
5. Jag vet inte vad jag vill äta.

För övrigt har jag några uppslag till blogginlägg, men de vill inte lyfta riktigt. Här är de jag grunnar på just nu:

• "Humorbloggen" Rikets Sal. Den är inte rolig.
• Den där gången när min kompis mailade och var HELT till sig över att han sett en naken tjej på en strand. Han skickade bildbevis. Tjejen låg 200 meter bort så man såg inte ens att det var en person.
• Jag vill kissa på IE8.

Sådär. Nu behöver jag nog inte blogga om skiten. It's out of the system. Troligen kan man inte lägga ut mer texten mer än så.

Nya rön i Dagens Nyheter

Mina viktproblem blev plötsligt ett minne blott.

The mind is a terrible thing to taste

Jag sitter och lyssnar på lite gammal goth på Spotify. När låten är slut kommer en ny. Det visar sig att två svenska tjejer som hade ett band vid namn Shebang spelat in en låt med likadant namn.

Temple of Love - Shebang

Shebang figurerade i nöjespress för några år sedan. Men vad hände med dem? Har de splittrats? Har de tagit ett break? Har de drogat ner sig? Skaffat barn? Skaffat hund? Köpt en lägenhet i Mjölby? Tagit igen gymnasiekompetensen på KomVux? Klippt sig och skaffat ett (eller två) jobb? Skaffat kille? Piercat könet? Vad vet jag? Vill jag veta? Nä. Men ändå börjar man undra.

Shebang.

Bra skit vs. dålig skit

Musik från året för min födelse, 1971. Ett gäng snubbar i clown/lajv-outfits lirar. De ser rent visuellt för täskiga ut. Och i början är det lite ostigt. Sen kommer refrängen. Man trillar av stolen. Det blir så in i helvete fläskbra.

Jag har diskuterat 70-talet med en före detta kollega över några lunchbrickor. Vi har båda en åsikt att det på många sätt var en kulturell höjdpunkt. Musikaliskt och cineastiskt. Det här var innan marknadsföringsfolket lade beslag på beslutsfattandet och det fortfarande fanns en plats för lätt vansinniga och kreativa kulturmänniskor att komma till sin rätt. Tidiga 70-talet gav oss musik som :

Hunky Dory - David Bowie (1971)

Jethro Tull - Aqualung (1971)

Paranoid - Black Sabbath (1970)

Och nu orkar jag inte leta efter mer, eftersom klockan snart är halv ett. Men jag vill fortsätta nära en tro att kultur blir bättre om man skapar utifrån sig själv och inte utifrån vad som en förmodad publik ska tycka om. Pojkband någon? Stock, Aitken, Waterman? Nej, jag trodde väl det.

-------

Wikipedia lär oss:

Stock Aitken Waterman, är tre hit-producenter (Mike Stock, Matt Aitken och Pete Waterman) från England som under 1980-talet och början av 1990-talet producerade 100-tals pophits åt kända artister. Bland de artister som de skapat material åt finns Kylie Minogue, Samantha Fox, Big Fun, Mandy Smith, Mel & Kim, Dead or Alive, Sabrina, Donna Summer, Princess, Hazell Dean, Rick Astley, Bananarama, Sinitta, Jason Donovan m.fl.

Nyheter jag gillar

Journalistiken av idag är i fritt fall, som jag sällan försitter en chans att påpeka. Väck mig mitt i natten så kan jag sätta igång med en drapa som får dina öron att ramla av.

Men ibland smäller det till. Det här var en helt underbar nyhet. I år, 2010.

Sydsvenskan: Berusad blind man slog döv efter fråga om tiden.

Vad ska ni göra i helgen?

Själv tänkte jag gå till tatueringssalongen och göra såhär:

Tidens tecken - nyheter om händelser på facebook

Jag ser i nyhetsflödet att en ny typ av artiklar börjat dyka upp. Artiklar om diverse fenomen på Facebook. Nu senast har det tydligen blivit populärt att starta en grupp för ett behjärtansvärt ändamål (ex. "Tänd ett ljus för barnen i Afrika"), få 64903 idioter som medlemmar och sen raskt byta namn på gruppen till "vi som gillar sex med djur".

Detta infantila busstreck bedöms numera som så allmängiltigt och intressant att det ska skrivas om det som en nyhet. Och det dyker upp ledsna människor på bild. "Jag gillar inte alls sex med djur. Jag tycker det är hemskt. Tänk på barnen." *ledsen mun*

Exakt VAR i tillvaron har detta någon relevans förutom på Facebook? Om du nu skulle drabbas av detta tycker jag du gör som följer:

1. Gå ur gruppen. (Eller ännu hellre facebook. Eller strunta kanske i internet helt och hållet.)
2. Håll käft.

Ring INTE tidningen och gråt ut.

Detta nya som skulle vara så bra - igen

På senaste tiden har jag fått en massa uppmaningar när jag surfat runt på diverse sajter att uppgradera min browser. "Det här kommer funkar mycket bättre med Windows Explorer 8", påstods det. Så då installerade jag den nya versionen.

Det skulle jag inte ha gjort.

Det hänger sig hela tiden. Vad är det för mög? Det är lite irriterande när man sitter och försöker jobba med en massa grejer som är webbaserade. Okej om jag var en säljare eller marknadsföringsstekare som mest satt i Excel och inte kunde nå min Aftonbladet eller Facebook. Då hade jag inte klagat. (Då hade jag gjort high fives med kollegorna mest hela dagen.)

Nehej, nu hämtar jag en kaffe och gör jag ett nytt försök.

(Detta inläggs skrevs med Mozilla Firefox 3.0.16)

Kultur jag hatar - Gilmore Girls

Gilmore Girls är en amerikansk TV-serie inom en genre som kallas för dramakomedi. I mitt tycke innehåller serien alldeles för mycket drama och alldeles för lite komedi för att det ska vara en korrekt beskrivning. Jag skulle hellre vilja kategorisera in den i facket flåshurtigt överspel i en kontext som porträtterar stereotypa könsroller på ett för mänskligheten förnedrande vis.

Eller på svenska: det är skit.

Om man ska gå djupare in på innehållet handlar serien om en mamma (Lorelei) och hennes lillgamla tonårsdotter (Rory). De bor i en liten pittoresk stad på amerikanska östkusten och tillhör det man kan kalla för den amerikanska adeln. En gammal fin ganska rik familj med traditioner och kontakter. Lorelei är det svarta fåret som blev tonårsmamma. Rory är den bedårande och ytterligt begåvade dottern som är sina morföräldrars ögonsten. Genom serien får vi se hur de kämpar mot diverse utmaningar som t.ex. öppna eget, studera på fina skolor och umgås med män/pojkar.

Här är några av anledningarna till att jag mår fysiskt illa av att titta på eländet:

• Att alla är så jävla lillgamla
• Att alla pratar skitfort och är så in i helvete kvicka i repliken
• Att kvinnor är smarta men neurotiska
• Att män är lite fumliga men charmigt "farliga" på ett harmlöst sätt
• Att det underliggande budskapet verkar vara - ingenting

Om jag hade fått bestämma hade jag slängt in lite sexscener som i True Blood. Då hade det åtminstone blivit något slags kittlande kontraster någonstans istället för detta tillrättalagda mög som är en hårsmån mer kulturellt än en Harlekin-roman. Men inte ens det hade räddat en hel serie. Det hade fortfarande varit så gott som otittbart, men man hade i alla fall fått se lite naket.

Uppdatering: Min polare Skinkan kommenterar med den här fantastiska parodin från Family Guy. Mille grazie.

Detta fina AdWords som skulle vara så bra

Jag är besviken. Missnöjd. Kanske något kränkt också om jag känner efter. Detta med AdWords som skulle vara så bra. "Det är bara att lägga upp en annons på gåggel, så kommer hela världen att hitta till din egna hemsidan." Så brukar man få höra från diverse experter.

Nys, säger jag.

Igår lade jag upp massor med sökord på det där gåggel för jobbets räkning eftersom vi fått något slags kampanjcheck på 400 spänn. Idag när jag loggar in för att se hur många nya sköna besök det genererat så är resultatet 0 (noll). Alltså inte en käft har hittat till oss? Jo, jag är nog kränkt nu när jag känt efter lite till.

Är det verkligen ingen där ute i utlandet som vill läsa om "svenska myndighet", "moderna arbetsmodeller" eller "effektiv resurshantering"?

Kränkt!

Katastrof på jobbet

Jobbet är åt helvete. Det är ett stort Epic Fail över alltihopa. Vad är det som hänt, undrar ni? Har ekonomichefen rymt till Thailand med stålarna? Har hela nätverket fått virus och raderats? Ska myndigheten läggas ner?

Nej.

Den nya och fantastiskt fina kaffemaskinen är trasig. Servicepersonen kommer någon gång i en obestämd framtid. (Han/hon har inte kommit än.)

Det finns alltså inget vettigt koffeinhaltigt att hälla i sig. Receptionisten har letat fram en gammal bryggare ur ett dammigt arkiv och köpt nåt Gevalia-brygg på snabbköpet. Detta står sedan och puttrar ute i jobbpentryt likt nåt jämra pizzeriakaffe.

Det smakar inte gott. Och just idag som jag tänkte sitta lite längre och jobba undan. Tack som fan.

Min chef mailar

Har ni tänkt på att dagens datum är nästan binärt? Det händer inte igen förrän i Oktober, så passa på att njuta... :-)

Vad säger man? Jag har en geek till chef. Men hellre det än en psykopat som jag haft förut.

En lista till: Nittiotalet (Det svenska)

Jag lovade förut att inte lägga ut fler listor. Det struntar jag i nu eftersom jag gjorde en så himla busfin låtlista med svenska låtar från 90-talet. Varför ska jag hålla mitt ord?

1990 The Wannadies - My Hometown
1991 Stefan Sundström - Flickan, Pojken och Venus
1992 Traste Lindéns Kvintett - Stans Vaktparad
1993 Bob Hund - Rundgång, Gräslök, Fågelsång
1994 Lars Demian - Gammeldansk
1995 Cardigans - Rise & Shine
1996 Kent - Kräm (så nära får ingen gå)
1997 Weeping Willows - I'm Falling in Love
1998 Paus - Smeknamn
1999 Sahara Hotnights - Drive Dead Slow

Hela listan hittas här.

Tips från helvetet

Gratispublikationen Metro når nya höjder idag på sin sida om utbildning. I kolumnen till vänster har en person utan omdöme plitat ner en "Topp och stopp". En bra grej och en dålig grej. Men vederbörande har fått det hela om bakfoten. Kaffe är angett som en dålig grej. (Va?!) Den "bra" grejen är (och jag citerar):

"High fives". En uppmuntrande high five till varandra då och då lyfter energinivån.

Är det Mattias Nilsén som varit i farten? Det kan jag säga, att om någon försöker sig på att göra en high-five med mig, då får den personen noll gensvar. Helst skulle jag vilja sätta min handflata hårt i ansiktet på motparten men jag inser att det skulle gå in under åtalspunkten lätt misshandel.

High fives, det kan man syssla med om man är säljare. Annars undvik.

En plats i solen

Det mesta man ser på TV är det ganska lätt att kategorisera. Antingen är det kul (undantagsvis) eller så är det skit (allt på TV4). Men ibland dyker det upp program jag inte riktigt kan stoppa in i vardera facket.

En plats i solen heter en engelsk programserie som visas på TV8. Det beskrivs som följer: Vi följer en rad solsökare när de beger sig till varmare breddgrader i hopp om att finna ett nytt hem. I varje avsnitt får spekulanterna se inte mindre än sex fastigheter, utforska området omkring dem och ta del av praktiska råd och tips.

Det är lite som ett reseprogram, förutom att det man får se är när engelska medelklasspar åker runt i andra länder och tittar på hus och lägenheter som gud glömde. Som alla vet är England ett av Europas sista u-länder och dess invånare är vana vid (och stolta över) en boendestandard som människor i andra länder skrattar åt. Därför är de inte alls nedstämda när de får se de mest märkliga boenden. De nickar uppskattande åt en spis från 1973, hummar glatt åt möbler som designats av en blind mentalpatient och kommer i extas när badrummet inte är en möglig garderob. "And it's just 78 000 pounds", kvittrar programledaren. I runda slängar en miljon för två rum och "kök" beläget 8 kilometer från kusten på Sardinien. Restiden dit från Donkchester-on-Wank är bara 12 timmar. Men vad gör det när man får fly från de engelska öarnas "väder"?

Detta har alltså någon driftig person gjort TV av. Inte ett program utan en hel serie. Vecka ut och vecka in kan man se hur Kevin och Marjorie (eller andra par) hasar runt mellan de mest märkliga objekt. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det. Det är lite som att ha fått en matrest mellan tänderna. Man pillar och pillar med tungan för att få bort den. Lite så är det att fastna framför En plats i solen. Man tittar och tittar tills det tar slut och när det väl är över känner man mest lättnad.

The Nineties - inget jämra försvarstal

Till skillnad från Henrik Schyffert har jag inget att be om ursäkt för vad gäller mitt 90-tal. Jo, kanske en del planlöst lallande, ungdomligt oförstånd och allmän brist på det andra kallar "driv". Men hey, förutom att ha bytt det ungdomliga oförståndet mot en medelålders cynism så är jag i huvudsak fortfarande samma person. Alltså känns det något prematurt att redan nu be om ursäkt. Det får vänta till min dödsbädd.

Det här med att göra playlists blev lite som en drog, men efter den här lovar jag att sluta. Även fast jag levde på 70-talet har jag inga personliga musikaliska referenser därifrån. Det är lite fusk att såhär i efterhand slänga in David Bowie och Ebba Grön när det jag egentligen gjorde på den tiden var att läsa Bamse och trampa på såna där vita bär som sa "poff".

Här är i alla fall 90-talet. Några kanske saknar något med Nirvana, men till er vill jag säga såhär: grunge var ett misslyckat experiment som inte är värt att nostalgisera över. Stone Temple Pilots någon? Nej, jag visste väl det. Året 1991 hade jag däremot helst velat ha något från Metallicas fantastiska skiva med samma namn, även kallat Black Album. Men eftersom Hetfield och Ulrich hatar Internets (och lider av diagnosen "lite allmänt dumma i huvudet") finns de inte på Spotify. Det fick bli en nödlösning med Front 242.

Personlig favorit på listan är Smashing Pumpkins låt Cherub Rock från skivan Siamese Dream. I mitt tycke en av 90-talets bästa skivor. Den är bra rakt igenom. Stringent. På den tiden när man använde bitar av plast för att lyssna på musik brukade jag roa mig med att tänka på vilka skivor jag skulle rädda om det började brinna. Den här kom alltid på första plats. (Med Black Album tätt bakom.)

I och med det här sätter jag stopp för musiklistorna ett tag. Men testa själva. Det är jättekul. Jag lovar.

1990 Bad Religion - 21st century

1991 Front 242 - Rhythm Of Time

1992 Ministry - Jesus Built My Hotrod

1993 Smashing Pumpkins - Cherub Rock

1994 Nine Inch Nails - Heresy

1995 Blur - The Universal

1996 Suede - Saturday Night

1997 Portishead - Cowboys

1998 Caesars Palace - (I'm Gonna) Kick You Out

1999 Eminem - My Name Is

The Nineties

Double Zero

80's quality

Relationstips

Jag får relationstips av min kompis via msn.


30+ säger:
Undrar om jag ska få lön från min fru för detta eller hur det blir?

[thum-mahs] ] säger:
får man någonsin det av sin kvinna? "du får sex" brukar C säga, men vaffan... om man hellre vill ha en pizza och en platta tjeckisk bira då? inget man törs nämna högt dock..

30+ säger:
Nej du. Man får aldrig prioritera bort ett erbjudande om sex. För det är det finaste dom kan tänka sig. Vill man ha öl och pizza istället, då blir som sura. Eller tv-spel, det är tydligen inte heller ok

[thum-mahs] ] säger:
Nä, jag har märkt det. Man kan låtsas som att man är apa-horny emellanåt, när man vet att hon inte är så sugen. "Vadå? Det var du som inte ville sist?". Mycket fiffigt.

Det musikaliska 00-talet

Det var hysteriskt kul att göra spellistor baserade på decennier - en låt för varje år. Här är min för 00-talet vi nyss lämnade. Det är så bra så jag nästan svimmar.

2000 Hellacopters - No song unheard

2001 Kaizers Orchestra - Bøn Fra Helvete

2002 Paul Oakenfold - Ready, steady, go

2003 Turbonegro - Turbonegro must be destroyed

2004 The Streets - Fit but you know it

2005 Chemical Brothers - Galvanize

2006 Muse - Starlight

2007 Miss Li - All I Need Is You

2008 Division of Laura Lee - Caress/Hotnight

2009 Lady Sovereign - Let's be mates

Uppdaterade listan för äkta konnässörer.

Lyssna nu då, det är hur bra som helst! (Ja, jag upprepar mig. Alldeles för ofta.)

Uppdatering: Jonas påpekade i en kommentar att den Prodigy-låt jag tagit med inte alls gjordes 2005. Så förargligt. Dylika misstag är inte tillåtna. Så jag bytte ut den mot Chemical Brothers gamla dänga Galvanize. Allt för att hålla mig inom genren. Rätt ska vara rätt.

Kultur jag hatar #2 - ordvitsande musiker

Ordvitsar är djävulens variant på äkta genialitet. Det är lätt att förledas till att tro att det är något smart och roligt med ordvitsande. Men det är inte särskilt smart att rimma två ord på varandra eller roligt att en del ord är dubbeltydiga. Om en femåring ordvitsar är det ett tecken på viss intellektuell skärpa. Om en vuxen gör det är det ett tecken på att man nått en femårings mognadsnivå. Och förmodligen stannat där.

Det finns egentligen bara en sak som kan bli värre med ordvitsande och det är om det skrivs musik till. Då är det inte längre en ensam individs taffligheter som bara sprids i privata sammanhang. Nej, då blir det plötsligt kultur som uppförs offentligt och som applåderas av den del av befolkningen som jag själv helst skulle sätta under förmyndarskap. Det är inte längre bara "svängig" musik - det är roligt också.

Roligt på samma nivå som dratta-på-ändan, tokig klädsel och dålig kontroll av ringmuskeln.

Varför har jag då så svårt för detta infantila? Känner jag mig hotad av det folkliga? Är jag en trist jävel? Ja och ja. Men mest provocerad blir jag av att någon putslustig fan som kan plinka ihop en melodi och rimma smek med lek blir snudd på geniförklarad när det enda vederbörande gjort är just det - rimmat. Det är inte genialiskt, det är banalt. Hylla inte det banala, för hur ska vi då hantera riktiga genier?

Dressed for failure

Jag har på mig ny kostym idag. Det har uppmärksammats av 0 (noll) kollegor. Jag tror att detta beror på:

1. De bryr sig inte.
2. De har ingen känsla för stil.
3. De hatar mig.
4. Allt ovanstående.

Dags att se sig om efter nytt jobb.

Det är kallt

Men ärligt, vad är det för tjat om att det är kallt? Vi bor ju i Sverige. Hur är lite kyla en nyhet?

Måndag morgon (på en torsdag)

Åh vad härligt att börja jobba igen. I morse har jag:

- grälat med en ilsken 3-åring
- slitit av skosnöret (på en nästan helt ny sko - skandal!)
- försökt hitta en såndär klackbar på T-centralen (den hade blivit Pocket Shop - skandal!)
- fått renovera jobbets kaffemaskin från grunden (ser jag ut som en vaktmästare kanske?)

Nu: läsa mail.

Förlåt - Pig Valley Beach revisited

Uschäckta. Jag glömde bort Sator. Dom började ju också på 80-talet. Apropå det där med Pig Valley Beach, ni som missade referensen förut. Här är den. Det blev inte mycket bättre back in '86.

Svenskt 80-tal

Jag försökte precis göra en lista med bra svenska låtar från 80-talet. Hahahaha. Dream on! Efter Ebba Grön, Imperiet, KSMB, Blue for two och Di Leva var det i princip kört. Och inte ens de var särskilt bra alltid. Det låter ärligt talat för pappigt alltså. (Som i papper, av usel kvalitet.)

Kolla in den här vidriga vidriga skivan på Spotify så får ni se varför jag gav upp.

Ett par rader om traditioner

Varje år sänder SVT ett så kallat "folklustspel" med Eva Rydberg från Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Det är smäll i dörrar, förvecklingar, lite sång, lite underlivshumor och en publik där medelåldern ligger på 72 år.

Kan man inte sluta med detta?

Skulle det hjälpa om man sprängde hela skiten i luften? Teatern alltså.

30 år senare (och mer)

Inspirerad av den gamla videon med Front 242 fick jag för mig att göra en lista med kvalitetsmusik från 1980-talet. Detta decennium som många, mig själv inkluderad, spottat på vad gäller den musikaliska produktionen. Och det med rätta. Introduktionen av synthen i populärmusiken är lite vad snurrande gif-bilder var för Internet 1997. Inte så tilltalande. De som lyckades var undantagen som bekräftade regeln.

Här är i alla fall min lista från 80-talet. En låt från varje år. Svinbra kanske.

1980 Cure - A Forest

1981 Kraftwerk - Pocket Calculator

1982 Madness - House of fun

1983 New Order - Blue Monday

1984 Alphaville - Big In Japan

1985 Sisters of Mercy - Black Planet

1986 Erasure - Who needs love (like that)

1987 Fields of the Nephilim - Slowkill

1988 The Pogues - If I Should Fall From Grace of God

1989 Depeche Mode - Behind the wheel

Eller kolla in hela listan.

Eklektiskt? Så in i helvete.

Bra skit

Headhunter - Front 242, från plattan Front by Front (1988). Ansedd som en av de främsta skivorna inom industri-genren. Legendarisk video av Anton Corbijn.

Svänger på som satan.

Det här lyssnade jag på en hel del som ung. På vinyl. Om och om igen.

Hej farfar.

Pig Valley Beach

En sak som oroar mig på allvar är konformitet. I alla fall när det gäller media och den rapportering som sprids. Utan att trycka ner foliehatten alltför långt ner på huvudet tycker jag att det alltför ofta är väldigt okritiskt vidarerapportering som förekommer i etablerade medier. Nyheter är inte bevakning och tänkvärda reflektioner. Det är produktion och det ska gå fort.

Jag mådde inte alls bra i slutet av förra året när det var svininfluensa-panik. Inte så att jag fick eländet. Jag klarade mig. Nej, det jag mådde illa av var mediernas relativt onyanserade rapportering. Jag tyckte det var ett otäckt tonläge som mer var ute efter att tjäna pengar på folks rädsla än på att rapportera sakligt.

Nu läser jag en undanskuffad liten kommentar i DN Kultur att hela svininfluensa-hysterin kanske borde granskas något mer ingående. Men det kommer inte att ske. För då drar medierna inte bara ner brallorna på en myglande läkemedelsindustri. De visar också upp sin egen inkompetens. Så det får räcka med en liten ilsken kolumn av en obetydlig kulturjournalist så har man ändå ett alibi.

Nu fick jag, som man plägar skoja nu för tiden, lite kräks i munnen.

----

Ytterligare kommentar: Dessutom är det äckligt att se hur de utvecklade länderna ivrigt öppnar plånböckerna när de själva riskerar att drabbas. Samtidigt skiter de i många utvecklingsländer 365 dagar om året.

Fy fan.

Ett av mina mer minnesvärda ögonblick

Nyss. I soffan. Med en påse Tutti Frutti. Tittande på Hollywoodfruar.

2010 fick ingen bra start alltså.

Ragg går före jobb...

...enligt Anders och Måns. Det var lite roligt. Och i mitt fall innebär det också att det mest blir jobb.

Jobba jobba jo-obba.

Tidskriftsfrossa

Besökte det lokala biblioteket idag. De hade rensat i tidskriftshyllan. Samtliga utgåvor från 2009 hade buntats ihop per titel och såldes för 50 spänn styck. Femtio spänn! Styck! Jag och min fru gick bananas. Vi fick knappt med oss allt hem.

Sådär, nu ska jag lägga mig i sängen och plöja Svensk Jakt, Motor Classics och Slitz.

Bara skoja. Det blev Populär Historia och Språk.

Problemet när man har för mycket snille och smak

Försöker hitta ett nytt skrivbord. Det går sådär. Eller snarare, försöker hitta ett snyggt skrivbord med måtten 120 x 75 x 75. Problemet är att de flesta skrivbord är mycket större och framför allt går de alla in under kategorin: butt ugly.

Det finns en del snygga möbler jag kan tänka mig. Däremot kan jag inte tänka mig att betala det pris som marknaden har satt på dessa produkter. En bra bit över 10 000 SEK. Jag ska ha ett skrivbord. Inte en bit konst. Eller jo, helst. Men jag har inte råd.

Tips mottages tacksamt.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Hur ska mänskligheten återhämta sig från detta fiasko?

Planer för dagen

Inga egentligen. Men om jag skulle spåna lite lustbetonat kanske det blir något såhär:

Göra hemmagjord pizza - Check.

Bada - Check.

Se på Ivanhoe - Fail.

Leka med barnen - Check.

Slappa - Check.

Se på På Spåret

Slå dank