Tant 1: Ja då sa jag till Gunnar att jag orkar inte laga mat...
Tant 2: MMM?
Tant 1: ...så du får handla med hem.
Tant 2: MMM? MMM?!
Tant 1: Så han åkte då och handla då sån där Wallenbergare...
Tant 2: MMMM?
Tant 1: Men du nu kom jag på att vi köpt nya tallrikar.
Tant 2: NÄHÄÄÄ? Va? Jaha?
Tant 1: Ja, å så då såna där va med mönster på...
Tant 2: Hur många köpte ni då?
Tant 1: Åtta stycken.
Tant 2: Nähäää? MMM? Jaha?
Tant 1: Jodu, och då sa ändå Gunnar såhär va...
Hur vore det med en stor kopp med håll käften, ville jag vråla likt en marinkårsinstruktör. Men det gör man inte i lokaltrafiken. Man sitter ner och lider.
Och så har folk mage att klaga på ungdomar och deras diskussioner. Lomhörda 40-talister är inte mycket bättre.
2010/01/29
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 st tyckare:
Men...
Vaddå va saaaa Gunnar sen då!?
Vilken cliffhanger liksom.
Och var hade hon köpt tallrikarna då?
Jag säger bara en sak: iPod och lurar. Works every time. Utan dem hade jag gått postal för länge sen.
Instämmer. That's what iPods are for. Funkar även på arbetstid [anledningen till att jag hänger in där trots The Pidgin Lady som cubiclegranne].
/Kontorsråttan.
åldersnoja?
Woodfairy: Min resa var slut där, så jag vet inte. Ignorance is bliss.
Anna Nio: Jag har tappat bort min iPod. Måste. Köpa. iPhone.
rookiemom: Se ovan.
Burkski: Ska du ha smisk?
Jag hade förmånen att få lyssna till att gubbGunnar samlade på koppartallrikar. När han kom till 'det är så spännande när man hittar en med Uppsala kyrka på' så dog jag lite av skratt. Fast ännu roligare var nog när gubbGunnars tantkollega frågade gubbGunnars thaifru TYCKER. DU. OCKSÅ. OM. SÅNT? Thaifrun ba eh, näe vi harnte riktigt samma smak. Tantkollegan ba NÄ. DET. ÄR. JU. SÅ. IBLAND. Älskar kärringar som tar för givet att alla som inte är blonda och blåögda är LITE. EFTER. OCH. DÖVA.
Thaifru alltså. När är det någonsin ok?
30+: Självklart kan det vara ok.
Thaifru behöver faktiskt inte betyda fulgubbe som beställt 25 år yngre postorder-fruga.
Ge dej ett par år så attans du sitter med frugan på tåget som bussen och diskuterar dagens mat och rosmönstrande ting
Påminner mig om den gången jag var så trött att jag blev lite autistisk.
På spårvagnen på väg hem från ett massivt - egentligen olagligt - 28timmarspass som assistent hos en sömnlös brukare som inte kunde vara utan assistent, så man väntade alltid in nästa assistent innan man gick - och alla som hade de tre passen efter mig sjukade sig - först halvvägs genom det fjärde passet fick sambandscentralen fatt på en vikarie. (Och tro inte att brukaren slog av på kraven bara för att jag gjort trekommafem pass på raken och vakat runt med h*n** - h*n visste minsann sina rättigheter!)
På vägen hem satt jag bakom två damer av din beskrivning. Rätt vad det är ekar jag det sista jag hört - helt utan min inblandning.
"Småland" säger jag. (Nån av damerna hade nämnt ett torp i Småland). Jag lyssnade egentligen inte på dem, men hjärnan tog in det ändå och överrumplade mig.
De blir helt tysta och försöker titta, utan att titta, och kliver av på nästa hållplats.
Så kan det gå, när käften står på.
mvh
Jessica - Programmering är _mycket_ bättre än att "jobba med människor"
Det har helt klart sina fördelar att åka kollektivtrafik. Man kan få bra idéer till bloggen till exempel.
Igår satt jag på en buss och pratade i mobiltelefonen (vilket nog ger andra en massa bra idéer till sina blogginlägg). Helt plötsligt skriker en nisse till busschauffören:
- Du tycker JAG är dum i huvvet?!
Då kände jag men hallå, nu missade början, kan de börja om?
Memo till mig själv: MÅSTE.TJUVLYSSNA.BÄTTRE!
jag håller med woodfairy, vad sa gunnar!?!
Skicka en kommentar