Nu har jag provat detta med Twitter i cirka två veckor. Det har varit ömsom vin ömsom vatten men på det stora hela så har det varit en angenäm upplevelse. Visst, det är snuttifikation utav bara helvete och nog kan det bidra till en mikrostress att man inte hänger med om man inte håller ständig koll. Men huvudsakligen är det mest underhållande nonsens som man kan ta till sig eller strunta i. (Även om det såklart kan användas för massa meningsfull kommunikation också. Disclaimer.)
Kontrasten är väldigt tydlig mot en av de andra stora sociala medierna, dvs. Facebook. Som nedanstående illustration så fint visar.

"Twitter makes me like people I've never met and Facebook makes me hate people I know in real life."
8 st tyckare:
Jag blir ofta twitter-mobbad.
Nej Burgschki, du är paranoid och tycker att alla mobbar dig. Det är inte samma sak. ;-)
Alltså jag har ju ett dammigt twitter-konto som jag inte använder av anledningen att twitter är en så himla stor klubb för inbördes beundran. Lite mycket "jag showar med ett spexigt meddelande till en vän här så att alla ser hur himla härlig jag är, istället för att skicka ett sms som bara en person får se". Men visst, även jag har svaga dagar då jag funderar på att ge liv åt kontot igen.
Fiat: Ja, men så är det ju. Klockren analys. Men Facebook däremot det är idel meddelanden man helst hade sluppit. På Twitter är några av de där typerna härliga på riktigt. På Facebook är Micke från 9B i Torpåkerskolan fortfarande dum i hela huvet.
40+: Men varför är du kompis med Micke från 9B?
Lite som när folk upprördes över att "vänner" på Facebook var SD-anhängare. Vad har ni för urval egentligen när ni lägger till kompisar?
Fiat: +1
30+/Burg: haha.
Erik F: Jag är inte polare med någon från min gamla högstadieklass. Inte med nån som jag tycker är ett hjon faktiskt. Men det verkar vara en allmänt utbredd modern plåga att folk envisas med att ha gamla plågsamma bekanta som "friends".
Jag är mer en åskådare på twitter. Ett tag var det så väldigt hysteriskt nödvändigt att vara så rolig/fräck/udda/valfritt koolt så att man fick många som ville följa en och tycka att man var just något av ovanstående. På fb har man inte bättre rykte än man hade innan, typ. Förutsatt att man kan med att inte godkänna alla vännerförfrågningar, vilket jag lärt mig att orka med.
Men som jämförelse kan nog twitter idag vara lite norrlands guld. Ibland.
Skicka en kommentar