När jag var liten, på 80-talet, då delade alla musikintresserade högstadiekillar in sig i två grupper. Antingen var man synthare (och fick stryk) eller så var man hårdrockare (och gav stryk). Själv hade jag redan brillor som flaskbottnar, töntig frisyr och postorderkläder så det var rätt självklart att jag skulle börja lyssna på synth. Sen fanns det andra anledningar också. Som att jag tyckte att det svängde mer rent musikaliskt och att jag inte kunde förstå storheten i ett band som sminkade sig och hade ett namn som på svenska betyder urin.
Min inträdesport var som för många andra Depeche Mode. Närmare bestämt skivan Some Great Reward som kom ut 1984. Eftersom jag var 13 år gammal och ganska kass på engelska förstod jag aldrig skivans sexuella undertoner. Det som fascinerade mig det var hur alla dessa märkliga ljud kunde bilda musik. Det var ju liksom inte instrument utan - något mer. Ovanpå detta Dave Gahans hypnotiska stämma som naket och själfullt lägger på en fantastisk sånginsats i kontrast till alla maskiner. Jag var fast.
På den tiden fanns som bekant inte Internet och populärmusik på TV vet vi alla hur löjeväckande det var. Det som återstod var en musikaffär som sålde vinylskivor, mediokra musiktidningar och framviskade rykten i skolkorridoren. Någon hade hört något från en kompis som läst en engelsk tidning att kanske skulle det komma en ny skiva någon gång. Och hade man tur kanske inte Kaj Kindvall tjatade sönder den där bra låten på Tracks när man satt och väntade spänt med fingarna på Rec och Play knappen i två timmar så man fick kramp i handen. (Sen kunde man ge sig fan på att morsan tyckte man skulle komma och äta precis när låten spelades så man missade allt.)
Men jag babblar. Jag vill inte skriva ännu en biografi om musik på 80-talet. Jag vill berätta om min kluvna inställning till synthgenren. För det finns fantastisk synthmusik som får mig att bli glad och dansant i hela kroppen. Sen finns det vedervärdigt usel synthmusik som får mig att krypa ihop av skam för att det är så dåligt. Ofta är det väldigt svårt att avgöra vad som gör skillnaden, för det kan verkligen vara hårfint.
Därför har jag satt ihop två spellistor med ganska populära synthhits och försökt analysera varför jag gillar det ena men inte det andra.
Sång
Sången är viktig. Det får inte vara dålig sång. Med det menar jag falsksång eller samplade menlösa citat från förmodat tuffa filmer.
Exempel bra: Depeche Mode
Exempel dåligt: Cat Rapes Dog
Popighet
Det får gärna vara popigt men inte populärmusikaliskt, om ni kan förstå skillnaden. Popigt är upptempo, glatt och dansant. Populärmusikaliskt är samma sak men skapad i en mall för hitlistemusik. Då går det bort.
Exempel bra: Erasure
Exempel dåligt: Human League
Queerfaktor
Det får oerhört gärna vara hög queerfaktor på musiken. Ju fler som är öppet gay desto bättre. Motsatsen här är att ju fler som är i garderoben eller straight sänker musikvärdet.
Exempel bra: Bronski Beat / Erasure
Exempel dåligt: Nitzer Ebb (disclaimer: dom kanske är helgay, men jag känner inte till det i så fall.)
Humor
En kompis till mig hävdar att humor och bra musik inte hör ihop. Jag är benägen att hålla med. Bra musik är på riktigt. Dålig musik skojar till det med buskislåtar.
Exempel bra: Kraftwerk
Exempel dåligt: Spock
Hårdhet
Synthgenren har som all annan musik subgenrer. När det gäller synthens hårdare stilar som t.ex. Electronic Body Music är det som svårast att definiera särdragen mellan bra och dåligt. Men ska jag ta en faktor så föredrar jag de mer melodiösa låtarna framför de som mest är en orgie i trummaskiner, skrik och diverse samplingar.
Exempel bra: Front 242
Exempel dåligt: Frontline Assembly
För att runda av det här navelskådande inlägget presenterar jag en låt som lade grunden till mitt intresse för musik. Tyvärr har den inte riktigt hållit för tidens tand, varken musikaliskt eller visuellt. Men 1984 var det här grejen för en liten kille med begynnande acne.