Vi ska skicka Gripenplan till Libyen. Där ska dom minsann visa den där Khaddafi (Quaddafi? Gahddaffi?) att man inte kan skjuta ihjäl sina egna medborgare hur som helst.
Eh, ursäkta mig, men det trodde jag var lite gjort. Några andra länder har redan skickat upp sina stridsplan och bombat skiten ur det mesta som går att bomba utan att alltför många civila dör. Och för protokollet vill jag säga att det var bra att de gjorde det eftersom det avvärjde ett folkmord. Men det innebär inte att vi i Sverige ska gå bananas och bli bombkåta stridsgalningar för det.
För hörni alla som tycker det är svinbra att skicka stridsplan, exakt vad är det ni vill åstadkomma? Vill ni:
1. Visa att Sverige minsann inte gillar när man skjuter civila?
2. Visa den där klänningsklädda diktatorgalningen att han ska veta hut?
3. Visa att vi svenskar minsann också kan bomba folk, så det så?
4. Visa att vi också har ett coolt stridsplan, snälla köp det. Köp, köp. Det är bra och billigt.
Då vill jag påpeka att:
1. Det kan vi berätta bara. Det räcker att vi säger det. Faktiskt. Om Sverige nu legat lite mer i frontlinjen både när det gäller att fatta beslut och att ta ställning för mänskliga rättigheter kanske vi kunde skickat våra Gripenplan FÖRST. Då hade det gjort skillnad. När det fanns något att faktiskt bomba. Nej, istället hade vi Carl Bildt som tjatade om stabilitet. Sen NU när alla andra redan bombat, DÅ ska vi glida in på en räkmacka och leka bror duktig. Eller vad handlar det om, snälla berätta det för mig.
2. Att bomba ett helt land för att en diktator är koko i huvudet är inte en bra anledning. Det har redan testats på Irak. Visst, Saddam är borta nu, men priset är ett ofantligt stort mänskligt lidande, tragedier staplade på hög och ett gäng amerikanska storföretag som skor sig på konflikten. Smakfullt. Vi måste hitta andra sätt. Nu bombade man i Libyen för att avvärja ett förestående folkmord. Det var bra. Men nu är det dags att besinna sig och kolla vad vi kan göra för att bäst stötta en positiv utveckling och minska mänskligt lidande. Åtta Jasplan som flyger runt lite funkar sådär.
3. Vissa (allianspolitiker) anser att Jasplanen ska bidra fullt ut med bomber och hela skiten. Andra (sossar) tycker att man ska ta det lite lugnt med själva bombandet. Här står jag på sossarnas sida. Jag vill inte så hemskt gärna vakna upp till rubriker som säger att svenska plan bombade sönder ett hus fullt med skolbarn eller en buss full med vanligt folk. För det är, tro det eller ej, sånt som händer i krig. Information är fel. Bombknappen är jävligt lätt att trycka på. Kaboom säger det och så får vi stå där med svenska medborgare som dödat oskyldiga. Hur skulle det kännas?
4. Vissa cyniker säger att vi skickar Jasplanen för att så att säga "visa dom i skarpt läge" vilket skulle underlätta försäljningen till andra länder. Det låter lite äckligt men nog kan du ge dig fan på att gubbar med slips i en försäljningssituation runt ett dyrt bord på en vapenmässa skulle ta upp den aspekten. Säkert som amen i kyrkan.
Jag hade hellre sett att vi skickat något vettigt till Libyen istället för åtta stridsplan som enligt (för mig obekräftad) uppgift skulle gå lös på 200 miljoner. Vet ni vad man får för 200 miljoner? Kanske något vettigt som kunde underlätta för alla de tiotusentals människor som nu är flyktingar i sitt eget land. Vi kunde ha skickat humanitär hjälp och stöd för en civil uppbyggnad. Sjukhus kanske. Vad skulle du ha gillat mest som libyer? Ännu en bomb eller någon som rycker in och hjälper till att städa upp? Vi i Sverige måste inte ta på oss rollen som stridisar. Vi kan hjälpa till på vettigare sätt.
Och kom ihåg en gammal sanning när det gäller det här med krig:
Det är jävligt lätt att starta men oerhört svårt att avsluta.
