Sidor

2011/03/30

Och så runkar vi stridskuken allihopa...


Vi ska skicka Gripenplan till Libyen. Där ska dom minsann visa den där Khaddafi (Quaddafi? Gahddaffi?) att man inte kan skjuta ihjäl sina egna medborgare hur som helst.

Eh, ursäkta mig, men det trodde jag var lite gjort. Några andra länder har redan skickat upp sina stridsplan och bombat skiten ur det mesta som går att bomba utan att alltför många civila dör. Och för protokollet vill jag säga att det var bra att de gjorde det eftersom det avvärjde ett folkmord. Men det innebär inte att vi i Sverige ska gå bananas och bli bombkåta stridsgalningar för det.

För hörni alla som tycker det är svinbra att skicka stridsplan, exakt vad är det ni vill åstadkomma? Vill ni:

1. Visa att Sverige minsann inte gillar när man skjuter civila?
2. Visa den där klänningsklädda diktatorgalningen att han ska veta hut?
3. Visa att vi svenskar minsann också kan bomba folk, så det så?
4. Visa att vi också har ett coolt stridsplan, snälla köp det. Köp, köp. Det är bra och billigt.

Då vill jag påpeka att:

1. Det kan vi berätta bara. Det räcker att vi säger det. Faktiskt. Om Sverige nu legat lite mer i frontlinjen både när det gäller att fatta beslut och att ta ställning för mänskliga rättigheter kanske vi kunde skickat våra Gripenplan FÖRST. Då hade det gjort skillnad. När det fanns något att faktiskt bomba. Nej, istället hade vi Carl Bildt som tjatade om stabilitet. Sen NU när alla andra redan bombat, DÅ ska vi glida in på en räkmacka och leka bror duktig. Eller vad handlar det om, snälla berätta det för mig.

2. Att bomba ett helt land för att en diktator är koko i huvudet är inte en bra anledning. Det har redan testats på Irak. Visst, Saddam är borta nu, men priset är ett ofantligt stort mänskligt lidande, tragedier staplade på hög och ett gäng amerikanska storföretag som skor sig på konflikten. Smakfullt. Vi måste hitta andra sätt. Nu bombade man i Libyen för att avvärja ett förestående folkmord. Det var bra. Men nu är det dags att besinna sig och kolla vad vi kan göra för att bäst stötta en positiv utveckling och minska mänskligt lidande. Åtta Jasplan som flyger runt lite funkar sådär.

3. Vissa (allianspolitiker) anser att Jasplanen ska bidra fullt ut med bomber och hela skiten. Andra (sossar) tycker att man ska ta det lite lugnt med själva bombandet. Här står jag på sossarnas sida. Jag vill inte så hemskt gärna vakna upp till rubriker som säger att svenska plan bombade sönder ett hus fullt med skolbarn eller en buss full med vanligt folk. För det är, tro det eller ej, sånt som händer i krig. Information är fel. Bombknappen är jävligt lätt att trycka på. Kaboom säger det och så får vi stå där med svenska medborgare som dödat oskyldiga. Hur skulle det kännas?

4. Vissa cyniker säger att vi skickar Jasplanen för att så att säga "visa dom i skarpt läge" vilket skulle underlätta försäljningen till andra länder. Det låter lite äckligt men nog kan du ge dig fan på att gubbar med slips i en försäljningssituation runt ett dyrt bord på en vapenmässa skulle ta upp den aspekten. Säkert som amen i kyrkan.

Jag hade hellre sett att vi skickat något vettigt till Libyen istället för åtta stridsplan som enligt (för mig obekräftad) uppgift skulle gå lös på 200 miljoner. Vet ni vad man får för 200 miljoner? Kanske något vettigt som kunde underlätta för alla de tiotusentals människor som nu är flyktingar i sitt eget land. Vi kunde ha skickat humanitär hjälp och stöd för en civil uppbyggnad. Sjukhus kanske. Vad skulle du ha gillat mest som libyer? Ännu en bomb eller någon som rycker in och hjälper till att städa upp? Vi i Sverige måste inte ta på oss rollen som stridisar. Vi kan hjälpa till på vettigare sätt.

Och kom ihåg en gammal sanning när det gäller det här med krig:

Det är jävligt lätt att starta men oerhört svårt att avsluta.

2011/03/29

Då har jag valt barnens gymnasieskola



Det här låter ju helt perfekt. Raising kids to be proper Swedish lillgammalt kristna.

Om det nu är så bra alltihopa, varför ryser jag i hela kroppen av obehag?

(Cred till Charmkvark som lade upp länk till filmen på Skepchickbloggen.)

2011/03/28

Datorspel och fankultur

Filmer, tv-serier och andra kulturformer har länge haft fans som skapar så kallad fanfiction. Det vill säga de skapar själva nytt innehåll baserat på originalets idévärld. (Extra roligt är slashvarianterna med romantiskt och/eller sexuellt innehåll.)

Nu äntligen verkar turen ha kommit till att datorspelen får sin egen fanfiction. Om man inte räknar "mods" som fanfiction. Mods är egenprogrammerade varianter eller tillägg till ett originalspelet.

Men det jag precis har upptäckt är inte modifieringar av spelens innehåll eller mekanik. Det är mer likt fanfiction i det att man tagit spelens litterära innehåll och gjort egna varianter inom ramen för den kulturella kontexten. Och det är fantastiskt ambitiöst. Jag gillar det som bara den.

Dragon Age Malevolence
Dragon Age (1 och 2) är ett fantasyrollspel där man som spelare mest glider runt och hackar ihjäl monster och ställs inför fantasygenrens klassiska etiska dilemman. Tydligen är det ett projekt på gång med en kortfilm där svärd svingas och blod sprutar i vanlig ordning.






Nuka Break
Fallout är en serie med rollspel som funnits ända sedan 90-talet. Miljön är ett postapokalyptiskt USA där katastrofen verkar ha inträffat mitt under ett überoptimistiskt och kärnkraftsextatiskt 50-tal. Grovt våld med klämkäck svart humor är Falloutseriens signum. Den här fanfilmen gör en väldigt kärleksfull (och våldsam) tolkning som är trogen originalet.


Solsidan - verkligen?


TV4 har visat ett tv-program som heter Solsidan. Det skildrar vardagslivet hos två välbeställda familjer och deras omgivning i det brackiga villaområdet med samma namn som tv-serien. Gott så. Men, någon gång har någon person fått för sig att programmet är en symbol för samtiden. Solsidan är ett samtidsideal som vi Alliansens Sverige strävar efter. Att det är så verkar vara en vedertagen Sanning i samhällsdebatten.

Jag vete fan. För mig känns det som en falsk korrelation.

Bara för att vi har en borgerlig regering och väldigt många människor sitter och skrattar åt ett program på TV4 så finns det inte nödvändigtvis ett samband. Jag skulle till och med gå så långt som att påstå att sambandet inte finns. Överbevisa mig om du tycker att jag har fel.

Däremot finns det ett reellt intresse hos många människor att påstå att detta samband finns. För tjatar man om något tillräckligt länge så blir det också sant. Då bekräftas så småningom myten.

Men jag vet inte jag. Jag skrattar varken åt Solsidan eller åt det samhälle som det representerar. Snarare tvärtom.

2011/03/25

Bra skit: Nine Inch Nails




Okej, den här låten är inte direkt ny. Men jag tycker att videon ändå har ett visst underhållningsvärde då den är en Applerunkande designers våta dröm. Det är så kliniskt och kallt minimalistiskt att man nästan längtar efter att en yvig Gudrun Sjödén tant med stora träsmycken ska svepa in och lukta alldeles för mycket parfym.

2011/03/24

...sa jag banan?




Besökte traktens ICA-butik i eftermiddags. Det borde jag inte ha gjort. Jag brukar inte handla där så när jag hittade en lockvara kan man ge sig fan på att det skulle gå åt skogen.

Apelsinjuice i storpack. Toppen. Med lite ont i halsen har jag cravings efter C-vitamin. Sen kommer jag hem och läser "with a twist of banana". Vadå with a twist?

Bad jag om banan kanske? Nej. Apelsinjuice vill jag ha. Inte nån jämra mix som ni säljer på folk med finstilt skit.

ICA och Rynkeby (Runkeby?), far åt fanders. Den här juicen får jag vaska.

In the world today, it’s not money that drags people into modern times, it’s people that drag money into modern times.

At the moment, I’m quarrelling with Sweden’s Minister of Foreign Affairs. He says that the West has to make sure its lead over the rest of the world doesn’t erode. This is a completely wrong attitude. Western Europe and other high-income countries have to integrate themselves into the world in the same way big companies are doing. They have to look at the advantages, resources and markets that exist in different places around the world.

Hans Rosling kan vara en av Sveriges skarpaste hjärnor just nu. Läs den här korta artikeln och få lite perspektiv på tillvaron. (http://thinkquarterly.co.uk/01-data/a-data-state-of-mind) Det är inte 1978 längre.

2011/03/23

Några ord om arbetslivet




Jag chattade lite med Perpotator nyss. Vi har en väldigt likadan syn på det här med arbetslivet. Vad är det med jobbkulturen idag där alla måste myspysa ihop på arbetsplatser, bli effektiva team och hitta på en massa aktiviteter tillsammans? Var kommer det ifrån? Vad är det för fel på att, ja det kanske låter provocerande, bara jobba?

Okej, alla ni som jobbar på ställen där alla är skitroliga kompisar med varann, ni njuter av varandras sällskap och umgås järnet på fritiden. Good for you. Men jag vågar säga att ni är i minoritet. Vi andra har jobb där man jobbar med människor som man inte valt själv. Det är bara att tugga i sig. Bli lite professionell och göra ett effektivt och bra jobb tillsammans och så är det inte mer med det.

Men det verkar som sagt inte räcka att bara jobba ihop. Det ska byggas team, vilket enligt min erfarenhet består i att man åker iväg i en grupp, sover över på något slags kursgård, gör infantila saker tillsammans och kanske dricker mer eller mindre alkohol. Blev jag och alla andra bättre team av detta? Tveksamt, men kursgårdsverksamheten och någon debil föreläsare fick säkert slantar så att BNP ökade några snäpp.

Det ska hittas på mysiga aktiviteter efter jobbet. Bowling. Boule. Ölkväll. Den som inte är med är en asocial tråkmåns. En som inte är med i teamet. Kanske med Aspergers. Nej. Så är det inte. Jag tycker det är skitkul med bowling och öl. Men med människor som jag valt själv. Inte dom som arbetsgivaren råkat tycka vara bra att anställa.

Men det sjukaste av allt är att nu ska inte chefen vara chef längre. Nej fy så gammalmodigt och auktoritärt. Chefen är också en av kompisarna. Personen som sätter din lön, bestämmer när du får ha ledigt och kanske slutligen avslutar din anställning när arbetsgivaren bedömer att du inte är önskvärd längre. Det känns inte som en jämlik relation kompisar emellan utan mer som en illa förtäckt form av härskarteknik.

Om vi strök bort allt irrelevant från arbetet och bara jobbade röven av oss kunde vi jobba fem timmar om dagen istället. Sen kunde vi åka hem till människor vi gillar och göra sånt vi tycker är kul. Man måste inte vara kompisar med kollegor och stället du jobbar på är inte ett substitut för din familj och dina vänner. Hur mycket de än vill att du ska känna så.

2011/03/22

Kuba - lite shabby chic

Jag blev lite orolig när jag fyllde 40. För en trend när man blir äldre är att man blir alltmer liknöjd. Ju fler år som passerar desto mer upplever man och desto mer avtrubbad blir man. Till slut sitter man där som ett surt kolli och förvånas inte över något. Man har sett all skit både en och två och sjuttiofem gånger. Det vore förödande för inspirationen till den här bloggen.

Men glädjande nog så lyckades jag bli förbannad redan på eftermiddagen på min födelsedag. Av en händelse stod teven på och sände ut public service version av TV4, programmet Gokväll. (Eller som de själva så käckt skriver - Go'kväll.) Och nog fan var det gokväll alltid. Eller godnatt. För intellektet.

I gästsoffan sitter Anna Lena Brundin. Jag minns ett åttiotal när hon var lite edgy och vass. Men det var då det. Skärpan verkade vara väck för länge sedan. I ett återkommande inslag skulle hon som gäst peka ut vilka platser i världen hon skulle vilja åka till. Hon valde Paris (okej), Indien och Kuba.

Indien för att det kändes spännande att "hitta sig själv". Hitta. Sig. Själv. Redan här blev jag trött. Vad handlar det om? Att hitta sig själv. Åka ut på indiska landsbygden och hitta en farbror som inte tvättat sig sedan 1978 och som suttit med armen i luften lika länge för att han ska mumla i skägget och lura av dig några hundralappar. Är det så man hittar sig själv? Men okej, Indien. Det kan man väl få göra om man känner sig lite vilsen i sitt västerländska överflöd.

När turen däremot kom till Kuba, då hade det brustit rejält på såväl Anna Lena som programledaren Karin Adelsköld. Dit skulle man passa på att åka nu innan det förändrades. Innan någon rustar upp deras förödande låga standard och köper in bilar som inte är från 1952. Mmm, jaa, höll programledaren med. Det är ju så shabby chic.

SHABBY CHIC!

Det är för fan en diktatur. Folk lever i armod och förtryck men dit ska man åka med sina allmosor och titta på gamla hus innan de rustas upp. Kvitter, kvitter, toodeloo, småprat, myspys och nu ska vi se vad vår kock har hittat på i köket. Sen ska vi se på när vi stajlar om Britt-Inger från Kramfors.

Så jävla dumt.

2011/03/20

Bloggen byter namn

Som sagt, trettioplus är jag inte längre. Eller jo. Trettioplusplus som några skojfriska personer i min närhet har kacklat om ett tag. Ni som visat prov på detta skämtlynne kan samtliga berömma er själva för en kreativ höjd på medelmåttig nivå. Inget pris utdelas för denna gärning, förutom att jag knyter handen i fickan.

Eftersom jag kört på @medelklassman ett tag på twitter så får det bli det. Speciellt eftersom min fru köpte domänen medelklassman.se till mig i födelsedagspresent också. Så jag tänkte peka om adressen därifrån om ett tag. Efter det vet jag inte om adressen trettioplus.blogspot.com fortsatt kommer att fungera. Men det lär märkas. Så om ni en dag inte hittar er favoritblogg vet ni vad som hänt. Då surfar ni till medelklassman.se istället.

OBS: surfa inte till medelklassman.blogspot.com. Den är inte min. Inte nånstans.


2011/03/19

En fyrtioårspresent

Jag fick en bok i fyrtioårspresent. Min fru och min väldigt kära vän Fredrik Welander slog sig samman i ett hemligt projekt där dom samlade ihop en bunt av texterna från den här bloggen och gjorde en liten bok.

Som representant för den medelmåttiga svenska man jag är kändes det lite pinsamt. Men också självklart väldigt kul. Extra kul är det att så många har bidragit till det här hemliga projektet på olika sätt. Burgschki, blajkel, byggidioterna och inte minst Mikebike på Bloggfrossa som skrev ett så fint förord att det kändes som om jag fått Nobelpriset. Ett enormt stort tack ska ni ha!

Ett faktum som jag inte är helt bekväm med är att det också har gjorts en slags webbshop av hela alltihopa där det går att beställa den här boken. Den hittar du genom att klicka på länken "Boken Trettioplus" här ovan.

Priset är satt till 99 spänn. Det är tryckkostnaden och sen blir det några tior över som jag tänkte skicka till något slags välgörande ändamål. (Porto tillkommer.) Exakt vad ska jag fundera på ett litet slag.

Det var ju väldigt passande med en sammanfattning efter de här åren. Inom kort kommer något nytt, men ändå väldigt likadant.

Än en gång vill jag tacka min fru, Fredrik och alla andra som tog del i det här projektet. Tack också alla ni som läser den här bloggen och ger feedback. Ni har alla hjälpt till med inspiration.

2011/03/18

Trettioplus tar slut

Imorgon är det slut med trettioplus. I och med att jag fyller 40 känns det inte helt ok att leverera betraktelser ur ett trettionåntingperspektiv.

Men förmodligen är det inte slut på bloggen för det. Jag är ju fortfarande medelklass, medelmåttig och ännu mer medelålders. Jag ska bara komma på ett sätt att fixa till den här bloggens image och branding. Dessvärre har alla alternativa namn jag hittills kommit på redan snotts av diverse klåpare som ville starta bloggar i mitten av 2000-talet och som bara orkade skriva i snitt sju inlägg innan de tröttnade. Men bloggadresserna ligger kvar år efter år efter år. Ett i-landsproblem som jag inte orkat ta tag i.

När jag började blogga trodde jag aldrig i helvete att jag skulle hålla på så här länge. Det var ju bara en fluga precis som det där Internet. Jag trodde aldrig heller att jag skulle få mer än hundra läsare. Att så många kommer hit och läser mina slarvigt skrivna och ibland illa formulerade knasigheter är väldigt roligt. Jag gillar alla. En speciell plats har anonyma kommentarer som ger mig så kallat "näthat". Dom brukar jag skratta lite extra åt.

Imorgon är det slut med trettioplus. Då blir det ett fyrtionåntingperspektiv. Lite äldre, lite mer blasé.

Tack för dom här åren.

Kärnkraft är skit

2011/03/15

Bra skit: Graveyard

2011/03/14

Små och stora problem

Uppror i Nordafrika. Katastrofer i Japan. Intet av detta verkar dock äga så stor vikt om man kollar min mailbox.

Det har varit en långvarig kamp mot hårlöss i min äldsta sons klass. Och visst, det är inte särskilt kul. Men efter ett av klassföreståndarens veckobrev bröt helvetet ut. Någon tyckte att det var en bra idé att klicka på reply to all och säga sin hjärtas mening och berätta sin egen lilla historia och syn på det hela. Det får man väl göra kan man tycka. Men efter detta inledande mail var det som om man öppnade en kran. Alla, jag menar alla, som står på denna utskickslista har känt sig nödgade att också skriva något. Många mammor. En och annan pappa. Hårlössen. Hur ska vi göra? Nu får det vara nog! Såhär har vi gjort. Jag har köpt den här luskammen. Jag har testat det här medlet. Vi har kammat varje timma i en hel vecka. Vi har lagt in allt här hemma i frysen. Vi har offrat en tupp när månen var full.

Det är som om familjeliv.se har flyttat in i min inkorg och jag kan inte slippa undan.

2011/03/12

Några ord om tsunamis och melodifestivaler

Vad är grejen med att folk sitter på twitter och påminner om japanska tsunamis under melodifestivalen? Eller tjatar om att det pågår inbördeskrig i Libyen när folk försöker prata om annat?

Ja, det är så världen ser ut. På en del platser pågår katastrofer och krig. På andra platser pågår trivialiteter och nonsens. På internet blir det väldigt påtagligt och tydligt när det till exempel hamnar alldeles bredvid varandra i ett twitterflöde. Men det är inget man måste sitta och surna till över som ett gnälligt barn. Att folk kopplar av med några tweets om melodifestivalen eller annat trams är inte att jämföra med att dra vitsar på en begravning.

Så slappna av, era pretentiösa pajasar.

Hongkong

Hongkong - dit hade jag aldrig tänkt att åka förrän min fru fick anledning att åka dit på grund av sitt jobb. Hon tyckte att jag skulle följa med och jag var väl inte så värst nödbedd egentligen. Såhär i efterskott var det bara att konstatera att stan är en av de häftigaste jag har besökt. (Inte för att jag är så värst berest, men ändå.) För att inte gå loss i en outhärdligt lång reseberättelse kör jag några betraktelser i punktform.

  • Staden har säkert flest klockbutiker per capita i världen. (Egen betraktelse. Obekräftad uppgift.)
  • En del kinesisk mat är fantastiskt god.
  • En del kinesisk mat är oerhört märklig. Ormsoppa till exempel. Jag beställde inte in den rätten.
  • Blandningen av västerländskt och asiatiskt är fantastiskt cool.
  • Allting är oerhört uppstyrt i Hongkong.
  • Inte mycket alls är särskilt uppstyrt på andra sidan gränsen i Kina, men dynamiken är enorm.
  • Kinesiska fabriksarbetare bor under väldigt spartanska förhållanden.
  • Ingen vet säkert hur många människor det bor i Hongkong eftersom det är ganska lätt att få medborgarskap och människor flyttar in och ut. (Hongkong medger dubbla medborgarskap.) Enligt wikipedia bor det drygt sju miljoner där vilket ger en befolkningstäthet på knappt 16000 invånare per kvadratkilometer. Som en jämförelse är motsvarande siffra för Sverige 21.
  • Jag har aldrig sett så många lyxbutiker någonstans förut. Gucci, Cartier, Manolo Blahnik med flera. De finns inte bara på ett ställe. Varje stadsdel har en (eller flera) butiker eftersom de flesta som bor i Hongkong vill ha alla bekvämligheter på kort avstånd.
I korthet var Hongkong ungefär så som jag trodde att Tokyo skulle vara när jag åkte dit. Hypertekniskt och futuristiskt. Till skillnad från Tokyo kan man dock både göra sig förstådd och förstå saker i Hongkong. I Japan blir man snabbt oerhört vilse utan en språkkunnig guide. Här kan man enkelt glida runt på egen hand. Jag gillade staden väldigt mycket och kommer garanterat att åka tillbaka om jag får chansen. Får du någon gång möjlighet att åka dit - gjört. Du kommer inte att ångra dig.


Hongkongs skyline ur en rätt dålig vinkel. Jag skyller på att det var sent, jetlag och några goa öl av märket Tsing Tao i magen.



Alla hus i Hongkong är inte hypermoderna eller futuristiska. Här är ett rätt vanligt bostadshus i Central. Standard på insidan okänd.


Ett hus som inte alls är särskilt högt med Hongkongmått mätt. De 14 nedersta våningarna är shoppinggalleria/restauranger. Om någon vill åka dit ligger det vid Times Square.



Såhär ser det ut om man tittar ut från fjortonde våningen.



Och där nere på marken kan man välja på rätt många taxibilar att åka med.



Gränsövergången vid Luoho, på den kinesiska sidan. Här var det oerhört tätt med kinesiska medborgare som ville sälja klockor, handväskor, massage, grejer, prylar, saker, sin gamla farmor med mera, med mera... De hade allt. Vi köpte inget.


Downtown Shenzen, Kina. Shenzen är en stad som utsetts till en ekonomisk specialzon av de kinesiska myndigheterna. Resultatet är grasserande kapitalism och tillväxt utav helvete. Överallt byggs det. Överallt arbetas det. Folk har flyttat hit från hela Kina för att jobba sig rika. Normala arbetsveckor existerar inte. I stort sett jobbar samtliga dygnets alla vakna timmar för att skicka hem pengar till sina familjer eller bygga på sin förmögenhet.


I Shenzen tillverkas oerhörda mängder av världens elektronikprodukter. Bland annat iPhone och iPad. Tyvärr gick det inte att få tag på "förhandsexemplar" av iPad2. Däremot kunde man köpa allt annat om man hade lust. Prislapp? Nej. Prutbara priser? Ja. Mycket ruffel och båg? Jajamensan!



Bonusbild

En stilfull flygel som Robert Wells hade paxat till sina julkonserter.

2011/03/11

Bra skit: Arctic Monkeys




Alltså Arctic Monkeys är förmodligen ett av mina absoluta favoritband. Så här svängigt får det ju bara inte bli. Det är nästan kriminellt.

Några ord om Hongkong är på ingång. Jag ska bara lyckas få ut alla bilder ur telefonen först. Utan fungerande iTunes på datorn kan det bli en utmaning. Stay tuned, som de säger i utriket.

2011/03/04

En sak jag har slutat med

När man som jag är den ende mannen i en kvinnligt dominerad arbetsmiljö uppstår lätt en omvänd könsdiskriminering. Det var inget jag tänkte på förr om åren, kanske berodde det på att jag var ung och icke-reflekterande. Men en del sysslor definierades som typiskt "manliga" och dom föll då på mig att göra. Som t.ex. fysiskt arbete i form av att lyfta upp lådor på hyllor, fixa med krånglande teknik i mötesrum eller rent allmänt vara datasupport på diverse program.

Det här är grejer som jag inte alls har någon speciell kompetens inom. Jag är inte särskilt stark, har ingen utbildning i projektorer och kör mest "klicka och testa" när jag försöker lösa problem i datorprogram. Men ändå verkade många kvinnor förutsätta att jag skulle göra allt detta, istället för att fråga någon annan kollega. En annan kvinnlig kollega.

Nu har jag slutat med det. Jag går inte längre fram spontant när projektorn inte funkar. Bara för att jag kan stå och kissa är jag inte skilled haxxor på en Sony VPLX41L. Det finns säkert någon annan person i rummet som klarar det precis lika bra om inte bättre.



Disclaimer: Nu är det här inte direkt någon diskriminering att tala om jämfört med den kränkande särbehandling som många kvinnor råkar ut för på manligt dominerade arbetsplatser. Jag har inte direkt lidit några kval av detta. Men det är ändock små signaler på ett grundläggande systemfel.

2011/03/02

Vad händer när man dör?

I morse hade jag och äldsta sonen (6 år) ett existentiellt samtal på vägen till skolan. Vi kom in på döden. Varför man dör. Vad som händer efteråt. Kommer man till himlen? Vad händer egentligen där?

Ateist som jag är försökte jag mig på en värdeneutral ansats när jag svarade "en del människor tror att man kommer till himlen när man dör, men ingen vet egentligen vad som händer".

Plötsligt hävdar sonen med bestämdhet "men JAG vet i alla fall EN som finns i himlen!"

Åh nej, tänker jag. Här kommer farbror gud med skägget. Vad är det för kristen person som svamlat NU då?

"MOLN-MARIO! Han finns i himlen...."

"Just det", konstaterar jag. "Det gör han ju."




Moln-Mario:

2011/03/01

And consumption shall set you free...

Har precis inhandlat underkläder och strumpor på HM för knappt 500 SEK. Ett så kallat "bulkinköp". För denna summa fick jag 20 plagg.

Nöjdheten över detta: cirka 120 procent.

Var detta oförskämt billigt och sög ut jordens ändliga resurser ännu något mer på vägen mot apokalypsen? Svar ja.

Dagens TV-tips: Armadillo, SVT1 22.00