Det var samling i konferensrummet på myndigheten. Brandskydd stod på agendan. Där satt jag med förhoppningen att lära mig mer om detta ämne. Längst fram stod en väldigt kompetent föreläsare som hade mycket nyttigt att berätta.
I rummet fanns också mina medarbetare. Dom ville också lära sig mer om brandskydd. Men, skulle det visa sig, ville de också öppna käften och berätta om varenda lilla incident de någonsin upplevt där det brunnit i någon form. Gärna med detaljer. Var det var, när det var, med vem, vad det var som brunnit. Ofta en adventsljusstake i trä/näver/plast/glas/älgbajs/menvadfanbrittmariehållmun.
Så den korta teoretiska genomgången, som på sin höjd skulle ha tagit 45 minuter om föreläsaren fått prata utan störande avbrott, tog nu 90 minuter. Nio noll. En och en halv timma där halva tiden gick åt till någon slags allmän diskussionsklubb.
Exakt vad är det som gör att människor (folk) i vissa sammanhang alltid måste komma dragande med sina egna (oftast oerhört ointressanta) erfarenheter. Vad tror du att jag har för glädje av att höra ditt trams nu när vi ska lära oss något av vikt? Och vad är det som gör att det inte finns något filter mellan hjärnan och munnen när det ska ställas frågor. En person undrade på fullaste allvar om man kan knyta ihop lakan och klättra ut genom fönstret när det brinner. Ja, det kan du. Om du är lite lätt dum i huvudet eller om du bor i en KALLE ANKA POCKET!
Tänk, innan du anstränger talorganen. Herregud!
2011/05/26
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 st tyckare:
Kom gärna till min arbetsplats för all del. Var på ett möte med "fri diskussion" förra terminen. Fri diskussion är livsfarligt. Den här gången mynnade allt ut i något jävla LSD-dravel om att vi skulle ha rosa ljus på tjejtoan och blått på killtoan. TIHI!
*gilla*
[mest det faktum att du blir så upprörd att du särskriver]
Hahaha! Jag är nog lätt retarderad, jag har alltid trott att man faktiskt kan knyta ihop lakan i värsta fall för att klättra nd från balkongen som bara är snäppet för högt upp för att kunna hoppa. Jag borde nästan testa nån dag...
Åh, ytterligare en orsak till post-mötesdepression! Det värsta är väl när man får se någon finn-fem-fel-bild och ska gissa vilka felen ur brandsäkerhetssynpunkt är och folk svarar saker som: den där badrumsdörren får väl inte gå inåt eller?
Brittmarie på gång igen..? Det verkar väldigt jobbigt att ha henne som kollega måste jag säga, glad hon inte finns här!
/Lotta
Duktiga Tjejen: Det går ibland.
Dock misstänker jag att det inte finns ett linneskåp tillgängligt om det börjar brinna på myndigheten.
HAHAHA roligaste och argaste inlägget på länge, mer sånt :)
Välformulerat och bra skrivet.
Hahaha, vaddå han frågade ju. Ville ju ha "från livet berättelser om näverbränder". Men håller såklart med i sak. Tycker det är intressant att veta till viss gräns. Sen not so much.
Ett inlägg tycker jag du ska skriva om solstollarna och myndigheten. Om jag får önska asså.
Jag har precis hittat din blogg och läst igenom gamla inlägg. Jag måste säga att du är för jävla rolig och bra på att skriva! Jag skrattade så jag höll på att ramla av stolen när jag läste det här inlägget. Tack för underhållningen!
Eva: Tack. Vad kul att du gillar det.
missbaglady: Vi får se vad som händer.
Per-Anders: Något överdrivet kanske, men tack ändå.
Sara Hell: Jag ska försöka bli förbannad lite oftare.
Lotta: Britt-Marie är mer en symbol för 40-talister överlag. Inte en person.
Har också provat föredrag av Brandman. På samfällighetens årsmöte. Där fanns också, utöver BrittMarie, en hög gubbar som är så gamla, döva och dumma att de inte hörde föredraget, och sedan berättade för alla, det han precis sagt, som om det var deras egen idé, och sedan viktigt och uppfordrande såg sig om i lokalen.
Jobbigt med eld. Bara präktigpettrarna klarar sig. Kanske därför de där mötena blir som de blir? Darwin kan förklara det.
Skicka en kommentar