Lindström, Karlsson och jag

Jag gillar noveller. Det kan ha något att göra med den här snuttifierade tillvaron som jag har där jag knappt tycker att jag kan ha längre attention span på något än max 30 minuter. Och OM jag nu skulle ha en hel kväll ledig (läs från 20.30 till cirka 24.00) så vill jag inte lägga hela den tiden på en roman. Nej, då vill jag gärna hinna läsa, kolla på något teveprogram, lyssna på musik men hamnar oftast framför datorn om jag ska vara ärlig.

Därför är novellen perfekt. Man läser lite och så blir man klar. Redo för nästa kulturupplevelse.

Efter att säsongens sista Babel smiskade in både Fredrik Lindström och Jonas Karlsson som gäster gick jag iväg och köpte deras böcker. Mycket också för att jag redan läst Lindströms samtliga produktion och Karlssons båda tidigare novellsamlingar och haft stor glädje av dom båda.

Men, märker jag, när jag läser dom parallellt - Lindström håller inte riktigt måttet. Det blir aldrig mer spännande än lite putslustigt. Det känns trivialt. Han beskriver mest ynkliga medelklassproblem, giltiga för en liten vit ängslig urban klick. Slöseri med min tid som nästan gör mig förbannad.

Karlsson däremot, han har fantasi. Hans noveller rusar iväg. Tar överraskande vändningar. Blir absurda. De har en svärta och en nyfikenhet på mänskligt beteende som Lindström aldrig kommer i närheten av. (Favorittemat som Lindström ofta återkommer till är betraktelser över att killar mest vill knulla lite. Znark.) Språkligt skulle jag också hålla Karlsson som den vassare av de två. Han behärskar fler stilgrepp och kan bygga upp riktiga historier där Lindström mest låter som en gubbig kåsör.

Så om ni ska köpa EN bok i julklapp, köp då Spelreglerna av Jonas Karlsson. Då kan jag garantera en läsupplevelse i mellandagarna. Om inte så bjuder jag på en lunch.