Bort med det gamla, in med det nya

För 13 år sedan fick jag för mig att jag skulle testa detta med att tatuera mig. Av någon outgrundlig anledning tyckte jag då att ett bra motiv skulle vara en stiliserad ikon av fiskarnas stjärntecken.

[Plats för allmänt hån här.]

Hur tänkte jag där, kan man undra? Jag visste att jag ville ha något motiv som var enkelt, rent och svart. Sen blev det den här symbolen.

Den har jag släpat runt på i över ett decennium utan att egentligen tänka så mycket på att den satt där. Tills jag för ett tag sedan hittade den här spännande och skickliga tatueraren:

suzynewbranch.tumblr.com

Hon verkade bemästra en mängd olika stilar, gjorde snygga saker och verkade framför allt vara väldigt jordnära och trevlig. Vilket jag nu efteråt kan intyga att allt detta stämde. Då bestämde jag mig för att äntligen göra något åt den där New Age-flummiga astrologimojängen. Den skulle bort helt enkelt. Och ersättas av något stort, svart och unikt.

Sedan en liten tid tillbaka ser det nu istället ut såhär på axeln/bröstet, sju och en halv timme smärta senare.

Men det var det värt.

Om du själv funderar på att tatuera dig men inte vet var, välj www.facebook.com/BlaeckTatouage. That's all I've got to say och det får jag inte ens betalt för att säga. Gratis reklam från mig.

Kungens mediaträning

TT släppte sin intervju med kungen i afton. I korthet en väldigt märklig frågestund som inte gav så många trovärdiga svar utan snarare visade upp vilken egendomlig man vår kung är. Och, skulle jag säga, vilka bristfälliga rådgivare han har runt omkring sig.

Rent tekniskt ur ett kommunikativt perspektiv var det inte någon lyckad intervju för majestätet. Han tvekar ofta på svaren. Flackar med blicken. Niger till lite nervöst. Intrycket är att han improviserar efter bästa förmåga och kroppsspråket riktigt skriker ut att han känner sig oerhört obekväm. Vid ett tillfälle nickar han samtidigt som han svarar nekande. Ett skolboksexempel på hur man känner igen en lögn från grundkursen i psykologi.

Att det gick så oerhört galet är både kungens och hans rådgivares fel. Dom verkar inte ha mediatränat alls. Vid alla professionella sammanhang är det starkt rekommenderat att räkna ut alla frågor på förhand, förbereda svaren och öva på intervjusituationen i förväg. En, två och sjutton gånger, tills man ger ett trovärdigt intryck. Varför har man inte gjort det här? Kan det vara den klassiska underdånigheten och serviliteten som ligger kungen i fatet? Att ingen vågar säga till kungen hur saker bör gå till?

Återstår att se om taffligheten väcker sympatier eller upprördhet. Eller, som så ofta utanför den ankdamm som är Stockholms twittrande medieelit, en axelryckning hos verklighetens folk.

Bra skit: Wallenberg feat. Leila K

Lite pepp en måndag

Hur man gör sig populär i Göteborg

Anekdotfrossa utan föregående tankeprocess

Det var samling i konferensrummet på myndigheten. Brandskydd stod på agendan. Där satt jag med förhoppningen att lära mig mer om detta ämne. Längst fram stod en väldigt kompetent föreläsare som hade mycket nyttigt att berätta.

I rummet fanns också mina medarbetare. Dom ville också lära sig mer om brandskydd. Men, skulle det visa sig, ville de också öppna käften och berätta om varenda lilla incident de någonsin upplevt där det brunnit i någon form. Gärna med detaljer. Var det var, när det var, med vem, vad det var som brunnit. Ofta en adventsljusstake i trä/näver/plast/glas/älgbajs/menvadfanbrittmariehållmun.

Så den korta teoretiska genomgången, som på sin höjd skulle ha tagit 45 minuter om föreläsaren fått prata utan störande avbrott, tog nu 90 minuter. Nio noll. En och en halv timma där halva tiden gick åt till någon slags allmän diskussionsklubb.

Exakt vad är det som gör att människor (folk) i vissa sammanhang alltid måste komma dragande med sina egna (oftast oerhört ointressanta) erfarenheter. Vad tror du att jag har för glädje av att höra ditt trams nu när vi ska lära oss något av vikt? Och vad är det som gör att det inte finns något filter mellan hjärnan och munnen när det ska ställas frågor. En person undrade på fullaste allvar om man kan knyta ihop lakan och klättra ut genom fönstret när det brinner. Ja, det kan du. Om du är lite lätt dum i huvudet eller om du bor i en KALLE ANKA POCKET!

Tänk, innan du anstränger talorganen. Herregud!

Who's your daddy?

Kungen har klantat sig. Igen. För vilken gång i ordningen är det? Går det att hålla räkningen? Det är tveksamt.

Många människor tar tillfället i akt att slå på trumman och säga att "Kungen, så här får det inte gå till. Du borde sluta. Du borde avgå."

Men alltså, hörni. Det är liksom det som är grejen med att vara kung. Man får göra lite som man vill. Det hör till jobbet. Det är så kungar har gjort alltsedan anno dazumal. Jobbeskrivningen har alltid varit: Gör lite som du vill. Du bestämmer.

Nu bestämmer kungen som tur är inte mycket i det här landet längre. Sen försöker han sköta något slags syssla som ser ut som ett jobb också. Men så på fritiden kör han old school style - vad som faller honom in.

Passar inte det upplägget så får vi tänka om kring det här med kung. Jag tycker vi privatiserar. Låt kungen starta Svenska Kungahuset AB och köra sin egen låda. Sen får han göra precis som alla andra. Ta betalt, deklarera och partaja med vem han vill.

Lösningen på fotbollsproblemet

Jaha, så har ännu en match avbrutits på grund av att idioter får för sig att de kan bete sig på ett sätt som inte är acceptabelt någonstans. Just ikväll var det Malmö mot Helsingborg, förra gången var det Syrianska - AIK, nästa gång något annat gäng som åtföljs av snubbar som har helt egna värderingar om vad som ingår i att vara supporter.

Här har ni en lösning, Svenska Fotbollförbundet. Min konsultation är gratis men resten får ni nog lägga ner en krona eller några på.

Alla som vill kolla på fotboll får köpa en personlig biljett, sen får du identifiera dig och bli fotograferad när du går in på arenan. Inne på arenan är det förbud mot maskering samt högkvalitetskameror som utan problem kan identifiera samtliga på läktaren.

Sen är det individuella straff som utmäts för den som inte följer lagar och regler. Inga mer idiotiska och kollektiva straff mot klubbar och övriga supporters. Dessa straff bör anges i lagboken och förutom de vanliga straffrättsliga påföljderna för exempelvis misshandel, allmänfarlig vårdslöshet etc. så ingår även portning från alla former av sportevenemang under ett flertal år. Där ingår även portning från internationella matcher, anmälningsplikt ingår vid stora turneringar som EM och VM.

Endast med individuellt ansvar kan man nå fram till de här individerna som tycker det är kul att jävlas i skydd av den anonymiserande massa som en publik är. Det är helt plötsligt inte så kul att hitta på idiotgrejer längre när man kommer att åka dit för det.

112 - min egen erfarenhet

Den sjätte juni 2008 kunde mitt liv ha tagit slut. Jag körde i högerfil på Essingeleden i Stockholm med en lastbil till vänster om mig. Helt plötsligt ville lastbilen byta fil. Till MIN fil, vilket ledde till att jag såg en stor Volvologga 20 centimeter från ansiktet och åkte sidledes i 80 km/h framför densamma. Det var ett jävla liv eftersom min bil gled framför lastbilens front och han samtidigt tokbromsade. Som tur hann jag inte glida ut i ett annat körfält innan vi äntligen stannade.

Där stod vi. Lite snyggt på snedden i två av tre körfält på Essingeleden i höjd med Gröndal. Jag med en bil som såg ut som mos och han, en kolerisk lastbilschaufför från Litauen som tyckte att det var mitt fel att jag kört i hans döda vinkel.

Jag kan ha fel, men just då kändes det verkligen som rätt tillfälle att ringa 112. Detta SOS Alarm som fått så mycket skit nyligen. Ambulans var inte det jag ville ha. Men jag tänkte att polisen kunde skicka någon eller något som skulle avhjälpa de kilometerlånga köer som snart skulle bildas. Sen skulle de gärna få hjälpa mig att kommunicera med den här upprörde östersjögrannen.

Så jag ringer 112. I min föreställningsvärld trodde jag att de skulle svara på en halv sekund. Det är ju ändå ett nödnummer. Men det tutar. Och tutar. Så jag tror ett tag att jag ringt till något slappt företags kundtjänst. Jag väntar i över en minut. Sen svarar en man som låter nästan arg att jag ringer. Jag försöker att så sansat jag kan efter en näradödenupplevelse förklara situationen. Vi har två trasiga bilar som spärrar Essingeleden söderut. Det är redan kö så långt jag kan se. Kan vi få hit en polis eller bärgare eller nåt?

"Ja, men du det där får du lösa med lastbilschauffören själv. Åk därifrån och fyll i försäkringspapprena så ordnar det sig. Sånt skickar vi inte polis för."

Var jag inte redan lätt chockad av vad jag varit med om blev jag det nu. Det enda jag kom mig för att svara var "jaha, jaha" och lägga på luren. Men vad var det för svar egentligen? Satt vederbörande på något callcenter i Jukkasjärvi utan koll på läget? För honom var kanske Essingeleden samma sak som Storgatan i Åmål. "Det är väl bara att köra åt sidan och släppa fram folk. Ringa hit och störa om polis och grejer för en liten krock."

Som tur var kom det väldigt snart både vägassistans, polis och ambulans. De hade väl koll på trafiksituationen utan SOS Alarms hjälp. Samtliga var oerhört hjälpsamma och proffsiga. Men SOS Alarm var det verkligen inte. Det är helt hemskt att människor som råkat ut för ännu värre saker än jag mötts av samma skitbemötande och till och med DÖTT på grund av deras inkompetens.

Kan man få be om en rejäl utredning och uppstyrning. Nödnummer ska inte vara som ett callcenter för bredband.

Usla medier topp-5

5. Metro

Gratistidningen Metro har fått mycket beröm för att de skriver på ett enkelt språk och når marginaleriserade grupper som annars inte har en dagstidning. Tyvärr är detta beröm felaktigt utdelat enär Metro inte är mycket mer än kiss i pappersformat.

4. Aftonbladet

Skriver om trivialia, skandaler och vanliga nyheter. Men alltid med en snaskig vinkel eller vinklad rubrik. Om Aftonbladet brann skulle jag inte ens kissa på lågorna.

3. TV3

Förr i tiden hade man kringresande sällskap som visade upp människor med olika former av handikapp och missbildningar för pengar. Nu har vi TV3.

2. Expressen

Som Aftonbladet, men om Expressen brann skulle jag hälla bensin på brasan.

1. TV4

Ute vid Frihamnen i Stockholm ligger helvetet i form av TV4-huset. Där samlas varje dag ett gäng hjon och säljer sin själ för att göra television som fördummar sin publik samtidigt som den säljer in en kletig egen idealbild i form av sin slogan "En del av Sverige". TV4 är inte en del av Sverige. TV4 är en tillrättalagd tvåloperaversion av Lidingö med socker på. Ett samhälle som osar småborgerlighet i sin värsta form. Rojalistiskt, välmenande, patroniserande, bakåtsträvande, könsrollscementerande mög. Skämmes!

You aint in 08 now...

När lokaltidningens artiklar handlar om snubbar som fångat fisk.

En skojig teckning jag hittade på "webben"

Ett litet tillägg om data

En till sak som är otroligt irriterande. Folk som sparar 18 kopior och inte slänger efteråt. Så när man öppnar en mapp och letar efter senaste versionen så hittar man:

Document-110213
Document-finalversion3
Document-finalversion2
Document-finalversion
Document-BrittIngerCopyFinal2
Document-inprogressBernt-Åke
Document-BrittIngerCopyFinal1
Document-finalversion4


Kan folk sluta upp med att vara så otroligt ängsliga och sluta spara om 19 versioner bara för att de ändrar ett kommatecken?

Det papperslösa kontoret

Just nu skulle jag ha jobbat lite. Men det går tyvärr inte eftersom jag inte kommer åt kontorets nätverk. Alla filer är sedan en tid tillbaka placerade i det som poetiskt kallas för "molnet". Just nu liknar det mer smog eftersom det inte går att hitta ett skit.

Men det är bra det här molnet, det är det. Hur mycket lagringsyta som helst och man kan nå det varsomhelst i världen.

Innan vi hade detta moln hade vi en hårddisk här på kontoret. En jättestor. På hela 300 GB. Helt enormt mycket data får man plats med på den. Om det hade stått 1986 i kalendern. Men tyvärr inte. Min gamla dator hemma har som en jämförelse 1500 GB hårddisk. En persondator. Hemma. Bara för mig. Men på kontoret ska jag dela 300 GB med Britt-Inger och Bernt-Åke som tillbringar dagarna med att skapa powerpointpresentationer på 45 MB och ladda ner bilder från den egna digitalkameran på jobbets nätverk. "Oj, blev det fullt på nätverket, det var ju bara 250 suddiga bilder med barnbarn och kräftskivan i motljus?"

Man skulle kunna tro att jobbets nätverk är fullt med viktiga dokument. Planer, policies, riktlinjer, styrdokument, arbetsmaterial. Ja visst, det ligger där. På cirka 20 procent av ytan. Sen har vi de viktiga mapparna "Julfesten 2003" och "Britt-Marie SPARAS" som man absolut inte får röra. För där kan man ju se bilder på kollegor som slutat för fem år sedan och hitta word-dokument som säkert är jättebra att spara trots att ingen öppnat dom sedan sossarna satt i regeringen.

Nej, jag är jävligt tacksam för detta moln. Och nu kom det precis upp igen så nu ska jag göra ett skitstort dokument på 300 MB som jag ska döpa till "Åtgärdspolicy 2011 - FÅR EJ KASTAS".

Tim Minchin

Som min kompis skrev på sin Facebook: tio andra random minuter av ditt liv kan kanske vara bra också, men lyssna ändå.

Det där var ju inte kul

Kollade precis på inlägget nedan. Det var ju inte alls kul. Men det tyckte jag sent igår i en dimma av tröttma och alkohol. Där ser man vilket kass omdöme man får av två glas vin och två centiliter sprit. Men jag låter det stå kvar för att inte göra om samma blunder igen.

Det där kassa omdömet som man får av alkohol är också anledningen till varför jag tycker att bartendern på Rival gjorde helt rätt när han nekade den ammande mamman ett andra glas vin. För okej, alkoholen överförs inte till bäbisen vid amning. Den felaktiga uppfattningen verkar vi kunna sluta ha nu. De vetenskapliga bevisen verkar starka för att så inte är fallet.

Men hur sund är man själv efter två glas vin? Inte särskilt. Är det då bra att ha hand om ett spädbarn? Nej, jag tycker inte det. Det är inte moralpanik. Det är en bedömning om man är helt hundra att ha ansvaret för en annan människa. Och så fick jag det sagt.

Tillägg/förtydligande: Barn är ammande spädbarn under en väldigt kort tid. Den tiden kan man ju faktiskt hoppa över att dricka mer än ytterst små mängder. Ett glas vin känns okej, men när man börjar glida in på två tre stycken är jag jävligt skeptisk. Detta gäller såklart även farsor.

Kvinnor som älskar (med) djur

Klicka för större version. It's worth it.

Stay metal

Men skärp dig

I april 2011 hade vi en arbetslöshet på 8,1 procent i Sverige. Det är 404 000 människor. Samtidigt som de är arbetslösa påstår många arbetsgivare att de letar efter arbetskraft. Det är bara ett problem. De som är arbetslösa har inte rätt kompetens och företagen vill inte anställa någon som inte har etthundra procent rätt profil. Tydligen vill de inte heller satsa på att utbilda människor till sina lediga tjänster. Långt borta är den tid där folk kunde kliva in på valfritt företag ena veckan med mössan i näven och jobba där veckan efter.

I denna verklighet trumpetar många arbetslivsbilagor, jobbcoacher och allmänt hurtiga entreprenörer ut käcka tips till de arbetslösa om hur man pimpar sitt CV, klär sig rätt för intervjuer eller helt enkelt blir lite mer framåt. Kom igen! Sitt inte på arslet. Deppa inte ihop efter 100 "nej tack till din ansökan". Tjata dig in. Skärp dig. Tänk positivt. Se det som en utmaning!

Vad är det frågan om?

Det kan inte vara alla människors ansvar att idiotkämpa som Don Quijote mot samhällets väderkvarnar för att få ett jobb. Jag medger att det funkar för en del. Ett fåtal. Som har tur. Som orkar. Som har begåvats med en krigarinställning till livet. Det finns drivna människor som trots usla förutsättningar lyckas skaffa sig ett jobb. Eller skapa sig ett eget företag. Men hur representativa är dessa framgångssagor? De allra flesta människor har inte detta driv, men de är inte sämre för det. Det kan inte vara effektivt att bygga en arbetsmarknadspolitik på att arbetslösa ska jobba som ivriga bävrar på att få jobb när knappt några står att få.

På samma sätt som vi har trygghetssystem som bygger på ett solidariskt ansvar att hjälpa personer som drabbas av sjukdom eller andra problem bör vi känna ett solidariskt ansvar för människor som står utan jobb. Sluta upp med klämkäcka "det är bara att skärpa sig" och underförstådda antydanden om att vederbörande är lat, obstinat eller kanske lite korkad rentav. För det är inte hjälp. Det är att håna utsatta människors situation.

Behandlar man någon som värdelös så blir den personen värdelös. Ger man någon rätt stöd, uppmuntran och framför allt vettiga jobb att söka eller utbildningar att studera* så kommer det bli en produktiv medborgare.

------

* Nej, nu menar jag inte söka jobb-kurser eller uppehållande verksamhet där man ska lära sig lite powerpoint i grupp av något håglöst hjon.

Reflektion om sexiga dialekter

Under kategorin infantilt trams har dejtingsajten E-kontakt betalat SIFO för att undersöka vilken dialekt som är den sexigaste enligt svenska folket. Detta PR-trick har tyvärr okritiskt publicerats av flera etablerade medier, till exempel Dagens Nyheter.

Enligt undersökningen anser svenska folket att göteborgska är den sexigaste dialekten. Med anledning av det vill jag lägga upp följande bildkollage för att exemplifiera alla dessa sexiga göteborgare:































































































Nej just det.

Bra skit: The Head and the Heart

Okej, det har varit lite dåligt med inlägg på ett tag. Livet är sådär fullt av pollentröttma, jobb, barn som kräks, barn som bråkar, barn som lär sig cykla, diskmaskiner som ska fyllas/tömmas, medier fulla av märkliga händelser, förutsägbara infantila kommentarer till märkliga händelser, Game of Thrones som man kan ladda ner, ingen tid för eftertanke, känslan att allt mest är på rundgång etc. osv. mm.