Sidor

2012/05/09

Bra skit - Arctic Monkeys



De fyra snubbarna i Arctic Monkeys fortsätter att leverera. Inte deras bästa låt någonsin men i det rätt träliga utbudet i övrigt 2012 så sticker det ändå ut.

Lyssna på Spotify.

2012/05/08

Säljteknik

I mitt jobb träffar jag rätt ofta på säljare. Faktum är att jag varje vecka får cirka två säljsamtal. Ett fåtal av dessa får slinka igenom mitt nejtack-filter och komma och besöka mig. Minimikriterierna för att jag ska tacka ja är att vederbörande ringer själv och att det som erbjuds är intressant för mig i närtid.

Efter att ha träffat säljare i drygt tio år tycker jag att det går att dela in dom i två arketyper.

Den första kan vi kalla för klassisk snacksäljare. Vanliga attribut för denna typ är: man, över 30 (helst över 45), pratig och familjär. (Kan även vara kvinna men det är ytterst ovanligt.) Kommer gärna med sin dator med standardpresentationen och namedroppar flitigt vilka andra kunder som köpt den förträffliga tjänsten. Ofta framställs han själv som en konsulttorped som kan glida in i styrelserummet och få hela ledningen att sitta med hakan vid knäna - för det har hänt förr. Själva tjänsten och vilken nytta jag som kund ska ha av den i mitt vardagliga arbete får jag sällan berättat för mig. Oerhört sällan får jag också frågan om hur jag själv jobbar eller vilka problem jag står inför just nu.

Den andra är mer en praktiker som av olika anledningar fått ta på sig säljrollen. Det är ofta en tekniker som utvecklat en tjänst med sina teknikkompisar eller liknande. Han eller hon kan väldigt mycket om sin produkt och är ofta mer lyhörd inför möjligheterna att jag som kund ska forma eller använda de delar av deras tjänst som är relevanta för mig. Jag får inga berättelser om vd-personer som krävt att få köpa deras tjänst. Jag får inga powerpoints. Och framför allt, jag får inga rysningar av obehag.

Ge mig en blyg, tystlåten, lyssnande säljare fem dagar i veckan. Övriga kan behöva komma in i 2000-talet och glömma den där dammsugarkrängarsvadan som de lärde sig 1976.

Konsumtionsrapport

Ojdå, jag råkade visst köpa en...





2012/05/07

Medelklassen tittar på TV - slott och slott

För närvarande visas på televisionen två till ytan liknande program. Båda handlar om gamla slott. Det ena är en svensk produktion och heter Slottsliv (Produktionsbolag Titan Television). Det andra är en engelsk produktion vars svenska titel är Engelska slott och herrgårdar (Eng. The Country House Revealed, producerat av BBC).

Gamla slott, säger ni, vilket tråkigt mög. Icke, säger jag, fostrad som jag är av en adjunkt i historia. Det här, det är riktigt roligt. Det är bra tv. Eller ja, det kan vara riktigt roligt och bra tv om man berättar om gamla slott på ett intresseväckande sätt. Där skiljer sig de båda produktionerna åt.



I Slottsliv får man följa Peder Lamm där han besöker svenska slott och herresäten och språkar med dess ägare, det vill säga övervägande adligt folk. Peder går till synes planlöst runt och pratar om saker som faller honom in. Titta här, kan han säga till grevinnan och peka på en tavla. Här har vi en gammal släkting som ser ut att ha en preussisk uniform. Jaha, säger grevinnan artigt men har inte en aning. Jo, säger Peder, det var väldigt vanligt förr i tiden. Jaha, säger grevinnan igen. Och så går man vidare och säger att det påstås att Gustav III besökt slottet någon gång.



I Engelska slott och herrgårdar får man följa Dan Cruickshank som besöker, surprise, engelska slott och herrgårdar. Ibland pratar han lite hastigt med slottens ägare men oftast är det han själv som med sin omfattande sakkunskap kan berätta de mest fascinerande berättelser om husets historia men också orsakerna till varför huset ser ut som det gör. Vilka trender som rådde vid tiden, vilka händelser som påverkat huset, vad husets byggare ville berätta med sina arkitekturiska val, varför man valt att göra planritningen som man gjort och så vidare etcetera. Bildningen fullkomligen flödar ut genom tv-rutan men på ett pedagogiskt och populärvetenskapligt sätt. Inget mästrande utan bara en väldigt intresserad människa som delar med sig av kunskap han tycker om.

Dan Cruickshank är konsthistoriker, han har författat femton böcker och sitter med i ett flertal expertorganisationer som t ex National Trust. (Motsvarande svenska Riksantikvarieämbetet.) Peder Lamm är enligt wikipedia svensk antikexpert utan några vidare belägg för att styrka den tesen. BBC har en lång tradition av att göra bildande program. Titan Television har bland annat producerat Du är vad du äter, Gumball 3000 med Erik & Mackan samt Leila bakar. Det är proffsen mot amatörerna. Elitserien mot korpen. Det är smärtsamt att jämföra.

Ser man på Slottsliv, då blir det tråkigt mög som egentligen inte säger ett dugg om slotten som man inte redan kan surfa sig fram till på wikipedia. Men ser man på Engelska slott och herrgårdar, då får man bra tv.

2012/04/28

Berlin




















2012/04/24

Tror ni att det blir fler blogginlägg...


Om jag köper en sån här? Va?

2012/04/11

Och så blir det lite inbäddad musik

Spotify släppte i dagarna möjligheten att användare ska kunna bädda in sina spellistor på bloggar och webbplatser i allmänhet.

Här är ett litet test med min egen påbörjade "best of 2012"-lista.




Om du vill göra likadant själv går du bara till den här sidan hos Spotify och följer instruktionerna:

Enjoy!

2012/04/01

Kvalificerade gissningar

Häromdagen rapporterade media om en statistisk undersökning av 34 000 par som hade fått barn år 2000. Nu hade man följt upp om paren fortfarande var ihop eller om de separerat. Det visade sig att 27 procent hade valt att separera.

Där har vi fakta.

I statistiken går det att urskilja ett antal mönster. De som varit ihop kort tid innan de fick barn tenderade att separera mer än andra. Par där kvinnan var äldre än mannen eller där en av parterna hade utländskt ursprung var också mer benägna att separera.

Där har vi mer fakta.

Men DN kan ju inte bara rapportera om detta utan går glatt vidare i ett kvasivetenskapligt resonerande om vad det här kan bero på. De letar upp en psykoterapeut som glatt ställer upp och bidrar med några förklaringar. Separationerna beror på att föräldrarna var omogna och att relationer med äldre kvinnor och yngre män inte stämmer överens med samhällsnormer. Värt att notera är de små orden "tror" och "kanske" som smugit sig in i texten. För det här är inte längre fakta. Det är åsikter och spekulationer med ett vetenskapligt värde som är noll.

Det finns inget i studien som styrker det som psykoterapeuten säger eftersom det bara är en kvantitativ studie som inte alls undersökt VAD separationerna beror på utan bara ATT de har hänt. Att då som DN gör glatt lägga ut texten med nonsens är bedrägligt och bidrar inte alls till att förklara hur verkligheten ser ut. Psykoterapeuten menar säkert väl och har kanske sina erfarenheter att luta sig emot men tyvärr är det inte vetenskapliga fakta för det.

Det är trams.

2012/03/28

Motvillig marknadsföring

Jag har förmånen att varje dag passera gången mellan Stockholm centralstation och tunnelbanestationen med samma namn. Det är en härlig plats som leder tankarna till andra metropoler och urbana miljöer som Gdansk, Bratislava och de centrala delarna av Detroit.

Där har ett gäng som vill sprida sin egen version av Jesus och himmelriket valt att placera ut sina ambassadörer. Nämligen de som kallar sig Jehovas Vittnen. Och det gör mig så förbannad. Dels för att de står för en mer än vanligt skruvad variant på kristendomens redan rätt utflippade budskap. Dels för att de gör sin marknadsföring så innerligt dåligt. Kommunikatören i mig lider.

De står i princip bara där. Med tidningar i fyrfärg i varierande stadier av distans från kroppen. De ungdomligaste och mest framåt vågar sig på att nästan sträcka ut armen halvvägs i en ansats att anmoda en medmänniska att ta ett exemplar. De äldre däremot håller tidskrifterna tätt mot kroppen som om själva syftet var mer att skydda Gud från de otrogna. Det är allt de gör.

För egentligen är de inte sådär otroligt intresserade av att fler ska ansluta sig eftersom det enligt deras tro bara är 144 000 troende som får respass till himmelen på den inom kort kommande domedagen. Tacka fan då att man som individ inte vill ha fler folk i livbåten även om församlingen ser ett värde i att växa.

Men det här kanske är en ny grej som är värd att testa av andra? Människor med synnedsättning kan recensera film. Invandrare kan knacka dörr och propagera för SD:s politik. Aftonbladet kan börja skriva om nyheter.

Bonusinfo: Jehovas Vittnens samlingssalar brukar prydas med benämningen Rikets Sal. Ett anagram på de orden är skitarsle. Det tycker jag är kul.

2012/03/19

Modern infrastruktur

När man står på morgonen och ska åka till jobbet och får se en sån här modern skapelse från 1969 rulla in till perrongen - då känns det verkligen som om man lever i samtiden i Capital of Scandinavia.

Bra skit: Joel Alme



Äntligen börjar det blir lite fason på det här musikåret. Nästan ett helt kvartal hann gå innan både Love Antell och Joel Alme klev in och visade var popskåpen ska stå.

Det här med nytt jobb, det är ju bra och så. Full fart, trevligt folk och frihet under ansvar etcetera. Men kan ni fatta, man kan inte ha Spotify på jobbdatorn. Det är under all kritik. Hur ska jag nu kunna hänga med?

PS: Videon ovan är gjord av Mats Udd, en av Sveriges just nu bästa musikvideomakare. Kolla upp honom på Vimeo till exempel

2012/03/16

Bra skit: Love Antell

2012/03/10

Hur livet börjar kännas

I am not young enough to know everything.

- Wilde




2012/02/20

Medelklassen hyllar arbetarklassen

Det finns en blogg som jag gillar väldigt mycket. Den heter Byggidioterna och är tyvärr satt på sparlåga för tillfället. Där kan man se på sköna videoklipp och få en insikt i hur det kan gå till när fyra unga män har väldigt väldigt tråkigt på sin arbetsplats. En studie i förfall, skulle man kunna säga.

Ja, egentligen skriver jag mest en massa ord här som en ursäkt för att kunna publicera den defamerande bilden ovan som jag fick ett infall till när jag kollade på Bollibompa idag. Men killar, stämmer den inte ganska så bra?

2012/02/10

Retrofrossa - Yazoo



Igår hörde jag den här rätt sköna gamla godingen på företagets kick-off. För övrigt den enda bra låten på hela kvällen som bestod av idel schlagers och svenska radiohits från 90-talet (läs Lena Ph, Roxette och Lars Berghagen).

Vem är det som har bestämt att schlagers ska vara musikunderhållningen på företagsevents? I alla branscher (undantaget creddiga reklambranschen där man ska ha så obskyr/trendig musik som möjligt) så känns varenda kick-off som en dålig helg på Golden Hits. Är det för att man letar efter en minsta gemensamma nämnare och när arrangören försöker tillfredsställa alla så tillfredsställer man ingen. Förutom det tondöva gänget (läs säljarna som partajar till vad skit som helst) vars musikkonsumtion bestått i att prenumerera på Mr Music-kassetter back in the days.

Men jag svamlar. Videon ovan är remixversionen av Yazoos rätt stora hit Situation som släpptes som singel i USA 1982. Ett underbart stycke musik som sammanför Vince Clarks elektroniska genius med Alison Moyets mörka soulstämma. En kontrast som vinner.

2012/02/07

Arbetsplatser jag dissat: ideella organisationer

Det är inte bara specifika yrken som inte faller mig på läppen. Jag drar mig inte heller för att avfärda hela branscher på ytterst godtyckliga kriterier. En av dessa är alla former av ideella organisationer.

Men vadå, tänker alla med ett uns av empati. Varför ska man inte jobba för dessa? De gör ju ett fantastiskt jobb och utför ett arbete som vare sig stat, landsting, kommun eller privata intressen mäktar med eller kan engagera sig i. Med entusiasm och altruism kämpar de för barn, kvinnor, funktionshindrade och mot rasism, sexism, miljöförstöring, vapenexport etcetera etcetera med mera och så vidare. Varför vill inte den där självgoda vita medelklassmannen engagera sig i det?

Grunden till det beror nog på lika delar skräckhistorier/hörsägen och de egna fördomar som jag utvecklat från dessa. Jag har känt flera medmänniskor som jobbat i sådana organisationer och de allra allra flesta av dessa säger: aldrig mer.

Min första anledning att inte ta ett jobb i denna vällovliga bransch är att jag inte besitter Glöden. Engagemanget. Intresset. Passionen! Något som precis alla i dessa organisationer förutsätts ha eller skaffa sig. Yrket ska vara ett kall. I och med det förutsätts man anstränga sig avsevärt mycket mer än vad som står i anställningsavtalet. De som ställer upp i vått och torrt och jobbar 180 procent för samhällets svaga och mot De Stora Orättvisorna är Goda Medarbetare. De som vill jobba de lagstadgade och avtalade antalet timmar i veckan är inte riktigt lika fina som de förstnämnda. Vad värre är, de är nästan lite fula. Inhyrda lönearbetare som inte inser vikten av att kämpa för Saken. Hyrjobbare som bara ser till lönekuvertet. Denna inbördes tävlan i organisationerna där alla ska rangordnas efter något slags engagemangsindex är inte helt sund.

Den andra anledningen är att väldigt många av dessa organisationer själva paradoxalt nog lider av stora kulturproblem. De som ska jobba mot rasism har sexister på jobbet. Organisationer som ska ägna sig åt välgörenhet har grava mobbingproblem internt. (OBS: av mig påhittade exempel.) Svåra problem som är svåra att reda ut i och med formen på organisationen. Ofta är det föreningar där det sitter en styrelse och ska bestämma över den löpande verksamheten. Denna styrelse bryr sig av naturliga skäl mest om Saken och har oftast inte kompetens eller ens vilja att ta itu med arbetsplatsproblem. I de allra värsta fallen bidrar styrelsen till arbetsplatsproblemen genom sitt agerande.

Kalla mig bortskämd och kräsen men mitt betyg blir: nej tack.


2012/02/02

Yrken jag dissat: PR-konsult

Ni vet det där gamla skämtet om vad de egentligen gör på banken efter klockan tre? Jag skulle vilja ta det och fråga vad de gör på PR-byråer mellan nio och fem. För jag vet ärligt talat inte vad de gör och det är det som har gjort att jag har avstått från att försöka slå mig in i den branschen. Jo förresten, några få saker har jag förstått upp att de verkar hålla på med.

PR-konsulter skriver pressreleaser. Sen skickar de ut det till sina kontaktpersoner/kompisar journalisterna. För detta komplicerade hantverk fakturerar man cirka 80 000 sek. (Inget skämt.) 80 lax för att skriva en A4 med text och maila ut den. Ringa några samtal kanske. Ha ett möte eller två. Det är inte raketforskning men PR-konsulter tar ändå betalt som om man uppfunnit ett vaccin mot cancer.

En annan sak som PR-konsulter gör väldigt mycket är att nätverka. Det är liksom lite det som är hela deras kapital. Nätverket. Så PR-konsulter gillar att träffa andra som gör saker på riktigt. Helst vill de träffa politiker och andra som beslutar saker. Därför brukar många PR-konsulter variera mellan att vara just politiker och PR-konsulter. Det blir liksom lite lättare då. När man ena dagen ska verka för det offentligas bästa och nästa dag för kapitalet. Självklart finns inga risker för sammanblandning för alla har så oerhört strikta etiska riktlinjer.

Slutligen vet jag att PR-konsulter fixar fester, events och mingel. Där träffas folk över gratis (kunden betalar) mat och sprit och umgås. Man bjuder in lite random kreti och pleti och sen försöker man få upp intresset för Hästens Sängar/Läckbergs senaste "roman"/kanelbullens dag/insert random shit.

Inget av det här har lockat mig nämnvärt då jag inte riktigt går igång på att sälja valfri tjänst/produkt som råkar ringa upp PR-byrån. Jag gillar inte heller att smila runt på events och mingla med folk bara för att de skulle vara bra att ha som kontaktpersoner i telefonlistan.

Jag träffade en gammal kursare som blivit PR-konsult för ett par år sedan. Hans uppdrag just då var att försöka lansera Sverige-tårtan för bagerinäringen. Med en tävling var det tänkt att få upp svenska folkets intresse att en dag om året baka en Sverige-tårta för att på så sätt få fart på försäljningen av mjöl, grädde och marsipan. Jag väntar fortfarande på att det ska slå igenom. Antar att det bara är ett par mingel och pressreleaser bort.


2012/02/01

Yrken jag dissat: reklambyråjobb


Ända sedan jag tog examen i mitten av 90-talet har jag haft en hatkärlek till reklambranschen. En del av mig är väldigt lockad. Tänk att få sitta och vara kreativ (eller "kreativ") tillsammans med en massa fria andar som klär sig knasigt och tänker crazy grejer. Skriva lite reklamtext. Designa en annons. Spela in en reklamfilm. Va? Det är ju nästan som på lek. Och så lyxen att ha det som jobb. Jobb med bra betalt dessutom.

Det låter ju helt enkelt för bra för att vara sant. Här är mina erfarenheter och fördomar som gör att jag väljer bort:

Majoriteten av dessa creative directors och fancypants crazy ass titles är ena riktiga klåpare. På ett kreativt geni går det nio hjon som med knapp läs- och skrivkunnighet påstår sig vara till exempel copywriters. Deras enda claim to fame är en kurs på reklamskola som pappa betalade när de flunkade rätt stenhårt på gymnasiet. Det och en klädsmak i stilen hipster.

Även OM man nu skulle hamna på en bra byrå med duktiga människor skulle man ändå få hantera andra tokdårar nämligen kunderna. En hoper stekiga marknadschefer som tack vare Handels och en misogyn kvinnosyn tycker att de a) är bäst i världen och b) är bäst i världen. Dessa kretiner kommer att ifrågasätta varenda bra idé du har med debila invändningar, trendiga buzzwords och önskemål om att företagets logotype måste synas mer. De kommer att ändra sig stup i kvarten, men oftast på fredagar klockan 14 så att hela byrån får skrota den planerade kampanjen och slita hela helgen för att hinna göra något nytt. Familjeliv? Hahaha.

Du måste ha röda byxor och glasögon med jättesvarta skalmar på dig.

Det bästa som finns i hela världen är om ett gäng andra creatives i en jury väljer just DIN kampanj för något slags pris. Då får du komma upp på scenen i en liten miniversion av Oscarsgalan tillsammans med dina kreatörskompisar och säga tacksåmycket samtidigt som ni ser stenhårt nonchalanta ut. Har du nu riktigt riktigt riktigt mycket tur kommer kanske en reklambyrå i New York att ge dig ett jobb. Det är Nirvana. Essensen av allt som är riktigt fantastiskt bra. Du har blivit en "guru" och får se svår ut i branchpress.

Förmodligen kommer du inte att få något pris i Cannes för din banbrytande och marknadsbrytande kampanj för BMW/Microsoft/Coca Cola utan istället jobba med att göra butiksskyltar för kaviar, en annons för High Chaparall eller en "förlåt oss text" till Carema.

Betyg: nej tack.








Saker vi gör i väntan på döden

Är det egentligen inte rätt märkligt det här med yrkesliv? Jag menar om man verkligen tänker efter. Vad är det vi håller på med? I alla fall de allra flesta av oss? Vi går upp. Varje dag. Klär på oss. Slänger i oss frukost. Åker något helvetisk form av pendling tillsammans med en massa håglöst stirrande medmänniskor och kastar oss in på arbetsplatsen för att...vad?

Sitta i möten. Prata om projekt. Skriva en åtgärdsplan. Tänka ut en policy. Svara på en remiss. Planera en kampanj. Analysera ett utskick. Diskutera en strategi. Svara på mail. Vad är det för jobb? Egentligen? Va?

Jag kan begripa mig på jobb som är handgripliga och som tillför något av värde till medmänniskor. Typ byggjobbare. Bönder. Alla vårdyrken. Men vi andra? Är det inte ett stort mått av låtsasverksamhet över alltihopa? Om någon kom in och plockade bort dig från ditt jobb, vad skulle hända då? Skulle en katastrof inträffa? Skulle människor fara illa? Skulle samhället braka ihop? Rätt tveksamt för de allra flesta av oss va?

Nu den senaste tiden när jag var "mellan arbeten" som eufemismen heter funderade jag en hel del på vad jag vill jobba med. Ironiskt nog blev det ett jobb som är oerhört likt alla mina andra jobb de senaste tio åren. Men det är väl så. Vi typecastas in i mallar som vi får svårt att komma ur. Men, jag funderade som sagt på mina alternativ. Och förkastade i stort sett samtliga.

Hur jag tänkt kommer att bli en liten miniserie här på bloggen. Yrken jag dissat. Start imorrn.

2012/01/25

Hej Företaget

Tid det tog att få nytt jobb efter uppsägningen: Två månader
Antal nya gråa hår jag fick av att vänta: cirka 30
Antal timmar jag spelade datorspel för att döva min ångest: Cirka 100
Antal bra kurser i att söka nytt jobb jag gick: En
Löneökning i tusenlappar: Sju
Antal minskade semesterdagar per år: Tio
Glädjen: Sjuttiotusen procent

Igår kom jag överens med mina nya arbetsgivare om att börja jobba hos dom. Det känns...väldigt bra för att använda ett försiktigt uttryck. Väldigt bra att få komma till ett modernt, ungt, framåtblickande, positivt, expansivt och samtidigt tryggt och stabilt företag. Det känns också väldigt bra att få komma ur det limbotillstånd som råder när man har uppsägningstid. Man är inte längre önskvärd men förväntas ändå sitta på jobbet av någon outgrundlig anledning som jag inte riktigt begriper. Jag kan förstå att man ska lämna över arbetsuppgifter och avsluta saker. Men sen? Sen är det bara trams att man ska sitta vid sitt skrivbord bara för sakens skull. Sen ska man stöttas så långt det bara går i jakten på ett nytt jobb. Det är bra för individen, arbetsgivaren och samhället. Att blicka bakåt i den situationen är bara kontraproduktivt och sånt kan jag bli helt vansinnig på.

Nu ska det bli förbannat roligt att lära känna nya människor, lära sig en ny bransch och få en chans att göra något meningsfullt.





2012/01/17

Lista på begäran

Josefine från den störtsköna bloggen Tuffast av alla tyckte att jag skulle svara på en lista. Och numera är jag inte direkt svår eller nödbedd, positiv och glad som jag är.

------------

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Det minns jag inte riktigt. 2002 var ett riktigt mellanår. Mellan samboskap och äktenskap liksom. Jag jobbade väl? På ett coolt bredbandsföretag. Var utan barn. Vi hade antagligen något slags prao med varann, min blivande fru och jag. Det funkade fint. Jo förresten, vi åkte på semester till Barcelona. Det var en sjukt överskattad stad.

UPPDATERING: Min fru påminde mig om att detta var året då hon friade. I september närmare bestämt. HUR kunde jag glömma denna fantastiska händelse? Pinsamt.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Det var nog också ett riktigt mellanår. Jag satt och jobbade på den bekväma myndigheten. Det hände inte så mycket och jag försökte inte få så mycket att hända heller. Stretade på med lilla familjen. Men en riktigt cool grej var att min fru med egna företaget bjöd med mig på en långresa till Hong Kong och Kina. Det var, till skillnad från Barcelona, en stad att imponeras av. Dessvärre inte riktigt lika nära eller lika billigt att flyga till. Men får du chansen någon gång, åk.

3. Fem snacks du gillar
Jag är verkligen ingen snackskille. Inte i traditionell mening. Ge mig en chipspåse och jag äter sju stycken innan jag ledsnar. Jag brukade moffa i mig godispåsar av typen Gott & Blandat men det har också tappat sin charm. Men jag kör fem gottesaker, okej?

  • En kall öl.
  • En god pralin (eller tre).
  • Ballerinakex.
  • Croissanter.
  • Mintgodis.

4. Fem sånger du kan hela texten till:






5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

  • Köpa en komplett onödig sportbil, kanske av märket Maserati.
  • Sluta jobba.
  • Göra många och långa resor.
  • Köpa ett skönt hem nära vatten.
  • Se till att pengarna gör nytta för andra människor på något bra sätt.

6. Fem dåliga vanor:

  • Sitter uppe och spela datorspel halva nätterna.
  • Dricker folköl nästan varje dag. (Alltså en till maten, inte 12 stycken i soffan.)
  • Tränar i princip ingenting.
  • Äter lunch ute istället för matlåda.
  • Ta mej fan om jag inte kan komma på fem. Jag är ju nära på perfekt!

7. Fem saker du gillar att göra:

  • Sitta uppe och spela datorspel halva nätterna.
  • Dricka folköl nästan varje dag. (Alltså en till maten, inte 12 stycken i soffan.)
  • Göra spellistor på Spotify och tipsa folk om bra musik.
  • Snacka med folk på internets.
  • Vara med familjen när alla är mätta, glada och nöjda.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

  • Fluga
  • En SUV
  • "Seglarkläder", om ni fattar stilen.
  • Knark
  • Sex

9. Fem favoritleksaker:

  • Min dator
  • Min iPhone
  • Spotify
  • Globalkniven
  • Korkskruven

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:

Alla som vill får! Ju fler desto bättre.

2012/01/13

Vi avbryter för lite reklam



Det finns egentligen inget att tillföra denna eminanta reklamfilm.

2012/01/10

Hejdå Myndigheten

Det var trevligt att lära känna dig men nu verkar det som om vår relation har kommit till ett slut. Så trist det var att du räknade lite knasigt med pengarna och att du glömde bort att fixa nya när de där goda slantarna från EU tog slut. Men det är okej. Jag tycker vi skiljs åt som vänner och så är det inte mer med det.

Vi har haft våra ögonblick. Det har vi verkligen. Jag har några sköna minnen att ta med mig och spara. Till exempel den där jätteroliga julfesten när vi löste deckargåtor tillsammans. Eller den där gången då jag fick vara med och dra in miljardbelopp till Sverige. Men ska sanningen fram var det rätt mycket vardagskänsla för det mesta. Som det är på de flesta jobb och för de flesta människor, antar jag.

Det är rätt trist egentligen. Att jobb mest ska associeras med gråa måndagsmorgnar och träliga avdelningsmöten utan slut. Jag vill inte det. I cirka tjugofem år till ska jag ändå gå hemifrån nästan varje dag och umgås med en massa andra människor. Det vore mycket bättre både för mig och omgivningen om jag fick göra något jag verkligen trivs med.

Så det är det jag håller på med nu. Försöker hitta ett jobb med lite omsorg istället för som jag gjort förr, kastat mig över första bästa arbetsgivare som ville anställa mig. Nu ska jag välja själv och ställa krav. Och med krav menar jag inte hög lön eller slikt trams utan inspirerande arbetsuppgifter och kreativa kollegor. Det är egentligen det jag behöver för att tillvaron inte ska kännas som en best of Roy Andersson-klipp.

Säljtext:
Här finns en erfaren, mångsidig och pragmatisk kommunikatör. Jag har jobbat flitigt som webbredaktör, skribent och projektledare i över tio år men skulle gärna fördjupa mig inom andra områden också som t ex press & PR eller internkommunikation. Jag går igång på bra kommunikation, trivs med professionalism och blir likadan när jag umgås med glada och kreativa människor som stöttar varandra. Hör av er så får ni min CV.


2012/01/08

Bra skit: First Aid Kit


Andra singeln "Emmylou" från kommande plattan med First Aid Kit. En hyllningslåt till gamla countryhjältar.

Ja ni, så mycket bättre blir det nog inte i den här genren 2012. Det här kan bli årets svenska skiva när den kommer. Det vågar jag säga redan nu.

2012/01/02

Anger management

Ilska är en märklig känsla. Jag har aldrig ansett mig själv vara en person som blir arg. Aggressivitet, ilska och utbrott har inte varit min grej. Tvärtom har jag alltid identifierat mig som en lugn människa. En som inte brusar upp. En som tänker rationellt. En som ser ner på de där kontrollösa impulsmänniskorna som inte kan hantera sina känslor på ett socialt sätt.

Men jag hade fel. Jag blir också arg. Vilket kanske den här bloggen har varit en slags konstig ventil för. Här har det varit mycket ilska och aggressiva skrivelser om det ena och det andra. Och det var okej. För det var lite på låtsas. Jag överdrev ju, för att det skulle bli lite roligt. I det verkliga livet, där var jag aldrig arg.

Men som jag var arg.

Och som det kom ut.

Med ett millimeterkort tålamod gormade och skrek jag. På mina barn. Tog tag i dom. Hårdhänt. Rev och slet. Det var otäckt. För mig och garanterat för dom. Sen kom såklart skammen. Vadfan håller jag på med? Och lika fort kommer förträngningen. Det fanns alltid en ursäkt. Och ett löfte. Det där gör jag aldrig om. Nu får det vara nog. Nu slutar jag. Nu blir jag en lugn pappa.

Och så blev jag arg igen. En gång. Två gånger. Fler gånger än jag vågar minnas.

Det var inte okej någonstans och jag började tänka på att jag måste göra något åt det. Men ni vet hur det är, vardagen kommer emellan. Som tur kom inte vardagen emellan för min fru så hon gjorde något åt det. Hon letade upp en KBT-psykolog och bad mig ringa.

Istället för att blogga ilsket om trivialia har jag gått i terapi en gång i veckan. Med risk för att det låter som taget ur en klyschartikel ur en veckotidning så var det det mest fantastiska jag någonsin har gjort för mig själv.

Det märkliga med terapin är att det enda jag gjorde var att prata. Jag fick rätt frågor och svarade så bra jag kunde förmå mig. I praktiken satt jag och förklarade för mig själv hur jag mådde och vad jag tyckte. Det var en oerhört märklig upplevelse som nästan kändes rent fysiskt.

Nu har jag slutat i terapin och är inte längre en lugn person. Nu är jag en arg person. En person som vågar vara arg. En som inte förknippar ilska med svaghet, kontrollförlust och framför allt SKAM. Nu vet jag vad det är som gör mig arg. Och jag tillåter mig själv att bli det. Men det bästa är att jag inte längre behöver bli arg på mina barn. Eller jo. Någon gång ibland blir jag fortfarande arg på dom när dom gör dumma saker som inte är ok, men mitt tålamod är numera omfångsrikt som en ocean. Och när jag blir arg är mitt beteende väsenskilt. Jag har inte tagit i mina barn med ilska på väldigt väldigt länge. Nu har jag mer kontroll och låter inte ilska och skam trissa varandra i en ond spiral.

Genom att tillåta mig själv att vara arg har jag blivit så lugn som jag trodde att jag var förut. Jag har blivit gladare. Mer positiv. Mer självsäker. Mer jag.

Terapin var min frus bästa present till mig någonsin. Det och hennes sätt att hantera hela situationen och att tro på mig. Tack Jenny. Jag älskar dig.