Sidor

2012/01/02

Anger management

Ilska är en märklig känsla. Jag har aldrig ansett mig själv vara en person som blir arg. Aggressivitet, ilska och utbrott har inte varit min grej. Tvärtom har jag alltid identifierat mig som en lugn människa. En som inte brusar upp. En som tänker rationellt. En som ser ner på de där kontrollösa impulsmänniskorna som inte kan hantera sina känslor på ett socialt sätt.

Men jag hade fel. Jag blir också arg. Vilket kanske den här bloggen har varit en slags konstig ventil för. Här har det varit mycket ilska och aggressiva skrivelser om det ena och det andra. Och det var okej. För det var lite på låtsas. Jag överdrev ju, för att det skulle bli lite roligt. I det verkliga livet, där var jag aldrig arg.

Men som jag var arg.

Och som det kom ut.

Med ett millimeterkort tålamod gormade och skrek jag. På mina barn. Tog tag i dom. Hårdhänt. Rev och slet. Det var otäckt. För mig och garanterat för dom. Sen kom såklart skammen. Vadfan håller jag på med? Och lika fort kommer förträngningen. Det fanns alltid en ursäkt. Och ett löfte. Det där gör jag aldrig om. Nu får det vara nog. Nu slutar jag. Nu blir jag en lugn pappa.

Och så blev jag arg igen. En gång. Två gånger. Fler gånger än jag vågar minnas.

Det var inte okej någonstans och jag började tänka på att jag måste göra något åt det. Men ni vet hur det är, vardagen kommer emellan. Som tur kom inte vardagen emellan för min fru så hon gjorde något åt det. Hon letade upp en KBT-psykolog och bad mig ringa.

Istället för att blogga ilsket om trivialia har jag gått i terapi en gång i veckan. Med risk för att det låter som taget ur en klyschartikel ur en veckotidning så var det det mest fantastiska jag någonsin har gjort för mig själv.

Det märkliga med terapin är att det enda jag gjorde var att prata. Jag fick rätt frågor och svarade så bra jag kunde förmå mig. I praktiken satt jag och förklarade för mig själv hur jag mådde och vad jag tyckte. Det var en oerhört märklig upplevelse som nästan kändes rent fysiskt.

Nu har jag slutat i terapin och är inte längre en lugn person. Nu är jag en arg person. En person som vågar vara arg. En som inte förknippar ilska med svaghet, kontrollförlust och framför allt SKAM. Nu vet jag vad det är som gör mig arg. Och jag tillåter mig själv att bli det. Men det bästa är att jag inte längre behöver bli arg på mina barn. Eller jo. Någon gång ibland blir jag fortfarande arg på dom när dom gör dumma saker som inte är ok, men mitt tålamod är numera omfångsrikt som en ocean. Och när jag blir arg är mitt beteende väsenskilt. Jag har inte tagit i mina barn med ilska på väldigt väldigt länge. Nu har jag mer kontroll och låter inte ilska och skam trissa varandra i en ond spiral.

Genom att tillåta mig själv att vara arg har jag blivit så lugn som jag trodde att jag var förut. Jag har blivit gladare. Mer positiv. Mer självsäker. Mer jag.

Terapin var min frus bästa present till mig någonsin. Det och hennes sätt att hantera hela situationen och att tro på mig. Tack Jenny. Jag älskar dig.




26 kommentarer:

Colombialiv sa...

Eventuellt ditt bästa inlägg på den här bloggen, någonsin. Heja!

egoistiska egon sa...

Jävlar! Åh vad bra.

Håller med om kbt - när man sitter där och förklarar för sig själv blir det helt absurt glasklart.

An sa...

Så väldigt modigt gjort. Stort av dig att dela detta med oss. Stort och viktigt. Tack!

Och vilken fru du har. Henne håller du i va! Vilka föredömen, förebilder ni är båda två. Det finns hopp, det gör det verkligen. Asch, det här gick verkligen rakt in.

Söderberg sa...

Jag känner igen mig själv i allt, minus KBTn. Har försökt komma loss och boka själv, men vardagen kom emellan...
Efter att ha läst det här inlägget så kommer jag att ta tag i det. Tack.

Fiffi sa...

Jättefint och framförallt modigt skrivet.

Fiat sa...

Skönt att höra att du är på rätt väg kompis!

tojis sa...

Wow! Du är modig du, och din fru är klok.

smyg sa...

Wow. Grattis. Och så underbart väl beskrivet.

Patrik sa...

Oj vad imponerad jag blir. Bra gjort!

Sån självinsikt måste vara fatastisk att få. Men jag kan tänka mig att vägen dit är tung.

Gott nytt 2012 då!

/P

Anonym sa...

Håller med tidigare talare - you go!

Fällede minsann en liten tår också!

/Mija

Anonym sa...

Åh vad fint.

PS: En sak som jag lagt märke till och alltid tyckt om med din blogg är respekten för din fru som lyser igenom både här och där. Jag är singel men när jag en dag hittar någon önskar jag mig den respekten från denne. Och ämnar ge den tillbaka. Tacktack!

Tehataren sa...

Precis som Söderberg känner jag igen precis allt, så fantastiskt klart.

När jag försöker lösa konflikter med min far, och blir arg för att han är en idiot och beter sig illa, är hans enda respons, oavsett sakfrågan, varför jag är så aggressiv. Min mor kommenterar lätt hysteriskt alla meningsskiljaktigheter med "Bråka inte nu". Jag har alltid fått lära mig att all ilska bara ska tryckas undan och att jag bara ska backa ohc ge med mig för att "undvika konflikt".

Jag vill vara som du är nu, och sluta vara mot mina barn som du varit.

Maria sa...

Här sitter jag och blinkar bort tårarna för att kunna lämna ett litet avtryck. Otroligt avskalat och smärtsamt ärligt skrivet. Är mycket glad för dina barns skull, din älskade frus och sist men inte minst, din.

Karin sa...

Jag har följt din blogg ganska länge nu och jag blir verkligen varm inombords över det här inlägget. Genuint glad för dig.

Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och jag känner igen mig i väldigt mycket av det du har irriterat dig på/riktat din ilska åt. Lite som en förebild, om man kan säga så. Du skapar perfekta meningsformuleringar på saker jag stör mig så innerligt på i min vardag.

Men sedan när du skrivit om din kbt-terapi, så får jag också upp ögonen för mig själv; "shit varför är jag själv så arg på saker, vad gör det med mig egentligen?". Inte för att jag någonsin kommer sluta irritera mig på idioter till människor i min omgivning. Men precis som du säger. Man måste våga vara arg, men också veta hur man kontrollerar det och vad som egentligen sätter igång känslor. Och att det ibland inte är så coolt att vara arg på "småsaker".

Så tack för ditt proffsiga, ärliga och intima inlägg.

Anonym sa...

Sånt här gör mig glad ända in i mitt psykologhjärta, det faktum att det jag sysslar med faktiskt gör skillnad för människor. Det är allt för sällan man får höra lyckostories som denna!

Sarpalisa sa...

Att du fått den bästa presenten någonsin av din fru kan jag bara hålla med om.
Terapi är godis för själen!
Men även du har gjort något bra för din fru - att du VÅGADE LYSSNA när hon hon föreslog terapi, det är modigt.
Det är väl det som gör er till ett riktigt bra team, att ni är lyhörda och stöttar varandra.
You Rock man!

Josefine sa...

Shit vad bra och modigt och fint inlägg. Och heja heja din fru. Hon verkar helt grym!

Medelklassman sa...

Stort tack allihopa för alla snälla kommentarer.

Colombialiv: Kanske inte det bästa, men det viktigaste.

Egon: Ja visst är det märkligt. KBT är en oerhört märklig grej som jag numera uppmanar i stort sett alla att testa.

Söderberg: Kul att jag inspirerade! Det känns stort. Lycka till.

Fiffi: Asch...

Fiat: Ja, men vad ska jag nu göra med min bittra identitet? Sälja på Blocket?

Tojis: Min fru är nog klokare än vad jag är modig. :-) Men tack.

Smyg: Tack så mycket.

Patrik: Inte alltför tung, som tur var. Men jag är väldigt tacksam över att det var rätt lätt (för mig) att göra något åt det.

Mija: Äsch...

Tehataren: Ens föräldrar kan ju fucka upp en rätt rejält i huvudet. Nu har jag haft rätt schyssta päron även om det där med ilskan inte var deras starka sida. Därav min terapi. Men jag kan bara rekommendera dig att göra något liknande om du känner för det. Det är framför allt för ens egen skull. Man mår så mycket bättre. Även om andra kanske fortfarande är idioter. ;-)

Maria: Jag vet inte varför det blev så öppet. Kanske för att jag någonstans vill uppmana andra i samma situation att prova. Det är jättekul att ett par stycken har sagt att de känner igen sig och också vill ändra sina liv.

Karin: Stort tack ska du ha. Kul att du gillar det.

Anonyma psykologen: Jag kan tänka mig att ditt yrke känns tungt ibland. Nu var jag nog ett ganska enkelt "fall" och oerhört motiverad. Men metoderna funkar. I alla fall på mig.

Sarpalisa: Tack. Jo, vi har glädjen att synka ihop väldigt bra min fru och jag. Vi är oss själva inför varann.

Josefine: Ja hon är rätt grym faktiskt. :-)

Markattan sa...

Ååååhhh vad bra och fint och gott

Markattan

Maria sa...

Avskalat, smärtsamt och ärligt på ett väldigt BRA sätt alltså, framgick kanske inte av min kommentar inser jag nu :) du fick verkligen mig med många fler att börja reflektera över det egna beteendet. Hur man ibland blir oproportionerligt arg och folkilsk. Kbt är bra grejor :)

S. sa...

Bra jobbat! Och modigt att skriva om det såhär också, det är ju trots allt tabubelagt när det kommer till barnen.

C sa...

Uh. Det där måste jag gråta lite över. Kärlek är vad det är. Och stolthet. Fint. Starkt. Ni är bra.

Eva sa...

Hej,
jag följde dig på twitter o bloggen förut men sen kom jag av mig. Gick in häromdan igen av en tillfällighet och blev riktigt berörd av ditt inlägg. Bra skrivet.

Larsson i Majorna sa...

Men, stod det inte KBT i hela inlägget förut?

Jag tänkte nämligen att jag skulle frågat dig om du inte borde skriva terapi istället för KBT, då KBT ju bara är en form av terapi.

Men kanske jag mindes fel?

I vart fall, väldigt starkt jobbat med dig själv!
Jag är ungefär halvvägs där.
Men att inte höja rösten mot barnen känns nästintill övermäktigt vissa stunder.

Spader Ess sa...

Gott!

Bubbel sa...

Bra jobbat kompis, väldigt många vuxenpoäng till både dig och frun som tog tag i bitarna!