Sidor

2012/02/20

Medelklassen hyllar arbetarklassen

Det finns en blogg som jag gillar väldigt mycket. Den heter Byggidioterna och är tyvärr satt på sparlåga för tillfället. Där kan man se på sköna videoklipp och få en insikt i hur det kan gå till när fyra unga män har väldigt väldigt tråkigt på sin arbetsplats. En studie i förfall, skulle man kunna säga.

Ja, egentligen skriver jag mest en massa ord här som en ursäkt för att kunna publicera den defamerande bilden ovan som jag fick ett infall till när jag kollade på Bollibompa idag. Men killar, stämmer den inte ganska så bra?

2012/02/10

Retrofrossa - Yazoo



Igår hörde jag den här rätt sköna gamla godingen på företagets kick-off. För övrigt den enda bra låten på hela kvällen som bestod av idel schlagers och svenska radiohits från 90-talet (läs Lena Ph, Roxette och Lars Berghagen).

Vem är det som har bestämt att schlagers ska vara musikunderhållningen på företagsevents? I alla branscher (undantaget creddiga reklambranschen där man ska ha så obskyr/trendig musik som möjligt) så känns varenda kick-off som en dålig helg på Golden Hits. Är det för att man letar efter en minsta gemensamma nämnare och när arrangören försöker tillfredsställa alla så tillfredsställer man ingen. Förutom det tondöva gänget (läs säljarna som partajar till vad skit som helst) vars musikkonsumtion bestått i att prenumerera på Mr Music-kassetter back in the days.

Men jag svamlar. Videon ovan är remixversionen av Yazoos rätt stora hit Situation som släpptes som singel i USA 1982. Ett underbart stycke musik som sammanför Vince Clarks elektroniska genius med Alison Moyets mörka soulstämma. En kontrast som vinner.

2012/02/07

Arbetsplatser jag dissat: ideella organisationer

Det är inte bara specifika yrken som inte faller mig på läppen. Jag drar mig inte heller för att avfärda hela branscher på ytterst godtyckliga kriterier. En av dessa är alla former av ideella organisationer.

Men vadå, tänker alla med ett uns av empati. Varför ska man inte jobba för dessa? De gör ju ett fantastiskt jobb och utför ett arbete som vare sig stat, landsting, kommun eller privata intressen mäktar med eller kan engagera sig i. Med entusiasm och altruism kämpar de för barn, kvinnor, funktionshindrade och mot rasism, sexism, miljöförstöring, vapenexport etcetera etcetera med mera och så vidare. Varför vill inte den där självgoda vita medelklassmannen engagera sig i det?

Grunden till det beror nog på lika delar skräckhistorier/hörsägen och de egna fördomar som jag utvecklat från dessa. Jag har känt flera medmänniskor som jobbat i sådana organisationer och de allra allra flesta av dessa säger: aldrig mer.

Min första anledning att inte ta ett jobb i denna vällovliga bransch är att jag inte besitter Glöden. Engagemanget. Intresset. Passionen! Något som precis alla i dessa organisationer förutsätts ha eller skaffa sig. Yrket ska vara ett kall. I och med det förutsätts man anstränga sig avsevärt mycket mer än vad som står i anställningsavtalet. De som ställer upp i vått och torrt och jobbar 180 procent för samhällets svaga och mot De Stora Orättvisorna är Goda Medarbetare. De som vill jobba de lagstadgade och avtalade antalet timmar i veckan är inte riktigt lika fina som de förstnämnda. Vad värre är, de är nästan lite fula. Inhyrda lönearbetare som inte inser vikten av att kämpa för Saken. Hyrjobbare som bara ser till lönekuvertet. Denna inbördes tävlan i organisationerna där alla ska rangordnas efter något slags engagemangsindex är inte helt sund.

Den andra anledningen är att väldigt många av dessa organisationer själva paradoxalt nog lider av stora kulturproblem. De som ska jobba mot rasism har sexister på jobbet. Organisationer som ska ägna sig åt välgörenhet har grava mobbingproblem internt. (OBS: av mig påhittade exempel.) Svåra problem som är svåra att reda ut i och med formen på organisationen. Ofta är det föreningar där det sitter en styrelse och ska bestämma över den löpande verksamheten. Denna styrelse bryr sig av naturliga skäl mest om Saken och har oftast inte kompetens eller ens vilja att ta itu med arbetsplatsproblem. I de allra värsta fallen bidrar styrelsen till arbetsplatsproblemen genom sitt agerande.

Kalla mig bortskämd och kräsen men mitt betyg blir: nej tack.


2012/02/02

Yrken jag dissat: PR-konsult

Ni vet det där gamla skämtet om vad de egentligen gör på banken efter klockan tre? Jag skulle vilja ta det och fråga vad de gör på PR-byråer mellan nio och fem. För jag vet ärligt talat inte vad de gör och det är det som har gjort att jag har avstått från att försöka slå mig in i den branschen. Jo förresten, några få saker har jag förstått upp att de verkar hålla på med.

PR-konsulter skriver pressreleaser. Sen skickar de ut det till sina kontaktpersoner/kompisar journalisterna. För detta komplicerade hantverk fakturerar man cirka 80 000 sek. (Inget skämt.) 80 lax för att skriva en A4 med text och maila ut den. Ringa några samtal kanske. Ha ett möte eller två. Det är inte raketforskning men PR-konsulter tar ändå betalt som om man uppfunnit ett vaccin mot cancer.

En annan sak som PR-konsulter gör väldigt mycket är att nätverka. Det är liksom lite det som är hela deras kapital. Nätverket. Så PR-konsulter gillar att träffa andra som gör saker på riktigt. Helst vill de träffa politiker och andra som beslutar saker. Därför brukar många PR-konsulter variera mellan att vara just politiker och PR-konsulter. Det blir liksom lite lättare då. När man ena dagen ska verka för det offentligas bästa och nästa dag för kapitalet. Självklart finns inga risker för sammanblandning för alla har så oerhört strikta etiska riktlinjer.

Slutligen vet jag att PR-konsulter fixar fester, events och mingel. Där träffas folk över gratis (kunden betalar) mat och sprit och umgås. Man bjuder in lite random kreti och pleti och sen försöker man få upp intresset för Hästens Sängar/Läckbergs senaste "roman"/kanelbullens dag/insert random shit.

Inget av det här har lockat mig nämnvärt då jag inte riktigt går igång på att sälja valfri tjänst/produkt som råkar ringa upp PR-byrån. Jag gillar inte heller att smila runt på events och mingla med folk bara för att de skulle vara bra att ha som kontaktpersoner i telefonlistan.

Jag träffade en gammal kursare som blivit PR-konsult för ett par år sedan. Hans uppdrag just då var att försöka lansera Sverige-tårtan för bagerinäringen. Med en tävling var det tänkt att få upp svenska folkets intresse att en dag om året baka en Sverige-tårta för att på så sätt få fart på försäljningen av mjöl, grädde och marsipan. Jag väntar fortfarande på att det ska slå igenom. Antar att det bara är ett par mingel och pressreleaser bort.


2012/02/01

Yrken jag dissat: reklambyråjobb


Ända sedan jag tog examen i mitten av 90-talet har jag haft en hatkärlek till reklambranschen. En del av mig är väldigt lockad. Tänk att få sitta och vara kreativ (eller "kreativ") tillsammans med en massa fria andar som klär sig knasigt och tänker crazy grejer. Skriva lite reklamtext. Designa en annons. Spela in en reklamfilm. Va? Det är ju nästan som på lek. Och så lyxen att ha det som jobb. Jobb med bra betalt dessutom.

Det låter ju helt enkelt för bra för att vara sant. Här är mina erfarenheter och fördomar som gör att jag väljer bort:

Majoriteten av dessa creative directors och fancypants crazy ass titles är ena riktiga klåpare. På ett kreativt geni går det nio hjon som med knapp läs- och skrivkunnighet påstår sig vara till exempel copywriters. Deras enda claim to fame är en kurs på reklamskola som pappa betalade när de flunkade rätt stenhårt på gymnasiet. Det och en klädsmak i stilen hipster.

Även OM man nu skulle hamna på en bra byrå med duktiga människor skulle man ändå få hantera andra tokdårar nämligen kunderna. En hoper stekiga marknadschefer som tack vare Handels och en misogyn kvinnosyn tycker att de a) är bäst i världen och b) är bäst i världen. Dessa kretiner kommer att ifrågasätta varenda bra idé du har med debila invändningar, trendiga buzzwords och önskemål om att företagets logotype måste synas mer. De kommer att ändra sig stup i kvarten, men oftast på fredagar klockan 14 så att hela byrån får skrota den planerade kampanjen och slita hela helgen för att hinna göra något nytt. Familjeliv? Hahaha.

Du måste ha röda byxor och glasögon med jättesvarta skalmar på dig.

Det bästa som finns i hela världen är om ett gäng andra creatives i en jury väljer just DIN kampanj för något slags pris. Då får du komma upp på scenen i en liten miniversion av Oscarsgalan tillsammans med dina kreatörskompisar och säga tacksåmycket samtidigt som ni ser stenhårt nonchalanta ut. Har du nu riktigt riktigt riktigt mycket tur kommer kanske en reklambyrå i New York att ge dig ett jobb. Det är Nirvana. Essensen av allt som är riktigt fantastiskt bra. Du har blivit en "guru" och får se svår ut i branchpress.

Förmodligen kommer du inte att få något pris i Cannes för din banbrytande och marknadsbrytande kampanj för BMW/Microsoft/Coca Cola utan istället jobba med att göra butiksskyltar för kaviar, en annons för High Chaparall eller en "förlåt oss text" till Carema.

Betyg: nej tack.








Saker vi gör i väntan på döden

Är det egentligen inte rätt märkligt det här med yrkesliv? Jag menar om man verkligen tänker efter. Vad är det vi håller på med? I alla fall de allra flesta av oss? Vi går upp. Varje dag. Klär på oss. Slänger i oss frukost. Åker något helvetisk form av pendling tillsammans med en massa håglöst stirrande medmänniskor och kastar oss in på arbetsplatsen för att...vad?

Sitta i möten. Prata om projekt. Skriva en åtgärdsplan. Tänka ut en policy. Svara på en remiss. Planera en kampanj. Analysera ett utskick. Diskutera en strategi. Svara på mail. Vad är det för jobb? Egentligen? Va?

Jag kan begripa mig på jobb som är handgripliga och som tillför något av värde till medmänniskor. Typ byggjobbare. Bönder. Alla vårdyrken. Men vi andra? Är det inte ett stort mått av låtsasverksamhet över alltihopa? Om någon kom in och plockade bort dig från ditt jobb, vad skulle hända då? Skulle en katastrof inträffa? Skulle människor fara illa? Skulle samhället braka ihop? Rätt tveksamt för de allra flesta av oss va?

Nu den senaste tiden när jag var "mellan arbeten" som eufemismen heter funderade jag en hel del på vad jag vill jobba med. Ironiskt nog blev det ett jobb som är oerhört likt alla mina andra jobb de senaste tio åren. Men det är väl så. Vi typecastas in i mallar som vi får svårt att komma ur. Men, jag funderade som sagt på mina alternativ. Och förkastade i stort sett samtliga.

Hur jag tänkt kommer att bli en liten miniserie här på bloggen. Yrken jag dissat. Start imorrn.